Subscribe via: RSS

Tag Archive | "No History"

Laibach – “No History”

Tags: , ,


Laibach presenterar den officiella musikvideon till “No History”. Låten är hämtad från bandets senaste album “Spectre”.

Laibach – “Spectre”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD**, LP, Digital
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 11 mars 2014
Genre: martial industrial, neoklassisk darkwave, synthpop, electronica m.m.
Bandmedlemmar: Eber, Saliger, Dachauer, Keller, ”with everybody else assimilated”
Land: Slovenien
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

Lättlyssnat Laibach-material blir tyngre och tajtare live

Ett parti, en skiva, en spelning. På torsdag den 10 april spelar de barska legendarerna Laibach på Babel i Malmö. Inför konserten går Erik Uppenberg med i deras nya parti, han recenserar den senaste skivan ”Spectre” och liverapporterar från spelningen på Volksbühne i Berlin.

Konstnärliga hyss med allvar i botten – slovenska Laibach har genom sin karriär använt totalitär estetik som ett massförförelsevapen. Dåliga tider, internationella konflikter och politiska spänningar är orkesterns artistiska livsluft.  När de nu släpper sitt första egentliga studioalbum sedan 2006 är temat eurokris, övervakningssamhälle och gräsrotsprotester.

Det sker också mot en fond av ett allt mer olycksbådande samhällsklimat, där uniformerade fascister mot alla odds återigen marscherar på gatorna i Europas huvudstäder. Weimarrepubliken all over again.

Jag undrar om Laibach gnisslar tänder över att de inte hann få med den senaste händelseutvecklingen då Ryssland annekterade Krim på nya skivan ”Spectre”, eller om de ler försmädligt i mjugg över att verkligheten överträffar dikten och nu ger exempelvis ”Eurovision” ett extra tolkningslager?

”In the absence of war / We are questioning peace / In the absence of god / We all pray to police / (…) / Europe is falling apart”.

Samtidigt som nya albumet släpptes, lanserade orkestern en uppföljare till sin virtuella mikrostat NSK – ett politiskt parti som även det heter Spectre. Som FRA, NSA och CIA redan vet, har även Erik Uppenberg registrerat sig som medlem över internet!

I sann kollektivistisk stil får jag en liten partibok att bära med mig i fickan, för politisk inspiration och för att jag ska kunna föra ”partisanska anteckningar”. I detta häfte blandas sinistert ironiska politiska teser med texterna från skivan och ren buskis, som i den avslutande fräckisen tryckt på det sista uppslaget. Hitler, Tito and Stalin are sitting together and chat. Hitler: Hop, hop, hop, now we’ve got Europe! Stalin: Niet, niet, niet, the world is ours yet! Tito: Alpha, Beta, Gamma, suck my dick and fuck your mama!”

Även partinamnet (spöke/vålnad) är, som vanligt, dubbelbottnat. Den syftar uppenbart på Marx och Engels kommunistiska manifest, som inleds ”Ett spöke går omkring i Europa – kommunismens spöke”. Men troligen också på S.P.E.C.T.R.E, Blofelds terrororganisation i James Bond-romanerna och de tidiga Bond-filmerna. Där utläses namnet ”Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion”.

Som medlem i Spectre kan du välja att uppgå i en av de fyra partiidentiteterna Eber, Saliger, Dachauer och Keller – vilket också är de officiella namnen på Laibachs medlemmar, oavsett vilka som för tillfället råkar spela i gruppen. Googlar du på ovanstånde namn, finner du att de två mellersta namnen är konstnärer som föll den nazityska regimen i smaken, samt att Eber är en judisk patriark, vars namn sägs ha gett upphov till ordet hebré.

Keller har jag inte lyckats klura ut. Helen Keller, legendarisk döv/blind författare kanske? Att det är någon illvillig provokation i botten är det enda som är säkert.

Plockar vi bort de fyra maskerna är det sedan länge Ivan Novak som tycks vara hjärnan och huvudkompositören i Laibach, även om han oftast står bakom mixerbordet i stället för på scenen numera. Milan Fras med sitt klädsamma dok är den ständige, mullrande basrösten, och sedan ”Volk” (2006) har Mina Špiler fått en allt viktigare roll som sångerska, keyboardist och medkompositör.

Denna gång har de fått ihop ett musikaliskt mångfacetterat album, där pionjärvisa ställs sida vid sida med dubstep och triphop, och 60-talsdoftande cocktailpop möter hårda dansgolvsrytmer. Det är stundtals den mest lättlyssnade skiva de gjort, långt från såväl martial-industrial-bodyn på ”W.A.T” (2003) som 80-talets tidiga konstmusiksläpp. Men ”Spectre” kan av samma skäl också upplevas som spretig och ofokuserad, utan den tydliga musikaliska profil som präglade exempelvis hårdrocksalbumet ”Jesus Christ Superstars” (1996) eller technoinfluerade ”N.A.T.O” (1994).

I inledande ”The Whistleblowers” hyllar Laibach dem som vågar larma, med tydlig syftning på Edward Snowden. Därefter namedroppar de Occupy Wall Street-rörelsen i positiva ordalag i ”No History”. Att Laibach tar – luddig, dubbelbottnad – ställning i en frihetligt sinnad vänsterriktning är inte särskilt förvånande. För mig har det alltid varit tydligt att gruppen, bakom sina totalitära masker och sitt hyllande av kollektivet, egentligen vill provocera oss att tänka själva och att ifrågasätta auktoriteter.

Men det förtar något av poängen med orkestern om de blir för tydliga med vad de själva egentligen står politiskt. Det är som att förklara ett bra skämt, upplevelsen blir plattare.

En randanmärkning: ”The Whistleblowers” är ingen cover, men för en svensk lyssnare är låten misstänkt besläktad med ”Vi gå över daggstänkta berg” – särskilt när videon visar käcka, scoutlika pionjärynglingar.

Laibach är en spegel som visar en förvrängd bild av populärkulturen och samtiden. Tolkningen beror på mottagaren. De läses på ett sätt i ex-Jugoslavien, där de från starten 1980 och framåt sågs som dissidenter. På ett annat i USA, landet som de hånat på åtminstone sina senaste tre skivor. Men hur tas de emot i Tyskland, landet vars mörkaste stunder de hämtat stora delar av sin image från? ”After the unspeakable, after you have fallen as only angels can fall” (som Laibach sjunger i ”Germania”) vilar arvssynden efter förintelsen fortfarande tung i Tyskland och nazismens fasor är till stora delar ännu tabu i dagligt tal.

Efter att ha lyssnat in mig på skivan och som god partimedlem ha försökt läsa igenom de svårtolkade teserna i partiboken, har jag förmånen att se Laibach på teatern Volksbühne i hjärtat av Berlin. Det har såklart en speciell laddning att se just Laibach just där. Under nazitiden kallades den ”Theater am Horst-Wessel-Platz”, sedan blev den en av kommunistregimens huvudscener vid torget som nu hette Rosa-Luxemburg-Platz.

Guld, träpaneler och röd sammet är en högst passande inramning, i linje med den ”retrogradism” som Laibach själva benämnt sin konstriktning. En sittande, någorlunda nykter publik är också mer mottaglig för de mer subtila konsertinslagen. Som att Milan Fras i sitt förinspelade (!) mellansnack hälsar publiken med ”Hello, Athens!” i stället för ”Hello, Berlin!” Samtidigt är vissa inslag på en Laibach-konsert extra känsliga i Tyskland, och några sådana referenser tas emot med tystnad i stället för med skratt.

Sin vana trogna spelar de sig först igenom den nya skivan som ett enskilt konstverk – denna gång dock med annan låtordning för ovanlighetens skull. Därefter följer ett set med blandade låtar – från tidiga ”Brat moj” till sentida covers av Serge Gainsbourg och Bob Dylan.

Elaka tungor brukar ju kalla Laibach just ett coverband, men det är inte bara illa påläst, det stämmer knappast längre. Konserten domineras av eget material, som genomgående vinner på att framföras live. Låtarna blir pampigare, tyngre, mer storslagna. Den hårt smattrande men småfåniga ”Eat Liver!” lyfter till nya höjder. ”Whistleblowers” och ”Americana” får ett sugande, suggestivt driv som bara delvis finns där på skivan.

För att inte tala om vad de konfrontativa projektionerna och de bägge vokalisternas barska scennärvaro gör för att förhöja upplevelsen. ”You are the best audience! We love you!”, säger en återigen förinspelad Milan Fras, med en obetalbart hånfull ton som snarare antyder att han vill avrätta oss.

Milan Fras morrande röst är en viktig del av Laibach, närapå kittet som hållit ihop bandet när soundet spretat i olika riktningar genom åren. Men samtidigt är han begränsad i sitt uttryck. Det kan man inte säga om Mina Špiler. Hon är en skicklig sångerska med imponerande bredd; det fungerar lika bra när hon agiterar i megafon som under hennes skönsång i låten ”Koran”.

Frågan är om inte Mina Špiler medvetet håller på att fasas in som ledande vokalist, i så fall den tredje i Laibachs historia (den första, Tomaž Hostnik, tog livet av sig 1982). Laibach – the Next Generation?

Fotnot: Specialutgåvan av skivan innehåller fyra extraspår **

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

laibach

01. The Whistleblowers (03:31)
02. No History (03:17)
03. Eat Liver! (03:10)
04. Americana (04:29)
05. We are Millions and Millions are One (04:23)
06. Eurovision (04:38)
07. Walk With Me (03:55)
08. Bossanova (03:11)
09. Resistance is Futile0 (06:53)
10. Koran (05:22)
11. The Parade (04:06) **
12. Love on the Beat (03:21) **
13. Just Say No! (02:31) **
14. See My Grave is Kept Clean (04:05) **

 

Laibach introducerar nytt album med EP

Tags: , , , , , , , , , ,


Väntan har varit lång, men nu är det bekräftat: Laibach återvänder med det nya albumet “Spectre” tidigt nästa år.

En första digital-EP med titeln “S” finns ute nu och innehåller de tre nya låtarna “Eurovision”, “No History” och “Resistance is Futile” samt en liveversion av Serge Gainsbourgs “Love On The Beat” som spelades in i London förra året. EP’n finns under en begränsad tid att ladda ner helt gratis här.

“Spectre” är bandets första studioalbum sedan “Volk” som släpptes 2006 och släpps den 14 februari via Mute Records. (Spana in trailern nedan!)