Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Mouro Scocco"

Lång rad gästspel på Moist-albumdebut

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Hjärnan bakom Moist, electronica-producenten och låtskrivaren David J. Elfström (David Elfström Lilja), har sedan länge arbetat bakom några av sveriges största artister. Nu kliver Moist fram och debuterar med “Temporary Arrangements”.

Moist har redan blivit uppmärksammat i utlandet och var bland annat på plats i Hollywood för att medverka på Music In Media Awards som hölls i mitten av november.

David J. Elfström har i många år jobbat bakom artister med att designa skivomslag, logotyper och webbplatser – och har remixat artister som Red Snapper, Mauro Scocco, Agnes, Blacknuss med flera. David har spelat trummor sedan fem års ålder och alltid haft musiken nära på ett eller annat sätt.

2011 bestämde  hans sig för att satsa på egen musik under namnet Moist.

“Temporary Arrangements” inkluderar 2009 års singelsläpp “Far Beyond The Endless” (med Maria Marcus) och “Just Say You’re Sorry” (med Sophie Rimheden) samt det gångna årets fyra singelsläpp “Hold On” (med Sofie Norling), “Illumination Sea” (med Kana Otusbo), “Hold On” (med Sofie Norling) och “Me And You” (med Smith & Thell). Utöver detta även en cover av Vince Clarkes “Never Never” (med Johannes Kotschy) från hans tidiga åttiotalsprojekt The Assembly.

(kolla in den officiella musikvideon till “Hold On”, en remixversion av densamme samt ett smakprov på “Never Never” nedan!)

David Berättar mer

Eftersom jag jobbat med många olika sångare har inspelningen gått till på många olika sätt men en röd tråd är att vi jobbat på distans på varje låt. Det har börjat med att jag skickat en grundídé som vi sedan jobbat vidare med genom att maila fram och tillbaka och slutligen har jag producerat låten i min studion. Fördelen med att jobba med flera olika artister som sjunger är att skivan får mer färg i form av olika sångare men ändå knyts samman av min produktion.”

I september i år blev Moist-singeln “Far Beyond The Endless” nominerad i electronica-kategorin på den prestigefyllda galan Music In Media Awards som gick av stapeln den 17 november i Los Angeles i USA. Galan TV-sändes till över 100 miljoner hushåll. Låten och första singeln – “Far Beyond The Endless” var även med på Blank & Jones-samlingen “Chilltronica #2″ som direkt klättrade till förstaplatsen på den elektroniska listan och till fjärdeplatsen på den vanliga albumlistan i Tyskland.  Moist har även blivit utvald att ha med sin musik av music supervisers på några av USA största CableTV-bolag. (fortsättning nedan)

Rich Thair i det engelska bandet Red Snapper skriver om Moist“Moist sounds and production have a timeless quality and depth and his influences demonstrate a musical heritage of the highest order. His work with various vocalists feels natural and he always manages to squeeze every drop of soul and beauty from a lyric and melody. His music is not out of place with the likes of Brian Eno and Moroder.”

Debutalbumet släpps via det egna skivbolaget I/O Music och medverkar på albumet gör en stor ensemble av gästartister, sångare och sångerskor. Maria Marcus återfinns på sex av de sjutton spåren, där vi i övrigt finner Sofie Norling, Smith & ThellKrister Linder, Lisa Pedersen, Johannes KotschyTherese Grankvist, Sophie Rimheden, Erika Moeld, Lisas Antenna, Kana Otusbo och Íse. Flera av dessa ha också varit delaktiga i låtskrivarprocessen.

“Temporary Arrangements” släpps den 16 januari via I/O Music.

Tracklist

  1. Crows Within Me (feat. Maria Marcus)
  2. Hold On (feat. Sofie Norling)
  3. Me And You (feat. Smith & Thell)
  4. Danger (feat. Krister Linder)
  5. Crossing Lines (feat. Lisa Pedersen)
  6. Never Never (feat. Johannes Kotschy)
  7. Far Beyond The Endless (feat. Maria Marcus)
  8. Shine On (feat. Therese)
  9. How Long (feat. Maria Marcus)
  10. Just Say I’m Sorry (feat. Sophie Rimheden)
  11. Not Alone (feat. Maria Marcus)
  12. Nobody Special (feat. Erika Moeld)
  13. Tainted Truth (feat. Maria Marcus)
  14. Love You (feat. Lisas Antenna)
  15. A Little Bit (feat. Maria Marcus)
  16. Illumination Sea (feat. Kana Otusbo)
  17. I Am (feat. Íse)



OMD – “History Of Modern”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital Download / 2xLP
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: Ute nu!

6.5/10

Bra, men inget nytt “Architecture and Morality”

OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dark var tidigt ett av mina favoritband. Jag tilltalades av allt!

Soundet – som om Kraftwerk kommit från Merseyside. Namnet –  nyromantiskt, samtidigt mekaniskt.  Melodierna – “Enola Gay”, “Electricity”, “Tesla Girls” – bättre poplåtar finns inte!

Sången – Andy McCluskey är nästan en manlig Alison Moyet. Utöver det Peter Savilles fantastiska omslag!

Efter Paul Humphreys avhopp i mitten av 80-talet blev OMD Andy McCluskeys soloprojekt. Även om han åstadkom en del bra popmelodier – i retrospekt var egentligen det sista bra “Sailing on the Seven Seas” och videon till Louise Brooks-hyllningen “Pandora’s Box” – så försvann den typiska OMD-nerven sakta men säkert.

När Andy McCluskey bestämde sig för att lägga ner i mitten av 90-talet hade OMD, en gång ett av det begynnande 80-talets mest nerviga och elektriska new wave band (som gjort bejublad Martin Hannett-producerad debut på Factory Records och spelat på samma scener som Joy Division och Cabaret Voltaire) förvandlats till ett överproducerat Beatlesinfluerat vuxenrockband. Paul Humphreys lyckades visserligen släppa några hyfsade album bl.a. i samarbete med sambon, Propaganda-sångerskan Claudia Brücken, men det var trots allt en klen tröst och inget som kunde återuppväcka minnen från fornstora dagar.

Trots – eller tack vare – de allt blekare albumen OMD presterade innan splittring och uppbrott såg jag fram emot en comeback med ursprungsmedlemmarna, inklusive Malcolm Holmes och Martin Cooper, som tillkommit redan under det tidiga 80-talet. Med förväntan men också bävan! Kunde ett medelålders OMD, som i intervjuer uttalat att man nu föredrog sina tidiga låtar och musik mest, hitta samma nerv, få till samma magi som de unga art school studenter de en gång var?

“-Pop? -Fuck You, vi spelar Avant-garde” – som Andy McCluskey sägs ha reagerat på en tidig recension som framhävde dem som brittisk popmusiks framtid.

(se BBC‘s underbara dokumentär “Synth Britannia”.)

Det första jag hörde av det nya albumet var “Sister Marie Says” i någon slags demoversion. En låt som sägs vara skriven under tidigt 80-tal men inte släppt förrän nu då man ansåg den vara för lika “Enola Gay” och inte passa in i det senare 80-talets och 90-talets OMD-stil. Må så vara men om man någon gång stod i valet mellan att släppa “Enola Gay” och “Sister Marie Says” så är det uppenbart att man gjorde rätt val.

Den sistnämda är absolut ingen dålig låt men jämfört med “Enola Gay” är den väldigt tam och ganska tråkig. En liten besvikelse, tyckte jag.

För oss som fortfarande köper skivor så måste även omslaget nämnas. Det påminner till form och färg lite om den självbetitlade debuten, som ju också är orange i vissa versioner, men framförallt om deras mest hyllade album, “Architecture and Morality”. Omslaget är inte lika fantastiskt som det underbara Hopper-inspirerade “Crush” eller eleganta “Junk Culture”, men man ser ju omedelbart att det är OMD och Peter Saville Associates.

Det är snyggt!

Det finns för övrigt fler paralleller till “Architecture and Morality” än utseendet. Båda albumen inleds, liksom för övrigt även “Crush”, med en ganska otypisk, snabb och nästan rockig låt i “New Babies: New Toys”. Bägge albumen har två låtar efter varandra med i princip samma namn, kommersiellt vansinne då, kommersiellt lyckat idag?

Det handlar givetvis om titelspåren “History of Modern (part I och II)” vilka också var tidiga smakprov som höjde förväntningarna. Här fick man äntligen något som lät typiskt OMD och inte det sena 80-talets mainstream-OMD, i ärlighetens namn inte det tidigaste OMD‘s nerv heller. Men tveklöst storslagen symfonisk pretentiös synthmusik med OMD‘s klassiska mjuka harmonier som nästan bara Kraftwerk kan matcha. Huruvida idén med två låtar med samma namn efter varandra är en humoristisk blinkning till “Architecture & Moralitys” två “Joan of Arc” eller ett snuskigt sätt att försöka sälja en ny produkt på gamla meriter är jag osäker på. Andy Macluskeys Atomic Kitten-affärer talar för det senare men albumets genomgående kvalitet och bandets yttranden i intervjuer talar dock för ett ärligare uppsåt.

Nu höll jag på att glömma singeln, “If You Want It” är den tämligen intetsägande titeln, som på svenska låter som någon bortglömd Mauro Scocco eller Ratata-singel. Tyvärr är den smäktande balladen en kletig sak som fastnar i öronen och nervsystemet på samma sätt som en eurovisionsschlager, precis i stil med sista Andy-OMD-singeln “Walking on the Milky Way”. Det är körer, synthetiskt blås gissar jag och låter som Beatles eller Tears for Fears “Sowing Seeds Of Love” i dess sämsta stunder. Jag höll på att glömma den. Tyvärr kan jag inte det.

Som tur då att resten av albumet är bättre. Det är inget nytt “Architecture and Morality” men det är tack och lov betydligt bättre än allt Andy Macluskeys OMD gjorde, möjligen med undantag för “Sugar Tax” bästa moment. Men det albumet innehåller å andra sidan en nästan oförlåtligt usel cover på Kraftwerks “Neonlights”.

Som helhet är det inte riktigt så bra som jag hoppats men betydligt bättre än jag fruktat. Det innehåller för mycket kyrkokörer och ibland på fel ställen eller i fel låtar, för många lugna låtar – eller för få snabba och ingen omedelbar klassisk “hit” men det innehåller ändå en hel del bra:

“New Babies:New Toys” – Den snabba inledningen är tyvärr nästan den enda snabba låten och har någon slags fånig effekt.. Don’t get technical with me.. på Andys underbara röst vilket får mig att tänka 90-tal – annars är den riktigt bra och en bra inledning.

“RWFK” börjar som “Souvenir” och fortsätter som Andy Macluskeys Elektric Music-gästspel “Kissing the Machine”. Ja, det låter lite som Kraftwerk emellanåt). “New Holy Ground” är väldigt lugn men låter väldigt mycket “Architecture and Morality”, det är bra. “Pulse”, som låter väldigt annorlunda från nästan allt OMD tidigare gjort, jag höll på att säga R’n’B – som jag avskyr – men snarare Sugarbabes “Overload” – som jag älskar.

I övrigt är det helt OK. “Green” skulle lika gärna kunna vara Erasure. “Sometimes” och “Bondage of Fate” är lugna låtar som är bra, men drunknar bland alla andra lugna låtar. “The Future, the Past and Forever After” är inte så märkvärdig i sig men den är en av få snabba låtar och t.ex. bättre än ursprungs-OMD‘s avskedssingel “Dreaming”.

Sist ligger dock albumets höjdpunkt! “The Right Side” är nästan av samma klass som – och påminner mycket om “Europe Endless” och New Orders “Your Silent Face”. Den förtjänar en egen recension eller hyllning och är ensam värd priset för skivan. Men bättre än att läsa om den är att lyssna på den, gå och gör det nu!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. New Babies: New Toys 3:51
  2. If You Want It 4:45
  3. History Of Modern (part I) 4:40
  4. History Of Modern (part II) 4:12
  5. Sometimes 3:45
  6. RFWK 3:46
  7. New Holy Ground 3:42
  8. The Future, The Past, And Forever After 4:51
  9. Sister Marie Says 4:00
  10. Pulse 3:43
  11. Green 4:16
  12. Bondage Of Fate 4:06
  13. The Right Side 8:20