Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Niklas Hurtig"

The Knife – “Shaking the Habitual”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) 2CD, 3LP, Digital
Skivbolag: Rabid Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Electro, experimental
Bandmedlemmar: Karin Dreijer Andersson, Olof Dreijer
Master: Mandy Parnell
Mix: Johannes Berglund, The Knife
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
Köp: TBA

Experimentell elektro som skakar om musikvärlden

Det var över sju år sedan The Knife släppte sitt förra album – supersuccén “Silent Shout” – och de som har väntat på “Silent Shout 2” kan sluta läsa nu..

“Shaking The Habitual” vänder upp och ner på allt vi trodde oss veta om The Knife och levererar ett experimentellt album utan ett spår av populärmusikaliska inslag. Det närmaste man kommer en kommersiellt gångbar singel är öppningsspåret “A Tooth for an Eye”. Man känner igen The Knife med Karins unika röst och enkla oljefatselektro. Det är även detta öppningsspår som mest påminner om gruppens föregående album. Det som följer under resterande 12 spår är något helt annat.

Andra spåret “Full of Fire” var det första spåret som släpptes från albumet tidigare i år. Det är ett 9 minuter långt slagverk med kalla toner och tunga elektroniska ljud. Den släpptes som en musikvideo på Youtube och gruppen har samarbetat med konstnären Marit Östberg för videon samt Liv Strömquist för den grafiska utsmyckningen av albumet.

The Knife har lämnat det kommersiella elektrospåret och slagit in på en väg ledande mot experimentell elektronisk världsmusik. The Knife idag låter mer som en blandning av Olofs technoprojekt Oni Ayuhun och Karins kända alias Fever Ray än soundet på albumföregångarna “Silent Shout” och “Deep Cuts”. Melodierna i spåren vävs in i ett kaos av halv- och helelektroniska instrument och Karins röst låter ibland som något man aldrig hört förut. Vissa partier låter som en odefinierad klyscha av typen “afrikansk elektro” vilket ironiskt nog är samma typ av klyschor och fördomar som de försöker bryta genom sina intentioner.

Spåret “Wrap Your Arms Around Me” är ett orientaliskt elektroniskt verk som påminner om musik i samma liga som den svenska Arcana producerar. (fortsättning nedan)

Den 19 minuter långa “Old Dreams Waiting to be Realized” som avslutar första halvan av albumet låter som en produktion av den brittiske Dark Ambient-grundaren Lustmord. Ett mörkt instrumentalt stycke som är ungefär så långt ifrån kommersiell musik man kan komma. Många inslag påminner även om operasoundtracket “Tomorrow, In a Year” från 2010 och det albumet framstår såhär i efterhand mera som ett smakprov inför detta.

Texterna avhandlar i vanlig ordning orättvisorna i världen. På spåret “Raging Lung” sjunger Karin om den rika västvärlden som skor sig på fattigdom och ilskan det frammanar. Om ökande klassklyftor och rut-avdrag.

Det är fascinerande hur The Knife kan bryta mot så många definitioner och uppfattningar om vad musik är och ändå leverera något intressant. Albumtiteln betyder verkligen någonting i detta fallet: Att skaka om normalläget – det invanda – och göra musik ur en ny synvinkel. Detta sammanfaller såklart helt med gruppens ideologi och politiska åsikter. Att se på problem och strukturer ur en helt annan vinkel än dagens hierarkiska, patriarkala, konservativa och heteronormativa värld skapar utrymme för konstnärliga uttryck helt olikt det vi är vana vid. Och enligt den logiken bör musiken bestå av vitt skilda komponenter och musikaliska inspirationer från hela världen. På denna punkt levererar The Knife helt klart. Att sedan få allt att fungera tillsammans och få en gedigen skara fans att uppskatta allt detta är betydligt svårare. Man får nog som lyssnare acceptera att man inte kommer tycka om varje minut av albumet utan får fokusera på de partier man fastnar för, för de är ändå många.

The Knife har gjort ett vågat album som varken vårdar det de byggt upp eller banar väg för en bredare publik samtidigt som de är tydligare politiskt än någonsin tidigare. Generellt sett blir musikgrupper mer kommersiella när de fått smaka på framgångens sötma, men Olof och Karin skulle med en sådan rörelse helt rasera det budskap de förmedlar med detta albumsläpp. Det enda logiska som återstod då var att göra ett så okonventionellt album att det nästan omöjligen skulle kunna slå kommersiellt. I vanlig ordning när det gäller The Knife så gäller inte ordinarie marknadslagar. De har hela tiden kämpat mot kommersialism men ändå blivit Sveriges största elektroniska band. Kanske är det denna attityd som drar fans till deras musik. De skiter fullständigt i vad musikvärlden tycker om gruppen, deras ställningstaganden och deras musik. De har alltid gjort vad de själva velat och det har blivit succé varje gång. Albumet växer – inte helt osannolikt – ju mer man tar in av det, ju mer man funderar kring det och ju mer man lyssnar på det trots några intetsägande spår. Resultatet är ändock fantastiskt!

Tracklist

01. A Tooth For An Eye (06:04)
02. Full Of Fire (09:17)
03. A Cherry On Top (08:43)
04. Without You My Life Would Be Boring (05:14)
05. Wrap Your Arms Around Me (04:36)
06. Crake (00:55)
07. Old Dreams Waiting To Be Realized (19:02)
08. Raging Lung (09:58)
09. Networking (06:42)
10. Oryx (00:37)
11. Stay Out Here (10:42)
12. Fracking Fluid Injection (09:54)
13. Ready To Lose (04:36)

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).