Subscribe via: RSS
Lizette Lizette följer upp debutalbumet “Queerbody” och den efterföljande singeln “Sober Up” med nya singeln “Trendslav” som levereras med tillhörande musikvideo signerad Nora Cederin. Låten är liksom delar av albumet co-producerad tillsammans med Nicklas Stenemo från Kite.
Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 18 januari 2017
Genre: electro, electropop
Bandmedlemmar: Lizette Nordahl
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson
(English version below)
Det är ju omöjligt att missunna Rein all uppmärksamhet hon fått de senaste året eftersom den svenska synthen verkligen förtjänar all uppmärksamhet som den kan få, men att inte briljanta Lizette Lizette fått minst lika mycket är ett kosmiskmusikaliskt mediatjänstefel och en solfläck av betydelse. Missförstå mig rätt. Jag älskar Rein och hennes trallpunkiga EBM men Lizette Lizette är som en smartare och sexigare storasyster – alla låtar är mer välkomponerade, texterna bättre, variationen större och produktionen smartare – med Reins “Bruises” som enda undantag – den är faktiskt Lizette Lizette-bra.
Nya singeln “Sober up” (som släpptes strax efter albumet, red.anm) är ett utmärkt exempel på detta, en smart poprefräng med en fin och catchig melodi som kombineras med sensuell visksång och en analogmjuk Kite-synthatmosfär. Låten är skriven med Kite-sångaren och partnern Nicklas Stenemo. Det är såhär man gör årets hittills bästa svenska singel! Samma kvaliteter återfinns på “Rest” (singeln från i fjol), en mångfacetterad synthpopduett med Stenemo. Första spåret “Easy Street” och efterföljande “All you Stole” på “Queerbody” har också fina popkvaliteter men det är “Slow” och “Future” som är pärlorna på det endast sju låtar långa minialbumet. I de här två spåren finns mycket av Alessandro Parisis suggestiva monotoni som jag vet att Lizette Lizette uppskattar som musikälskande DJ och har med på sin Spotify-spellista.
“Slow” är årets sexigaste låt med en mjukt juckande, ljuvligt depraverad basgång som pumpar något fortare än vad Lizette Lizette efterlyser i texten. Så här mycket body har inte bodyn varit på länge, kanske t o m någonsin. Det är sexigare än Slavery Whip Mix (??) för er som är gamla nog att förstå vad jag menar. “Future” är delvis komponerad av andra Kite-medlemmen Christian Berg och en sensationellt suggestiv appropriering av Nitzer Ebbs “Join in the Chant”. De enda låtarna som inte håller yppersta klass är “Scapegoat” och gamla singeln “Freak” som är rakare electroclash-historier helt i linje med tidigare produktioner.
I tonåren ville Lizette Nordahl bli den nya Madonna sa hon i en intervju med Aftonbladet tidigare i år. Jag hoppas att hon fortfarande lyckas med den föresatsen. “Queerbody” är ett jämnare och bättre album än samtliga Madonnas produktioner (med samlingsalbumet “The Immaculate Collection” som lysande undantag). Den moderna popen skulle må bra av att bli mer queer och body. Spela kverbåddy!
Bästa låtar: “Slow” och “Future”.
Tracklist01. Easy Street (03:24)
02. All You Stole (04:06)
03. Slow (04:12)
04. Scapegoat (04:22)
05. Future (03:43)
06. Rest (04:06)
07. Freak (04:06)
(English version below)
Swedish artist Rein has received a lot of attention in swedish media over the last year. Everybody should know that the electronic music scene in Sweden really deserves all the attention it can get from mainstream media. At the same time, there is misconduct of cosmic proportion by the same media that they don’t acknowledge Lizette Lizette in the same fashion. Let us get things straight. I love Rein and her youthful punkrock EBM. But Lizette Lizette is so much smarter and sexier. She is like the super cool big sister of Rein and her songs are better composed, the lyrics are better, the materials are more varying and the overall production hotter, with Rein’s song “Bruises” as the only exception – it is actually Lizette Lizette-phenomenal.
The new single “Sober Up” is brilliant pop with a fine and catchy chorus combined with sensual whisper-song by Lizette Lizette. The delicate vocals is placed in an analogue synth music landscape simular to sweden’s best electronic act Kite and their electronic art pop and the suggestive bass monotony you can find in Alessandro Parisi’s songs. “Sober Up” is written and produced with Nicklas Stenemo from Kite who happens to be Lizette Nordahl’s partner. This is the best single in 2017 by a swedish artist so far. The same extraordinary pop music qualities are found in “Rest” – the single from 2016 and a fine duet with Stenemo, and the first song on the seven track mini album “Queerbody”, “Easy Street”, and the following melancholy, “All You Stole”. Pop aside, the best songs on the album are “Slow” and “Future”.
“Slow” is the sexiest song in 2017, it has a soft humping bass, perhaps a little faster than what Lizette Lizette is demanding for in the lyrics. Body music has not had this much body and corporeality in it for years, if ever. It is sexier than Slavery Whip mix if you are old enough to understand what I mean (for the younger audience, it is one of Depeche Mode’s mixes on Master and Servant that we used to play with our girlfriends back in the 80’ies, if we were fortunate to get them in bed). “Future” is co-created with Christian Berg from Kite and a sensational cultural appropriation of Nitzer Ebb’s classic “Join in the Chant”. The only songs that are not pure magic on “Queerbody” are “Scapegoat” and the single “Freak” (2014). They sound more like her earlier electroclash songs.
Lizette Nordahl told Swedish tabloid Aftonbladet that she wanted to become Madonna as a teenager. I hope she will succeed. “Queerbody” is better than every Madonna-album (apart from “The Immaculate Collection” (1990)). Contemporary mainstream pop music would improve a lot if it became more queer and body. Madonna would most certainly agree.
Best songs: “Slow” and “Future”.
Andreas Tilliander värmde upp (nåja) tillställningen på sitt alldeles egna sätt. Genom ett stycke hårdvara programmerade med en random-funktion så slumpades ljud fram, allt medan artisten själv avnjöt kalla drycker i Krakens barer. Det dög ungefär som bakgrundsmusik i en bar också. Kraken vid Globens fot ser för övrigt ut att bli den perfekta ersättaren för Debaser Medis som, om inget osannolikt inträffar, tyvärr snart går i graven och dessutom även ser ut att ta Göta Källare med sig i fallet.
Som en bombastisk avslutning på vårmånaden april och som ett firande på eget vis bjuder Kite upp till en slutsåld, sprakande ljusshow på självaste Valborgsmässoafton. Majoriteten av låtarna för kvällen var hämtade från EP:n “IV” och framåt, till den senaste singeln “Demons & Shame” vilken lät mycket bra live.
Kite låter de största låtarna genom karriären byta av varandra på löpande band under den timmeslånga konserten. Något som alla relativt unisont var överens om efteråt var att spelningen var alldeles för kort och kvällen alldeles för ljuv för att nöja sig, speciellt med tanke på vad de två synthmusketörerna skulle ha kunnat bjuda upp till på scen med ett extranummer eller två.
Det lilla ljuset i den alldeles för korta tunneln är väl det faktum att Kite ju återvänder med ytterligare en EP (de släpper ju aldrig några album) inom en snar framtid, om vi får hoppas på det bästa kanske redan senare i år.
Kite är tillbaka! Här är videon till “Demons & Shame”, det första smakprovet från duons kommande EP som släpps senare i år via Progress Productions. Regi: Nicklas Lindahl.
Lizette Lizette presenterar videon till “Easy Street”. Låten är skriven och producerad tillsammans med Kite-bekantingen Nicklas Stenemo och är det andra smakprovet från det kommande debutalbumet “Queerbody”.
Lizette Lizette presenterar videon till den nya singeln “Rest”. Låten är hämtad från det kommande debutalbumet “Queerbody” och gästspelar gör Kite-bekante Nicklas Stenemo som även har co-producerat albumet. Videon är regisserad och producerad av Giannina Panfichi och Björk Hijoort.
Kite presenterar en livevideo till “Up For Life” inspelad på Debaser Medis i Stockholm den 29 maj.
Kan man få “My Girl and I”, tänkte jag inför Kites utsålda spelning, åtminstone som extranummer, och blev omedelbart bönhörd då introlåten från de senaste åren spelningar “Wishfull Summer Night” utgått till förmån för just “My Girl and I” som framfördes i en Bach-orienterat pampig fuga-version, som kanske i och för sig inte var riktigt i linje med den skira ballad jag hade hoppats på att få höra. Men Kite 2015 är inte längre minimalistisk synthpop som på de första tre EP:na utan maximalistisk synth som på de två senaste “V” och “VI”.
Det mesta med Kite är fetare, basgångarna, trummattorna och den supersnygga ljusshowen – den kanske snyggaste jag någonsin sett på Debaser Medis. Det var väl bara sångaren Niklas Stenemos sedvanligt amfetaminspäda kropp, lika Iggy Pop-enastående som det anstår en riktigt stor popstjärna, som inte var fet på i Stockholm fredagen den 29:e maj. De båda laserpantrarna på scen från i fjol fick vara med på ännu en turné men videokonsten i backdropen hade också den uppdaterats till högsta internationella klass.
Efter introt kom “The Rythm” från “V” som följdes av “Up for Life” från senaste plattan “VI” och där stod man, omsluten av himmelska ljud och namaste-grannar och njöt av suggestiva basgångar, smarta digitala rytmlösningar och Stenemos unika röst. Hans lugg var kortare och nackhåret på hockeyfrillan längre än senast jag såg dem i Uppsala på Konsert & Kongress 2014. Det kan ha tagit någon låt extra innan den allra skönaste klangen infann sig i Niklas alltid utsökta röst. Men från EBM-funkiga basgångsorgien “I Can’t Stand” var rösten stark och samtidigt skör på Niklas oefterhärmliga sätt. Christian Berg spelade på sina keyboards i sedvanlig munktröja men jag tror jag måste härma den sjukt snygga siluetten av den svarta ponchon han använde (jag lovar att komma ihåg och erkänna var jag såg den först, Christian) på nästa kundmöte. Efterföljande “Closing My Heart” har aldrig varit starkare.
Flera äldre låtar hade arrangerats om med fetare basgångar och lätt upptempohöjning vilket gjorde publikfavoriten “Johnny Boy” bättre än någonsin och till samma sjungande dansgolvsrökare som övriga låtar. Kite bjöd på ett extranummer med två låtar. Nya “Nocturne” fick avsluta den drygt timslånga, det vill säga alldeles för korta, konserten. Det var ytterst professionellt. Med ett extra extranummer hade det blivit sann kärlek.
Ambientduon Lisa och Kroffe inledde kvällen med vackra och bombastiska om än lite händelsefattig stämningsfulla toner, red.anm (se inledande foto i galleriet).
År 1917 presenterade Viktor Sjklovskij teorin om “främmandegöring” (ostranenie) i sin uppsats Konsten som grepp. I uppsatsen skriver han om vad som skiljer en dikt från bruksprosa, och menar att skillnaden bland annat ligger i poesins brott mot våra invanda föreställningar. Ord och bildspråk används på oväntade sätt, och det är däri konsten uppstår. Istället för att upplevaren av konstverket blir serverad något förväntat och bekant, får denne något som avviker från normer och konventioner. Något som bryter mot det vardagliga språkets regler och ger ny tillgång till världen. Främmandegöring går helt enkelt ut på att konstnären tar det kända och gör det okänt.
Främmandegöring är ett begrepp som främst används inom litteraturen, till exempel för att beskriva Bertolt Brechts litterära stil, men grundtanken passar även bra för att beskriva vad Kite har gjort på sin senaste EP – “VI”.
Kite är en electropopduo som utgörs av Nicklas Stenemo och Christian Berg. De har sedan 2008 givit ut en rad femspåriga EP-skivor på skivbolaget Progress Productions. “VI” är den sjätte i ordningen. Den är, precis som de tidigare fem skivorna, mycket välproducerad. Här hörs tydliga 80-talsdansmusikinfluenser. Introt till låten “Its Ours” innehåller italo disco-trummor och en basslinga som påminner om melodin i Michael Jacksons “Beat It”. Men precis när man tror sig vara säker på låtens karaktär, tar den en ny vändning. Den skiftar stilregister. Kite lånar alltså element från välbekanta danslåtar och främmandegör dem. De förvandlar bruksmusik till konst.
“VI” innehåller bara fem spår, men varje låt är så bastant och mustig att fler än fem låtar hade blivit övermäktigt. Skivan inleds på ett majestätiskt sätt med den nästan nio minuter långa “Up For Life”. En stark och lidelsefull låt som mynnar ut i ett atmosfäriskt outro med en “barnkör” som består av Nicole Sabounés förställda och duplicerade röst. Genialt. “Count the days” är en lite mer energisk Kite-dänga som sedan åtföljs av balladen “True Colours”: En vacker och sorglig sing-along-låt som passar bra för den uppgivne som vill fulgråta.
På EP:ns sista spår, “Nocturne”, sugs lyssnaren in i en utomjordisk trollskog. Låten har ett genomgående lågt tempo, men känslomässig högspänning. Nicklas Stenemo ylar sin dramatiska klagosång mot en syntetisk måne och guidar oss igenom transcendentala ljudlandskap. Jag ser framför mig hur elektrifierade älvor dansar, en huldra med gasmask vilar vid ett neonsprakande pilträd och näcken spelar vid en radioaktiv bäck. Det är som att John Bauers sagovärld har drabbats av en nukleärkatastrof. Som att folksagan har blivit berikad med elektriska element och självlysande fauna. Låten avrundas med en orkester av kosmiska rymdflöjter. Ett krig mellan ljussablar som sedan går över i tystnad. Lyssnaren lämnas därefter handfallen och urladdad. Man känner sig liten och maktlös inför detta mästerverk. Kite har tonsatt skapelseberättelsen och undergången, och därigenom frälst oss.
Det är svårt att genrebestämma duons musik. Även om det går att skönja vissa influenser är musiken som sådan helt unik. Bandet har etablerat en egen nisch. Om jag fick namnge genren skulle jag vilja kalla den för avantgardistisk rymdsynth. Kite är musikaliska futurister som har förintat vårt rutinseende och gjutit nytt liv i den trötta brukssynthen.
Sjklovskijs teori tog avstamp i en av Aristoteles grundsatser. I sin “Poetik” uppmanade han konstnärer att överraska med oväntade, rentav utomjordiska perspektiv. En rekommendation som Kite verkar ha rättat sig efter. Genom kosmisk främmandegöring har de skapat ett elektroniskt rymdlandskap som man vill återbesöka om och om igen. Det här är futuristisk retro som bryter mot det gamla och återföder världen. Aristoteles hade varit stolt.
