Subscribe via: RSS

Tag Archive | "My Name is Ruin"

Liverapport: Gary Numan 20180302, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Åttiotalsikonen Gary Numan levererade ren energi på Kägelbanan i Stockholm den 2 mars.

Jannice Faringer (text) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar.

 

 

 

 

Det är svårt att inte imponeras av den energi som den snart 60-åriga elektroniska pionjären Gary Numan fullkomligt sprudlade av när han tillsammans med sitt fyrmannaband intog den fullsatta konsertlokalen Kägelbanan i Stockholm under fredagen. Från öppningslåten “Ghost Nation” till den avslutande “A Prayer For The Unborn” dansade sig Gary genom en sjutton låtar lång spelning samtidigt som han gjorde en oklanderlig sånginsats. Imponerande.

Jag tror att många med mig var nyfikna på hur Gary, med sin långa- och musikaliskt skiftande karriär, skulle knyta ihop tråden mellan det gamla och det nya. Mellan de facto att han under slutet av sjuttiotalet var en av de första som fick en hit med en synthbaserad låt och den industriella rock som han från nittiotalet och framåt har övergått till. Hur skulle låtar som ”Cars”, ”Are ’Friends’ Electric” och ”Me I Disconnect From You” från The Pleasure Principle (1979) låta när de skulle framföras av ett band iklädda sandfärgade och söndertrasade outfits à la postapokalyps, istället för de strikta ”synthiga” kostymerna som många förknippar med Gary Numan. Svaret på frågan blir, helt ok. Men det stora ”menet” blir ändå att jag hade önskat att syntharna hade varit mer framträdande och inte dränkts av den övriga ljudbilden.

”Hängivenhet” var ett ord som dök upp i mitt huvud där jag stod längst fram i den alltmer syrefattiga lokalen. Allt var genomtänkt, väl koreograferat, samspelt och snyggt med en påkostad ljussättning med många färger, stroboskop och riktade spotlights. Han har verkligen inte sparat på krutet och uttrycket ”still going strong” är en bra beskrivning av artisten Gary som fortfarande visar fram en stark musikalisk ambition. En favoritsekvens under konserten var när Gary, gitarristen och basisten liksom klev ut genom en röd ”vägg” av ljus och turades om att flirta lite med publiken. Men i övrigt när det kom till just publikkontakt så var den till det närmaste obefintlig. Även om det är känt att engelsmannen inte är mycket av en ”talker” på scen så hade jag åtminstone önskat mig ett ”hello” .

Rent dramaturgiskt så var uppbyggnaden av set-listen kanske tänkt att mer och mer skapa ett klimax mot slutet där de flesta av de gamla godingarna framfördes även om ”Metal” (lite oväntat) spelades redan som låt nummer tre. Inte förrän som nummer tolv i ordningen dök hiten “My Name is Ruin” från de senaste albumet Savage (Songs from a Broken World) (2017) upp och ytterligare lyfte stämningen hos den vid det här laget väl uppvärmda publiken.

Gary är, och har länge varit en betydelsefull artist, både för scenen och för många på ett personligt plan. Det blev extra tydligt när vi efter spelningens slut stötte på ett gäng stelfrusna fans som troget väntade vid Garys turnébuss med några gamla vinyler i händerna, bland andra Gary Numan & Tubeway Army Replicas. När det sedan delade med sig av sina bästa Gary-minnen fick de något glansigt över ögonen. Känslan av att ha varit med om något lite extra stort värmde upp min köldbitna kropp där i natten, tack Gary och grattis i förskott!

Setlist

(Intro)
Ghost Nation
Halo
Metal
Everything Comes Down To This
Down In The Park
Mercy
Pray For The Pain You Serve
Here In The Black
The Fall
Bed Of Thorns
Love Hurt Bleed
My Name Is Ruin
Cars
When The World Comes Apart
Are Friends Electric

Extranummer

Me I Disconnect From You
A Prayer For The Unborn

Gary Numan – “Savage (Songs from a Broken World)”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD**, Box, Digital, LP
Skivbolag: Mortal Records / Cooking Vinyl
Releasedatum: 22 september 2017
Genre: Darkwave, electro rock, industrial rock
Bandmedlemmar: Gary Numan
Land: Storbritannien
Recensent: Niklas Hurtig

 

(English version below)

Numans dystopi levererar än

Gary Numan, som under det glada åttiotalet lärde oss att även bilar kan vara synthpop, har under den andra halvan av karriären kört längs en betydligt dystrare motorväg både rent musikaliskt, men också bort från rampljuset och sitt artistiska självförtroende. Efter många års frånvaro, återvände så en pånyttfödd Gary i ny skepnad med albumet “Dead Son Rising” för sex år sedan. Tillsammans med föregångaren “Splinter (Songs from a Broken Mind)” kan det nyligen släppta “Savage (Songs from Broken World)” ses som en ny del i samma etapp. Det nya albumet klev in på den brittiska albumlistan 2:a plats när det släpptes – den bästa placeringen för Gary Numan sedan 1980.

Om världen gick under i föregångarens sista spår “My Last Day”, så är det sånger från den efterföljande dystopin som vi får höra på det här albumet. Ljudmässigt är det mesta är sig likt även om den känns aningen dystrare än “Splinter”. Elgitarrer, elektroniska muller, svepande stråkar, vackra synthar och Numans delvis sköra, delvis androgyna sång ramar in de tio spåren på albumet perfekt.

Men visst har han återanvänt soundet från refrängen i “My Name is Ruin” från “Love Hurt Bleed”. Inte bara det, spåret låter faktiskt även förvillande likt “Here in the Black”, alla från föregående album. Det låter inte illa, men kanske lite märkligt ändå. Texten i refrängen påminner också om Kents klassiska “La Belle Epoque” med samhällets alla grymheter i jag-form i fokus.

Det är även några fler spår som drar ner tempot om man jämför med hans två föregående fullängdare. Men detta är inget negativt då de, i den moderna Numanska världen, är väldigt vackra och intressanta.

“Savage (Songs From a Broken World”) är inte lika fantastisk som dess föregångaren men tillsammans med “Dead Son Rising” (2011) så får Gary Numans senaste album-trio ändå anses vara farligt nära vad som skulle kunna beskrivas som ett modernt mästerverk.

Tracklist

01. Ghost Nation (04:56)
02. Bed Of Thorns (05:24)
03. My Name Is Ruin (06:17)
04. The End Of Things (05:01)
05. And It All Began With You (06:21)
06. When The World Comes Apart (05:27)
07. Mercy (05:35)
08. What God Intended (05:25)
09. What I Said **
10. Pray For The Pain You Serve (05:26)
11. Broken (05:58)
12. Cold **

** Bonusspår på deluxeutgåvan

(English version below)

Numan’s dystopia still delivers

Gary Numan, who during the happy eighties taught us that even cars can become synthpop, have been driving along a far more dystopian highway during the second half of his career, both musically aswell as when it comes to his limelight and its artistic self-esteem. After many years of absence, a reborn Gary Numan then returned with “Dead Son Rising” now six years ago. Along with its “Splinter (Songs from a Broken Mind)” predecessor, the recently released “Savage (Songs from Broken World)” can be seen as a new part on the same journey. The new album broke into the British album list at 2 place when it was released – the best for chart position for Gary Numan since 1980.

If the world was destroyed on the previous album’s last track “My Last Day”, then there are songs from the subsequent dystopia that we get to hear on this album. Soundwise, most things are alike, even if it feels a bit gloomier than the previous one. Electric guitars, electronic moles, sweeping strings, beautiful syntheses and Numan’s partially fragile, partial androgynous vocals frame the ten tracks on the album perfectly.

But certainly he must have reused the sound of the refrain in “My Name is Ruin” from “Love Hurt Bleed”. Not only that, the track actually sounds like “Lord in the Black”, all from the previous album. It doesn’t sound bad, but maybe it’s a little strange anyway. The lyrics of the chorus are also reminiscent of Kent’s classic “La Belle Epoque” with all the cruelties of society in the focused “I”-form.

There are also a few more tracks that slow down the tempo a bit if compared to his two previous two longplayers. But this is not at all on the negative side, as these tracks, in the modern Numans’ world, are very beautiful and interesting.

“Savage (Songs From a Broken World”) is not as great as the predecessor, but put alongside with “Dead Son Rising” (2011), Gary Numan’s latest album trio will nevertheless be considered very close to what could be described as a modern masterpiece.