Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Mirage"

Kent – “Tigerdrottningen”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 30 april 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube

Rösta Kent i riksdagsvalet

När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.

“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)

Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.

Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

kent

01. Mirage (05:35)
02. Var är vi nu? (04:20)
03. Skogarna (03:51)
04. La Belle Epoque (03:58)
05. Svart snö (04:08
06. Allt har sin tid (05:12)
07. Innan himlen faller ner (03:52)
08. Din enda vän (04:19)
09. Godhet (feat. Beatrice Eli) (04:22)
10. Simmaren (03:55)
11. Den andra sidan (05:04)

 

Ladytron – “Mirage”

Tags: , , ,


Officiella musikvideon till den senaste Ladytron-singeln “Mirage”, hämtad från bandets nya album “Gravity The Seducer”. Enjoy!

Ladytron – “Gravity The Seducer”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Nettwerk Music Group (Playground Music)
Releasedatum: 13 september 2011

Genre: Electropop

9/10

Höstlikt förförande av Ladytron

Liverpools stolthet Ladytron är ett av mina favoritband vilket säkert gör mig fullständigt olämplig som recensent. Det är något visst med artister man upptäcker helt på egen hand, utan rekommendationer eller tips från andra. Jag minns än idag hur jag plockade upp debutalbumet 604 på skivavdelningen på Magna Plaza, Amsterdam, som så ofta på grund av skivomslaget, att bandet tagit sitt namn från en Roxy Music-låt kändes också mycket  betryggande.

Att själv upptäcka ett band och sprida till sina vänner gör att man känner en äganderätt och får en relation till bandet som inte är helt hälsosam. Men efter att ha vuxit upp med Bob Dylan-dyrkande farbröder som ständigt sågade Depeche Mode så kunde jag inte bry mig mindre.

För någon som inte känner till Ladytron så är det ett hmmm… postpostmodernistiskt indiesynthpopband. Om Daniel Miller skulle ha hittat på ett Silicon Teens för 2000-talet  skulle han inte ha kunnat göra det bättre: Bestående av Hong Kong-födde industridesignern Reuben Wu, slokmustachade engelsmannen och indiepopnerden Daniel Hunt, skotska modellen och musikstudenten Helen Marnie och bulgariska genetikforskaren Mira Aroyo är det ett platoniskt idealpopband för den tid vi lever i.

Ladytron var ett av de största namnen i electroclashvågen, men redan då avskärmade de sig från trenden; Reuben Wu“Den enda riktigt bra låten på Fisherspooners album är the 15th och då föredrar jag ändå Wire’s original”Ladytron fortsatte att utveckla sitt sound till något helt eget via den magnifika “Light & Magic” vars titelspår, samt singelhiten “Seventeen”, tillhör deras absolut höjdpunkter. “Witching Hour” – från vilket flera låtar var med i Lukas Moodysons “Mammut”-soundtrack, inklusive “Destroy Everything You Touch”, till förra albumet “Velocifero”. Vid sidan om den uppenbara referensen till tidiga Roxy Music hittar man Ladytrons influenser bland så vitt skilda klassiska band som My Bloody ValentineKraftwerk och Velvet Underground. Jag minns hur jag på en konsert med dem konstaterade att det är tur att dom är så snygga för kombinationen shoegazerpop och Kraftwerksynth är inte det roligaste att se alla gånger. De har hyllats av Brian Eno och har själva nämnt Depeche Mode som ett av sina favoritband.

“Gravity the Seducer” både fortsätter på den inslagna vägen och utvecklar bandets sound ytterligare. Det upplevs  synthigare än de senaste två albumen eller snarare mindre traditionellt gitarrpoppigt. Det är med andra ord vackert, elektroniskt, storslaget och intimt. Jag kommer ibland att tänka på Nico, inte för att Helens röst är lik men det är något med stämningsläge och tonfall, ganska ofta kommer jag att tänka på The PersuadersGet Carter och andra sena 60-talsklassiker. Om “Whitching Hour” var ett perfekt soundtrack till Moodysons kommentar om globaliseringens baksidor, skulle detta melankoliska och tidlösa album ha kunnat ljudsätta “Never Let Me Go”, filmatiseringen av Ishiguros dystopiska retro-sci-fi.

Vid en fösta lyssning kan det vara svårt att plocka guldkornen, inledningen med “White Elephant” och “Mirage” såklart, men därefter slår det mig mest hur genomarbetad och jämn skivan är. I det avseendet kanske deras bästa album. Efter flera lyssningar är också den suggestiva “White Gold” en favorit, mina associationer går både till Simple Minds’ “Empires and Dance” och återigen sena 60-talsthrillers. “Aze of Hz” var första singeln och den står sig men känns konventionell. “Ritual” träffar en nerv och jag hör Depeche Mode i något ögonblick innan den växer ut till något eget. “Moon Palace”, liksom “Ambulances” är typiska sena Ladytron-låtar med singelpotential med sina envetna refränger med lite Siouxsie-vibbar i den förstnämda.

Avslutningen “90 Degrees” (innan instrumentalversion av “Aces of Hz”) påminner om så mycket att det blir löjligt att försöka rada upp referenser, men det är en mäktig och tröstande avslutning på ett storslaget album. Det är ljudet av hösten och det är lika vackert och melankoliskt som höstens färger, kylan och de mörka kvällarna.

// Thomas Pettersson, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. White Elephant
  2. Mirage
  3. White Gold
  4. Ace Of Hz
  5. Ritual
  6. Moon Palace
  7. Altitude Blues
  8. Ambulances
  9. Melting Ice
  10. Transparent Days
  11. 90 Degrees
  12. Aces High

Ladytron introducerar album med ytterligare singelsläpp

Tags: , , , ,


Precis som vi rapporterat tidigare så släpper brittiska Ladytron bandets efterlängtade femte studioalbum “Gravity the Seducer” om knappt en månad. Detaljerna är nu helt klara – och i samma veva som detta presenteras så görs också det fjärde digitala singelsläppet – “Mirage”.

“Gravity The Seducer” följer upp den London-baserade electropopkvartettens senaste fullängdare “Velocifero” som släpptes för tre år sedan (2008). Albumet släpps på CD, för digital nedladdning och på vinyl den 12 september via Nettwerk.

(Lyssna på nya låten “Mirage” samt och de övriga tre singelsläppen från det kommande albumet nedan!)

Ladytron – New Single “Mirage” by nettwerkmusicgroup

Liverapport: Lowe 20101019, Stockholm

Tags: , , , , , ,


Artist: Lowe
Datum och tid: tisdag 19 oktober, 21.00-01.00
Scen: Obaren, Stockholm

Foto: Jens Atterstrand

Svenska trion Lowe har gjort stor succé, framförallt i östeuropa men nu även i USA och Kanada dit man under november/december åker på turné. Samtidigt lanseras nya albumet “Evolver”.

Jag har sett bandet live ett par gånger tidigare och jag måste säga att utvecklingen är enorm! Det är snyggt och proffsigt på scenen, sångaren Leo Josefsson bygger på showen hela tiden och han visar fantastisk energi.

Just energin, som kanske ibland saknats tidigare levereras nu i fullt register och med denna är Lowe verkligen raka motsatsen till The Mobile Homes som inledde kvällen. Känslofyllt, energiskt och pompöst. Man kostade till och med på sig ett extranummer med bland annat hiten “Mirage” efter att traditionsenligt lämna scenen och återvända efter visslingar och applåder från publiken.