Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records, Infacted Recordings
Releasedatum: 12 juli 2019
Genre: Dark Electro
Bandmedlemmar: Jasyn Bangert, (Andrew Pearson), (Courtney Bangert), (Clint Carney)
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Medryckande melodiöst från nominerade Nordamerikanska genremästaren

Produktiva akten God Module fortsätter att kombinera medryckande och melodisk darkwave och harsh electro på det nya albumet The Unsound, som blir aktens åttonde i ordningen. God Module fick sitt stora genombrott med Let’s Go Dark, som med tillhörande titelspår under 2007 satte de alternativa dansgolven i brand. För mig personligen så har akten, som debuterade med Artificial redan 1999, för längesedan cementerat sig som en av de absolut starkaste på den Nordamerikanska mörka electro-scenen.

God Modules musik är placerad i det gränslandet mellan aggressiv, distad harsh ebm och melodisk darkwave, men hämtar även en hel del ljudmässiga influenser från både mörk techno och trance. Men trots dess kantigt tilltufsade och dissonanta framtoning så utgår God Module genomgående från en relativt melodiös och refrängstark mörk pop-mall. “Cross My Heart” som inleder det nya albumet är ett alldeles lysande exempel på detta. Med en medryckande refräng framförd i Jasyn Bangerts growlande, mörka och dissonant personliga stil.

Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions, Metropolis Records
Releasedatum: 26 april 2019
Genre: Industrial, postpunk, new wave
Bandmedlemmar: Emmanuel Åström, Peter Fristedt, Johan Lange
Land: Sverige
Recensenter: Jannice Faringer, Jens Atterstrand

(English version below)

Med lika delar av innovativitet och identifikation

Fyra långa år har passerat sedan Alkimia och mycket har hänt sedan dess. Ett pånyttfött Agent Side Grinder återvänder nu äntligen med det nio låtar långa albumet A/X. Idag som en trio med nya sångaren Emmanuel Åström som har ersatt den tidigare, Kristoffer Grip, dock utgör grundarna Johan Lange och Peter Fristedt fortfarande navet. 

A/X representerar en mer generisk och elektronisk sida av Agent Side Grinders låtskrivande. Det är mer återhållsamt och minimalistiskt än tidigare släpp men vi känner oss ändå hemma i det för deras typiska sound. Agent Side Grinder presenterar fortfarande mörk monotonisk pop med det där unika industriella och postpunkiga undertonerna som skapar ett gemytligt igenkännande. De elektroniska basgångarna har ersatt Thobias Eidevalds elbas och överlag är arrangemangen elektroniska bortsett från några få undantag som den gitarriff-tyngda “Inner Noises”. 

Enackordslåten “Allasin Sane (no. 2)” ramar in mycket av vad ASG anno 2019 handlar om. Lite fint är också att Kristoffer Grip här har lämnat efter sig ett arv i form av låttexten som han och Johan Lange har skrivit tillsammans. Denna, tillsammans med en triss i spikraka hitlåtar (som släpptes under 2018), som den inledande “In From the Cold” följt av första singelsläppet “Doppelgänger” och slutligen “Stripdown” så visar de prov fortsatt självförtroende, styrka och ett mycket skickligt låtskriveri med medryckande refränger och melodier i ett suggestivt och kargt ljudlandskap.

Det som representerar Agent Side Grinders mer experimentella och finurliga sida är låten “MM/MC” som får en att slungas tillbaka till ett 80-tal och känslan av när man kommer in på fritidsgården spänd av förväntningar och hör ett intro som får det att pirra till i magen. Ett udda men för den delen inte mindre känsloladdat inslag. 

Albumet avrundas med den pampiga balladen “Wounded Star” som är en duett tillsammans med dansk-kanadensiska Sally Dige som skulle kunna ses som en motsvarighet till “Last Rites” från Alkimia. 

A/X är ett snyggt, stilsäkert och välkomponerat album med lika delar av innovativitet och identifikation som aspirerar på en plats på 2019:s tio i topp-albumlista.

Tracklist

01. In From The Cold (05:08)
02. Decompression (04:07)
03. Stripdown (04:43)
04. Allasin Sane (No.2) (06:10)
05. Doppelgänger (04:19)
06. The Great Collapse (04:29)
07. MM/CM (03:58)
08. Inner Noises (03:48)
09. Wounded Star (Feat. Sally Dige) (04:34)

(English version below)

With equal parts of innovativity and identification

Four long years has passed since Alkimia and much has happened since then. A revived Agent Side Grinder finally now returns with the nine track long album A/X. Today as a trio with new singer Emmanuel Åström whom has replaced the former, Kristoffer Grip, though Johan Lange and Peter Fristedt still constitute the foundation.

A/X represents a more generic and electronic side of Agent Side Grinders songwriting. It’s more restrained and minimalistic than the previous album releases but we do recognize the typical ASG sound. Agent Side Grinder still presents dark monotonic pop with a strong breath of  industrial and undertones of post punk that creates a cozy feeling of recognition. The electronic bass lines has replaced Thobias Eidevalds bass and the arrangements is over all more electronic.

The one chord track “Allasin Sane (no. 2)” somewhat frames what ASG anno 2019 is about. A nice thing is also that Kristoffer Grip in this case have left a heritage in form of the lyrics wich hehave written together with Johan Lange. The song, along with a trio of straight hit songs (that was released in 2018), like the opening track “In From the Cold” followed by the first single release “Doppelgänger” and finally “Stripdown” where they demonstrate a continued self-confidence, strength and great song writing skills with captivating choruses and melodies in a suggestive and barren soundscape.

The song that uncovers Agent Side Grinders more experimental and ingenious side is “MM/MC” that throws you back to the early 80:s and the feeling you got when you entered a disco filled with expectations and heard an intro wich made  your stomach tingle. An odd but for that matter not a less emotional element.

The album is rounded off with the grand ballad “Wounded Star” wich is a duett together with the Danish-Canadian Sally Dige, a song that could act in comparence to “Last Rites” from Alkimia.

A/X is a smart, style securely and well composed album with equal parts of innovativity and identification that aspires to a top ten position as one of the best albums of 2019.

Format: (Album) CD**, vinyl, digital**
Skivbolag: Synth Religion/Metropolis Records
Releasedatum: 18 januari 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Gripande, fantastisk minimal wave

Hante. är tillbaka med ett nytt studioalbum vilket är det fjärde i ordningen från den franska soloartisten, även känd från Phosphor och duon Minuit Machine.

Hélènes mjuka, vackra röst framför nästan uteslutande engelska texter med charmig fransk brytning. På detta album bidrar även Sólveig Matthildur från isländska Kælan Mikla och danska Ætervader med sånginsatser. Sólveigs röst påminner om 80-talets synthgothpop-spektakel medan Ætervader levererar nästan i Dave Gahan-klass. Men det är ändå Hélènes dystra, stillsamma sångröst som passar detta format bäst.

Med minimala insatser levereras fantastiska, kalla och mystiska melodier som får de senaste årens witchhouse-akter att blekna i jämförelse. Vissa toner får det att rysa längs ryggraden. Men är det av vällust eller av skräckblandad förtjusning? Musiken är väldigt avskalad och ren, vilket ställer högre krav på fantastiska melodier och gripande sångröst än gemene skränigare motsvarighet. Med få lager av instrument måste varje del nyttjas till fullo för att leverera något som sticker ut.

Ingen artist kan hålla en sådan hög nivå på melodi, harmoni och sång så att de till fullo kompenserar för de minimala instrumenten. Men Hante. är snubblande nära på Fierce. Efter en genomlyssning kan jag inte minnas många unika instrumentala ljud, men melodierna hemsöker en för lång tid framöver. Det jag hade önskat var att Hélène tog ut svängarna än mer, dels sångmässigt men också instrumentalt, med tanke på albumets titel.

Jag sticker ut hakan och säger att Fierce är Hantes bästa album hittills och det blir nog svårslaget när vi summerar år 2019 om knappt elva månader.

Tracklist

01. Tomorrow is a New Day (04:41)
02. Wild Animal (05:05)
03. Unknown (Feat. Sólveig Matthildur) (04:31)
04. Serre-moi Encore (04:01)
05. Nobody’s Watching (Feat. Fragrance., Marble Slave) (04:53)
06. Waiting For a Hurricane (04:29)
07. RESPECT (03:40)
08. No Tenderness (Feat. Ætervader) (04:11)
09. Silence the Voices (04:20)
10. The Moon Song (Feat. Box von Düe) (04:09)
11. Never Over (03:40)
12. I Don’t Need a Hero (03:41)**
13. Wild Animal (Drumless Version) (05:05)**

(English version below)

Gripping, fantastic minimal wave

Hante. is back with a new studio album which is the fourth in the order of the French solo artist, also known from Phosphor and the duo Minuit Machine.

Hélène’s soft, beautiful voice sing almost exclusively English lyrics with charming French accent. On this album also with vocal contributions from Sólveig Matthildur from Icelandic Kælan Mikla and danish Ætervader. Sólveig’s voice is reminiscent of the synthgothpop spectacle of the 80s while Ætervader almost delivers in the Dave Gahan class. But it is still Hélène’s gloomy, silent singing voice that suits this format best.

With minimal effort, fantastic, cold and mysterious melodies are being delivered, which make the witch house acts of later year’s pale in comparison. Some tones causes chills down the spine, but is it of joy or of horrified delight? The music is very stripped down and clean, which requires higher demands on fantastic melodies and gripping singing voice than the ordinary, more noisy counterpart. With few layers of instruments, each part must be fully utilized to deliver something that stands out.

No artist can keep such a high level of melody, harmony and vocals so that they fully compensate for the minimal instruments. But Hante. are stumbling near on Fierce. After a thorough listen, I cannot remember many unique instrumental sounds, but the melodies haunt you for a long time to come. What I had wanted was that Hélène took out the turns even more, in both the vocal and the instrumental parts, considering the title of the album.

I stick out my chin and say that Fierce is Hante’s best album so far and it will probably be hard to beat when summarizing the year 2019 in just under 11 months.

Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 8 februari 2019
Genre: Electro-industrial
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Rhys Fulber
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Intakt DNA trots många gästspel

Ett nytt albumsläpp från Front Line Assembly är alltid efterlängtat både av scenen generellt och av undertecknad och när det gäller uppbyggda respektive infriade förväntningar så konstaterar jag att de kanadensiska electro-industrial pionjärerna inte har mycket kvar att bevisa.

Wake up the Coma är (beroende på hur man räknar) Front Line Assemblys artonde studioalbum i ordningen och albumet släpps på det som skulle ha blivit den bortgångne bandmedlemmen Jeremy Inkels 36-års dag.

Jeremy hade förmodligen blivit eld och lågor kring det faktum att Front Line Assembly valt att chocka hela sin fanskara genom att påannonsera albumet med hjälp av en på förhand totalt otänkbar cover på Falcos dänga “Rock Me Amadeus” med gästspel av Jimmy Urine från Mindless Self Indulgence. Efter att ha grävt lite i detta har jag funnit att den enda gemensamma nämnaren är att frontmannen Bill Leeb och Falco båda är födda i Wien. Apropå Jeremy Inkel, så återfinns för övrigt några av hans sista musikaliska outputs enligt uppgift på låtarna “Structures” och “Mesmerized”. Och även om Front Line Assembly i skrivande stund officiellt består av originalduon Bill Leeb och Rhys Fulber, så har både Jared Slingerland och Sasha Kevill från den tidigare lineupen medverkat på Wake Up the Coma.

Vad beträffar låtmaterialet så är mycket av soundet välbekant samtidigt som mycket nytt har tillförts, på det hela taget är Front Line Assembly trogna sitt grund DNA. Dock har de heller aldrig varit rädda för att vidareutveckla sitt sound. “Eye on You” (med bidrag från DAF:s Robert Görl), den långsamt pulserande nattsvarta “Tilt”, “Hatevol”, “Proximity” och “Living a Lie” är alla exempel på spår som de flesta fans kommer känna sig trygga med. Tjocka arrangemang med maffiga basgångar, effekter och en signifikant väsande Bill Leeb vid mikrofonen, ständigt omgiven av flera lager av ljuddetaljer förmedlande samhällskritiska och cyberpunk- och framtidsapokalyptiskt influerade låttexter.

När det kommer till de många överraskningarna så står Nick Holmes (från metalakten Paradise Lost som Rhys Fulber tidigare har producerat) för den ena på det refrängstarka titelspåret medan den forne Ministry-medlemmen och Revolting Cocks– och Cocksure-bekantingen Chris Connelly framför den melankoliskt vackra och atmosfäriska avslutande synthballaden “Spitting Wind”.

Wake up the Coma må, på grund av de ovanligt många gästspelen, vara ett av Front Line Assemblys spretigaste album på länge men samtidigt sätter de ner foten och visar deras fullkomliga genialitet på tillräckligt många ställen för att förtjäna min hyllning.

Tracklist

01. Eye On You (04:30)
02. Arbeit (05:02)
03. Rock Me Amadeus (feat. Jimmy Urine) (04:14)
04. Tilt (05:10)
05. Hatevol (05:00)
06. Proximity (05:21)
07. Living A Lie (05:53)
08. Wake Up The Coma (feat. Nick Holmes) (05:47)
09. Mesmerized (04:47)
10. Negative Territory (06:18)
11. Structures (05:07)
12. Spitting Wind (feat. Chris Connelly) (05:17)

(English version below)

DNA intact regardless of guest appearances

A new album release from Front Line Assembly is always highly anticipated both by the scene as by yours truly. And when it comes to the built up and delivered expectations, I realize that the Canadian electro-industrial pioneers don’t have anything more to prove.

Wake up the Coma is (depending on how you count) Front Line Assembly’s 18th studio album in order and it’s being released on what would have been the now diseased band member Jeremy Inkel’s 36th birthday.

The fact that Front Line Assembly chose to completely shock their fans when they announced the album with a before hand absolutely unthinkable cover of Falco‘s slam hit “Rock Me Amadeus” would probably had Jeremy bouncing off the walls in excitement. I’ve tried to do some research and the only connection I seem to find is the fact that both Bill Leeb and Falco where born in Vienna. Regarding Jeremy Inkel, by the way, some of his last musical inputs are told to be presented on “Structures” and “Mesmerized”. And even though Front Line Assembly at the moment officially are Bill Leeb and Rhys Fulber, Jared Slingerland and Sasha Kevill from the former line up have both contributed to Wake up the Coma.

When it comes to the songs itself just as much is recognizable as new. The Front Line Assembly DNA have rarely gotten lost when the act have presented new material, but on the other hand they’ve never been afraid to further develope their sound. “Eye On You” (with additions from DAF‘s Robert Görl), the slowly pulsating and dark “Tilt”, “Hatevol”, “Proximity” and “Living a Lie” are all examples of tracks that most fans will feel comfortable with. Thick arrangements, bold basslines, effects and a significant sibilant Bill Leeb on the microphone, constantly surrounded by layers of details delivering lyrics about social critisism and apocalyptic and cyber punk themes.’

When it comes to the many suprises Nick Holmes (from metal act Paradise Lost that has previously been produced by Rhys Fulber) delivers the title track along with its strong chorus while the former Ministry-member and from Revolting Cocks and Cocksure familiar Chris Connelly does the melancholic, beautifully atmospheric ending electro ballad “Spitting Wind”.

Wake up the Coma may be, because of its many guest appearances, one of Front Line Assembly‘s least coherent albums in a long time, but nevertheless they put their foot down and displays their complete brilliancy on enough places on this album to deserve the praise.

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 6 juli 2018
Genre: Industrial metal
Bandmedlemmar: Kaizer Von Loopy, Vas Kallas
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Tungt och skruvat med glimten i ögat

Hanzel Und Gretyl är trots det ytterst tyskklingande bandnamnet en duo från New York som består av Kaizer Von Loopy och Vas Kallas. HuG startade som ett elektroniskt genreöverskridande band i början av 90-talet och spelade tillsammans med band som Marilyn Manson, Slipknot och Rammstein. Detta tycks ha påverkat bandet då de på sitt tredje album Über Alles styrde om musiken till en mer renodlad form av industrial metal.

Introt på “Golden Dämmerung” är förvillande likt 3Teeth’s “Divine Weapon” från albumet Shutdown.exe från förra året. Dessa två band från varsin kust har en del gemensamt men skiljer sig radikalt på andra punkter. Där 3Teeth är starkt kritiska till det moderna samhällets sjuka kommersialism och överdrivna excesser som framhävs på ett förlöjligande sätt, har Hanzel Und Gretyl helt andra mål i sikte. De tar löjliga ämnen och meningslösa texter och framför dem på en amerikaniserad variant av tyska. Dels som ett hån, dels som en hyllning. Favoriten på detta tema är ändå spåret “Trinken Mit Der Kaizer (Die Bierz From Hell)” som handlar om gitarristens ölindränkta födelsedag. Presentationen är dock lika bombastisk, tung och aggressiv hos båda. Hanzel Und Gretyl har en av industrimusikens tyngsta riff och hårdaste trummor.

Texterna läggs dock aldrig på en så låg nivå att Hanzel Und Gretyl blir en parodi på sig själva och ett komiskt inslag i musikvärlden, utan är snarare en sarkastisk pik mot band som tar sig själva på för stort allvar. Det visar nästa spår “Hellfire Und Grimmstone” på som är ett vackert och melankoliskt inslag med lugna synthar som bakgrund till de starkt distade gitarrerna.

Industrial metal har alltid handlat om att balansera på den fina linjen mellan metal och industrial. Med en fot i distade gitarrer och snabba trummor och en fot i dystopiska och elektroniska ljudlandskap. Hanzel Und Gretyl har på de senaste albumena förskjutit denna balans och lutat mer åt Metal-hållet, en trend som är tydlig hos andra akter såsom nyss nämnda 3Teeth men också Psyclon Nine och Combichrist. Vas Kallas rispiga skrik är förvisso som hämtat ur den aggressivaste formen av metal och de elektroniska inslagen är få på Satanik Germanik. Det är dock positivt att denna flytande rörelse bygger broar mellan dessa två subkulturella och livskraftiga livsstilar.

Som ett svar på den eviga frågan om man är hårdrockare eller synthare skjuter Hanzel Und Gretyl in sig som en germansk panzervagn däremellan och förvirrar båda sidor med marschrytmer, tyska one-liners och förlöjligande aggressioner. Nivån på albumet är jämnt hög trots avsaknaden av de där riktiga topparna, men är ändock en stabil release av Hanzel Und Greyl som inte gör redan inbitna fans besvikna.

Tracklist

01. Golden Dämmerung (03:12)
02. We Rise As Demons (04:51)
03. Black VI Order (04:31)
04. Weisseswald (04:13)
05. I Am Bad Luck (04:22)
06. Trinken Mit Der Kaizer ‘Die Bierz From Hell’ (03:24)
07. Hellfire Und Grimmstone (04:17)
08. Sonnenkreuz (03:36)
09. Unter Alles (03:21)
10. 13 Moons (04:45)
11. Kinamreg Kinatas (04:44)

(English version below)

Heavy and twisted with a twist

Hanzel Und Gretyl are despite the German band name a duo hailing from New York consisting of Kaizer Von Loopy and Vas Kallas. HuG started out as a electronic cross-over band in the early nineties and played with bands such as Marilyn Manson, Slipknot and Rammstein. This fact seems to have inspired the band since they on their third album “Über Alles” changed direction towards a more pure Industrial Metal sound.

The intro on “Golden Dämmerung” is confusingly similar to “Divine Weapon” from 3Teeths album Shutdown.exe, released in 2017. These two bands from opposite coasts have similaritys but differ radically in other areas. Where 3Teeth presents a critical view on modern society’s sick commersialism and excesses in a ridicule way, Hanzel Und Gretyl have entirely other goals in mind. They use ridiculous topics and pointless lyrics and presents it on an americanized german way. Partly as a mockery, and partly as a tribute. The favourite on this theme must be the track “Trinken Mit Der Kaizer (Die Bierz From Hell)” which deals with the guitarists beer-induced birthday. The presentation is though as thrusting, heavy and aggressive for both. Hanzel Und Gretyl has some of the heaviest riffs and hardest drums present in Industrial music.

The lyrics are never in such a low level that the band becomes a parody of themselves and a comic relief in the music business. But instead it is a sarcastic taunt toward bands that take themselves too seriously. This is very much the case on the track “Hellfire Und Grimmstone” that is beautiful and melancholy with elements of soothing synthesizers in the background to the strong distorted guitars.

Industrial metal has always been about balancing the fine line between metal and industrial. With one foot in distorted guitars and fast drumming and one foot in dystopian and electronic soundscapes. On the later albums Hanzel Und Gretyl have shifted the balance and leaned more towards metal, a trend clear in other acts such as the previously mentioned 3Teeth but also acts like Psyclon Nine and Combichrist. Satanic Germanik is loaded with Vas Kallas crisp shrieks that are a core element of the most aggressive form of Metal and the electronic elements are few. The flowing movement of these two opposites that function like bridges between these active subcultural lifestyles is only positive.

As an answer to the eternal and fundamental question if you’re into hard rock or synth, Hanzel Und Gretyl pierce right in between like a germanic panzertank and confuses both side with martial rhythms, german one-liners and taunting aggressions. The album is well produced and fans will not be disappointed, but lacks those top notch highs.

Italienska The Frozen Autumn presenterar en video till “I Love You But I’ve Chosen Synthesizers” hämtad från deras senaste album The Fellow Traveller som släpptes förra året via EchoZone och Metropolis Records.

Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Minuswelt Musikfabrik/Metropolis Records
Releasedatum: 5 oktober 2018
Genre: Darkwave, industrial, synthpop
Bandmedlemmar: D.Ostermann, J.Schelte, S.Vesper, H.Sparks, N.de Lianin
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand och Niklas Hurtig

(English version below)

En handfull stilar knyts samman

Tillsammans med akter som Project Pitchfork, Diorama och Diary of Dreams, så tillhör In Strict Confidence inte bara skaran av de allra äldsta, men även de allra största akterna på den Tyska darkwave-himlen, med 90-talets albumklassiker som Cryogenix (1996) och Face the Fear (1998) liksom modernare succéer som Holy (2004) och Exile Paradise (2006) i bagaget.

På den nya fullängdaren Hate2Love som följer upp The Hardest Heart (2016) har In Strict Confidence nu helt uppenbart hittat tillbaka till maskinparken i allt större utsträckning och gjort ett rakare, tydligare, övervägande elektroniskt och väldigt träffsäkert album. Det nya dussinet låtar som presenteras innehåller något mindre av ljudexperimenten man levererat en hel del av under modern tid och de diskret adderade gitarrerna och andra akustiska inslagen tillför fortfarande en hel del utan att ta över ljudbilden. Albumet är väldigt luftigt och stilrent producerat vilket plockar fram styrkorna i de fina melodierna.

På Hate2Love gör sig In Strict Confidence bra när de håller sig i mellantempo, som i den mörka balladen “Rein of Love” men sett till helheten så är det väldigt mycket som bandet visar sig behärska genom det här dussinet nya låtarna. Den inledande “Flashover” är en riktigt bra låt, kanske albumets bästa medan “Mercy” i sin tur har den där irriterande lekfulla poppiga strukturen och efter cirka en minut vet man exakt hur de kommande tre spåren ska låta. Dessa låtar passar säkert bandets yngre publik som tillkommit på den här sidan av decenniet men inte lika mycket de som förälskade sig i In Strict Confidences musik kring millennieskiftet.

Funkig electro med en lätt touch av EBM-influenser dyker upp i kantigt tilltufsade spår som “Wartime Lies” medan ordentligt electro-industrial-drypande spår, som de samplingsfyllda “Three Evils of Society” och den Noise Unit-osande “Devils Trident”, snabbt förflyttar våra tankar till kanadensiska industrial-akter som Numb och Front Line Assembly. Det sistnämnda är ett starkt instrumentalspår som anknyter till hur alltsammans startade med tidiga In Strict Confidence och Dennis andra band Controlled Fusion under det tidiga nittiotalet.

De kvinnliga rösterna som varit en stor del av bandets sound på senare tid lyser med sin frånvaro på det här albumet med undantag för “Rain Dance” som har en hel del Dead Can Dance-vibbar över sig med plonkande gitarrer tillsammans med svepande ljusa röster på ett okänt språk.

En handfull olika stilar knyts förvånande nog hyfsat framgångsrikt samman på Hate2Love och bildar en godkänd helhet tillsammans med Dennis Ostermanns karakteristiska röst. Låttexterna förmedlar tänkvärda samhällskritiska budskap som kretsar kring världens alla orättvisor och förmedlar i sin tur också en hel del mörka mer personliga budskap. Dennis röst fungerar allra bäst när den anstränger sig för att med små medel ackompanjera melodiska industriljud i ett perfekt äktenskap men fungerar sämre när de förmedlar semi-intellektuella texter i de känslomässiga balladerna.

Hate2Love är ett ordentligt lyft från de senaste årens spektakel men trots detta så kan vi inte riktigt skaka av oss känslan av att det kanske redan är försent, att skadan så att säga redan är skedd.

Tracklist

01.Flashover (03:52)
02.Mercy (04:26)
03.Used & Abused (03:46)
04.Stay (04:12)
05.No One Remembers (04:42)
06.Every Start Has Its End (03:56)
07.Three Evils Of Society (04:03)
08.Rain Dance (04:51)
09.Reign Of Love (05:41)
10.Wartime Lies (04:05)
11.Devil’s Trident (05:27) (Bonus Track)
12.Chor Der Toten (03:52) (Bonus Track)

(English version below)

Merging together a handful of styles

Among acts like Project Pitchfork, Diorama and Diary of Dreams, In Strict Confidence is not only the essence of the oldest, but also the greatest acts of the German darkwave scene, with 90’s album classics like Cryogenix (1996) and Face the Fear (1998) as well as more recent successes like Holy (2004) and Exile Paradise (2006) under their belt.

On the new longplayer Hate2Love the follow-up to The Hardest Heart (2016), In Strict Confidence has found their way back to the machinesto deliver a more direct, clearer and predominantly more electronic and catchier album. This new dozen of songs that are presented contains somewhat less of the sound experiments that they’ve done a lot of in modern times while the discreetly added guitars and other acoustic elements still add a lot without taking over the sound image. The album quite very airy, atmospheric and stylishly produced, which picks up the strengths of the nice melodies.

On Hate2Love, In Strict Confidence are at their best in mid-tempo like on dark ballads such as “Rein of Love”, but as a whole the band masters alot listening through these new songs. The opoener “Flashover” is a really good song, perhaps the best of the bunch while “Mercy” on the other hand has that annoying playful pop-up structure and after about a minute you then get the idea of how the next three songs are about to sound. These are the kind of tracks that will surely fit the band’s younger audience, fans that the band have added on this side of the turn of the century but not as much by those of us who fell in love with In Strict Confidence’s music around the turn of the millennium.

Funky electro with a slight touch of EBM influences appears on angularly trapped tracks like “Wartime Lies” while properly electro-industrial-slammers, like the sample injected “Three Evils of Society” and the Noise Unit-styled “Devils Trident”, quickly makes us think of Canadian industrial acts such as Numb and Front Line Assembly. The latter is a strong instrumental track that relates to how it all started with early In Strict Confidence and the band Controlled Fusion during the early nineties.

The female voices that have been a major part of the band’s sound lately shine with their absence on this album, except for “Rain Dance”, which injects a lot of a Dead Can Dance-vibe into it with planking guitars along with sweeping bright voices singing in an unidentified language.

A handful of different styles are surprisingly well connected successfully on Hate2Love and form an approved whole together with Dennis Ostermann’s characteristic voice. The song lyrics convey thoughtful socially critical messages that revolve around the world’s inequality and, in turn, also convey a lot of dark, more personal messages. Dennis’ voice works best when it strives to accompany melodic industrial sounds in a perfect marriage, but works worse when communicating semi-intellectual texts on the more emotional styled ballads.

Hate2Love is a nice boost from recent years’ spectacles, but despite this we can not really shake off the feeling that it may already be too late and that the damage may already have been done.

Irländska VNV Nation presenterar videon till “When is the Future?” som är den första singeln från det kommande albumet Noire som släpps den 12 oktober via Anachron Sounds/Metropolis Records.

Industrimetallakten Pig presenterar videon till “The Revelation”. Låten är hämtad från nya albumet Risen som finns ute nu via Metropolis Records och kan beställas här!

Haujobb, som gjorde comeback med New World March (2011) och sedan följde upp med Blendwerk (2015) presenterar nu Alive som innehåller femton liveinspelningar hämtade från den tyska aktens konserter under senare år med väl utvalda höjdpunkter från bandets långa karriär.

Haujobb debuterade med Homes & Gardens redan 1993 och består numera av Architect-bekantingen Daniel Myer, som även har varit inblandad i bl.a. Destroid och Covenant, samt Dejan Samardzic som har producerat och remixat en lång rad akter och även släppt egen musik under monikern DSX.

“Alive” släpps den 6 april via Metropolis Records.

Tracklist

01. Machine Drum
02. Antimatter
03. Renegades of Noise
04. Input Error
05. Crossfire
06. Lets drop Bombs
07. Eye over you
08. Meltdown
09. Penetration
10. Dream Aid
11. Dead Market
12. Information Space
13. The Noise Institute
14. Produkt
15. Lets drop Errors