Två av scenens absoluta tungviktare, Front Line Assembly och Die Krupps tillsammans med nykomlingarna Tension Control gästade Klubben på Fryshuset när deras gemensamma turné The Machinists United landade i Stockholm lördagen den 25 augusti.

Jens Atterstrand (Elektrophoto) (text & foto) och Jannice Faringer (Svartpunkt) (foto) rapporterar från kvällen.

Kanadensiska electro-industrial outfiten Front Line Assembly, med originalduon Bill Leeb och Rhys Fulber och det tyska EBM- och industrimetallbandet Die Krupps med Jurgen Engler i spetsen, är två akter som har mer gemensamt än man kan tänka sig. Faktum är ju att deras respektive stora genombrott skedde under delvis samma tidsepok i början och mitten av nittiotalet. Att para ihop de två banden på samma turné är med andra ord inte speciellt lätt att misslyckas med.

Just den här i stort sett utsålda kvällen i Fryshusets mellanlokal Klubben blev en väldigt speciell tillställning av flera anledningar. Dels så verkade många av de äldre och allra trognaste fansen, som kanske inte kommer ut till spelningarna lika ofta som vissa andra av oss, ha hittat ut i för att avnjuta de här två legendariska banden under en och samma kväll.

Alltmedan Front Line Assembly under senare år har skalat ner sina liveframträdanden till en alltmer rent elektronisk originaltappning, numera utan Left Spine Down– och Stiff Valentine-gitarristen Jared Slingerland, som hakade på under tidpunkten för albumen Artificial Soldier (2006) Improvised Electronic Device (2010) och där en ny keyboardist numera ersatt Jeremy Inkel, som så tragiskt avled i januari, så har det andra huvudnumret för kvällen, Die Krupps i mångt och mycket gjort tvärtom. Till den här turnén har man inte bara skiftat trummisen till Europadelen av turnén till Hendrik Thiesbrummel (från Kingdom Come, Stormwarrior och Avelon) man har även adderat Nils Finkeisen som numera bildar en tajt gitarrduo tillsammans med den ordinarie bandmedlemmen Marc Zürcher.

Tension Control

Nya oldschool EBM-duon Tension Control inledde kvällen med ett välljudande kortare set, ett smakprov på en rytmisk och relativt minimalistisk body sedvanlig klassisk tappning som många av de besökare som valt att anlända senare under kvällen i efterhand nog ångrar att de missade. Den spelglada duon utstrålar redan gott självförtroende med fin scennärvaro och deras framförande är definitivt en anledning till att vi planerar att kunna uppmärksamma deras musik igen inom kort.

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Front Line Assembly

Front Line Assembly byggde sedan i tätt lager av rök upp stämningen via det intrumentala introt “Anthropod” hämtad från senaste albumet – spelsoundtracket AirMech. Man bjöd sedan också på den nya låten “Eye On You” och sångaren Bill Leeb och keyboardisten Rhys Fulber assisterar precis som många gånger under senare år trummisen Jason Bazinet på varsin extratrumma vilket ger en bombastisk, tung och slagkraftig inraming, speciellt i rytmiska hitlåtar som “Neologic Spasm”, “Shitfting Through the Lens” och min personliga livefavorit “Gun” alltmedan videoprojektionen i bakgrunden hyllar Jeremy Inkel med fina fotografier på den numera bortgångne kompisen och bandmedlemmen som via sin input bland annat på albumen Artificial Solider (2006), Improvised Electronic Device (2010), Echogenetic (2013) och senaste albumet “WarMech” men även originalduons sidoprojektet Deleriums album Music Box Opera (2012) och Mythologie (2016) för att nämna några.

Men har åldern tagit ut sin rätt nu? Front Line Assemblys set den här kvällen är relativt kort, men klassiker som “Plasticity” och “Millennium” samt extranumret “Mindphaser” utförst med sedvanlig profession och den förlängda versionen av det förstnämnda spåret hörde definitivt till en av höjdpunkterna den här gången.

Front Line Assembly har sedan en tid tillbaka inlett arbetet med ett nytt ordinarie studioalbum som vi verkligen nu ser fram emot.

Setlist

Anthropod
Eye On You
Neologic Spasm
Killing Grounds
Vanished
Shifting Through The Lens
Gun
Plasticity
Deadened
Millennium

Extranummer

Mindphaser

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Die Krupps

Efter en snabb överslagsräkning, så konstaterar jag (Jens) att jag nu sett Die Krupps live ett femtontal gånger i olika tappning, och faktum är att jag sällan har sett en så energifylld och samspelt kvintett som just den här gången! Var Jurgen Engler hämtar all glädje till musiken och energi vet jag inte, men frontmannen påminner backstage efter konserten om att han fortfarande undviker alkohol och onyttigheter och försöker hålla sig i god fysisk form, vilket är snabbt att konstatera när man ser honom på scenen!

Die Krupps har en gedigen låtskatt att hämta låtar ur vid det här laget, från den här kvällens inledande “The Dawning of Doom” och Visage-covern “Der Amboss” via en av deras starkaste låtar under senare år “Schmutzfabrik vidare till EBM-klassiker och livefavoriter som “Germaniac” och industrirockiga hits som “To the Hilt” och “Fatherland”.

Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy (som ju gästspelar på en av de inspelade versionerna) saknas föga i extranumret “Machineries of Joy”, varpå frontmannen sedan hoppar upp på den egentillverkade slagverkskonstruktionen i metall byggt av fyra olika stora runda- och en rektangulär metallpipor och med sin trumpinne i metall till publikens stora förtjusning hamrar loss till den avslutande “Bloodsuckers”.

Setlist

The Dawning of Doom
Der Amboss
Schmutzfabrik
Germaniac
Fly Martyrs Fly
Black Beauty White Heat
Fuck You
To the Hilt
Metal Machine Music
Robo Sapien
Nazis Auf Speed
Fatherland

Extranummer

Machineries of Joy
Bloodsuckers

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Foto: Svartpunkt (Jannice Faringer)

Elektroskull tackar arrangören och alla inblandade för en svettig, välljudande och snyggt ljussatt kväll med tre bra liveband. På återseende!

Jens Atterstrand fick en pratstund med den forne Enemy Alliance, Statemachine och Lowe-medlemmen Rickard Gunnarsson från den nu albumaktuella trion Seadrake, som i övrigt består av Mathias Thürk (från Minerve) och sångaren Hilton Theissen (från Akanoid och Millennium), inför släppet av deras första album Isola.

(Foto: Chris Ruiz Photography)

(English version below)

Hej Rickard! Från de (för oss) kanske mest kända banden Enemy Alliance, Statemachine och Lowe till det nya projektet Seadrake. Kan du berätta lite mer kring hur allt startade?

– Hallå, Jens! Egentligen började min ”musikkarriär” ju långt tidigare än så, men det är väl med Statemachine, eller snarare tonårsbandet Enemy Alliance, som jag kom in på synthmusik. Seadrake startades av Mathias Thürk (från tyska synthpopbandet Minerve) och var från början ett slags projekt med olika sångare. När Mathias och sångaren Hilton Theissen (från electrogruppen Akanoid och metalbandet Millennium) började skriva låtar och jag sen joinade upp i studion i Köln, så upptäckte vi att allt klickade och Seadrake blev till. Vi alla är skivbolagskollegor sen gammalt och har remixat varandra och turnerat ihop i våra tidigare band.

Ja, ni är ju tre personer som har ganska olika bakgrund. Har det gjort arbetet med det här albumet extra intressant?

– Vi har alla vuxit upp med ungefär samma musik, trots att vi kommer från helt olika ställen. Mathias är från Östberlin (DDR), Hilton är född i Kapstaden (Sydafrika) och jag från innersta Stockholm. Däremot så har vi rätt avskild musiksmak vilket kan ge det hela en extra krydda, men också bidra till väldigt högljudda och minst sagt intensiva diskussioner i studion. Vid de tillfällena brukar jag låtsas att jag inte förstår tyska (skrattar).

Tyske synthpopsmaestron Olaf Wollschläger, vars oändligt långa meritlista innefattar stora namn som And One, Mesh, Melotron men även akter som In Strict Confidence och Paradise Lost har stått för stora delar av produktionen av Isola. Hur var det att jobba med honom?

– Ah, du menar “O-Love”.. En av de roligaste tyskarna jag träffat faktiskt. Tidigare har jag bara jobbat med producenter som varit i samma band konstigt nog (som Mårten Kellerman, Leo Josefsson, Mehdi Bagherzadeh och Tobias Ersson), så för min del var det nytt att jobba med någon som enbart jobbade på soundet. När man proddar och spelar i samma band så får man lätt en jargong som alla förstår, säger jag “Benny- eller Lowe-piano” så fattar alla vad det handlar om. Så var det inte riktigt här och dessutom är ju termerna såklart annorlunda på tyska. Olaf är helt klart en av de bästa synthpopsproducenterna och jag hoppas vi kan jobba ihop igen!

Frank M. Spinath (från Seabound, Edge of Dawn, Ghost & Writer, Radioaktivists) gästspelar också på ett spår. Hur kom det samarbetet till?

– När Mathias startade bandet så var tanken att det skulle vara ett ”featuring”-projekt, lite som Kleerup, så då tog han in olika sångare och artister på de låtar han hade skrivit. “Lower Than This (Someday)” med Frank var en av de låtarna. Min tanke var först att vi skulle släppa den som en enskild singel efter albumet, men det är en låt som verkligen växer när man lyssnar på den, så nu känns den självklar på albumet Isola. Förhoppningsvis får vi med oss Frank på kommande spelningar!

Ja, på tal om livespelningar. Hur ser era närmsta planer ut?

– Isola släpps nu på fredag den 27 april och vi firar det med releaseparty och fotoutställning på ett galleri i Stockholm tillsammans med Chris Ruiz (från And One, Pakt) som är vår hovfotograf. Efter det så blir det rep i studion i Düsseldorf och därefter Castle Party Festival 15 juli i Polen. 15 september gigar vi på Debaser Strand i Stockholm och i november/december åker vi på Tysklandsturné.

Albumet toppar redan (i skrivande stund) den tyska webbshopen Poponauts försäljningslista. Är ni förvånade över den positiva responsen?

– Isola är en platta som jag själv tycker om att lyssna på, så självklart blir jag glad över att det finns likasinnade själar ute i världen. Jag hoppas såklart att det kommer bli en succé, men jag blir fortfarande överraskad när singlar som “Lower Than This (Someday)” och “Something Durable” går upp tyska alternativlistan. Häromdagen fick jag reda på att vi gått upp på de norska listorna också, det är om något helt surrealistiskt! Jag trodde norrmännen bara gillade Robin och A-Ha (skrattar).

Slutligen, eftersom Elektroskull.com trots allt är (i huvudsak) en publikation med svenskt och skandinaviskt huvudfokus – har du något bra budskap eller hälsning till de svenska läsarna och kanske de som känner till dig sedan tidigare?

– Stay true to synthpop! Och förövrigt anser jag att Karthago bör förstöras!

Elektroskull.com och undertecknad vill ge ett stort tack till Rickard Gunnarsson som tog sig tiden att ge den här intervjun. Läs mer om albumsläppet och kolla in musikvideorna till bandets första handfull singelsläpp här!

Förboka Isola och beställ bandets tidigare singlar här!

(English version below)

Hi Rickard! From the (to us) perhaps most known bands Enemy Alliance, Statemachine and Lowe to the new project Seadrake. Can you tell us a bit more about how it all began?

– Hey there, Jens! Well, my musical career started long before that, but I guess Statemachine or rather my teenage band project Enemy Alliance are the ones that got me into electronic music. Seadrake was founded by Mathias Thürk (from the German synth pop band Minerve) and the idea from the start was to involve different vocalists. When Mathias and the singer Hilton Theissen (from electro act Akanoid and metal band Millennium) started writing songs and I then joined them in the studio in Cologne it all just came together and Seadrake was born. We’re all label colleagues since before and we have remixed each other’s music and have toured together in our previous bands. 

Yeah, you’re three individuals from quite different backgrounds. Have that made the work on this album even more interesting?

– We’ve all grown up with the same styles of music even though we come from totally different backgrounds. Mathis is from East Berlin (old DDR), Hilton is born in Capetown (South Africa) and myself from the inner city of Stockholm, Sweden. But indeed we do have a rather different personal taste in music that spices things up but also brings along some rather loud and to say the least intense discussions in the studio. At those moments I usually pretend that I don’t understand German (laughs).

German synthpop maestro Olaf Wollschläger, who’s almost infinite list of work contains big acts like And One, Mesh and Melotron but also the likes of In Strict Confidence and Paradise Lost has done most of the production work on Isola. What was the experience working with hime like?

– Oh, you mean “O-Love”.. One of the funniest germans I’ve met, actually. I’ve previously only worked with produceras that have been part of the same band (like Mårten Kellerman, Leo Josefsson, Mehdi Bagherzadeh and Tobias Ersson) so for me it was a new experience working with someone who only worked on the actual sound. When you produce and work with music together as a band you usually find a common way of describing things in a way that everyone understands. If I say “Benny- or Lowe-piano” everyone understands what that means. That was not really the case (working with Olaf) and the terms are obviously quite different in German. Olaf is one of the best synth pop producers out there and I hope we can work with him again!

Frank M. Spinath (from Seabound, Edge of Dawm, Ghost & Writer and Radioaktivists) makes a gues appearance on one of the tracks. How did that cooperation come about?

– When Mathis started the band the idea was for it to be a project featuring different vocalist, a little bit like Kleerup, so he brought in different singers and artists on the songs he had written. “Lower Than This (Someday)” with Frank was one of the songs. My first tought was to release it as a separate single after the album but it’s a song that really grows and now it feels as a natural part on the album Isola. Hopefully we can bring Frank along to our upcoming gigs!

Speaking of concerts. What do your upcoming plans look like?

– Isola will be released this Friday April the 27:th and the release party is combined with a photo exhibit in a gallery in Stockholm along with our inhouse photographer Chris Ruiz (from And One, Pakt). After that we will rehearse in the studio in Düsseldorf and then we play Castle Party in Poland on the 15:th of July. On the 15:th of September we play Debaser Strand in Stockholm and during November and December we go on a German tour.

The album allready (right now) got the spot on the German webshop Poponauts sales list. Are you surprised about the positive reponse?

– Isola is an album that I enjoy listening to myself and ofcourse I’m glad that there are common souls around the world. Ofcourse I hope for a success, but I still get surprised when singles like “Lower That This (Someday)” and “Something Durable” goes into the German Alternative charts. The other day I found out that we’ve entered the Norwegian charts aswell wich is kind of surrealistic! I thought Norwegians only liked Robin and A-Ha (laughs).

Finally, since Elektroskull.com after all is a webzine with a (mainly) swedish and scandinavian focus – do you have anything special to say to the swedish readers, perhaps to those who have followed your work from before?

– Stay true to synthpop! And forthermore I think that Karthago must be destroyed!

Elektroskull.com and yours truly sends a big thank you to Rickard Gunnarsson for taking the time to give us this interview. Read more about the album release and watch the videos for Seadrakes earlier singles here!

Pre-order Isola and buy Seadrakes earlier singles here!

Som vi rapporterat tidigare så vann Trent Reznor – tillsammans med Atticus Ross nyligen en Golden Globe för soundtracket till David Finch‘s film “The Social Network”. Inatt va det dags för nästa utmärkelse när duon också plockade upp oscarsstatyetten för bästa soundtrack.

Nine Inch Nails-frontmannen Trent Reznor verkar tillsammans med Atticus Ross ha hittat den perfekta partnern i regissören Finch, som även har anlitat duon för skapandet av musiken till den kommande “The Girl With The Dragon Tattoo”, som är den amerikanska adaptionen av första delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi.

Duon är också albumaktuella med nya bandet How To Destroy Angels.

Nine Inch Nails-frontmannen Trent Reznor har genom sitt bidrag till filmen “The Social Network” erhållit en oscarsnominering för bästa soundtrack tillsammans med medkompositören Atticus Ross.

Duon fick nyligen ta emot en Golden Globe för musiken till filmen.

Som vi också rapporterade nyligen så arbetar Reznor just nu med musiken till den amerikanska inspelningen av Stieg Larssons “Män Som Hatar Kvinnor” (som i USA får titeln “The Girl With The Dragon Tattoo”). Remaken av den första delen i Millennium-trilogin placerar alltså Trent Reznor ännu en gång i nära samarbete med regissören David Finchers och hans team.

Nine Inch Nails första klassiska album “Pretty Hate Machine” släpptes i november i en ny remastrad utgåva. Trent är också aktuell med nysläppt EP samt kommande fullängdare med bandet How To Destroy Angels.

Trent Reznor är i full gång med att komponera soundtracket till den amerikanska nyinspelningen av “Män Som Hatar Kvinnor” som givits den engelska titeln “The Girl With The Dragon Tattoo”. Den första filmen, baserad på  Stieg Larsson’s Millennium-trilogi, släpps på bio under december och är den andra filmen där Nine Inch Nails-frontmannen står för musiken, efter att tidigare ha producerat soundtrack till förra årets succé “The Social Network”, ett soundtrack som, till Trent Reznors stora förvåning också gav honom en Golden Globe-nominering till priset för bästa soundtrack.

Precis som vid arbetet med det förra soundtracket kommer Reznor arbeta sida vid sida med Atticus Ross och filmens regissör David Fincher. Den amerikanska versionen av filmen ser Daniel Craig i rollen som Blomkvist och Rooney Mara, som spelade en av rollernba i nyss nämda “The Social Network”. Johnny Depp, George Clooney och Brad Pitt övervägdes alla tre för rollen som Blomkvist men Daniel Craig fick till slut rollen.