Bästa synthpop/futurepop/electropop

Parralox – “Metropolis”. Jag förälskade mig i denna australiensiska duo efter första gången jag hörde “Isn’t is strange” från albumet State of Decay (2009). 2010 års uppföljare “Metropolis” visar på fortsatt högkvalitativ synthpop.

Bästa EBM/body/oldschool

Schwefelgelb. Jag hoppas och tror att 2011 blir Schwefelgelbs år. Pionjärerna av hipsterbody (genre myntad av undertecknad) är kaxiga och självsäkra, med all rätt. Musikaliskt låter de som Sturm Cafés och Slagsmålsklubbens kärleksbarn. Svavelgult är det nya svarta.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Hocico – “Tiempos de furia”. Det var spåret “Forgotten tears” från albumet “Signos de aberracion” (2002) som fick mig att intressera mig för den hårdare skolan av EBM. Hocico är något av mina husgudar – med undantag för “Memorias atrás” (2008) som fort föll i glömska. Med “Tiempos de furia” visar mästarna av tacobody att de fortfarande är värdiga husgudestatus hos yours truly.

Årets bästa singelsläpp

Spark! – “Tankens mirakel”. Falkenbergspojkarna tillika Sveriges (och Tysklands) jägerbodyälsklingar har haft ett guldår. Inte minst för att de i början utav året blev signade till Progress Productions. De gjorde bejublade framträdanden på bl.a Familientreffen & Bodyfest och blev spelade i P3 under deras synthvecka i somras.

“Tankens Mirakel”, från EP:n “Genom stormen”, visar på en musikalisk utveckling med fingertoppskänsla.

Årets största besvikelse

Arvikafestivalen. Jag var definitivt inte ensam om att förutspå Arvikafestivalens katastrofår. Att de själva inte förutsåg vilken enorm tabbe de gjorde genom att avsäga sig titeln synthfestival är för mig ett mysterium. Många hårda ord har sagts och det känns som att ytterligare sådana är överflödiga. Att de nu har gjort en pudel är ändå hedersvärt. Frågan är om syntharna är villiga att förlåta. Personligen är jag redo att göra det och tror att det kommer att bli en bra festival 2011. Att gå tillbaka till sin ursprungliga nisch, plus en festival i mindre format, är ett lyckat koncept och det behövs för Alternativsverige.

Bästa konsertupplevelse

Bodyfest. Med risk för att låta partisk bjöd Bodyfest på kvalitativa framträdanden av samtliga band som uppträdde. Startfältet som bl a inkluderade ett återförenat Pouppée Fabrikk, publikfavoriterna Spark! samt legenderna Front 242 kommer att bli svårslaget på 2011 års upplaga av festivalen. De sistnämnda bjöd på en old school-show som enligt många gamla synthrävar gjorde sin bästa spelning på över ett decennium. Att medlemmarna har passerat 50-sträcket märktes inte överhuvudtaget. Magiskt!

(Front 242, Bodyfest 2010 – Foto: Jens Atterstrand)

Bästa klubbupplevelse

UltraFoxx – Pages releasefest. Den smått legendariska synthklubben lyckades med årets festtillställning med de svenska synthpophjältarna Eddie & Marina. Arrangörerna Tina Arwidson Thelenius och Maria Molinder arrangerade ett felfritt evenemang på lilla Sugarbar som var knökfullt. De som inte fick plats att röja loss på den lilla ytan framför scenen kunde avnjuta det magnifika framträdandet i baren via storbildsskärmarna. Guldstjärna!

Bästa nykomling

Monostrip. “Like a drug” från debutalbumet “The grand youth” (2010) lever upp till titelnamnet. Förutom detta spår är “Miami (Geist Bodymix)” två av mina mest lyssnade låtar under 2010. Plus i kanten för de enormt snygga retrosingel- och albumomslagen.

Bästa skivbolag

Wonderland Records samt Progress Productions. Dessa skivbolag, båda med säte i Göteborg, känns som framtidens stora hopp för synthgenren. De har under 2010 lyckats knipa åt sig flertalet av mina nya (och gamla) favoritband och lär (läs: bör) bli nationellt erkända och högst uppskattade skivbolag under 2011. Alternativscenen behöver eldsjälar som Sebastian Hess (Wonderland Records) och Torny Gottberg (Progress Productions) för att ha en chans att överleva.

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen

Format: CD
Skivbolag: Wonderland Records
Releasedatum: Ute nu!

7.5/10

Kommer att växa minst en klass med tiden.

Svenska Monostrips debutalbum med en – för en nostalgisk romantiker som mig – oemotståndliga titeln “The Grand Youth” visar sig inte alls vara så retro- eller nostalgiskt som jag förväntar mig eller varit rädd för. Tvärtom låter det dansant och modernt, men inte värre än att det passar utmärkt att deppa till i pojk-  eller flick-rummet eller att uppleva ögonblick av 80-talsnostalgi till med hjälp av synthstråkar och italobasgångar, som i till exempel “Miami”.

Mina första associationer går annars till ett synthigare Eskobar eller poppigare Yvonne, men varefter jag lyssnar hör jag inslag i musiken, en vändning, en melodislinga, som påminner om såväl Pet Shop Boys som Cut Copy och Junior Boys, även om Monostrip nog ändå ligger närmare klassisk synthpop som Mesh. Emmon är ju också med och sjunger på ett spår och det är ytterligare en referens men då låter Monostrip mer som Paris än hennes solokarriär. Vad man dock inte hör ett spår av är ursprunget i den studentikosa poporkestern I’m from Barcelona. Ja, det är faktiskt sant: Monostrips medlemmar spelar också i det våldsamt överhausade 27-mannabandet med Erasmus-student-image. Övergången till Monostrip måste vara den märkligaste metamorfos sedan Norman Cook gick från Housmartins och blev Fatboy Slim!

Om man skall summera mina  intryck så hör singlarna – “Like a Drug” och “Miami” till de bästa låtarna, i knappt konkurrens med “Too Many Hearts” och “Brooklyn Bridge”. En av svårigheterna i bedömningen är just att plattan är oerhört jämn. Det är välproducerat och inte särskilt hårt men det blir aldrig polerat eller lamt, som till exempel Hurts.

Spontant skulle jag vilja ge ett ganska högt betyg, ett bra och jämnt album utan något som verkligen sticker ut men också utan svackor. Men jag har en känsla av att det kommer att växa minst en klass med tiden, att detaljerna i exempelvis “Brooklyn Bridge” framträder tydligare i bilen i vinternatten, därav det starka betyget.

Rekommenderas!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

1. Too Many Hearts
2. Miami
3. Like A Drug
4. The Rift
5. Monostripper
6. Brooklyn Bridge
7. Ruin It All
8. Rosco
9. Drowning (Featuring Emmon)
10. Writings

I glitttrig åttiotalskostym anländer nu Jönköpingsbaserade Monostrip äntligen med sitt debutalbum på svenska Wonderland Records.

Bandet består av Daniel Lindlöf, Martin Alfredsson, Mattias Johansson, Rikard Ljung, Christofer Olofsson och har spelat frekvent på svenska scener under sommaren – Arvikafestivalen, PopDakar, Storan, Pustervik och Fritz Corner. Musiken bekrivs bäst som en dansant elektronisk indiepop och skivbolagets egna Emmon (Emma Nyhlén) gästspelar också med sånginsats på “Drowning”.

Singlarna “Miami” och “Like A Drug” släpptes under sommaren och Monotrip – “The Grand Youth” släpps via svenska Wonderland Records preliminärt den 6 oktober.

Tracklist:

1. Too Many Hearts
2. Miami
3. Like A Drug
4. The Rift
5. Monostripper
6. Brooklyn Bridge
7. Ruin It All
8. Rosco
9. Drowning (Featuring Emmon)
10. Writings

Singlarna “Miami” och “Like A Drug” kan laddas ner och provlyssnas här.
De fem remixerna på “Miami” kan avlyssnas på bandets YouTube-kanal.

Svenska Wonderland Records har signat kvartetten Söderut, bestående av sångaren och frontmannen Andreas Gustafsson uppbackad av Gustaf Hammarlund (gitarr), Fredrik Ulmhage (gitarr och sång) samt Ida Gillner (keyboards).

Söderut gör minimal elektropop på svenska och kommer introduceras med singeln “Dansande Homofober” under oktober månad. Wonderland Records meddelar via Sebastian Hess att ett debutalbumet är under produktion och flera starka synthpophits har redan landat på hans bord, vilket bådar gott till albumet som är planerat till första kvartalet 2011.

Sebastian meddelar också att flera av bolagets andra nyligen signade artister arbetar med nytt material i skrivande stund, bland annat Monostrip, som inom kort släpper singeln “Miami” följt av bandets debutalbum. Utöver detta är Alice In Videoland, Emmon, Arvid, I’m A Lion och Swedish For Beginners samtliga aktuella med nytt material under hösten och vintern.

http://www.myspace.com/soderut