Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Milan Fras"

Laibach aktuella via remixalbum och dokumentärfilm

Tags: , , , , , , ,


De Slovenska pionjärerna Laibach, som nyligen gjorde ytterligare Sverigebesök när man tidigare den här månaden gav konserter i både Malmö och Stockholm, följer nu upp det senaste studioalbumet “Spectre” med remixalbumet “Spectremix”.

Nio remixer från albumet står på menyn, tillagade av bland andra TorulMarcel DettmannKonstantin Sibold och den skottske DJ’n och producenten Alex Smoke (lyssna på smakprov nedan).

Utöver digitalsläppet så levereras “Spectremix” även på CD bundlad med det ordinarie albumet “Spectre” i en ny deluxeutgåva.

Laibach är även högaktuella med filmmusik, medverkan och samarbete kring den prisbelönte regissören Milo Raus senaste produktion “The Dark Ages”. Filmen är den andra delen av Raus Europatrilogi med fokus på den mörka historien om ett Europa i processen för enande. Skådespelare från Bosnien, Tyskland, Ryssland och Serbien berättar sina historier om förskjutning och hemlöshet, för avresa och ankomst, engagemang och förtvivlan. (se trailern nedan).

Filmen har premiär på Marstall i München den 11 April och Laibach kommer senare samma kväll ge en konsert på Residenztheater när man fortsätter sin Europaturné som längre fram kommer gästa (bland annat) både England och USA.  

“Spectremix” släpps den 30 mars via Mute Records.

Tracklist

laibach_spectremix

01. Eurovision (Torul Remix)
02. The Whistleblowers (Marcel Dettmann Remix)
03. The Whistleblowers (Diamond Version Remix)
04. Koran (Alex Smoke Remix)
05. Eat Liver (Gramatik Remix)
06. Resistance Is Futile (Function Remix)
07. Koran (iTurk Remix)
08. We Are Millions and Millions Are One (Konstantin Sibold Remix)
09. Eurovision (Marcel Dettmann Remix)




Liverapport: Laibach 20150314, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Storslagen föreställning uppväger daterad samtidskritik

uppenberg kvadratiskpatrik_lark

Laibach är tillbaka i Sverige för sin andra vända med Spectre-turnén. En turné som visar att dessa veteraner, till skillnad från många andra band med tre årtionden på nacken, fortfarande utvecklas och har något att säga. Om än lite för sent.

Patrik Lark (foto) och Erik Uppenberg (text) rapporterar från Debaser Medis den 14 mars

För ett drygt år sedan släppte Laibach ”Spectre”, deras första album med originalmaterial sedan ”Volk” (2006). Det är en soundmässigt spretig men låtmässigt stark skiva, som jag tycker stått sig musikaliskt och vuxit sedan den släpptes.

Innehållet, däremot, är en annan femma. Laibach referererade till eurokrisen samt hyllade Edward Snowden och Occupy-rörelsen, och var därmed för första gången någorlunda tydliga med var de själva stod politiskt. Men det som kan tyckas kraftfullt för stunden riskerar att försvaga Laibachs 35-åriga konstbygge på sikt, och att vara så detaljspecifik gör dessutom att texterna åldras snabbt.

Att göra ett album vart åttonde år är inte direkt som att leverera dagsaktuell satir eller skriva krönikor. En skiva måste hålla längre än så, och ”Spectres” teman kändes lätt daterade redan när skivan släpptes.

Sedan dess har mycket hänt i världen, vilket delvis ställer Laibachs beska samtidskommentarer i en ny dager. Invasionen på Krim, den så kallade Islamiska Statens exempellöst barbariska terror i Mellanöstern, Boko Harams folkmord i Nigeria, attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Detta är bara de mest namnkunniga exemplen i en nedåtgående spiral för vår civilisation som torde överträffa det cyniska Laibachs allra våtaste mardrömmar.

En av de snyggaste textraderna från den mäktiga låten ”Eurovision” lyder: ”In the abscense of war, we are questioning peace / In the abscence of God, we all pray to police”. Men problemet för Laibach är ju att detta inte är relevant längre. Frånvaron av krig och frånvaron av fanatisk gudstro är inte direkt vad som präglar världen våren 2015.

Det senaste årets händelser har gjort att det i stället är spår från tidigare Laibach-skivor som känns mer relevanta för tidsandan. ”Kapital” (1992), ”NATO” (1994), ”Jesus Christ Superstars” (1996) och ”WAT” (vilket kan utläsas ”War against terrorism”, även om den officiella Laibach-betydelsen är ”We are Time”) från 2003.

Och, givetvis, mästerverket ”Volk” (2006), med dess illvilliga omtolkningar av nationalsånger. Där få en rad imperialistiska stormakters självbild och ambitioner varsin kirurgiskt exakt dolkstöt i den nationella självkänslan, exakt där det gör som ondast när Laibach vrider om kniven.

Det är en omarbetad version av ”Spectre”-turnén som når Debaser Medis denna ljumma marskväll. Jag tror inte att det har med det ovan sagda att göra, av ovan nämnda album är det bara ”WAT” som är företrätt i livesetet. Men material har bytts ut och stuvats om sedan jag rapporterade från konserten på Volksbühne i Berlin för ett knappt år sedan.

Laibach, frontade av Milan Fras och Mina Špiler, är förmodligen omedvetna om att den svenska schlagerfinalen avhålls just denna kväll. Hursomhelst har de plockat bort den inledande Eurovisions-signaturen som var en lika ironisk som effektiv startsignatur tidigare under turnén.

Nu startar spelningen i stället med deras färska tolkning av Edvard Griegs ofullbordade opera ”Olav Tryggvason”, om den vikingatida norske kungen som dog vid slaget i Svolder år 1000. Det är en angenäm överraskning för mig, en vacker och suggestiv inledning med runinspirerade texter och ett CAD-animerat vikingaskepp som sakta uppenbarar sig i bakprojektionen.

Jag hör flera i publiken som säger att det låter som Enya, och det är inte avsett som beröm. Jag vill dock invända att Enya har ett förflutet innan hon blev stor bland konsumentgruppen som även lyssnar på skivor med valsång – hennes första soloskiva  ”The Celts” är inte så cheesy och den ligger nära den forntida nationalromantik som Laibach är ute efter här.

Efter denna inledning följer en något nedkortad och omstrukturerad version av den show vi fick oss till livs förra våren. När jag tittar på spellistor från tidigare konserter, så ser jag att de numera varierar rätt rejält mellan spelningarna.

Ur den synvinkeln så lämnar Laibach allt mer sitt traditionella temakoncept. Under en Laibach-turné spelar de vanligen hela det aktuella albumet, låt för låt, i exakt samma ordning som på skivan. Därefter en paus, och ett antal andra låtar – som inte nödvändigtvis är de förväntade hitsen. Förra våren tog de det för Laibach radikala greppet att kasta om låtordningen från ”Spectre”, och nu kommer pausen mitt i ”Spectre”-setet.

Från den lugna inledningen varierar de tempot för att gradvis leverera en allt mer intensiv upplevelse, med minst tre crescendon. Det första är ”Resistance is Futile” precis före pausen, en låt som i denna version avslutas med ett ekande och hotfullt krigslarm som, till skillnad från de partier på ”Spectre” jag nämnt, passar tidsandan i världen obehagligt väl.

Det andra är ”Bossanova”. Det är ett ganska tråkigt albumspår som live når ett extremt tryck som sista ordinarie nummer. Det tredje är det publikfriande sista extranumret ”Geburt einer Nation”.

Bob Dylans ”Ballad of A Thin Man” har nu bytts mot nya covers, som”Each Man Kills the Thing He Loves” med text av Oscar Wilde – ett finstämt försök som dock är ett av kvällens svagare ögonblick. Värt att notera är att ”Live is Life” framförs i sin långsamma, heltyska version ”Leben heißt Leben”, och inte den version som var en hit under namnet ”Opus Dei”.

”Wir sind Zeitlos – und du bist tod!”, mässar Laibach i ”Das Spiel ist aus” (som tyvärr inte spelas denna afton). Två fel: riktigt så tidlösa är de alltså inte just nu, och dessbättre fyller de publiken med kraft snarare än suger livet ur oss. Förutom mina konceptuella invändningar är konserten en storslagen upplevelse. Laibach må ha slipat av vissa av sina mer provocerande kanter, men är fortfarande inte, vägrar vara, ett vanligt popband på scenen.

Från skir skönsång i ”Koran” via käck kampglädje i ”The Whistleblowers”, till den storslagna undergångsvisionen ”B Mashina”: Det är en njutning att se hur skickligt de i stort och smått bygger sitt ”Gesamtkunstwerk” i Wagners anda. Deras skivor är temaalbum som ska ses som helhet snarare än en samling låtar. Och live levererar Laibach snarare föreställningar än spelningar, där bilderna, ljussättningen och dramaturgin är lika viktiga som musiken.

 

Liverapport: Klubb Bodytåget 20130413, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Parzival, Ekobrottsmyndigheten
Datum: lördag 13 april 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Klubb Bodytåget
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Klubb Bodytåget hade åter kalas på Nalen Klubb i Stockholm. Göteborgsduon Ekobrottsmyndigheten och danska Parzival stod på scenen och vår egen Patrik Lark var naturligtvis på plats med kameran i högsta hugg för att nu kunna ge oss följande rapport från kvällen..

Klubb Bodytåget brukar rada upp tre bodyband på Nalen Klubbs scen i Stockholm. Man har sin profil och brukar alltid hålla sig inom den strikt avgränsade genren EBM. Men den här gången hade man bara bokat två band, troligen för att man hade lyckats boka Danmarks storheter Parzival som för övrigt gjorde deras första Stockholmsspelning.

Bandet består av en kärntrupp av tre utvandrade ryssar som slagit sig ner i Köpenhamn medan övriga musiker har varierat över tiden. Parzivals musik kan beskrivas som en blandning av industrial, martial, goth, neofolk och nyklassisk musik. Det är Wagneriska marscher och symfoniska hymner av det storvulna slaget som för de flesta otvivelaktigt för tankarna till Laibach. Företrädesvis sjunger de på tyska, men ibland även på ryska och latin. Faktum är att Parzival inte spelar EBM, möjligen med några undantag.

Kanske var det därför som arrangörerna valde just Ekobrottsmyndigheten som förband. Dessa har spelat på Klubb Bodytåget tidigare och lyckades nära nog riva (den tidigare lokalen) Sugar Bar med det tryck som då uppstod. Ett säkert kort med andra ord att locka till sig traktens alla bodysynthare när man valt ett lite annorlunda huvudband.

När de två grabbarna i Ekobrottsmyndigheten klev upp på scenen i sina svarta bikerjackor och solglasögon samlades genast en ivrig hop längst fram vid scenkanten. De två svartklädda förklarade att de tänkte börja med att spela en body-låt. Sedan brakade det loss.. Det är ingen slump att en av Ekobrottsmyndighetens mest populära låtar heter ”Kängdans”. I stort sett alla i den främre delen av publiken bar kängor och det dansades och knuffades friskt närmast scenen. Duon har aldrig gjort anspråk på att vara ett konstnärligt eller ambitiöst band med politiska texter eller dylikt. Nej, här handlar det enbart om den mest primitiva formen av partyröj, som oftast stavas öl eller favoritdrycken, den tyska örtlikören Jägermeister. Låttitlar som ”Eine Tasse Jäger” samt ”… och köper öl” täcker in konceptet ganska väl. Det är musik som mer eller mindre kräver alkoholintag för att fungera. Men när förutsättningen väl är uppfylld är effekten påtaglig! Många längst fram kunde alla texterna utantill och ju längre spelningen gick desto svårare blev det att urskilja gränsen mellan publik och artist. En hoppande köttmassa av svettiga kroppar vrålade ut sin lycka över det välbekanta body-smattret. Duons bikerjackorna åkte snart av och deras Jägermeister-tröjor blev allt blötare. Det blev EBM med uppskruvat tempo hela vägen. Enda undantaget var den långsamma Depeche Mode-covern ”Ice Machine” som gav lite andrum i mitten av 45-minuterssetet.

Ingen dålig start på kvällen. Nota bene: detta var förbandet!

Snart nog var det dags för huvudbandet: Två nästan identiska män i svarta kläder med renrakade huvuden och headsets tog plats bakom de metallblänkande orkesterpukorna. En andra person ställde sig bakom några moderna Korg-synhtar och den fjärde fattade en elektrisk ståbas. Den instrumentala och stämningsfulla ”Panta Rai” inledde den timmeslånga spelningen, precis som den gör på Parzivals senaste album ”Die Kulturnacht”. Pukor och virvlar är bombastiska och frankeras av mäktiga stråk- och brassarrangemang. Det är en typisk introlåt som bygger upp för någonting annat utan att själv komma till något riktigt avslut. Först till den andra låten ”Kolowrath”, ett praktverk på hela 11:57 minuter, kom den ryska sångaren Dimitrij Bablevskij in på scenen. Med sitt skägg och sin framtoning såg han ut som kliven rakt ut ur Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. Han röst var djup, till och med riktigt djup. Inte utan att man skulle vilja bevittna en holmgång i djuphetssång mellan honom och Milan Fras, sångaren i Laibach. Det skulle bli en rysare med osäker utgång. Låten, eller stycket, inledde ganska lågmält med mycket plats för sången. Bitvis kändes det som en synnerligen mörk opera, i andra partier dök Carl Orffs klassiska körverk ”Carmina Burana” upp i tanken. Fjärde låten var ”Kali-Yuga” och ganska snart blev man varse att Parzival tagit oss med på en apokalyptisk resa. Målet hägrade kanske inte, men vägen dit var vacker på ett nästan skrämmande sätt; mörk, hotfull och dystopisk, men med en suggestiv melankoli av mäktiga arrangemang och marschtakter som manade på. Sedan lättade det äntligen lite när ”Das Gold der Partei” svepte in som en sval bris. Ett harpliknande ljud spelade en vackert stillsam melodislinga och plötsligt hade allt det bombastiska tonat ut i en vemodig vaggvisa. Men orkesterpukorna var förstås snart tillbaka. Det var bara ett tillfälligt andningshål. Marschen vidare mot Hades portar till underjorden skulle gå vidare. Dimitrij Bablevskijs auktoritära röst var obeveklig i titelspåret ”Die Kulturnacht”. Stödd av mäktiga manskörer lät han förstå att något ljus inte stod att vänta.

Parzival spelade nästan uteslutande låtar från det senaste albumet ”Die Kulturnacht” och låtordningen var i stort sett densamma också. Vi som hade hoppats på några av de mer elektroniska och EBM-osande låtarna från föregående album ”Urheimat” blev lämnade åt vår besvikelse. Med tanke på att det var Klubb Bodytåget som arrangerade trodde man kanske att deras enda riktiga EBM-låt ”Leben Ist Fabrik” skulle dyka upp som extranummer. Men Parzival visade sig obevekliga i att kvällens koncepttema var martial och inget annat.