Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Monument"

Angels & Agony återvänder efter åtta år

Tags: , , , , , , ,


Angels & Agony har inte varit aktuellamed nytt material sedan man släppte “Unison” 2007.

Men efter en nästan åtta år lång dvala så återvänder man nu med “Monument”.

Den holländska futurepopduon, med Erik Wierenga och Fried Bruggink som på scen backas upp av Marco van Belle och Reinier Kahle, bildades 1995 och visade sitt första livstecken via EP:n “Unity” 1999.

Albumdebuten Eternity” släpptes 2001 efter att man då hade plockats upp av Out of Line Records.

Den kommande fullängdaren innehåller elva spår och blir Angels & Agonys fjärde i ordningen.

“Monument” släpps den 20 februari via Out of Line.

Tracklist

angels_&_agony_monument

01. Monument
02. Horizon
03. Illusions
04. Inside Sanity
05. Shine
06. Burn
07. The Story So Far
08. Omen
09. Sinner
10. The Road Not Taken
11. Journey

 

Röyksopp & Robyn – “Monument (The Inevitable End version)”

Tags: , , , , ,


Röyksopp & Robyn  presenterar en video till den blytunga The Inevitable End-versionen av “Monument”.

Röyksopp & Robyn – “Monument”

Tags: , ,


Röyksopp & Robyn presenterar videon till “Monument” hämtad från EP:n “Do it Again” som finns ute nu.

Röyksopp & Robyn – “Do It Again”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (EP) CD, Digital, 12″ Vinyl
Skivbolag: Dog Triumph
Releasedatum: 26 maj 2014
Genre: Electro, Electropop
Bandmedlemmar: Robyn Carlsson, Svein Berge, Torbjørn Brundtland
Land: Norge/Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube
HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube

(English version below)

I snudd på perfekt elektronisk symbios

2010 var året då Robyn på allvar tog klivet in i den elektroniska musikscenen och hennes hyllade album “Body Talk” slog musikbranschen med häpnad på flera sätt: Inte nog med att hon knäppte ett antal suktande electropopakter, som under decennier har försökt sig på samma sak, på näsan. I samma veva fick hon även en stor del av den kommersiella musikscenen ännu en gång vilja intressera sig för elektronisk popmusik.

Hennes första samarbete med Röyksopp initierades redan 2009 då hon gästspelade på den norska producentduons “The Girl & The Robot” och det samarbetet gav bevisligen mersmak eftersom de båda nu har slagit sig samma igen och introducerar sig med EP:n “Do It Again”.

Utöver den avslutande (instrumentala) avslutningen “Inside the Idle Hour Club” så är det här i det närmaste en perfekt elektronisk symbios av de båda akterna och resultatet slår mig verkligen med häpnad med fyra till första anblicken väldigt olika spår som trots dess olika skepnader smälter samman till en perfekt helhet.

Den inledande (drygt nio minuter långa) “Monument” är det mest originella jag har hört på mycket länge: Reverbet av Robyns röst samplas, loopas och blir till sammetslena synthstråkar ovanpå den taktfasta analoga basgången och de retrodoftande synthslingorna.

Andraspåret “Sayit” är i sin tur ett vocoder och effektkryddat nummer som andas dansant electro med en doft av suggestiv futuriskt techno medan titelspåret, den tajta och dansanta “Do It Again” och den avslutande trip-hopiga midtempoballaden “Every Little Thing” är sin tur är skurna i det mer förväntade snittet. I båda fallen fullt i klass med det allra bästa som Robyn har gett oss tidigare under egen flagg.

När Robyn introducerade “Body Talk” så gjordes det först i form av en tredelad EP. Jag ber nu till högre makter att så även är fallet den här gången. Det här är nämligen något alldeles speciellt – och jag undrar om Stockholmstösen verkligen begriper vad hon ännu en gång håller på att ställa till med?!

“I will let this monument represent a moment of my life..”

9/10 MÄSTERVERK!

Röyksopp & Robyn i nytt unikt samarbete

Tracklist

01. Monument (09:05)
02. Sayit (05:33)
03. Do It Again (04:14)
04. Every Little Thing (03:10)
05. Inside the Idle Hour Club (09:01)

 

In almost perfect electronic symbiosis

2010 was the year when Robyn took a serious step into the electronic music scene. Her acclaimed album “Body Talk” hit the music industry by surprise in several ways: Not only did she snap a number of longing electropopacts – that for decades has attempted to do the same thing – on the nose. Around the same time she was also a large part of the fact that the commercial music scene once again took a serious interest in electronic pop music.

Her first collaboration with Röyksopp was initiated allready in 2009 when she guest starred on the Norwegian producer-duo’s “The Girl & The Robot” and the collaboration really seem to have hit it off and wanting more as they now team up again and introduces themselves on the EP “Do It Again”.

In addition to the final (instrumental ) conclusion “Inside the Idle Hour Club”, this is almost a perfect electronic symbiosis of the two acts and the result strikes me really by surprise with four at first glance very different tracks that, despite its various guises, melts together into one complete unit.

The initial (just over nine minutes long) track “Monument” is the most original I’ve heard in a long time: The reverb of Robyn’s voice is sampled , looped and then becomes into velvety synth strings on top of the solid analog bassline and retro-fragrant synths.

The second track “Sayit”  then turns attention to a a vocoder and efficacy spiced number that breathes of danceable electro with a touch of suggestive futuristic techno – while the title track , the tight and danceable “Do It Again” and the final trip-hoppy mid-tempo ballad “Every Little Thing” is more of what could be expected prehand. In both cases rivaling the very best that Robyn has given us previously on her own.

When Robyn introduced “Body Talk” it was done in form of a three part EP. I now pray to a higher power that this is the case this time around aswell. Because this is something very special – and I wonder if this Stockholm-gal really understands what she has accomplished?!

 

Blutengel live på dubbel-CD och DVD/Bluray

Tags: , , , , , , , , , , ,


Efter att ha presenterat de tre studioalbumen “Nachtbringer” (2011), “Tränenherz” (2011) och “Monument” (2013) på bara drygt två år så gör sig nu de tyska giganterna i Blutengel – med den ytterst produktive Chris Pohl i spetsen – redo att presentera livealbumet “Once in a Lifetime”.

Materialet på live-CD:n är inspelad i Berlin tidigare i år och innehåller totalt 23 spår medan liveinspelningarna på DVD/bluray är inspelade under bandets “Monumental Tour” som man genomförde förra året.

Ljudet har optimerats för den allra bästa möjliga upplevelsen och levereras i stereo (CD) respektive dolby digital 5.1 surround (DVD/bluray).

Bland bonusmaterialet finner vi i sin tur de officiella musikvideorna till “Save Our Souls”“You Walk Away”“Kinder dieser Stadt” och en del material filmat bakom kulisserna till konserten.

“Once in a Lifetime” släpps den 1 novemer via Out Of Line.

Tracklist “Live in Berlin 2013” CD 1

Blutengel_Once_in_a_Lifetime

  1.  Legend (intro)
  2. Nachtbringer
  3. Tears Might Dry
  4. Willst Du?
  5. Vampire Romance
  6. All These Lies
  7. Deine Welt
  8. Das andere Ich
  9. Die With You
  10. What You Get
  11. Lebensrichter
  12. Behind the Mirror

CD 2

  1. Lucifer
  2. Uns gehört die Nacht
  3. Reich mir die Hand
  4. Save Our Souls
  5. You Walk Away
  6. Kinder dieser Stadt
  7. Ein Augenblick
  8. No Eternity
  9. Bloody Pleasures
  10. Engelsblut
  11. Monument

Tracklist “Monument Tour 2012” DVD/Bluray

  1. Legend (intro)
  2. Nachtbringer
  3. Tears Might Dry
  4. Willst Du?
  5. Vampire Romance
  6. All These Lies
  7. Deine Welt
  8. Das Andere Ich
  9. Die with You
  10. What You Get
  11. Lebensrichter
  12. Behind the Mirror
  13. Lucifer
  14. Uns gehört die Nacht
  15. Reich mir die Hand
  16. Save Our Souls
  17. You Walk Away
  18. Kinder dieser Stadt
  19. Ein Augenblick
  20. No Eternity
  21. Bloody Pleasures
  22. Engelsblut
  23. Monument

DVD/bluray Bonus

  • Save Our Souls – Video Clip
  • You Walk Away – Video Clip
  • Kinder dieser Stadt – Video Clip
  • Behind the Scenes: Blutengel LIVE Konzert, You walk away & Kinder dieser Stadt Video Clip
  • After the Show


Monumentalt från Blutengel

Tags: , , , , , , ,


Efter två raska albumsläpp under 2011, med “Tränenherz” och uppföljaren “Nachtbringer”, så är den (minst sagt produktiva) tyska electro/darkwave-akten Blutengel med Chris Pohl i spetsen redan nu tillbaka med det nya albumet “Monument”.

Den första singeln “Save Our Souls” landade sent i höstas och följs nu upp med “You Walk Away” som släpps den 25 januari.

Utöver titelspåret inkluderas även en förlängd version av “Königin der Nacht”, en remix av titelspåret samt en remix av “Ein Augenblick” signerad Synthlabor.

Bandets vana trogen har man även denna gång spelat in ännu en musikvideo (se nedan).

Utöver det ordinarie albumet med sina fjorton nya spår, så presenteras även en deluxeutgåva med tillhörande bonusdisc ** och en begränsad boxutgåva. Boxen  inkluderar även en andra bonusdisc *** som innehåller fem spår i akustiska pianoversioner.

“Monument” släpps den 15 februari via Out Of Line.

Tracklist “Monument”

  1. A New Dawn to Rise (Intro)
  2. You Walk Away
  3. Kinder dieser Stadt
  4. All These Lies
  5. Tears Might Dry
  6. Uns gehört die Nacht
  7. Die Zeit
  8. When I Feel You
  9. Willst du?
  10. Nie mehr
  11. Save Our Souls
  12. Deine Welt
  13. Lebensrichter
  14. Monument

Tracklist “Deluxe Edition” Bonus Disc **

  1. Legend Part 1
  2. A Place Called Home
  3. Tod_Sünde
  4. One Voice
  5. Wake Me Up
  6. Königin der Nacht
  7. I Am
  8. Legend Part 2

Tracklist “Box Set Piano Versions” Bonus Disc ***

  1. No Eternity
  2. Weine nicht um mich
  3. Time
  4. Save Me
  5. Am Ziel

Tracklist “You Walk Away”

  1. You Walk Away
  2. Königin der Nacht (Extended Mix)
  3. You Walk Away (Beyond the Sun Remix)
  4. Ein Augenblick (Synthlabor Remix)


Ultravox Revisited – Del 2

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En storslagen poporkesters uppgång och fall

Här följer den andra och avslutande delen i Erik Uppenbergs genomgång av Ultravox tio tidigare studioalbum, inför splitter nya ”Brilliant” som släpps den 28 maj.

1980-talets klassiska Ultravox-lineup. Från vänster Billy Currie (keyboards, piano, viola), Midge Ure (sång, gitarr, keyboards), Chris Cross (bas, keyboards), Warren Cann (trummor, percussion).

Vienna (Chrysalis, 1980)

Svulstig och majestätisk klassiker

Vienna” gjorde inget större väsen av sig när den släpptes på nya skivbolaget Chrysalis. Det var först när titelspåret blev singel 1981 – tillsammans med en mycket uppmärksammad musikvideo – som Ultravox slog igenom på allvar. Ny på keyboards, gitarr och sång var Midge Ure.

Han hade på några få år skaffat sig en bred musikalisk bakgrund: i  radiovänliga popgruppen Slik, i punkbandet Rich Kids tillsammans med Glen Matlock från Sex Pistols, inom hårdrock som vikarie för Gary Moore i Thin Lizzy, samt inom synthpop och new romantic på Visages första album. Billy Currie var också med i tidiga Visage, och de beslutade att skaka liv i Ultravox. Det gjorde de rätt i. Den resulterade skivan är en klassiker. Det nya Ultravox var ingen omedelbar framgång, men när titelspåret släpptes som tredje singel blev det bandets stora genombrott. Inte minst på grund av den dimhöljda, regnvåta och ytterst tidstypiska new romantic-videon.

Vienna” som helhet är ganska spretig, men det kan också uppfattas som en styrka. Poporkestrar är oftast som mest intressanta innan de hittat fram till sitt slutliga sound och stelnat i sin utveckling. På ”Vienna” experimenterar Ultravox fortfarande med en rad varierande ljudbilder.

Här finns såväl majestätisk och svulstig symfonisynthrock (titelspåret och ”Astradyne”), som röjigt upptempo (”Sleepwalk”och ”All Stood Still”) och minimalsynthexperiment, när trummisen Warren Cann rycker in bakom mikrofonen och pratsjunger sig igenom ”Mr X” – låten som för övrigt är misstänkt lik ”Touch and Go” (se ”Systems of Romance”). Samtidigt finns kopplingar till John Foxx-erans rockigare new wave-sound, som ”New Europeans”.

Den för ett popband ovanliga kompetensen att ha tillgång till en violinist – Billy Currie – utnyttjas med gott resultat och bidrar till att göra det klassiska Ultravox-soundet komplett. Det sker i ”Passing Strangers”, i instrumentala ”Astradyne”, och självfallet i titelspåret ”Vienna”.

Rage in Eden (Chrysalis, 1981)

En musikalisk utveckling når sin fulländning

Rage in Eden” är en mer sammanhållen skiva än ”Vienna”. Här når utvecklingen som anats på enstaka spår ända sedan ”Ha!-Ha!-Ha!”, sin fulländning. På spår efter spår manifesteras gruppens allra mest klassiska ljudbild. En låt som ”Accent on Youth / The Ascent” är bara ett av exemplen på hur skickligt Ultravox smälter samman new wave-bandets klassiska rocksättning – gitarr, bas och trummor – med elektroniska rytmer, organiska stråkar och piano.

Krautrockinfluenserna är även de en del av mixen. Chris Cross basgitarrspel är uppenbart krautinfluerat; entonigt, monotont och nästintill hotfullt, vilket ger en spännande kontrast mot de pampiga, symfoniska inslagen. Det hörs tydligast i introna till ”I Remember (Death in the Afternoon)”, ”The Thin Wall” och titelspåret ”Rage in Eden”.

Att döma av gruppens musikvideor, så brydde Ultravox sig inte lika mycket om sina kläder och frisyrer som övriga artister i den så kallade new romantic-vågen. Däremot tycks de ha vinnlagt sig om den grafiska formen, som under den här perioden håller högsta nyromantiska klass. ”Rage in Eden” och de efterföljande skivorna är formgivna av legendaren Peter Saville, som också gjort en rad klassiska skivomslag åt bland andra Joy Division, New Order och OMD. Omslagsillustrationen bygger på en filmposter av den franske affischkonstnären Hervé Morvan, och rättighetsproblem har gjort att nästan alla återutgivningar av ”Rage in Eden” har ett alternativt omslag. Detta har nästan blivit lika ikoniskt som originalet: ett monogram med bokstäverna ”UV” och hästhuvuden i silhuett.

Quartet (Chrysalis. 1982)


En grupp på toppen av sin förmåga

Ett självsäkert Ultravox fortsätter på den inslagna vägen och levererar ännu en helgjuten skiva. Nu har gruppen avbrutit producentsamarbetet med Conny Plank och ”Quartet” producerades av Beatles-producenten George Martin. Eventuella påverkan av brittisk 1960-talspop undgår mig, men däremot blir ljudbilden om möjligt än mer överlastad.

Framför allt ”Hymn” är så uppblåst och pretentiös att det nästan blir fånigt, och med en lite annan instrumentering skulle det lika gärna ha kunnat vara en låt med Queen eller något pompöst samtida hårdrocksband. Då föredrar jag den mer subtilt och gradvis uppbyggda svulstigheten i ”Quartets” kanske vackraste spår, ”Visions in Blue”.

Sista spåret ”The Song (We Go)” avslutas med en suggestiv och sugande monoton trumrytm. Också i dag, 30 år senare, avslutar Ultravox sina konserter med att alla bandmedlemmar överger sina ordinarie instrument och trummar sig trötta till denna rytm – fast nu överflyttat till låten ”The Voice”.

Efter ”Quartet” gav Ultravox ut liveskivan ”Monument”. Liksom övriga album från Midge Ure-eran är den återutgiven i en generös dubbel-disc-utgåva.

Lament (Chrysalis, 1984)

Triumftåg följs av tecken på trötthet

Ett fortsatt starkt Ultravox levererar en skiva som nästan träffar mitt i prick den också. Framför allt är de fyra första spåren, det vill säga det som var A-sidan på LP-utgåvan, ett enda triumftåg: ”White China”, ”One Small Day”, ”Dancing With Tears in My Eyes” och ”Lament”. Men på B-sidan börjar också små tecken på utmattning att visa sig i de annars så solida melodibyggena. Kanske är ett av tecknen att skivan innehåller endast åtta spår. Materialbrist? Men framför allt känns det som om Ultravox, som denna gång producerar sig själva, har börjat tröttna lite på den ljudbild som suttit som gjuten på de bägge föregående skivorna, och soundet börjar återigen spreta något på ett sätt som den inte gjort sedan ”Vienna”. Det är mindre syntpop och mer gitarrer.

På avslutande ”A Friend I Call Desire” testar Ultravox för första och enda gången ett postpunkigt 1980-talsrocksound som känns ovant, men resultatet är ändå lyckat. Både gitarr och bas andas en gnutta U2, Simple Minds, Echo and The Bunnymen och Psychedelic Furs. Låtarna ”Man of Two Worlds” och ”Heart of the Country”, däremot, har lätt folkrockiga element som man så här i efterhand kan tycka pekar framåt mot stadionrocksoundet på den följande, mindre lyckade skivan ”U-Vox”.

U-Vox (1986)


En trött orkester leker Simple  Minds

U-Vox” räknas allmänt som den sämsta Ultravox-skivan, och har av fansen fått öknamnet ”The Dreaded Pink Thing”. Trummisen Warren Cann – originalmedlem och låtskrivare – har fått sparken och ersatts av en ”hired gun” som inte är fullvärdig medlem; Mark Brzezicki från gruppen Big Country. Synthpop och new romantic har vid den här tiden blivit omodernt, och i likhet med Simple Minds och andra under perioden rör sig Ultravox mot ett utslätat stadionrocksound. De släpper också in keltiska folkmusikinfluenser: singelspåret ”All Fall Down” var ett samarbete med irländska folkrockgruppen The Chieftains.

Men det är inte bara ljudbilden, som drar ner ”U-Vox”. Förutom de tre singlarna ”Same Old Story”, ”All in One Day” och ”All Fall Down”, är låtmaterialet anmärkningsvärt svagt.

Så här i efterhand känns ”U-Vox” som ett plikskyldigt släpp från en grupp som försöker hitta spelglädje genom att utveckla sitt sound, men som egentligen tröttnat både på sin musik och på varandra. Midge Ure har parallellt en någorlunda framgångsrik solokarriär och Ultravox splittrades officiellt 1988.

Revelation (Deutsche Schallplatten Berlin, 1993)


En frånstötande, frireligiös upplevelse

1992 återupplivade Billy Currie Ultravox tillsammans med tvålfagre sångaren Tony Fenelle. Första släppet var en onödig nyinspelning, ”Vienna ’92”, och därefter kom denna frånstötande upplevelse.

De som tycker att ”U-Vox” är den sämsta Ultravox-skivan har nog inte hört ”Revelation”. Eller så godkänner de helt enkelt inte de bägge sista skivorna som Ultravox över huvud taget, eftersom keyboardisten och violinisten Billy Currie var den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Det finns en rad låtar på skivan som kunde ha fungerat med en annan inramning. Men det sockrade, insmickrande synthsoundet och de märkliga texterna får mig att – och nu får ni ursäkta fördomarna – tänka på kristen rockmusik av unknaste slag. Under Midge Ure-perioden drog sig Ultravox förvisso aldrig för att använda ett överlastat och religiöst färgat symbolspråk i sina låttexter. (Tänk ”Hymn”.) Men här går det fullständigt överstyr. Med en albumtitel som betyder ”uppenbarelse” och låttitlar som ”I Am Alive” och ”True Believer” var jag faktiskt tvungen att lusläsa texthäftet för att hitta tecken på om Currie gått och blivit nyfrälst väckelsekristen.

Tony Fenelles skickliga men smöriga mainstream-sång passar även den dåligt till Ultravox. Han hoppade av okänd anledning av Ultravox kort efter det att skivan släppts.

Ingenuity (Resurgence / Intercord, 1994)


Fusk-Ultravox hamnar nära det klassiska soundet

På sin andra Ultravox-skiva har Billy Currie tagit sig samman och lagt sig betydligt närmare gruppens klassiska sound från Midge Ure-eran. ”Ingenuity” är ingen jättebra skiva, men den har en rad godkända låtar och några guldkorn. Titelspåret är bra, och avslutande ”Majestic” är en storslagen instrumental som verkligen gör skäl för sitt namn. Den skulle inte skulle skämts för sig på någon Ultravox-skiva.

Mikrofonen har tagits över av Sam Blue, en hårdrockssångare som även varit med i brittiska melodifestivalen några gånger. Han röst fungerar mycket bättre som Midge Ure-substitut än företrädaren Tony Fenelle.

Trots uppryckningen var inte ens de närmast sörjande fansen särskilt intresserade av Billy Curries version av Ultravox. Denna sättning släppte även liveskivan ”Future Picture” år 1995, innan de 1996 officiellt lade ned verksamheten.  På ”Future Picture” finns låtar både från Midge Ure– och John Foxx-eran.

Tillgänglighet

Såväl John Foxx– erans som Midge Ure-erans skivor finns återutgivna på remastrade  utgåvor som samlar det mesta som Ultravox någonsin har släppt.

De tre John Foxx-skivorna återutgavs som remastrade enkel-cd år 2006, med bonusspår (b-sidor, lösa singlar och liveinspelningar). Dessa finns på Spotify, men under namnet Ultravox! med utropstecken på slutet.

De fem Midge Ure-skivorna återutgavs som remastrade dubbel-cd åren 2008–2009. Bonus-cd:arna innehåller tolvtumsversioner, b-sidor, alternativa versioner och liveinspelningar. Dessa har tidigare funnits utgivna på två samlingar med namnet ”Rare” volym 1 och 2. I återutgivningen ingick också liveskivan ”Monument”, men den har en bonus-dvd med konsertfilm i stället för bonus-cd.

Vad gäller de bägge Billy Currie-skivorna har ”Revelation” och ”Ingenuity” återutgivits som dubbel-cd samt under andra namn, såsom ”The New Frontier”, ”New Frontiers” och ”Ultravox’s Majestic”. Den sistnämnda finns på Spotify, och är helt enkelt ”Ingenuity” med en annan låtordning. ”Revelation” och liveskivan ”Future Picture” finns för närvarande inte på Spotify. Men det är inget att ligga sömnlös för.

Slutligen finns också liveskivan ”Return to Eden” (2010) tillgänglig som dubbel-cd med konsert-dvd.

(Red.anm: Inom kort kommer Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj. Håll utkik!)