Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Nocturne"

Liverapport: Kite (+ Lisa och Kroffe) 20150529, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Med den starka sjätte EP:n “VI” i bagaget så gästade Kite åter Stockholm fredagen den 29 maj.

Alexander Johansson (rapport) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar från ett utsålt Debaser Medis.

(OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!)

Jens AtterstrandAlexander Johansson

 

 

Ett fetare Kite bjöd på maffig ljusshow

Kan man få “My Girl and I”, tänkte jag inför Kites utsålda spelning, åtminstone som extranummer, och blev omedelbart bönhörd då introlåten från de senaste åren spelningar “Wishfull Summer Night” utgått till förmån för just “My Girl and I” som framfördes i en Bach-orienterat pampig fuga-version, som kanske i och för sig inte var riktigt i linje med den skira ballad jag hade hoppats på att få höra. Men Kite 2015 är inte längre minimalistisk synthpop som på de första tre EP:na utan maximalistisk synth som på de två senaste “V” och “VI”.

Det mesta med Kite är fetare, basgångarna, trummattorna och den supersnygga ljusshowen – den kanske snyggaste jag någonsin sett på Debaser Medis. Det var väl bara sångaren Niklas Stenemos sedvanligt amfetaminspäda kropp, lika Iggy Pop-enastående som det anstår en riktigt stor popstjärna, som inte var fet på i Stockholm fredagen den 29:e maj. De båda laserpantrarna på scen från i fjol fick vara med på ännu en turné men videokonsten i backdropen hade också den uppdaterats till högsta internationella klass.

Efter introt kom “The Rythm” från “V” som följdes av “Up for Life” från senaste plattan “VI” och där stod man, omsluten av himmelska ljud och namaste-grannar och njöt av suggestiva basgångar, smarta digitala rytmlösningar och Stenemos unika röst. Hans lugg var kortare och nackhåret på hockeyfrillan längre än senast jag såg dem i Uppsala på Konsert & Kongress 2014. Det kan ha tagit någon låt extra innan den allra skönaste klangen infann sig i Niklas alltid utsökta röst. Men från EBM-funkiga basgångsorgien “I Can’t Stand” var rösten stark och samtidigt skör på Niklas oefterhärmliga sätt. Christian Berg spelade på sina keyboards i sedvanlig munktröja men jag tror jag måste härma den sjukt snygga siluetten av den svarta ponchon han använde (jag lovar att komma ihåg och erkänna var jag såg den först, Christian) på nästa kundmöte. Efterföljande “Closing My Heart” har aldrig varit starkare.

Flera äldre låtar hade arrangerats om med fetare basgångar och lätt upptempohöjning vilket gjorde publikfavoriten “Johnny Boy” bättre än någonsin och till samma sjungande dansgolvsrökare som övriga låtar. Kite bjöd på ett extranummer med två låtar. Nya “Nocturne” fick avsluta den drygt timslånga, det vill säga alldeles för korta, konserten. Det var ytterst professionellt. Med ett extra extranummer hade det blivit sann kärlek.

Ambientduon Lisa och Kroffe inledde kvällen med vackra och bombastiska om än lite händelsefattig stämningsfulla toner, red.anm (se inledande foto i galleriet).

Kite – “VI”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (EP), CD, Digital, 12″
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 10 april 2015 (17 april på 12″)
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Nicklas Stenemo, Christian Berg
Land: Sverige
Recensent: Carolina Lindahl

FacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutubekollapslogga

 

Förvandlar bruksmusik till konst

År 1917 presenterade Viktor Sjklovskij teorin om “främmandegöring” (ostranenie) i sin uppsats Konsten som grepp. I uppsatsen skriver han om vad som skiljer en dikt från bruksprosa, och menar att skillnaden bland annat ligger i poesins brott mot våra invanda föreställningar. Ord och bildspråk används på oväntade sätt, och det är däri konsten uppstår. Istället för att upplevaren av konstverket blir serverad något förväntat och bekant, får denne något som avviker från normer och konventioner. Något som bryter mot det vardagliga språkets regler och ger ny tillgång till världen. Främmandegöring går helt enkelt ut på att konstnären tar det kända och gör det okänt.

Främmandegöring är ett begrepp som främst används inom litteraturen, till exempel för att beskriva Bertolt Brechts litterära stil, men grundtanken passar även bra för att beskriva vad Kite har gjort på sin senaste EP – “VI”.

Kite är en electropopduo som utgörs av Nicklas Stenemo och Christian Berg. De har sedan 2008 givit ut en rad femspåriga EP-skivor på skivbolaget Progress Productions. “VI” är den sjätte i ordningen. Den är, precis som de tidigare fem skivorna, mycket välproducerad. Här hörs tydliga 80-talsdansmusikinfluenser. Introt till låten “Its Ours” innehåller italo disco-trummor och en basslinga som påminner om melodin i Michael Jacksons “Beat It”. Men precis när man tror sig vara säker på låtens karaktär, tar den en ny vändning. Den skiftar stilregister. Kite lånar alltså element från välbekanta danslåtar och främmandegör dem. De förvandlar bruksmusik till konst.

“VI” innehåller bara fem spår, men varje låt är så bastant och mustig att fler än fem låtar hade blivit övermäktigt. Skivan inleds på ett majestätiskt sätt med den nästan nio minuter långa “Up For Life”. En stark och lidelsefull låt som mynnar ut i ett atmosfäriskt outro med en “barnkör” som består av Nicole Sabounés förställda och duplicerade röst. Genialt. “Count the days” är en lite mer energisk Kite-dänga som sedan åtföljs av balladen “True Colours”: En vacker och sorglig sing-along-låt som passar bra för den uppgivne som vill fulgråta.

På EP:ns sista spår, “Nocturne”, sugs lyssnaren in i en utomjordisk trollskog. Låten har ett genomgående lågt tempo, men känslomässig högspänning. Nicklas Stenemo ylar sin dramatiska klagosång mot en syntetisk måne och guidar oss igenom transcendentala ljudlandskap. Jag ser framför mig hur elektrifierade älvor dansar, en huldra med gasmask vilar vid ett neonsprakande pilträd och näcken spelar vid en radioaktiv bäck. Det är som att John Bauers sagovärld har drabbats av en nukleärkatastrof. Som att folksagan har blivit berikad med elektriska element och självlysande fauna. Låten avrundas med en orkester av kosmiska rymdflöjter. Ett krig mellan ljussablar som sedan går över i tystnad. Lyssnaren lämnas därefter handfallen och urladdad. Man känner sig liten och maktlös inför detta mästerverk. Kite har tonsatt skapelseberättelsen och undergången, och därigenom frälst oss.

Det är svårt att genrebestämma duons musik. Även om det går att skönja vissa influenser är musiken som sådan helt unik. Bandet har etablerat en egen nisch. Om jag fick namnge genren skulle jag vilja kalla den för avantgardistisk rymdsynth. Kite är musikaliska futurister som har förintat vårt rutinseende och gjutit nytt liv i den trötta brukssynthen.

Sjklovskijs teori tog avstamp i en av Aristoteles grundsatser. I sin “Poetik” uppmanade han konstnärer att överraska med oväntade, rentav utomjordiska perspektiv. En rekommendation som Kite verkar ha rättat sig efter. Genom kosmisk främmandegöring har de skapat ett elektroniskt rymdlandskap som man vill återbesöka om och om igen. Det här är futuristisk retro som bryter mot det gamla och återföder världen. Aristoteles hade varit stolt.

10/10 KLASSIKER!

Tracklist

kite

01. Up For Life (08:48)
02. It’s Ours (04:37)
03. Count the Days (03:16)
04. True Colours (05:34)
05. Nocturne (06:50)

 

Kite – “Nocturne”

Tags: , , , , , , ,



Kite
presenterar videon till “Nocturne” som är det andra smakprovet från bandets kommande EP “VI” som innehåller fem nya spår och släpps den 17 april via Progress Productions.

Interface – “The Perfect World”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Nilaihah Records
Releasedatum: 24 september
Genre: EBM, Industrial, Futurepop
Bandmedlemmar: Eric Eldredge, Jon Billian
Land: USA
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsReverbnationBandcamp

Instrumentala överraskningar på en spretig anrättning

Man kan inte annat än beundra band som arbetat sedan 1993 och skapat ett dussin album. Med detta sagt så måste jag tyvärr tillstå att nya albumet “The Perfect World” inte är någon fullgånget projekt. Interface bjuder på sitt trettonde album på en spretig anrättning låtar som spänner över EBM, nittiotals-industrial á la Skinny Puppy och välproducerat svartrock som ett Paradise Lost utan inspiration. Det vill säga precis som Paradise Lost tyvärr låtit under en längre tid.

Bandets motor Eric Eldredge har satt en viss ära i att tillhandahålla denna musikaliska bredd, men jag tror inte att den hjälpt Interface till någon större kommersiell framgång även om Eric har lyckats försörja sig på Interface och remixprojekt enligt egen utsaga sedan 1997.

“The Perfect World” startar stämningsfullt med starka “Ignition” och man hoppas på en svart EBM-kavalkad à la VNV Nation-mästerverken “Empires” och “Futureperfect” men omedelbart efter kommer en trött EBM-dussinlåt, “It Begins Today”, med vår älskade genres generella och alldeles för frekvent förekommande mest tragiska estetiska tillkortakommande – en alldaglig sångstämma med ytterst begränsat register. Sen blir det sämre. “Fashionista” hade varit rolig 1982. Men inte idag. “In Fidelity” är rockig och rivig Skinny Puppy-synth, men utan den konstnärliga nerv som gör att Skinny Puppy alltid kommer att vara värst och ondast, även om de egentligen kanske inte ens längre är det? “Mirror Mirror” och “I Don’t Dream Anymore” tror jag att jag har hört på någon Paradise Lost-skiva. Den lätt grungeiga hårdrock-sångstilen imponerar inte på mig, även om texten på den senare är ganska gripande.

Bäst är de instrumentala låtarna “Nocturne” och “Searching (Through Empty Spaces)”. Den senare är en medryckande trancedänga synth-DJ:s gott och väl kan testa på dansgolven innan de lägger “The Perfect World” åt sidan och börjar leta efter något mer fullständigt.

Jag tror att det är dags för Interface att bestämma sig för vilket gränssnitt de ska ha mot sin publik.

4/10 TRÅKIG!

Tracklist

Interface

01. Ignition (01:25)
02. It Begins Today (04:49)
03. Fashionista (03:43)
04. In Fidelity (04:10)
05. Mirror Mirror (03:28)
06. Nocturne (01:59)
07. Stateless (04:50)
08. Searching (Through Empty Spaces) (05:10)
09. Everyone Listening (04:17)
10. I Don’t Dream Anymore (04:22)
11. Square One… (04:47)
12. …Back to the Beginning (04:21)
13. Eulogy (02:53)

 

Kite – “IV”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, 12″ vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 21 september 2011

Genre: Electropop

9/10

Hjärtskärande, magiskt och fullständigt unikt

Med gedigen banderfarenhet i ryggen har Christian Berg (Strip MusicYvonneThe April Tears) och Nicklas Stenemo (Melody ClubThe MoVenus Outback) karvat ut en helt egen nisch i det svenska poplandskapet. Kites särpräglade sound satt som en smäck redan i “Ways to Dance”, huvudnumret på deras första skiva från 2008. Deras electropop är värdig och pampig, och duon vågar ta både sig själva och publiken på allvar. De har dessutom väldigt starka melodier.

Att Kite ännu inte slagit på bred front är synd och skam. Vad har Kent och Familjen som Kite inte har? Svar: inget. Jag har en teori om att covern på Tom Paxtons “I Give You the Morning” hade kunnat bli deras stora genombrott om de även sjungit in den med Fred Åkerströms svenska text (“Jag ger dig min morgon”).

Kite har sedan starten valt att arbeta med femspårs EP-längd i stället för med fullständiga album. Jag tycker att detta är ett effektivt format, och jag skulle önska att flera artister följde Kites exempel. Som musikkonsument väljer jag hellre fem spår om året än ett mastodontsläpp vart tredje år. Jag tror också att det korta formatet uppmuntrar publiken att lyssna mer koncentrerat och ge varje låt en ärlig chans. (fortsättning nedan)

Foto: Jenny Farida Thåström

Nu är vi alltså framme vid den fjärde EP:n, och liksom tidigare ges den sympatiskt nog ut även på vinyl. En enda, möjlig plump i protokollet är bristen på utveckling. “IV” är i stort sett mer av samma sak vi hört på de tre tidigare skivorna. Eller är jag småaktig nu? Gillar du Kite kommer du nog att uppskatta “Stand Back” och “Step Forward” just för att du känner igen den typiska Kite-formeln. “Victorious” står i och för sig ut lite. Här testar gruppen för första gången det oktavbassound som var så vanligt inom elektropopen under hela 00-talet och som till slut anammades till och med av en trögtänkt futurepopgrupp som VNV Nation.

Avslutningvis: det som gör Kites redan personliga sound helt unikt, är Nicklas Stenemos röst. Är den hjärtskärande, eller är det snarare genom märg och ben som den skär? Jag inser att sången inte är i allas smak, men själv tycker jag att den lyfter Kites redan storslagna kompositioner till svåröverträffade höjder av skönhet och smärta. Goda exempel är de stycken som inleder respektive avslutar den nya skivan: “I Just Wanna Feel” och “Closing My Heart”. Magiskt!

// Erik Uppenberg, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. I Just Wanna Feel
  2. Step Forward
  3. Victorious
  4. Stand Back
  5. Closing My Heart