Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Nattskiftet"

Liverapport: Bodyfest 2019, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


10-års jubilerande Bodyfest slog på stort och presenterade Front 242 och Die Krupps tillsammans med den inhemska kvartetten Nattskiftet, ELM, Severe Illusion och Presto Fervant på ett sedan länge utsålt Nalen i Stockholm lördagen den 5 oktober.

Jens Atterstrand (text, fotogallerier) och Jannice Faringer (artikelfoto) var på plats och levererar nu rapporten från kvällen.

 

Sveriges enda familjeträff med EBM-fokus var om möjligt än mer välbesökt än tidigare när Bodyfest slog upp portarna till den tionde upplagan i ordningen. Festivalens positiva trend nådde sin kulmen lagom till dess jubileum och arrangemanget av festivalen fortsätter att imponera stort. Både när det gäller planering och presentation, men även när kommer till dess slutliga inramning och framförande.’

Att varje år kunna boka in ännu en möjlighet till att få kliva in i den svartklädda folkmassan fylld av bekanta ansikten från både nu och då samt när och fjärran är något som gör att lyckoruset snabbt infinner sig. Kombinera detta sedan med musiken man älskar, lever och brinner för och det gör att helhetsupplevelsen förblir svårslagen. Detta trots en, för året ovanligt dålig, kvinnlig representation bland artisterna och den till synes ständigt åldrande publiken och det bestående problemet med föryngringen i musikscenen.

Eldsjälarna som sliter med det stora arbetet med festivalen förtjänar ännu en gång en stor eloge för sitt slit med att leverera Bodyfest och 10-års jubileumet hade en väldigt trivsam inramning.

Nattskiftet

Göteborgsakten fick anta den stora utmaningen att inleda kvällen och även om jag ärligt bör erkänna att jag inte alltid har varit överförtjust i deras arbetarromantiska med-glimten-i-ögat-body så noterar jag att varje gång jag får chansen att se dem live ändå slutar med att jag rycks med i deras väldigt karismatiska och medryckande framförande.

Nattskiftet har som liveakt utvecklats mycket sedan starten och med deras starka utstrålning och spelglädje lyckades de även den här gången med att både förmedla stor glädje och frambringa allsång inför ett, trots den tidiga starttiden, sedvanligt stort publikhav framför den lilla scenen.

Severe Illusion

Severe Illusion är en av våra mest rutinerade och beresta inhemska akter och är ett band som jag anser har givits alldeles på tok för lite utrymme på hemmaplan sista tiden. Att ännu en gång få avnjuta dem på en lite större scen var en av mina personliga höjdpunkter för året.

Fredrik Djurfeldts utrycksfulla sångstil går hand i hand med känslorna som förmedlas i bandets karga, hårdslående och dissonanta musik, där de snygga mattorna av iskalla synthar och effekter bildar den perfekta kulissen till deras ofta ångestfyllda och ljuvligt nattsvarta låtteman.

 

Severe Illusion är ett rutinerat liveband och även om det alltid finns småsaker att utveckla så träffade deras framförande som förväntat verkligen mitt i prick.

ELM

Exil-stockholmaren Peter Elm, som sedan en tid tillbaka är bosatt i Belgien, bjöd på sedan på sin tempostarkt dansanta och kompakta body inför ett fullpackat publikhav som i sin helhet inte ens rymdes i den mindre lokalen, utan som delvis tvingades ut hela vägen i korridoren. Många har väntat länge på att få chansen att se ELM, projektet som den forne Restricted Area-medlemmen introducerade redan 2016, live på hemmaplan och trots att Peter framförde sin musik relativt stillastående på den lilla scenen, endast ackompenjerad av en statisk backdrop, så imponeras jag stort av hans förmåga att hålla intresset uppe hos de allra flesta i det täta publikhavet. För publikens skull så borde han kanske ha spelat på den stora scenen men med facit i hand så passar hans musik allra bäst i närkontakt med publiken från en mindre scen.

ELM bjöd på flera smakprov från nya albumet som även smygsläpptes lite på förhand i samband med festivalen. ELMs spelning gav mersmak och jag ser med förväntan fram emot hur musiken och hans liveframföranden kan tänkas utvecklas framöver.

Die Krupps

De tyska giganterna med Jürgen Engler i spetsen bjöd sedan på kvällens absolut största överraskning. Förhandsinformationen hade förvisso redan bekräftat att Die Krupps skulle framföra ett renodlat elektroniskt och gitarrfritt set. Men när det strax innan det var dags för bandet att inta scenen började viskas om att bandet skulle komma att framföra albumklassiker Volle Kraft Vorous i sin helhet följt av några väl utvalda bonusnummer så steg förväntningarna ordentligt. I alla fall när man snabbt kollade läget med de allra största Die Krupps-fantasterna i publiken.

Personligen har jag alltid uppskattat bandets musik både när den är iklädd den avskalade elektroniska EBM-kostymen och den gitarrtyngda industrimetall-diton. Men samtidigt som att det var en känslosamt nostalgisk och något surrealistisk upplevelse att se Die Krupps i den här ursprungliga formen, där gitarristen Marcel Zürcher hade förpassats till ett minimalistiskt trumsetet på ena sidan av scenen, så måste jag motvilligt erkänna att jag redan några låtar in i konserten saknade lite av den intensitet och energi som bandet förmedlar i sin andra tappning. Smaken är väl som baken och trots detta är jag ändå överlycklig av att ha fått uppleva detta, dessutom i ett såpass snyggt framförande. Att 2019 få se ett flera decennier gammalt band förmedla så mycket glädje och energi när de framför sin musik live är ju något fantastiskt i sig.

Front 242

Efter att under 2000-talet ha gjort diverse inte helt lyckade halvförvirrade utflykter och ha experimenterat en hel del ljudmässigt med sin rika låtskatt så har de belgiska pionjärerna, som enligt de allra flesta kanske är de allra mest betydelsefulla och största upphovsmännen till hela musikgenren, verkligen återvänt med besked under senare år. Den saken förblir lika glasklar efter att ha fått äran att ännu en gång fått avnjuta deras allra mest kända tidlösa hits men även ett unikt, smakfullt och spännande urval av de lite mer udda spåren som de sällan framför live.

Front 242 som fenomen börjar närma sig Kraftwerk när de, trots att bandmedlemmarna passerat pensionsåldern för flera år sedan, med full entusiasm fortfarande förmedlar känslan av att de fortfarande har nyfikenheten och viljan att vilja förädla, vidareutveckla och återvinna bandets tidlösa låtskatt.

Trots att jag nu har sett dem live ett stort antal gånger i olika tidsepoker sedan tidigt nittiotal, så är det omöjligt att inte imponeras stort av deras starka uttryckssätt, energi och publikkontakt. Inget som helst undantag gällde den här gången när de rutinerat och blixtsnabbt lyckas bilda en fascinerande helhet tillsammans med sin publik inför en hit-kalvalkad som inleddes med “First in/First Out” och “Take One” för att sedvanligt bjuda på klassiker som “Funkhadaft”, “Quite Unusual” och “Body to Body” för att sedan avslutas med ett extranummer med “Modern Angel” och “Welcome to Paradise”.

Front 242 levererade en genomgående träffsäker, snygg, välljudande och stark konsert fullt i klass med deras bästa framträdanden under senare år.

Presto Fervant

Container 90-bekantingen och Radio Virus-bekantingen Ronny Larsson plockade upp sitt gamla band Presto Fervant och bjöd in till det avslutande partajet invid den lilla scenen. Ackompanjerad av för tillfället digitaliserade gamla VHS-backdrops som bandet använde på tiden när det begav sig, levererade de sin småstökiga oldschool-EBM inför ett, på sina håll väl förfriskade men väldigt lyckliga, kvarvarande festprissar. Charmiga och tokroliga anekdoter och bakgrundshistorier kring de gamla låtarna fick sällskap av (bland annat) lagom mjuk-porriga videoklipp från 80-talet. Allt detta skall givetvis sättas i sitt perspektiv, men den här typen av livespelningar blir tyvärr väldigt “gubbiga” och även om ingen skugga bör falla över deras musik, där flera av deras låtar står sig bra även med dagens mått mätt.

Epilog

Av allt att döma så blir det här den sista ordinarie liverapporten här på Elektroskull och även om den här nästan tio år långa resan nu lider mot sitt slut, så vill jag både passa på att välkomna er med på den nya som komma skall – med den fysiska tidningen SVARTPUNKT som jag kommer vara delaktig i (första numret kommer i januari 2020).

Vi vill även passa på att framföra ett stort tack till Bodyfest för de här tio åren. Tack för att ni alltid har stöttat oss. Vi har alltid har känt oss varmt välkomna att fota och rapportera från festivalen och ser redan nu med spänning fram vad som komma skall nästa år.

Liverapport: Progress 12, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Progress Productions bjöd in till Sticky Fingers i Göteborg den 19 november med Haul, Nattskiftet, Hearts of Black Science, Johan Baeckström, Mr Jones Machine, Wulfband, Henric de la Cour, Titans, Cosmic Overdose och Pouppée Fabrikk på de två scenerna.

Jens Atterstrand (text & foto) var på plats med sin kamera i publikhavet för att rapportera från kvällen.

 

 

(English version below the photo galleries)

Ett för tredje året i rad utsålt Sticky Fingers väntade besökarna till vad som nu bör räknas som en av de viktigaste årliga händelserna på vår inhemska svartklädda elektroniska alternativscen: Progress Productions årliga fest

Precis som tidigare så radades det upp ett stort av de egna akterna med fokus på de för det här året aktuella och nytillkomna. Jönköpingsakten Haul inledde med dramatisk och nattsvarta mörk experimentell postpunk på den stora scenen inför en förvånande stor publik trots den tidiga starten. Hauls musik fungerade för mig mycket bättre live än på skiva med en vacker om än väldigt mörk tillhörande scendesign.

Lite mer kraft och omfång var det på Hearts of Black Science som släppte det starka albumet “Signal” förra vintern. Bandet stod för en av de proffsigare och mest träffsäkra live-insatserna under kvällen med trivsamma gitarrpålägg på deras shoegaziga synthpop och en snygg mörk scenshow.

Mr Jones Machine genomförde sedan albumet “Återvändsgränd” från början till slut. Jarmo Ollila levererade i vanlig ordning en väldigt träffsäker sånginsats från den stora scenen, uppbackad av sin, från Asien speciellt för kvällen hemflugen, bror Jouni. Låtarna står sig mycket bra även 2016 och bra synthpop på svenska är vi ju verkligen inte bortskämda med.

Henric de la Cour levererade en, om än relativt kort, precis lika känslosam konsert som vanligt med sin fantastiska scennärvaro och känsla. Nya singeln spelades och den får mig verkligen att sukta efter det nya albumet som är på gång.

Titans stod sedan för kvällens stora bedrift då den amerikanske sångaren Dan Von Hoyel för första gången stod på scen tillsammans med sina bandkamrater utan att ha repat en enda gång tillsammans. Sitt allra första liveframträdande gjorde även Daily Planet-bekantingen Johan Baeckström, som solodebuterade med “Like Before” förra sommaren. En väldigt tonsäker Johan, som från den lilla källarscenen, utöver utvalda spår från debutalbumet, även bjöd på en riktigt trevlig cover på Rational Youths klassiker “Saturdays in Silesia”.

Wulfband röjde som bara Wulfband kan på den mindre källarscenen där den, för mig personligen, största överraskningen Nattskiftet också sedan kom att leverera en intensiv och härligt energisk spelning. Jag skall erkänna att jag inte riktigt har fastnat för bandets tokroliga bodypop på skiva, men live fungerar konceptet alldeles ypperligt med tillhörande blåställ, oljefläckar och sot i pannan.

Cosmic Overdose, som nyligen har släppt en unik samlarbox med klassiskt material, agerade sedan överraskningsakt till åtminstone den äldre publikens stora jubel. Gentlemännen Dan Söderqvist och Karl Gasleben visar upp stor rutin och jag imponeras över hur pass bra deras nu över trettio år gamla låtmaterial fortfarande håller.

Pouppée Fabrikk, som för kvällen gjorde ett udda uppträdande i full originaluppsättning med en hemflugen Jouni Ollila på keyboard levererade sedan en riktig käftsmäll med nya fantastiskt snygga arrangemang av bandets klassiker.

Progress Productions årliga festival levererar en mysig familjär alla-känner-alla stämning och kärleken som Torny Gottberg och hans artister levererar i det här formatet är svårslaget. Boka in 18 november 2017 för då smäller det igen! Som livefotograf är man dock lätt sliten i benen efter en sådan här kväll då akterna avlöser varandra i tät följd på de olika våningarnas livescener, vilket leder till en hel del springande i trappor alternativt avkortade spelningar för att kunna förbereda sig inför det som komma skall.

Ett stort tack till Progress Productions och alla andra inblandade. Vi ses igen nästa år!

Haul

Nattskiftet

Hearts of Black Science

Johan Baeckström

Mr Jones Machine

Wulfband

Henric de la Cour

Titans

Cosmic Overdose

Pouppée Fabrikk (foto: Anja Böttcher)

For the third year in a row a sold out Sticky Fingers invited the visitors to what now should now be counted as one of the most important annual events in Sweden’s black-clad electronic alternative scene: Progress Productions annual celebration.

Just as usual, the line up consisted of the label’s own acts with the main focus on the new ones. Jönkoping act Haul opened the night with their dramatic, dark and experimental post-punk on the big stage in front of a surprisingly large crowd despite the early start. Haul’s music worked much better for me live than on record with a beautiful albeit very dark stage design and lightning effects.

A little more bite was delivered by Hearts of Black Science who released the strong album “Signal” last winter. The band presented one of the more professional and spot-on live shows of the evening with pleasant guitars add ons top of their shoegaze style synthpop together with a stylish dark stage show.

Mr Jones Machine performed the “Återvändsgränd” album from beginning to end. Jarmo Ollila as usual delivered a very good vocal performance from the big stage, backed by his, from Asia, especially for evening brought home, brother Jouni. The songs are still high quality even in 2016 and good synth pop sung in Swedish are something we’re definetely not spoiled with these days.

Henric de la Cour gave a, albeit relatively short, just as emotional concert as usual with his amazingly emotional and charismatic stage performance. He played the new single and it really makes me hankering for the new album that is on it’s way.

Titans then did the biggest achievements of the night when the band’s American singer Dan Von Hoyel stood on a stage with his band mates for the first time ever, without even rehearsing a single time together. Another live debut then came from the Daily Planet acquaintance Johan Baeckström, who released his solo debut “Like Before” last summer. A vocally secure Johan, who from the small basement stage, in addition to selected tracks from his debut album, also did a really nice cover of the Rational Youth classic “Saturdays in Silesia”.

Wulfband ranted on in the way that only Wulfband can on the small basement stage where, for me personally, the biggest surprise of the evening Nattskiftet then also delivered a intense and wonderfully energetic gig. I must admit that the band’s hilarous bodypop are not really my cup of tee on record, but live the concept worked excellent with associated overalls, oil stains and soot on the band members faces.

Cosmic Overdose, who has recently released a unique collectors box with their classic songs then acted as the secret suprise act of the evening and it was highly appriciated by the older parts of the audience. Gentlemen Dan Söderqvist and Karl Gasleben put great experience on display and I am impressed by how well their now over thirty years old songs still hold up very well.

Pouppée Fabrikk, who especially for the event made an odd appearance in the original full setup with Jouni Ollila on keyboards then delivered a real punch in the face with new fantastic sounding arrangements of the band’s classics.

Progress Productions annual festival is executed in a cozy family-all know-all mood and the love that Torny Gottberg and his label’s bands give is hard to beat. Book in November 18, 2017 because then it’s time again! As a live photographer you get slightly worn in the legs after a night like this when the different acts follow one and another in quick succession on the different floors two live stages, leading to a lot of running up and down the stairs and a need to skip a few songs at the end of the gigs to be able to prepare for what is to come on the other stage.

Massive thanks to Progress Productions and everyone else involved in this event. See you again next year!