Format: (EP) CD, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 19 december 2017
Genre: Electro-industrial
Bandmedlemmar: Fredrik Djurfeldt, Ulf Lundblad
Land: Sverige
Recensent: Lars-Åke Andersson
(English version below)
Underbart är kort
Jag tror inte på jultomten längre. Har länge vacklat i min tro på om han finns eller inte men nu är det definitivt. Hur svårt kan det vara egentligen? Önskade mig en enda sak i julklapp. En sak. Ska det vara så svårt? Med ett påklistrat leende sitter man där som ett fån på julafton och försöker vara glad över sina tre julklappar man fick. En slips, ett deostick och ett par grytvantar. Är det ett elakt skämt? Det enda jag önskade mig var den nya plattan från Severe Illusion. Visserligen var det kanske inte så moget att lägga sig under granen och grina resten av julafton, men tomten gjorde mig rejält besviken.
Har fortfarande lite ouppklarade recensioner från musikåret 2017 att brottas med, så det är lika bra att börja med en gång. Först ut är då Severe Illusions nya EP ”A Familiar State of Passive Compliance” som följer upp bandets senaste albumsläpp “Deliberate Prefrontal Leucotomy” (2013). Mannen bakom Severe Illusion, Fredrik Djurfeldt, var oerhört produktiv under 2017 och släppte skivor med många av sina bandkonstellationer som Instans, Boar Alarm och Analfabetism. Han gästspelar dessutom flitigt i Alvar och det som får en att dregla lite är att det ska turneras lite under 2018 också.
Den nya EP:n är ett litet mästerverk. Man bjuds på fem låtar av högsta klass! I botten på låtarna finns enkla, monotona smått förföriska rytmer (läs gärna erotiska) och sedan vidgas ljudbilden med pålagt brus, gnissel och annat för att toppas med Fredrik Djurfeldts massivt filtrerade röst som vrålar ut underbara texter. Det är militärisk ordning och reda blandat med slagfältets makabra kaos. Det hörs framför allt i ”No Rage To Spare” som har en smått hypnotisk effekt på lyssnaren men även i ”All The Way Down”. ”Wrong Planet” för genast tankarna till riktigt tidiga Front Line Assembly och är en rejäl energikick!
Det lugna sävliga tempot i ”Talking Walls” bygger tillsammans med de inspelade rösterna upp en rätt kuslig känsla av att befinna sig i en operationssal eller inspärrad på mentalsjukhus. Som en ny version av ”Final Report” av Dive. Det sista spåret ”White White White” blir ett stenhårt mayhem i bästa industrianda som påminner om en korsning mellan Front Line Assembly och tidiga Wumpscut.
Summa summarum då. En sanslöst välproducerad skiva med fem spår. Kort och intensiv. När man väl gottat ner sig i den så tar den slut. Sett över tid är jag lite orolig över hur man ska utveckla soundet vidare. Det låter makalöst bra nu och har gjort så under en längre tid. Hur ska det bli ännu bättre än att kopiera sig själv? Tyvärr lär det dröja ett tag innan det kommer mer material med Severe Illusion enligt Fredrik Djurfeldt. Men jag har inget emot att vänta…
Lars-Åkes favoritspår: ”Wrong Planet”
Tracklist
01. No Rage To Spare (04:37)
02. Wrong Planet (03:15)
03. All The Way Down (05:18)
04. Talking Walls (03:06)
05. White White White (04:59)
(English version below)
Wonderful is brief
I do not believe in Santa Claus anymore. Has long wavered in my belief if he exists or not but now it’s definitely. How difficult can it be? Wishing me a single thing as Christmas gift. One thing. Should it be so difficult? With a sticky smile, you’re sitting there like a kid on Christmas Eve and trying to be happy about the three Christmas presents you got. A tie, a deostick and a pair of griddles. Is that a bad joke? All I wanted was the new album from Severe Illusion. It wasn’t really mature of me to lay down under the Christmas tree and cry for the rest of Christmas eve, but Santa made me really disappointed.
Still have some undeclared reviews from the music year of 2017 to wrestle with, so I might just get on with it. First off then is Severe Illusion’s new EP “A Familiar State of Passive Compliance”, their first release since “Deliberate Prefrontal Leucotomy” (2013). The man behind Severe Illusion, Fredrik Djurfeldt, was extremely productive in 2017 and released albums with many of his band constellations such as Instans, Boar Alarm and Analfabetism. He’s also a live member of Alvar annd what makes one to drool a little is that there are plans for alot of touring during 2018.
The new EP is a small masterpiece. The record gives you five top-rated songs! At the bottom of the songs there are simple, monotonous little seductive rhythms (read erotic) and then the soundtrack widens with harsh industrial noises and squeaks with Fredrik Djurfeldt’s massive filtered voice that roars wonderful texts. It is military order and mixed with the battlefield’s macabre chaos. You hear this primarily in “No Rage Two Spare” which has a slight hypnotic effect on the listener but also in “All The Way Down”. “Wrong Planet” instant brings to mind early Front Line Assembly and is a real energy kick!
The calm paced tempo in “Talking Walls”, together with the recorded voices, builds up a pretty creepy feeling of being in an operating room or locked in a mental hospital. Almost sounds like a new version of “Final Report” of Dive. The final track “White White White” becomes a mayhem in the best industrial music spirit, reminiscent of a cross between Front Line Assembly and early Wumpscut.
Total summaries then. A remarkably well produced album with five tracks. Short and intensive. Once you have settled in it, it will end. Over time, I’m a little worried about how to further develope the sound. It sounds too good to be true now and has been doing that for a long time. How will it be even better than copying yourself? Unfortunately, it will take a while to get more material with Severe Illusion, according to Fredrik Djurfeldt. But I do not mind waiting …
Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”Wrong Planet”
