Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Moderna Museet"

Liverapport: Kraftwerk 20140122, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Kraftwerk
Datum: 22 Januari 2014
Scen: Cirkus, Stockholm

Rapport: Alexander Johansson

Alexander Johansson beskådade en av konserterna under bandets Stockholmsbesök den gångna veckan och levererar härmed följande rapport..

 

Große Kunst för vår tid

Ända sedan SvD-journalisten Anders Q Björkmans Kraftwerkreportage och intervju med Ralf HütterRoskildefestivalen i somras, i vilken Herr Hütter förklarade att Kraftwerk var intresserade av att komma till Moderna museet i Stockholm, har det gått rykten om att ställa ut i Stockholm. 8 juli berättade Modernas vice museichef Ann-Sofie Noring för SvD att Kraftwerk är ”jätteintressanta” och kort därefter började en radikal synthcell, med allvarliga säkerhetsläckor, att diskutera lämplig taktik för att påverka Moderna museet till ett positivt engagemang. Skulle det ske medelst namninsamling? Genom att hota överintendenten Daniel Birnbaum med att konstfackselever skulle genomföra tondöva konstevent utanför hans privatbostad dagligen i ett års tid? Eller genom att ta honom som gisslan? Taktik och strategi diskuterades i smågrupper.

Verkligheten hann dock ifatt konspiratörerna och den 21 januari stod åter Ralf Hütter, 67 år ung, med tre kroppsstrumpeiförda medklaviaturmusikanter på Cirkus scen med bättre kvalitet på micken än den där första kvällen på “Minimum-Maximum”-turnén för 9 år sedan då micken kärvade och Hütter fick en ansträngt rynka i pannan som förtog lite av den eleganta mensch-maschine-illusionen han så framgångsrikt odlat även om arga tungor i media beskriver honom som robotmännens pladdertacka.

Kraftwerk hälsade publiken välkommen med konsertens enda mellansnack, “meine Damen und Herren”, och inledde med “The Robots”. Blockbokstäver av texttevetypsnittnatur och skyltdocksarmar letade sig med 3D-teknikens hjälp visuellt förbi de fyra herrarna på scen fram till parkett där det kändes fullt möjligt att kunna vidröra dem. En tajt “Metropolis” följde innan tempot höjdes med en pulserande “Numbers” som gick över i “Computerworld”. “Spacelab” inleddes med en publikfriande inzoomning över en Nordenkarta vidare till Sverige. Den hade också mest lyckade 3D-effekter där man hela vägen upp på läktaren kände hur satelliten vid ett par tillfällen skulle frontalkrocka innan den evaporerade.

Tyvärr är det omöjligt att inte störas av Kraftwerks relativa lättja, det är väl ok att de inte gjort en ny låt sedan 2003 och att de nästan aldrig integrerar låtar från de olika albumen med varandra, utan endast mixar inomalbumligt, eller vad det nu heter på korrekt svenska? Men varför inte fler och bättre 3D-effekter? I både “Autobahn” och “Trans Europe Express” så viker objekten, bilarna och tågen, av i höjd med skärmen bakom Kraftwerk istället för att fortsätta i z-led ut i rymden emellan oss. Så ska det inte ha varit i Helsingfors i somras på Flow Festival enligt initierade kretsar. Även estetiskt är flera av objekten onödigt enkla, både tåg, bilar och satelliter ser ut som elevarbeten i 3D, och åtskilliga projektioner var helt utan 3D och endast baserade på bandets videor. “Boing Boom Tschak” gestaltades med malplacerade serietidningssplashar. Charmigt? Ja, kanske. Eller lite slött. Musiken är ju i dessa fall så onödigt mycket starkare än det visuella uttrycket. Och så ska det väl inte behöva vara hos ett band som är så visuellt och estetiskt drivet och ultragenomtänkt som Kraftwerk?

Sena alster som “Tour de France” och “Tour de France Ètape 1-3” fungerade väldigt fint i sin kombination av svartvit journalfilm från 30-talet och tevebilder från 2000-talet från cykeltävlingarna genomskurna av rent baertlingska triangelformationer i ljusblått, rött och vitt. Här fanns också den moderna dansmusikenergin och djupet i basen som präglat materialen efter “Electric Café” och som gör Kraftwerk till något mer än en ren nostalgiutflykt för de allra mest rättrogna.

Bäst var givetvis mästerverket “Trans Europe Express” med ett industrislamrande medley värdigt bundesrepublikkamraterna i Einstürzende Neubauten. “Trans Europe Express” måste väl för övrigt vara den mest rimliga Euro-hymnen? Den handlar ju om det moderna Europa med dess teknik, industrier och innovativa kultur. Istället för Bachs nattståndna “Ode an die Freude”? Visst är det dags att blicka framåt och byta? Där har ni en supervalsfråga att driva europaparlamentswannabies! En fråga som kanske, högst eventuellt, skulle kunna väcka undertecknad ur dennes politiska slummer.

Nästan lika bra, och dagspolitiskt aktuell, var “Radioactivity” som den här gången inledningsvis framfördes i den senaste versionen på japanska med japanska tecken och berörde de tre härdsmältorna i de sex reaktorkamrarna i Fukushima Daiichi, ett område som kommer att förbli obeboeligt i decennier framöver enligt experter.

“Computerworlds” stilla mässande där säkerhetstjänster och banker blandas och ges likartat utrymme tangerar kongenialt det senaste årets Edward Snowden– och övervakningsdiskussioner. Hade Kraftwerk, återigen, varit lite mer ambitiösa, kunde de ha bytt ut CIA mot NSA och fått en ny yngre publik och en plats också i en dagsaktuell debatt istället för en museal placering på musikhistoriens parnass.

Själv saknade jag bara “Sex Object” som också den tangerar en dagsaktuell privatpolitisk diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra som sexuella varelser. Kan konst och musik bli så mycket mer angeläget än så här? Över 40 år efter debuten. Große Kunst!

Kraftwerk: Rörelser, maskiner och utbytbara människor

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Av Erik Uppenberg

Samtidigt som Kraftwerk gjorde ett efterlängtat Stockholmsbesök med fyra 3D-konserter på Cirkus, så öppnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerk utgör en viktig del. ”Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk” jämför kvartettens verk med den tidiga modernismens fascination för rörelsen, kroppen och maskiner.

 

Inför Kraftwerks besök har en del röster hävdat att det inte är det riktiga Kraftwerk vi ser, eftersom Ralf Hütter är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Det har också påståtts att de numera är föredettingar och en ointressant nostalgiakt, för att de återvänder till Cirkus efter tio år utan att ha lyckats klämma ur sig en enda ny låt.

Jag har svårt att förstå dessa invändningar.

För det första: Kraftwerks musik- och bildvärld har gått från popavantgarde till en tidlös del av världens kulturarv. Att klaga på att Kraftwerk ”bara” kommer hit med gammalt material är ungefär lika relevant som att hävda att, säg, Marcel Duchamp är ointressant för att konstverken är gamla och han själv är död.

För det andra: När Kraftwerk uppträder är det knappast en vanlig popkonsert publiken får sig till livs, snarare en konstinstallation med rörliga bilder och fyra i stort sett orörliga människor. På vilket sätt denna i sig mäktiga upplevelse skulle bli bättre av att Florian Schneider, som hatar att turnera och som länge plågats av scenskräck, tvingas upp på scenen år efter år har jag svårt att förstå.

Men visst, på sätt och vis får Ralf Hütter skylla sig själv om publiken reagerar så. När 1970-talets Kraftwerk släppte sina klassiska skivor arbetade de in bilden av en kvartett av jämlikar, en antites gentemot det klassiska rockbandet med dess tydliga frontman. För fansen blev Ralf, Florian, Karl Bartos och Wolfgang Flür ett heligt fyrtal, ett elektroniskt Beatles. De nuvarande medlemmarna har aldrig uppnått denna ikonstatus, trots att Henning Schmitz faktiskt arbetat med Kraftwerk ända sedan 1978.

Men bakom kulisserna har Hütter alltid varit ledaren, konceptutvecklaren, med Schneider som den mer tekniskt inriktade parhästen. Att de övriga medlemmarna var utbytbara, och stundom kände sig rätt illa behandlade, är något som framkommit först i efterhand.

Är Kraftwerk en sekt? Tydligen får man inte lämna den själv hur som helst, att få sparken går däremot bra. Jag kan bara spekulera i vilka sekretessavtal Fritz Hilpert och de övriga medlemmar som kommit och gått har fått skriva på för att tillåtas arbeta i Kling Klang-studion.

Ralf Hütters empatilösa sätt att bemöta sina exkolleger, och i intervjuer låtsas som om de inte har existerat, är för mig som fan ett betydligt mer störande faktum än att de saknas i den nuvarande sättningen.

Hursomhelst, under tre kvällar ställde Kraftwerk ut sin konst i jätteformat på Cirkus i Stockholm, och fram till den 27 april finns en miniversion att beskåda på Moderna Museet.

Orkesterns bidrag till utställningen består nämligen i den timslånga videoinstallationen ”12345678”, baserad på 3D-animationerna från de senaste årens konserter. De åtta låtarna representerar var sitt album i orkesterns katalog. Från ”Autobahn” (1974) till ”Tour de France Soundtracks” (2003) – de Kraftwerk-album som Ralf Hütter anser utgör Kraftwerks kanon. De tre, fyra första skivorna hoppas i vanlig ordning över.

På ”Dansmaskiner” ställs denna installation vid sidan av tavlor, filmer, fotografier och mobiler från 1910- till 1930-talen av konstnärer som Fernand Léger, Duchamp och Francis Picabia.

– Modernisterna vurmade för idén att maskiner var den egentliga konsten, och ingenjörerna de riktiga konstnärerna, berättar utställningens curator Jo Widoff på pressvisningen.

Picabia och Duchamp gör om maskinen till något med nästan kroppsliga kvaliteter, säger hon vidare.

Och där ligger förstås en del av kopplingen till Kraftwerk. Modernisterna inspirerades av industrin, och organisation, struktur och rytm var viktiga beståndsdelar i deras konst. Precis som modernisterna sökte Kraftwerk efter ett nytt konstnärligt språk, i ett hemland som försökte bygga en modern tysk identitet i ruinerna efter nazismen och andra världskriget. Kraftwerk fann vad de sökte i kommunikation och infrastruktur, i Ruhrområdets industrier och i ett närmast bitterljuvt förhållande till teknisk utveckling.

En annan likhet är att Kraftwerk upprepar modernisternas strävan att skapa ”Gesamtkunstwerk”, helhetskonst där bild, ljud och rörelse kombineras. Även om Kraftwerk satt sitt tyngsta avtryck som musiker, så är det väldigt svårt att tänka sig deras låtar utan kopplingen till robotarna, filmsnuttarna, den enkla, starka färgskalan och pixeltypografin.

Medan Kraftwerk blickade framåt i sin musik, så såg de förvånansvärt ofta bakåt i sitt bildspråk. Visst byggde de ofta på datorgrafik som säkert uppfattades som modern på 1970-talet, men de kompletterade detta med journalfilmer, nostalgiskt tillbakablickande bilder och klassiskt uppställda studiofoton – framtiden som mänskligheten hoppades att den skulle te sig på 1950-talet. Ibland känns det nästan som Jan Stenmarks bilder i rörlig form. Färger och typografi är hämtade från sovjetrysk 1920-talskonstruktivism, och så vidare.

På utställningen finns det verk som har mer tydlig koppling till Kraftwerks värld än andra, exempelvis Alexander CaldersThe White Frame” (1934), en mobil skulptur i svart, vitt och rött. Gösta Adrian-Nilssons lilla tavla ”Flygteknikens triumf” (1923) skulle kunnat vara ett collage av Kraftwerk-texter på franska.

Den svenske filmaren Viking Eggerlings abstrakta filmanimation ”Diagonalsymfonin” (1924) hade kunnat vara backdrop till mången Kraftwerk-komposition, liksom hans förlorade verk ”Horisontal-vertikal orkester”. Även om filmen tyvärr inte finns bevarad, får vi i alla fall se konceptskisser över hur den var tänkt att se ut.

Anmärkning: Utställningen visas från 22 januari till 27 april, med guidade turer 28 januari, 4 och 11 februari. Det hålls också föredrag, Debussy-konsert och sportlovsworkshops i anslutning till utställningen. Mer information på www.modernamuseet.se.

Kraftwerk dubbelt upp i Stockholm

Tags: , , , ,


Kraftwerk, vars senaste Sverigebesök gjordes i samband med Way Out West-festivalen i Göteborg förra året är åter Sverigeaktuella.

Den 21 och 22 januari gästar bandet Cirkus i Stockholm och liksom i Göteborg förra året levereras en 3D-show.

I anslutning till de två konserterna så öppnar även Moderna museet utställningen “Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”.

Biljetter släpps den 12 november och utställningen kommer finnas att beskåda från och med den 22 januari.