Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Never Enough"

AD:Key – “Reanimator”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Alfa Matrix
Releasedatum: 3 november 2017
Genre: EBM, electro
Bandmedlemmar: Andrea Nowotny, Rene Nowotny
Land: Tyskland
Recensent: Lars-Åke Andersson

 

(English version below)

Wirbelwind

Det här känns som en ”smash and grab”–kupp när det gäller lyssnarupplevelsen. Det kommer som en blixt från en klarblå himmel och på ett ögonblick invaderas dina öron. Intelligent utfört och med kirurgisk precision levereras EBM anno 2017 som är tänkt att skapa bestående intryck för lång tid framöver. Och sekunder senare är det slut, efterlämnande en känsla av att sakna något men inte riktigt veta vad det är. Med ett skivomslag som påminner om en poster för en crossoverfilm mellan de två hjältarna Xena, krigarprinsessan – och Wolverine, så är det dags för Andrea och Rene Nowotny att åter äntra scenen som den dynamiska duon AD:Key när de nu släpper sin femte skiva ”Reanimator”. Spänn fast säkerhetsbältet för det lär gå undan!

AD:Key handlar mycket om energi, den säregna sången, enkla refränger och modern EBM. Att de utstrålar ren energi märks redan på första spåret ”Mein Weg” som slår an tempot för hela skivan och samtliga 13 spår levereras i samma halsbrytande fart.

Även om man får renodlad oldschool body i ”Eskalation” och tysk bodypop i ”Science Fiction-Welt” så är det slående med AD:Keys musik är de blandar och mixar många element från samtliga genrer inom bodymusiken för att leverera en modernare och mer rumsren variant av EBM med mindre svett och muskler och mer hjärta och hjärna.

Sin vana trogen kör Andrea hårt vid micken och som ett eko fyller Rene på vilket utgör ett rätt unikt sound för gruppen vilket tydligt skiner igenom på exempelvis ”Hater”. Samtidigt spänner de även sina lingvistiska muskler när det förutom tyska även sjunger på engelska i ”Never Enough” och franska ”Lire Entre Les Lignes” – med tysk accent så klart! Språkliga krumsprång till trots är refrängerna enkla och man snappar upp dem på nolltid – ett av AD:Keys signum! Och det märks inte minst på de tre bästa spåren på skivan ”Ich Reanimiere Dich”, ”Shameless” och ”Reanimator” som lär fylla dansgolven på nolltid! Rejält taktfast dunka-dunk som man sjunga med till och stompa takten.

Svårt att sätta fingret på vad men det känns som det saknas någon ingrediens för att det ska bli för att skivan ska nå toppen. Har alltid tyckt att deras sound saknar den där riktiga tyngden. Och om man ska vara helt ärlig så är det lite så hade det inte skada med lite större variation mellan låtarna – det blir lite mono mono monotonie.

OBS! Albumet släpps även i en begränsad dubbeldiscutgåva med 12 bonusremixer signerade bland andra Stockholm Wrecking CrewOrange Sector och Robotiko Rejecto som kan förbokas här redan nu!

Lars-Åkes favoritspår: ”Ich Reanimiere Dich”

Tracklist

01. Mein Weg (03:42)
02. Kurz Und Schmerzlos (03:32)
03. Ich Reanimiere Dich (03:42)
04. Shameless (03:18)
05. Hater (03:44)
06. Never Enough (03:50)
07. Von Neumann-Maschine (03:18)
08. Du Beweg Dich Nicht (03:48)
09. Lire Entre Les Lignes (03:50)
10. Wie Du (03:34)
11. Eskalation (03:28)
12. Science Fiction-Welt (featuring Robert Meyer) (03:39)
13. Reanimator (03:39)

Bonus disc**

01. Never enough (remix by Stockholm Wrecking Crew)
02. Ich reanimiere dich (AD:keY clubmix)
03. Ich reanimiere dich (remix by Orange Sector)
04. Du bewegst dich nicht (remix by Zweite Jugend)
05. Eskalation (remix by Agrezzior)
06. Science Fiction-Welt (AD:keY otherland-version)
07. Du bewegst dich nicht (noisemix by Pseudokrupp Project)
08. Shameless (Amnistia modification)
09. Ich reanimiere dich (remix by The Psychic Force)
10. Wie du (remix by Decoded Feedback)
11. Lire entre les Lignes (remix by Trilogy)
12. Mein Weg (remix by RaHen of Robotiko Rejekto)

(English version below)

Wirbelwind

This is a smash and grab assault when it comes to the listening experience. It will hit you from nowhere and in seconds your ears are invaded. Intelligent and surgically performed state of the art EBM that will inflict on your brain. And seconds later it’s gone leaving you with a sense of missing something not really knowing what. With an album cover that is reminds of a poster for a crossover-movie between the two heroes Xena the warrior princess and Wolverine, it’s time for Andrea and Rene Nowotny to reenter the stage as the dynamic duo AD:Key when they release their 5th album “Reanimator”. Fasten your seatbelt because it’s gonna be a rough ride!

AD:Key is very much about energy, the peculiar song, simple refrains and contemporary EBM. That they radiate pure energy is noticeable already on first track “Mein Weg” setting the tempo for the entire record and all 13 tracks are delivered in the same breakneck speed.

Even though you’re getting some pure oldschool body in “Escalation” and German bodypop in “Science Fiction-Welt”, the thing that hits you straight away with AD:Key’s music are the fact that they mix and blend together many elements from all genres within it, to deliver a more modern and more polite version of EBM with less sweat and muscles and more heart and brain.

As usual Andrea takes care of much of the leading vocals while Rene is acting as the back up almost like an echo which makes for quite a unique sound for the band which clearly shines through on “Hater” for example. At the same time they show their linguistic muscles when they’re not only singing in German but also in English on “Never Enough” and in French on “Lire Entre Les Lignes” – all with German accent of course! Despite linguistic antics the choruses are simple to pick up in no time – one of the signums of AD:Key! And it shows, not to say the least on the best three tracks on the album, “Ich Reanimiere Dich”, “Shameless” and “Reanimator” that would fill every dance floor in no time! Solid fast body music to sing along to while stomping the pace.

Hard to put a finger on what, but it feels like there is some ingredient missing to make this record reach the top. I’ve always thought that their sound is a bit light. And if you’re going to be completely honest, it would not damage if they went with a slightly wider variation between the songs, it becomes a bit mono mono monotonie.

PS. The album is also released in a limited double-CD edition including 12 bonus remixes by Stockholm Wrecking CrewOrange SectorRobotiko Rejecto and others that can be pre-ordered here (from Poponaut.de) or if you’re in USA/Canada/South America here (from Stormingthebase).

Lars-Åke’s favourite track: ”Ich Reanimiere Dich”

Aesthetic Perfection – “Never Enough”

Tags: , ,


Aesthetic Perfection levererar en video till den nya singeln “Never Enough” som finns ute nu.

Aesthetic Perfection ger Necessary Response i ny tappning

Tags: , , , , , , , , , ,


2007 släppte Aesthetic Perfection-frontmannen Daniel Graves albumet “Blood Spills Not Far From the Wound” under den något påtvingade monikern Necessary Response.

Albumet bestod av låtmaterial som från början var tänkt till Aesthetic Perfections debutalbum “Close to Human” (2005) men som bandets dåvarande skivbolag vid tidpunkten inte ansåg passade Aesthetic Perfections image och framtoning när det begav sig.

Efter nästan ett decennium av bitterhet och klagomål på någon som han själv ansåg vara ett vanhelgande av hans konstnärliga vision som musiker så fann han inför en livekonsert i hemstaden Los Angeles ett förnyat intresse för materialet. Inför konserten så dekonstruerades spåren upp på nytt med hjälp av originalinspelningarna. Alla ansträngningar vidtogs för att i längsta mån hålla fast vid de ursprungliga versionerna men samtidigt förbättra ljudkvaliteten.

Processen var väldigt positiv och Daniels bitterhet kring materialet avtog. Såpass mycket att han bestämde sig för att återskapa det och släppa det på nytt, den här gången på egna villkor som Aesthetic Perfection, vilket hade varit avsikten från början.

Albumet levereras nu i ny tappning med nyinspelad sång och i en ny mix. Ledmotivet är den sedan tidigare outgivna b-sidan “Never Enough”. Låten “Devotion” har omarbetats med piano med hjälp av Lauren Krothe som även medverkade på livealbumet “Imperfect” och titelspåret från “All Beauty Destroyed”.

“Blood Spills Nor Far From the Wound” släpps den 16 oktober via Metropolis Records.

Tracklist

aesthetic_perfection_blood_spills_not_far_from_the_wound

01. Open Wound
02. Spilling Blood
03. Forever
04. Vapor
05. Tomorrow
06. Never Enough
07. For All The Lost
08. Dying In The Worst Way
09. Elements
10. Devotion

 

Visage – “Orchestral”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: August Day
Releasedatum: 15 december 2014
Genre: New Wave, Classical
Bandmedlemmar: Steve Strange, Robin Simon, Steve Barnacle, Lauren Sky ***
Land: Storbritanninen
Recensent: Erik Uppenberg (english translation by Jens Atterstrand)

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

New romantic-klassiker blommar ut med stråkar och blås

Strax före jul slog new romantic-legendarerna Visage till med en åtminstone för mig oväntad julklapp: ”Orchestral”, ett nytt album med gamla och nya Visage-låtar framförda i klassiskt arrangemang och med uppbackning av full symfoniorkester.

Överraskande inte minst för att det är ett tilltag som jag väntar mig från mer framgångsrika artister än en liten avdankad kultgrupp som Visage. Det kräver både ekonomiska resurser och ett visst mått av storhetsvansinne att gå i land med ett sånt här projekt.

Prags filharmoniska orkester förstärker med stråkar och blåssektion som framför allt får ta för sig i pampiga intron, bryggor, stick och avslut. I övrigt ligger versionerna ganska nära originalen. Jag tror att ett nyromantiskt synthpopband gör sig mycket bättre i den här skruden än om ett gäng självgoda arenarockare som, säg, U2 eller Kent gör samma sak.

Bandets i särklass största hit ”Fade to Grey” föll platt när jag såg Visage framföra den i en styltig pubrockversion på Nalen Klubb förra hösten. Det är inte förvånande att denna new romantic-klassiker gör sig bättre uppbackad av en hel stråksektion. En annan låt som verkligen får blomma ut, är ”Never Enough”, en av få riktigt bra låtar från comebackskivan ”Hearts and Knives” (2013).

En och annan kommer att fråga sig varför den här skivan gjorts. ”Orchestral” är ju inget nödvändigt tillskott till musikhistorien. Men det är en sprudlande och njutbar present till en liten skara Visage-fantaster. Det kanske räcker så.

5/10 GODKÄNT!

Tracklist

01. The Damned Don’t Cry (04:12)
02. Fade To Grey (05:54)
03. Dreamer I Know (04:30)
04. Mind Of A Toy (03:57)
05. Visage (04:38)
06. The Anvil (06:14)
07. Never Enough (06:31)
08. Pleasure Boys (03:53)
09. Hidden Sign (05:54)
10. Night Train (05:08)
11. Love Glove (04:10)
12. The Silence (04:54)

 

*** För arrangemangen står bland andra Armin Effenberger, John Bryan, Michael Goodey och Pete Whitfield (red.anm)

 

(English version below)

New romantic classics blossom with strings and horns

Just before Christmas the new romantic-legends Visage brough us (or atleast me) the quite unexpected christmas present “Orchestral”. A new album with old and new Visage songs performed in classical arrangements and backed by a full symphony orchestra.

Surprisingly, not least because it is a prank I expect from the more successful artists than a small superannuated cult group like Visage. It requires both financial resources and a degree of megalomania to go ashore with a project like this.

Prague Philharmonic Orchestra strengthens the songs with strings and brass section wich in particular may prosper in the grand intros, bridges, stick and roundoffs. The other versions are pretty close to the originals. I think a new romantic-synthpop band will do much better in this garb than a bunch of self-righteous arena rockers like, say, U2 or Kent if they would do the same thing.

The band’s by far the biggest hit “Fade to Grey” fell flat when I saw Visage express it in a styltig pubrockversion at Nalen Klubb last fall. It is not surprising that the new romantic classics do better when backed by a full string section. Another song that really blossoms out is “Never Enough”, one of the few really good songs from comeback album “Hearts and Knives” (2013).

One and another will ask why this album has been made in the first place. “Orchestral” is nothing close to an essential contribution to music history. But it is an exuberant and enjoyable gift for the small number of hardcore Visage fans. And that might be sufficient.

Liverapport: Visage (+ Garbo Sthlm) 20131009, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Visage, Garbo STHLM
Datum: onsdag 9 oktober 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Erik Uppenberg
Foto: Jens Atterstrand (Fotoalbumet ligger nedanför artikeln!)

Erik Uppenberg och Jens Atterstrand besökte Nalen Klubb i Stockholm för att beskåda legendariska Visages första spelning på svensk mark någonsin.

 

“Det är inte lätt att göra cover på sig själv”, konstaterade en gång Sven-Ingvars sångare Sven Magnusson. Han sade det under en Hultsfredsspelning då det klassiska dansbandet framförde lite tuffare versioner av sina låtar, närmare det rock’n’rollsound de faktiskt startade med.

Men citatet kan också appliceras på de många nostalgispelningar som återuppståndna 80-talsband numera gör. Utmaningen ligger i att återskapa en förgången storhetstid på ett någorlunda värdigt sätt, och i att göra det med en sättning som ofta inte har så mycket gemensamt med originalet.

Ibland går det överraskande bra, som Men Without Hats lysande Sverigespelningar tidigare i år. Men inför Visages spelning på Nalen Klubb är förväntningarna i botten – många i publiken anländer med ett antal pinsamma Youtube-klipp på näthinnan.

Ännu svårare är det eftersom frontmannen Steve Strange en gång var Londons it-boy nummer 1, den coolaste stilikonen som gick i ett par (förmodligen spetsiga) skor. Han brände sitt ljus i bägge ändar under några korta år i början av 80-talet, och har därefter levt ett hårt liv kantat av missbruk. Hur ska han ta sig igenom det här? Skulle den forne klubbvärden på Blitz ha släppt in sig själv på Nalen Klubb?

Med låga förväntningar blir man inte besviken, och spelningen i den lilla men fullsatta lokalen är bättre än väntat. Det känns som att se ett Visage-coverband på en Finlandskryssning. Soundet är pubrockvarianten av new wave, framfört av ett gäng rutinerade musikergubbar som en gång var smala – eller åtminstone hade smala slipsar – kompletterat med den yngre keyboardisten Logan Sky. I dagens Visage-sättning hanteras gitarren med den äran av forne Ultravox-medlemmen Robin Simon, som även brukar spela med John Foxx.

Steve Strange berömmer publiken alltför tidigt, redan efter första låten ”Never Enough” (en av de bästa på nya skivan “Hearts and Knives”) får vi höra att vi är en “amazing crowd”. I mellansnacket är han lite som kung Carl XVI Gustaf: valhänt i sin roll, men kämpar på så gott han kan. Jag tror att Strange tagit till sig av kritiken mot tidigare spelningar. Han är vare sig en stor sångare eller scenpersonlighet, men avverkar habilt sina Visage-klassiker: ”The Damned Don’t Cry”, ”The Anvil”, ”Mind of a Toy”, ”Pleasure Boys” med flera.

När Strange går av scenen för klädbyte, kör bandet en inledningsvis stark version av instrumentallåten “The Dancer”. Tyvärr glider den över i en ovärdig solo-onanisession mellan basisten Steve Barnacle och trummisen Johnny Marter. De har själva jätteroligt, själv ryser jag av sekundärgenans inför en tungfotad 70-talsrockpassage som strider mot allt vad Visage, i grunden ett postpunkprojekt, står för musikaliskt.

Tänk om bandet i stället vävt ihop “The Dancer” med en annan instrumental som “Frequency 7”, eller tillsammans gastat loss i “Tar” … då hade det kunnat blivit något stort av just detta nummer.

Nu höll jag på att glömma bort att kläderna är viktigare än musiken. Steve Strange har inledningsvis på sig en Union Jack-smyckad jacka i fyra nyanser av rödbrunt med matchande hatt. Den ser lite mossig ut, men samtidigt väldigt new romantic, ungefär som Steve Strange själv. Efter “Dancer”-breaket återkommer han i en mer tveksam camouflage-stass, och ser ut som en korsning mellan en biodlare och en Iraksoldat. Om detta är en kommentar till den Bush- och Blair-kritiska låten ”Diaries of a Madman” är något oklart.

Bäst under hela spelningen är avslutande “Visage”. Där rocksoundet tidigare stundom skurit sig mot synthpoporiginalen, exempelvis på “Fade to Grey”, så sitter det nu som en smäck, och gubbsyntharpubliken viftar glatt och sjunger med för full hals. “Amazing crowd”, som sagt.

(Anmärkning: Förbandet, Garbo Sthlm, är ej recenserat.)

[zooeffect AIGA4SrO6WVv]

Visage – “Hearts and Knives”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Blitz Club Records
Releasedatum: 20 maj 2013
Genre: Synthpop, New Romantic, New Wave
Bandmedlemmar: Steve Strange, Steve Barnacle, Robin Simon, Lauren Duvall
Produktion: John Bryan, Sare Havlicek
Master: Yuri Dent (The Control Room)
Mix: Sare Havlicek
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Slätstruken återkomst med stilikonen Steve Strange

Den här recensionen handlar om Visages historia snarare än om den nya skivan. Det är ingen slump, för det förflutna är mer intressant.

Ingen artist personifierar den brittiska new romantic-rörelsen som Visages frontman och sångare Steve Strange. Åren 1979 och 1980 höll han hov på legendariska klubben Blitz i Covent Garden, London. Bakom skivspelarna stod DJ Rusty Egan och blandade Bowie, Roxy Music och Japan med Kraftwerk, Giorgio Moroder och Soft Cell.

Med hemmasnickrat extremmode på kroppen, futuristisk musik i öronen och droger i blodomloppet kunde de unga besökarna – många var designstudenter – glömma vardagens regnvåta hopplöshet och hägrande arbetslöshet under några hedonistiska timmar varje tisdagnatt. Besökarna gick under en rad beteckningar som futurister, Blitz Kids och ”The Movement”. För eftervärlden är de kända som new romantics.

Det var en elitistisk liten klick som samlades på Blitz. Ibland höll Steve Strange upp en spegel framför någon av de köande, och frågade retoriskt: ”Skulle du släppa in dig själv?” En kändis som nekades entré var Mick Jagger. Producenten Martin Rushent fick dock komma in, trots att han såg ut som en skäggig farbror – han hade visat sin goda smak genom att ratta Visage och Human League.

En annan högst välkommen Blitz-gäst var David Bowie, som var en viktig inspirationskälla och sågs som ett slags gudfader till rörelsen. Kvällarnas officiella namn var ”Bowie Nights”. Sin vana trogen stal Bowie också tillbaka lite av både stil och musik, vilken märks i videon till ”Ashes to Ashes” där Steve Strange och andra Blitz-besökare medverkar som statister.

Som klubbvärd och stilikon satte Steve Strange en ära i att byta utseende inför varje ny ”Bowie Night”. På så sätt blev det Strange som, tillsammans med bland andra Siouxsie Sioux, satte själva new romantic-stilen. För det är i första hand en subkultur med stilmarkörer, inte en musikgenre. Även om rörelsen framför allt förknippas med synthpop spretar artisterna mot såväl vit soulpop (Spandau Ballet, ABC) som plastig radioreggae (Culture Club).

Detta var precis i början av synthpoperan, och Rusty Egan hade svårt att hitta tillräckligt mycket elektronisk musik att spela. En lösning var att dryga ut spellistorna med egen musik. Visage började som ett studioprojekt när Strange och Egan slog sig ihop med medlemmar från The Rich Kids, Ultravox och Magazine .

I dag minns vi främst ”Fade to Grey” från den självbetitlade debuten (1980), men Visage hade också rad mindre hits som ”The Damned Don’t Cry” och ”Night Train” från uppföljaren ”The Anvil” (1982). På tredje och svagaste skivan ”Beat Boy” (1984) var bara kärnan Strange och Egan kvar från ursprungssättningen, och Strange var vid det här laget fast i ett heroinberoende som knappast hjälpte situationen.

1986 försökte sig Steve Strange på en återkomst under nytt bandnamn, Strange Cruise. Klädstilen var fortfarande fantastisk (även om den säkert uppfattades som daterad då). Musiken var dock något slags soulfunk som vare sig tilltalade gamla fans eller lockade nya lyssnare. Steve Strange försvann från det allmänna medvetandet och in i sina egna drogdimmor.

Strax efter millennieskiftet var electroclash det hetaste som fanns – och på många sätt ett stilmässigt och musikaliskt återupplivande av new romantic. Electroclash handlar i sin klyschigaste form om mode, sex, droger och primitiva electrorytmer. Tänk ”Frank Sinatra” med Miss Kittin & The Hacker. Fischerspooner skulle heller aldrig sett ut som de gjorde om inte Visage hade funnits att sno idéer av. Men Steve Strange var inte redo att dra nytta av tidsandan. Att hans drogmissbruk var en bidragande orsak är ingen högoddsare.

Linda Perry kunde dock casha in genom att skriva den oblyga ”Fade to Grey”-stölden ”One Word” som blev en hit med Kelly Osbourne. Visage stämde och fick en del av kakan. Extra ironiskt, då Steve Strange vanligen inte får ett korvöre av alla sköna royaltyslantar som just ”Fade to Grey” dragit in genom åren – det är en av få Visage-låtar som han inte själv har varit med och skrivit.

På senare år har en drogfri Steve Strange genomfört en rad nostalgispelningar under Visage-namnet med sig själv som enda originalmedlem. Att samla material till ett nytt album har tagit tid, men nu är fjärde skivan ”Hearts and Knives” här. Nu har också sättningen lite mer trovärdighet: gamle medlemmen Steve Barnacle är tillbaka, i sällskap med rutinerade gitarristen Robin Simon från tidiga Ultravox. Andra tidigare medlemmar som Dave Formula, Midge Ure och Rusty Egan ska också ha varit med på ett hörn – den senare är dock enligt en mig närstående källa skeptisk till resultatet.

Hur låter det då? Hyfsat. Soundet är rakt igenom rätt, något anonymt, men som hämtat ur det tidiga åttiotalet. Problemet är låtarna. Inledande ”Never Enough” och singeln ”Shameless Fashion” är klart godkända, och bäst på skivan är vemodigt pulserande ”I Am Watching”, där synthpopsmatter möter new wave-gitarrer. Dessa tre låtar kommer att vara välkomna tillskott på kommande Visage-spelningar. Riktigt dålig är bara avslutande pekoralet ”Breathe Life”.

Däremellan är det slätstruket, med 80-talspop som vägrar att fastna. Som helhet är skivan en gäspning. Det är tur att kläderna – åtminstone i new romantic-sammanhang – är viktigare än musiken.

Tracklist

01. Never Enough (04:02)
02. Shameless Fashion (04:25)
03. She’s Electric (Coming Around) (03:46)
04. Hidden Sign (05:31)
05. On We Go (04:24)
06. Dreamer I Know (03:42)
07. Love in Static (05:08)
08. I Am Watching (04:09)
09. Diaries of a Madman (02:56)
10. Breathe Life (03:02)