Niklas Hurtig (text) i sällskap med Jannice Faringer (foto) och Jens Atterstrand (foto) gästade Kraken i Stockholm den 31 maj för att avnjuta öppningsakten Roya och den brittiska kvartetten Ladytron.
Efter åtta långa år är äntligen Ladytron tillbaka. Både med nytt material och turné.
Med en gedigen diskografi och färskt tillskott, i form av det senaste självbetitlade albumet, intog den brittiska kvartetten Kraken i Stockholm och sjöng bort våren.
På scen denna kväll stod även Stockholms egna favoritamerikan, den av bandet handplockade soloakten Roya, som med sin drömska electro värmde upp publiken på ett alldeles utmärkt sätt. Hits som den mörka “Centrum” och drömska “Home” är typiska, men sista låten, den snabbare “Away” var verkligen en helt fantastisk avslutning på detta korta framträdande.
Live är Ladytron nästan löjligt tighta med sin fem man (och kvinnor) starka uppsättning på scen. Live-trummorna passar extra bra på de senare årens alster, som “The Animals”, “Until The Fire” och “Black Cat”. Det märks tydligt att dessa spår är byggda kring just de akustiska rytmerna jämfört med de äldre låtarnas trummaskiner. Detta kanske inte passade de mest instrument-fascistoida synth-puristerna i publiken, men för majoriteten bidrog de till ett starkt driv spelningen igenom, även om de upplevdes lite väl starkt mixade på sina ställen.
Likt tidigare varvas låtar med sång av Helen och Mira, men kommer vi någonsin få höra Daniels bidrag på “Versus” live?
För första gången i mitt liv går Ladytron åter upp på scen för en avslutande uppsättning låtar efter några minuters troget tjoande från publiken. Bandet har ju historiskt sett annars varit nästan löjligt bestämda på den punkten. Kanske borde fler lika principfasta headline-band faktiskt bjuda sina fans på det där extra örongodiset (Ja, jag tittar åt ert håll Kite!).
Konserten avslutas med några av bandets största hits, hämtade från framförallt Light & Magic (2002) och Witching Hour (2005) och jag längtar redan till nästa möjlighet att få se Liverpools stolthet på scen!
Format: (Album) CD, vinyl, kassett, digital Skivbolag: !K7 Releasedatum: 15 februari 2019 Genre:Electropop Land: England Bandmedlemmar: Daniel Hunt, Reuben Wu, Helen Marnie, Mira Aroyo Recensent:Stefan Last
(English version below)
En blandning av högt och lågt
Efter en paus på nästan åtta år är Ladytron tillbaka med det självbetitlade albumet ”Ladytron”. Bandet har i mina ögon alltid bjudit på en ganska blandad kompott av högt och lågt vad gäller både låtskrivande och produktion och balanserat på gränsen mellan briljant synthpop och hipsterelectronica. Deras nya visar sig inte vara något undantag.
Det var med en viss besvikelse jag hörde första singeln ”The Animals” när den kom redan för ett år sedan. Då mina personliga preferenser lutar mer åt renare popproduktioner så var detta alltför skitigt för min smak, och låten i sig var ganska intetsägande. Öppningsspåret ”Until the Fire” lider av ungefär samma symptom.
Å andra sidan finns här också några riktiga pärlor bland vilka vi hittar senaste singeln ”The Island”, episk Ladytron-pop när den är som bäst, tillsammans med synthpopdängan ”Deadzone” och tunga ”You’ve Changed” med sin EBM-doftande basgång.
Resterande låtar spelar i fältet mellan dessa två ytterligheter. Är man ett diehard fan av Ladytron så är det säkert möjligt att nya plattan faller en i smaken, i synnerhet om man föredrar en lite skitigare, opolerad produktion. I så fall kan man nog höja mitt betyg något eller några snäpp, men för de av oss som tar oss an bandet med mer av ett popperspektiv så är det nog inte mer än kanske en handfull låtar som håller måttet fullt ut. Några av dessa kommer jag gladeligen att ha med i mina spellistor, men som album betraktat kommer jag hellre plocka fram sångerskan Helen Marnies två briljanta soloplattor som släpptes under bandets uppehåll.
Tracklist
01. Until the Fire (05:35)
02. The Island (04:04)
03. Tomorrow is Another Day (04:37)
04. Far From Home (03:35)
05. Paper Highways (03:37)
06. The Animals (04:32)
07. Run (02:51)
08. Deadzone (04:26)
09. Figurine (04:06)
10. You’ve Changed (04:28)
11. Horrorscope (03:19)
12. The Mountain (04:32)
13. Tower of Glass (03:59)
(English version below)
A mix of highs and lows
After a hiatus of almost eight years Ladytron returns with the self-titled album ”Ladytron”. In my eyes the band have always offered up a rather mixed bag of highs and lows, both in terms of songwriting and production, balancing on the line between brilliant synthpop and hipster electronica. This new offering is no exception.
It was with some disappointment that I heard the first single ”The Animals” when it appeared already one year ago. As my personal preferences tend to lean more towards cleaner pop productions this was simply too gritty for my taste, and the song itself was quite unremarkable. The album opener ”Until the Fire” suffers from pretty much the same symptoms.
On the other hand there are a couple of proper gems on here, such as the latest single ”The Island”, epic Ladytron pop at its very best, along with synthpop stomper ”Deadzone” and the heavy ”You’ve Changed” with its EBM-flavoured bass line.
The rest of the songs all play in the field between these two extremes. If you’re a diehard fan of Ladytron I’m sure a lot of you will enjoy this new album, perticularly if you prefer a grittier, unpolished production. If that’s the case then you would probably raise my rating a notch or two, but for those of us who approach the band from more of a pop perspective there aren’t more than a handful of songs that are entrely up to par. Some of these I will happily include in my playlists, but as far as albums go I will rather dig out singer Helen Marnie‘s two brilliant solo albums that were released during the band’s hiatus.
Brittiska kvartetten Ladytron, som består av låtskrivar- och producentduon Daniel Hunt och Reuben Wu samt sångerskorna Helen Marnie och den Ungern-födda Mira Aroyo återvänder nu efter utflykter i diverse solo- och sidoprojekt med bandets första nya studioalbum på över åtta år efter att ha genomfört en lyckad kampanj via PledgeMusic.
13 spår långa Ladytron blir bandets sjätte studioalbum i ordningen sedan debuten med 604från 2001 och följer samtidigt upp senaste skapelsen Gravity the Seducersom släpptes 2011.
Det nya materialet har introducerats med de tre singelsläppen “The Island”, “The Animals” och “Far From Home” under det senaste året (se videos nedan) och utöver den digitala utgåvan av albumet så levereras Ladytron även på CD liksom i en begränsad vinylutgåva som kan förbokas här redan nu! (från Ginza.se)
Mira Aroyo och Helen Marnie har under de senaste åren släppt skivor med sina sido- och soloprojekt The Projects respektive Marnie (Crystal World(2013) och Strange Words and Wierd Wars(2017)) och den förstnämnda gästspelade även på John Foxx and The Maths album Interplay(2012).
Ladytronsläpps den 15 februari via !K7.
Tracklist
01. Until The Fire
02. The Island
03. Tower of Glass
04. Far From Home
05. Paper Highways
06. The Animals
07. Run
08. Deadzone
09. Figurine
10. You’ve Changed
11. Horrorscope
12. The Mountain
13. Tomorrow Is Another Day
AktuelltComments Off on Självtitulerad återkomst från Ladytron
Helen Marnie, som för de allra flesta är mest känd som ledsångerska i den brittiska electopopkvartetten Ladytron, tillsammans med Mira Aroyo, Daniel Hunt och Reuben Wu – inledde under det förra året arbetet med eget material under monikern Marnie.
“The Hunter” finns ute nu och den levereras med tillhörande musikvideo (se nedan). Låten är det första smakprovet frå solodebuten med titeln “Crystal World”.
Projektet lanserades via Pledgemusic och har i skrivande stund har nått 247% av sin målsättning. Ytterligare ett kort smakprov finns även att avnjuta via Soundcloud.
Helen Marnie berättar mer
“Efter fem studioalbum med Ladytron och lite tillgänglig tid imellan arbetet med dem, så bestämde jag att det nu var dags att göra ett album som jag alltid velat göra. Ett soloalbum. Jag är rädd och nervös med jag är väldigt exalterad och jag hoppas att ni kommer att klara av att hjälpa mig upfylla den här drömmen.”
“Under det senaste året har jag skrivit mer musik än någonsin och jag är väldigt nöjd med resultatet så här långt. Albumet, som ännu saknar titel, kommer direkt från hjärtat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det betyder mycket. Det är jag och ingen annan. Det är allt runtikring mig: Mina kärlekar, mitt liv, hopp och förluster. Jag ville skapa ett elektroniskt album med mer av ett popelement och renare sång. Textmässigt är albumet öppenhjärtligt, men de olika elementen spelar alla en roll över albumet, där havet är ett särskilt framträdande och återkommande tema. Så med havet och vackra landskap i tanken så beslutade jag mig för att flya till Island för att spela in i en studio där. Ljuset är så vackert, luften är så ren och havet är så storslaget att jag ansåg det vara den perfekta platsen att spela in på.”
“Jag hoppas verkligen att ni kommer bli nöjda med resultatet och jag längtar efter den dagen då ni alla kan höra det.”
“Crystal World” är inspelad i Reykjavik och är producerad tillsammans med Daniel Hunt (från Ladytron) och den isländska musikern Barði Jóhannsson (Bardi Johansson) som tidigare har arbetat med bland andra Lady & Bird och Bang Gang.
“Crystal World” släpps under juni månad
Tracklist
The Hunter
We Are the Sea
Hearts on Fire
Violet Affair
The Wind Breezes On
Sugarland
High Road
Laura
Submariner
Gold
AktuelltComments Off on Kristallvärlden nästa för Ladytron-sångerska
Format: (Album), CD, Digital Skivbolag:Metamatic Releasedatum:21 mars 2011 Genre: Electropop, Minimal Wave Recensent:Maria Molinder
Analogsynthorgie med dansgolvsambition
Den forne Ultravox-sångaren John Foxx har de senaste åren varit mer produktiv än någonsin. I olika konstellationer har han släppt skiva efter skiva. På de två senaste skivsläppen från i vintras har han tagit hjälp av musiknördkollektivet The Maths. Som alltid är skivorna förpackade i vackra stilistiska omslag, denna gång designade av Barnbrook. The Maths består förutom av John Foxx huvudsakligen av analogsynthentusiasten Benge (Ben Edwards), som har en maskinpark som kan ge vilken synthnörd som helst våta drömmar. De två övriga medlemmarna (endast live) är Serafina Steer och Hannah Peel (som är känd för att ha gjort speldoseversioner av gamla klassiker såsom ”Blue Monday”).
Det musikaliska hantverket är genomgående utomordentligt. Det är uppenbart att kärleken till maskinerna och ljudbilden ständigt är närvarande och inga halvmesyrer tillåts. Den första av de två skivorna, ”Interplay”, är en traditionell platta, medan ”The Shape of Things” är ett hopkok av de goda resterna. Detta gör att den andra skivan inte riktigt håller ihop, men är ändå mer spännande än den första. Tematiken är inte ny. Motorvägarna, storstaden och de surrealistiskt klaustrofobiska scenerna är fortfarande närvarande. Inspirationen har hämtats från alla delar av Foxx drygt trettioåriga solokarriär: Minimalismen från debutskivan ”Metamatic”, det svulstigt melodiösa från 80-talsskivorna, ambienten från ”Cathedral Oceans” samt danstakterna från 2000-talets skivor. Men allt detta har fått en tätare, modernare ljudbild.
”Interplay” är en traditionell fullängdare med många upptempospår som gott och väl platsar på dansgolvet. Skivan inleds med den kaotiska ”Shatterproof”. Det är en explosion av tunga synthriff och sjuder av leklust. Min absoluta favorit är ”Catwalk” med sina mullriga sågtandssynthar och härliga gung. Det är svårt att stå still när man hör den. Titelspåret är betydligt lugnare med fantastisk ljudbild. På surrealistiska ”Watching a Building on Fire” har Foxx tagit in Mira Aroyo från Ladytron på sång. Det är ett lyckat grepp att få med lite kvinnlig sång som vackert bryter av mot Foxx säregna röst. Överlag är det en välgjord skiva med många trevliga överraskningar.
Format: (Album), 2CD, Digital Skivbolag:Metamatic Releasedatum: oktober 2011 Genre: Electropop, Minimal Wave Recensent:Maria Molinder
Dubbel-cd:n ”The Shape of Things” är en vidareutveckling av ”Interplay”. På första skivan samsas en brokig skara låtar med olika ljudbilder och tempo. Intuitivt känns det som om de gjorde denna skiva för att slippa kassera låtarna som inte fick plats på ”Interplay”, vilket var ett mycket bra drag, det är här man hittar godbitarna. Skiva nummer två innehåller mestadels remixer. ”Rear-View Mirror” är smäktande och symfonisk, ”September Town” är funkig och ”Invisible Ray” har tydliga drag av ambient. Att alla dessa samsas på samma platta kan kännas spretigt, men å andra sidan lyssnar man sällan på en hel skiva nuförtiden. Det blir mindre förutsägbart och mer intressant för oss musiknördar. Personligen tycker jag sällan att remixer tillför något till originalspåren, men Xeno & Oaklander ploppar till ”Evergreen” till ett fantastiskt dansspår. Originalet kan kännas lite för smetigt trots att melodin klistrar sig fast ett bra tag efteråt. ”Shatterproof (Wrangler Mix)” är om möjligt ännu mer brutal än originalet. Den enda låt på skiva nummer två som inte är en remix är ”Where You End and I Begin”. Här har man tagit hjälp av Tara Busch. Det är ett vackert men tråkigt spår som egentligen inte tillför något extra.
“Interplay” och “The Shape of Things” har varit efterlängtade. Det är för första gången på 30 år som John Foxx så tydligt flirtar med ljudbilden han skapade på den klassiska debutskivan ”Metamatic”. Analogsyntharna står i fokus. Här har vi en man som kan göra det han vill. Han behöver inte bevisa något för någon. Det är så nördigt och så bra att jag önskar att jag hade ett skägg att klia. Den gamla fanskaran är trogen samtidigt som den nya hipsterpubliken har hittat honom. Det måste svida ordentligt för hipstern att för en gångs skull ligga trettio år efter. Fotnot: För den som är intresserad av att se John Foxx and The Maths live så bör man åka till London den 5 september då en engångskonsert kommer att ges.
Tracklist “Interplay”
Shatterproof 4:23
Catwalk 5:03
Evergreen 4:17
Watching a Buildning On Fire 4:50
Interplay 2:39
Summerland 4:47
The Running Man 3:25
A Falling Star
Destination 4:45
The Good Shadow 3:55
September Town (Final Master) 3:52 ***
Vapur Trails (Final Master) 4:34 ***
*** Levereras på “Tour Edition”
Tracklist “The Shape of Things” CD 1
Spirus 1:22
Rear-View Mirror 4:56
Talk 2:55
Psytron 0:41
September Town 3:50
Unrecognised 3:49
Modreno 1:58
Falling Away 5:20
Invisible Ray 2:48
Vapur Trails 4:33
Buddwing 1:12
Tides 3:59
Astoria 0:47
The Shadow of His Former Self 3:25
CD 2
Evergreen (Radio Mix) 3:26
Shatterproof (Wrangler Mix) 4:45
Where You End and I Begin (feat. Tara Busch) 5:02
Summerland (Belbury Poly Mix) 5:42
The Good Shadow (Tim “Love” Lee Mix) 4:45
Watching a Buildning Burning (Greyed Out Mix) 5:35
Interplay (Grayed Out Mix) 5:43
Evergreen (Xeno & Oaklander Mix) 4:18
RecensionComments Off on John Foxx and The Maths – “Interplay” + “The Shape of Things”
Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify Skivbolag:Nettwerk Music Group (Playground Music) Releasedatum: 13 september 2011
Genre: Electropop
9/10
Höstlikt förförande av Ladytron
Liverpools stolthet Ladytron är ett av mina favoritband vilket säkert gör mig fullständigt olämplig som recensent. Det är något visst med artister man upptäcker helt på egen hand, utan rekommendationer eller tips från andra. Jag minns än idag hur jag plockade upp debutalbumet 604 på skivavdelningen på Magna Plaza, Amsterdam, som så ofta på grund av skivomslaget, att bandet tagit sitt namn från en Roxy Music-låt kändes också mycket betryggande.
Att själv upptäcka ett band och sprida till sina vänner gör att man känner en äganderätt och får en relation till bandet som inte är helt hälsosam. Men efter att ha vuxit upp med Bob Dylan-dyrkande farbröder som ständigt sågade Depeche Mode så kunde jag inte bry mig mindre.
För någon som inte känner till Ladytron så är det ett hmmm… postpostmodernistiskt indiesynthpopband. Om Daniel Miller skulle ha hittat på ett Silicon Teens för 2000-talet skulle han inte ha kunnat göra det bättre: Bestående av Hong Kong-födde industridesignern Reuben Wu, slokmustachade engelsmannen och indiepopnerden Daniel Hunt, skotska modellen och musikstudenten Helen Marnie och bulgariska genetikforskaren Mira Aroyo är det ett platoniskt idealpopband för den tid vi lever i.
Ladytron var ett av de största namnen i electroclashvågen, men redan då avskärmade de sig från trenden; Reuben Wu: “Den enda riktigt bra låten på Fisherspooners album är the 15th och då föredrar jag ändå Wire’s original”. Ladytron fortsatte att utveckla sitt sound till något helt eget via den magnifika “Light & Magic” vars titelspår, samt singelhiten “Seventeen”, tillhör deras absolut höjdpunkter. “Witching Hour” – från vilket flera låtar var med i Lukas Moodysons“Mammut”-soundtrack, inklusive “Destroy Everything You Touch”, till förra albumet “Velocifero”. Vid sidan om den uppenbara referensen till tidiga Roxy Music hittar man Ladytrons influenser bland så vitt skilda klassiska band som My Bloody Valentine, Kraftwerk och Velvet Underground. Jag minns hur jag på en konsert med dem konstaterade att det är tur att dom är så snygga för kombinationen shoegazerpop och Kraftwerksynth är inte det roligaste att se alla gånger. De har hyllats av Brian Eno och har själva nämnt Depeche Mode som ett av sina favoritband.
“Gravity the Seducer” både fortsätter på den inslagna vägen och utvecklar bandets sound ytterligare. Det upplevs synthigare än de senaste två albumen eller snarare mindre traditionellt gitarrpoppigt. Det är med andra ord vackert, elektroniskt, storslaget och intimt. Jag kommer ibland att tänka på Nico, inte för att Helens röst är lik men det är något med stämningsläge och tonfall, ganska ofta kommer jag att tänka på The Persuaders, Get Carter och andra sena 60-talsklassiker. Om “Whitching Hour” var ett perfekt soundtrack till Moodysons kommentar om globaliseringens baksidor, skulle detta melankoliska och tidlösa album ha kunnat ljudsätta “Never Let Me Go”, filmatiseringen av Ishiguros dystopiska retro-sci-fi.
Vid en fösta lyssning kan det vara svårt att plocka guldkornen, inledningen med “White Elephant” och “Mirage” såklart, men därefter slår det mig mest hur genomarbetad och jämn skivan är. I det avseendet kanske deras bästa album. Efter flera lyssningar är också den suggestiva “White Gold” en favorit, mina associationer går både till Simple Minds’“Empires and Dance” och återigen sena 60-talsthrillers. “Aze of Hz” var första singeln och den står sig men känns konventionell. “Ritual” träffar en nerv och jag hör Depeche Mode i något ögonblick innan den växer ut till något eget. “Moon Palace”, liksom “Ambulances” är typiska sena Ladytron-låtar med singelpotential med sina envetna refränger med lite Siouxsie-vibbar i den förstnämda.
Avslutningen “90 Degrees” (innan instrumentalversion av “Aces of Hz”) påminner om så mycket att det blir löjligt att försöka rada upp referenser, men det är en mäktig och tröstande avslutning på ett storslaget album. Det är ljudet av hösten och det är lika vackert och melankoliskt som höstens färger, kylan och de mörka kvällarna.
// Thomas Pettersson, Elektroskull – Synthportalen
Tracklist
White Elephant
Mirage
White Gold
Ace Of Hz
Ritual
Moon Palace
Altitude Blues
Ambulances
Melting Ice
Transparent Days
90 Degrees
Aces High
RecensionComments Off on Ladytron – “Gravity The Seducer”
Den brittiska electropopkvartetten Ladytron återvänder till hösten med bandets femte studioalbum “Gravity The Seducer”.
Utöver tidigare släppta “Ace Of Hz” så släppte man i dagarna ytterligare en singel – “White Elephant” – en låt som enligt bandet själva är väldigt representativ för soundet på den kommande fullängdaren.
(Lyssna på “White Elephant” och “Ace Of Hz” nedan)
Ladytron bildades i Liverpool under 1998 och består av Helen Marnie, Daniel Hunt, Reuben Wu och Mira Aroyo. Bandet debuterade redan året efter med EP’n “Miss Black And Her Friends” som släpptes via lilla Bambini Records. Man har släppt fyra album sedan tidigare: “604” (2001), “Light & Magic” (2002), Witching Hour” (2005) och “Velocifero” (2008). Utöver detta har man även släppt en lång rad singlar, EP’s. Utöver detta även livealbumet “Live At London Astoria 16.07.08” under 2009.
Bandet inleder sin sommarturné på svensk mark när man gästar festivalen Siesta! i Hässleholm den 2 juni.
