Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Metroland"

Stefan Last sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Vårt senaste tillskott – synth- och electropopfantasten Stefan Last – sammanfattar sitt musikår 2016.

 

 

 

 

 

 

(English verision below)

Det är kul med musik! Det har enligt mig inte varit så här roligt att vara musikfantast sedan början av 80-talet. Lekfullheten och skaparglädjen är tillbaka, och möjligheterna för artister att själva släppa sin egen musik utan att ha skivkontrakt är stora. Detta gör att det finns mycket bra musik att hitta för den som vet var man ska leta. Några av artisterna på min topplista nedan är faktiskt osignade, andra är utgivna på små, oberoende bolag drivna av entusiaster snarare än affärsmän. Detta har märkts av allt mer på mina topplistor de senaste 10-12 åren och gjort att de innehållit allt från miljonsäljande giganter på de stora majorbolagen till osignade förmågor som själva bränner 50 ex på CD med handgjorda omslag och säljer via Bandcamp.

När jag nu sammanfattar musikåret 2016 så noterar jag att trenden där allt färre “stora” artister tar sig in på listan verkar hålla i sig. Det är de osignade artisterna och de som är utgivna på mindre bolag som klivit fram och visat var skåpet ska stå. Årets besvikelse står faktiskt en av den elektroniska poppens största band för. Pet Shop Boys “Super” låter i mina öron som en bunt demos som blivit kvar i byrålådan efter en oinspirerad session i studion. De har i och för sig alltid varit lite av ett vartannat-album-artister, så jag hoppas att de kan rycka upp sig igen. Delerium och De/Vision är andra stora namn vars nya album jag gärna lyssnar på då och då, men som jag liksom inte riktigt lyckats komma in i tillräckligt för att de ska lyckas ta sig in på listan.

En annan sak som märkts av är att subgenrer som synthwave/retrowave fått något slags genombrott. De har legat och puttrat i periferin ett par år, men har nu klivit fram i strålkastarljuset vilket har givit synthscenen en välkommen nytändning. Jag tror säkert vi får se mer av detta under 2017.

Nedan följer en lista över mina tio favoritalbum från 2016, plus fem bubblare som inte riktigt nådde dit men som likväl är värda all uppmärksamhet. Sedan följer tio fantastiska låtar som antingen bara släppts på singel eller EP, alternativt är tagna från album som i övrigt inte nådde topplistehöjder.

Album

Battery Operated Orchestra ”Radiation”
Gör-det-själv-electropop när den är som bäst! Min första tiopoängare för 2016..

 

Scandroid ”Scandroid”
…och det hann bli en tiopängare till innan året tog slut! Synthwave och synthpop i pefekt symbios.

  

Metroland ”Things Will Never Sound The Same Again”
Med denna hyllning till en bortgången vän tog dessa belgare sin Kraftwerk-pop till en ny nivå.

Vile Electrodes ”In The Shadows Of Monuments”
Vacker uppföljare till deras fantastiska debut. Ännu ett band som kan det där med gör-det-själv.

  

Saft ”Norrbacka”
En oväntad men ytterst välkommen comeback av bandet som släppte ett av 90-talets bästa Svenska synthpopalbum (“Paranoia Erotica”).

  

Spark! ”Maskiner”
Svensk bodypop med attityd. Ingen gör det bättre!

 

Marsheaux ”Ath.Lon”
Pålitliga Sophia och Marianthi levererar sitt sjätte studioalbum, som vanligt fyllt av högkvalitativ synthpop.

  

Yello ”Toy”
De Schweiziska genierna är tillbaka med sitt mest helgjutna album sedan “Stella”.

 

Parralox ”Holiday ’16”
Tredje volymen av det numera traditionella coveralbumet stöpt i Parralox unika synthpopform.

  

Glass Apple Bonzai ”In The Dark”
Snygg synthpop kryddad med en nypa synthwave bidrar till att 2016 avslutas på topp.

Bubblare

Ekkoes ”Elekktricity”
Foretaste ”Space Echoes”
Hyperbubble ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke ”Wild Things”

Låtar

Firefox AK ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman är tillbaka, nu med Claes Björklund från Iamamiwhoami som producent.

Human Lynx ”The Letter”
Brilliant singel från ett av årets mest spännande nya band.

John Costello ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
Ett favoritspår från den fantastiska Rational Youth-hyllningen “Heresy” som släpptes av bloggen Cold War Night Life i augusti.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten ”Andromeda”
Ett av flera intressanta samarbeten av Julian Brandt i år.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo ”Rest”
Ett nytt namn för mig, här i samarbete med herr Stenemo från Kite. Mersmak!

Nordik Sonar ”Magic”
En av årets mest ohämmade poppärlor.

Page ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
Man kan inte annat än längta till det nya albumet!

Perturbator ”Venger (feat. Greta Link)”
En av flera grymma låtar från “The Uncanny Valley”, ett synthwave-album som var lite för obönhörligt “på” för att klara sig upp på topplistan. Funkar bäst i mindre doser.

Rational Youth ”This Side Of The Border”
En fantastisk comeback som visar att de fortfarande har vad som krävs.

Zoon Politicon ”Mercy”
En tiopoängare från ett album som tyvärr inte riktigt höll hela vägen.

(English version below)

 

 

 

Our synth- and electropop-specialist Stefan Last sums up his music year of 2016

Music is fun! I’d say it hasn’t been this much fun to be a music fan since the early 80s. The playfulness and creative joy is back, and the possibilities for artists to release their own music without having a record deal are huge. This is why there’s a lot of good music out there to be found if you know where to look. Some of the artists on my list are in fact unsigned, or are released on small independent labels run by enthusiasts rather than business men. This has been increasingly noticable on my annual best of lists over the past 10-12 years, making them include everything from million-selling giants on major labels to unsigned talent who burn 50 copies with hand made sleeves and sell them through Bandcamp.

Looking back on 2016 I note that the trend with a decreasing number of ”big name” artists entering my annual list seems to continue. It’s the unsigned artists and those released by smaller labels that are leading the way. Actually, the biggest disappointment this year comes from one of the biggest names in electronic pop. The Pet Shop Boys album ”Super” sounds to me like a bunch of demos left after an unsuccessful studio session. Admittedly, they have been a bit of an every-second-album sort of band for many years, so I have hope that they’ll find their way back on track again. Delerium and De/Vision are other big names who’s albums I don’t mind listening to every now and then, but have failed to get into enough for them to enter the list.

Another notable thing is that subgenres like synthwave/retrowave have had some sort of breakthrough. They’ve sort of been simmering in the periphery for a couple of years, but have now taken a step into the limelight, giving the synth scene a welcome boost. I’m sure we’ll see more of this during 2017.

Below is a list of my top ten albums of 2016, along with five runners up who didn’t quite make it but are still very much worthy of your attention. Following that are ten amazing songs that are either only released as singles or on EPs, alternatively are taken from albums that otherwise didn’t quite reach the same heights.

Albums

Battery Operated Orchestra ”Radiation”
DIY electropop at its best! My first full score review this year..

Scandroid ”Scandroid”
and one more full score snuck in before 2016 came to an end! Synthwave and synthpop in perfect symbiosis.

 

Metroland ”Things Will Never Sound The Same Again”
With this tribute to a lost friend these Belgians took their Kraftwerk pop to a new level.

Vile Electrodes ”In The Shadows Of Monuments”
A beautiful follow-up to their fantastic debut. Another band who knows how to do that DIY thing.

 

Saft ”Norrbacka”
An unexpected but very much welcome comeback by the band that released one of the finest Swedish synthpop albums of the 90s (“Paranoia Erotica”).

 

 

Spark! ”Maskiner”
Swedish bodypop with attitude. No one does it better!

 

Marsheaux ”Ath.Lon”
Reliable Sophia and Marianthi deliver their sixth studio album, as always filled to the brim with top quality synthpop.

 

Yello ”Toy
The Swiss geniuses are back with their most solid album since “Stella”.

 

Parralox ”Holiday ’16”
The third volume of this annual cover album cast in that unique Parralox synthpop mold.

 

Glass Apple Bonzai ”In The Dark”
Top notch synthpop with a pinch of synthwave thrown in helps end 2016 on a high.

 

Bubbling under

Ekkoes ”Elekktricity”
Foretaste ”Space Echoes”
Hyperbubble ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke ”Wild Things”

Songs

Firefox AK ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman is back, now with Claes Björklund from Iamamiwhoami as producer.

Human Lynx ”The Letter”
Brilliant single from one of this year’s most exciting new bands.

John Costello ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
A standout track from the amazing Rational Youth tribute “Heresy” that was released by music blog Cold War Night Life in August.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten ”Andromeda”
One of several interesting collaborations from Julian Brandt this year.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo ”Rest”
A new acquaintance for me, here in collaboration with Mr Stenemo from Kite. Leaves you wanting more!

Nordik Sonar ”Magic”
One of this year’s most magnificent pop gems.

Page ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
The new album can’t come soon enough!

Perturbator ”Venger (feat. Greta Link)”
One of several great tunes from “The Uncanny Valley”, a synthwave album that was a bit too relentlessly ”in your face” to make it onto the list. Works best in smaller doses.

Rational Youth ”This Side Of The Border”
An amazing comeback that clearly shows they’ve still got what it takes.

Zoon Politicon ”Mercy”
A 10/10 score track from an album that unfortunately didn’t quite go all the way.

Liverapport: Bodyfest 2016, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Sjunde upplagan av Bodyfest presenterade Jäger 90, Metroland, Armageddon Dildos, Dive, DAF och Rein på Nalen i Stockholm den 15 oktober.

Patrik Lark (text och foto) och Jens Atterstrand  (text och foto) rapporterar.

Jens Atterstrandpatrik_lark

 

 

 

 

Det har hänt väldigt mycket sedan Bodyfest inledde sin verksamhet på Klubben i Fryshuset 2010. Arrangemanget har blivit bredare, inte bara när det gäller lineupen, utan även när det gäller tillhörande ingredienser som förfester, DJ:s, försäljning av merchendise och medverkan av andra aktörer som passar på att vara representerade på plats.

Nalens lokaler i Stockholm, där festivalen sedan andra upplagan (2011) huserar, förmedlar nu en ytterst hemmastadd känsla bland besökarna. Bodyfest är en oerhört viktig festival inte bara för scenen i allmänhet utan i synnerhet för representationen av EBM och oldschool-EBM. Den stadigt återkommande publiken från hela landet rankar numera festivalen högt – som ett av de allra viktigaste årliga eventen som erbjuds och för- och efterhandssnacket har på senare år brutit sig fram väldigt tydligt i det stora bruset.

Årets upplaga lockade enligt uppgift drygt 600 personer och genomfördes i vanlig ordning proffsigt och snyggt utan några som helst bekymmer eller förseningar. Alla inblandade skall verkligen ha en stor eloge för att ni ger oss detta varje år och vi på Elektroskull tackar för ännu en väldigt lyckad upplaga! På återseende. (Jens Atterstrand)

(English versions below)

Alot has happened since Bodyfest’s first festival took place at Klubben in Fryshuset back in 2010. The event has become wider, not only in terms of the lineup, but also in terms of the associated ingredients like pre-parties, DJs, sales of merchendise and other actors that takes the oportunity to get represented on the spot.

Nalen’s venues in Stockholm, where the festival have been located since the second edition (2011) now conveys an extremely at ease feeling among the visitors. Bodyfest is a very important festival not only for the scene in general, but in particular for the representation of EBM and oldschool EBM. The constantly revisiting audience from all over the country (and abroad) now ranks the festival highly, as one of the most important annual events offered and the pre- and post-talk regarding the festival has in recent years got louder and louder.

This year’s edition attracted reportedly over 600 people and was executed in the usual professional and neat manner without any problems or delays.

Everyone involved should really take huge credit for giving us this every year and we at Elektroskull.com thank you for yet another very successful edition! Until next time. (Jens Atterstrand)

Jäger 90

EBM-bandet från Rostock klev upp som första band och intog den lilla scenen redan klockan 17:00 på lördagen. Man skulle kunna tro att det så tidigt skulle vara skralt med publik, men icke. Den lilla salen var fyllt till bredden och den som kom sent fick knöka sig in. Den intima scenen passade frontmannen Thoralf Dietrich som hand i handske. Utstyrd i pilotglasögon och smal slips till kortärmad militärskjorta, i bästa Douglas McCarthy-stil, såg han till att få bra fart på publiken. Det blev lite av en chockstart på Bodyfest där Body-Panda-Hanna med kompis drogs upp på scen och även Elektroskulls egna Anders Nord fick ta över mikrofonen och de vokala uppgifterna för ett tag. Det gjorde han med den äran och folk längre bak märkte antagligen inte av det spontana sångarbytet. (Patrik Lark)

The EBM band from Rostock stepped up as the first band and took the small stage already at 17:00 on Saturday. One would think that the early stagetime would be scant with the audience, but It surely wasn’t. The small courtroom was filled to the brim, and the one who came late had to squeeze themselves inside. The intimate scene suited frontman Thoralf Dietrich like a glove. Dressed in aviator glasses and slim tie to go with the military short-sleeved shirt, in the best Douglas McCarthy-style, he made sure to get audience going. It became a bit of a shock start to the festival where Body-Panda-Hanna and her friend was pulled up on stage and then even Elektroskull’s own Anders Nord got to take over the microphone to handle the vocals for a while. He did so with honor and people further back probably didnt even notice the spontaneous vocalist exchange. (Patrik Lark)

Metroland

Metroland – the sound of the underground – är en duo från Belgien som har blivit det självklara substitutet till Kraftwerk när dessa inte gör någon ny musik. Deras referenser till Kraftwerk var så genomgående att vi kan tala om ett tributeband, men med skillnaden att soundet var mer uppdaterat och modernt. De lät lite snällare än sina förlagor och problemet med ett så välpolerat sound som är näst intill instrumentalt är att det lät blir till hissmusik. Jag hade lite svårt att engagera mig i musiken, men noterade att många i publiken hade en avvikande uppfattning. På den stora bildskärmen dominerade förstås olika metro-motiv men också Bauhaus-arktitektur. Snyggt och välproducerat, men någon moshpit blev det förstås inte. (Patrik Lark)

Metroland – The Sound of The Underground – is a duo from Belgium who has become the obvious substitute for Kraftwerk when they do not make any new music. Their references to Kraftwerk were so consistently that we can almost speak of a tribute band, but with the difference that the sound was more updated and modern. They sounded a little kinder than their models and the problem with such a polished sound that is almost instrumental is that it easily become a bit like elevator music. I had some trouble to get involved in the music, but noted that many in the audience had a different view. The big screen was dominated by different metro-styled videos but also some displays of the Bauhaus architecture. Neat and well produced, but didn’t cause any moshpit, ofcourse. (Patrik Lark)

Armageddon Dildos

Bandnamnet låter ytterst perverterat, men bandnamnet kommer av ett smeknamn för interkontinentala ballistiska missiler. Duon startade upp i tyska Kassel redan i slutet på 80-talet, ändå var det nog första gången för många att se dem live i Stockholm. Det var sju år sedan det sist begav sig. På stora scenen bjöd de på en dansant och ganska melodiös EBM, bitvis inte helt olik A Split Second. Frontmannen och tillika grundaren Uwe Kanka var på ett alldeles strålande humör och vi liveplåtisar fick verkligen ducka för hans ballistiska språng över fotodiket till kravallstaketet där han gång efter annan blev ett med publiken. En gladare EBM-kille fick man leta efter, men vi var många som inte förstod särskilt mycket av mellansnacket, trots att han kunde förvånansvärt många svenska fraser. En bra show var det hur som helst och en positiv överraskning för många av oss. (Patrik Lark)

The band name might sound a bit perverted, but the name actually comes from a nickname for intercontinental ballistic missiles. The duo started in Kassel, Germany in the late 80’s, yet it was probably the first time for many visitors to see them live in Stockholm and It was seven years since their last visit. On the big stage, they invited to a danceable and quite melodic EBM, at times not unlike A Split Second. Front man and founder Uwe Kanka was in a very good mood and us photographers surely had to watch out for for his ballistic leaps across the photo pit to the fence where he time and time again became one with the audience. A happier EBM guy is hard to find, but we were many who did not understand much of the talking, although he had learned surprisingly many Swedish phrases. A good show anyway, and a pleasant surprise for many of us. (Patrik Lark)

Dive

Dive är belgaren Dirk Ivens soloprojekt vid sidan av det numera insomnade The Klinik och det hördes, soundet var tämligen snarlikt; hård, aggressiv och minimalistisk EBM i typisk belgisk stil. Dirk Ivens var som vanligt en svart fantom på scenen, saknades bara den vita slaktarmasken från hans andra band. Få frontfigurer inom genren har sådan koreografisk karisma och kan sina moves så väl att det ser coolt ut i varje givet ögonblick. Scenografin var lika minimalistisk som musiken, bara Dirk Ivens och en mikrofon på scen med ett gäng stroboskop i bakgrunden som enda scenljus. Blytungt och näst intill omöjligt att fotografera. Det var ingen lättillgänglig hitmusik som erbjöds, utan kvällens i särklass tyngsta uppträdande. Tillräckligt för att tillfredsställa den mest kräsne och melodihatande industrisynthare. Musiken var som ett fårat betongblock fraktat direkt från Antwerpens bistra hamnområde där Dirk Ivens en gång jobbade. (Patrik Lark)

Dive is the Belgian Dirk Ivens solo project alongside the now rested The Klinik and as it’s heard, the sound was quite similar; hard, aggressive and minimalistic EBM in typical Belgian style. Dirk Ivens was as usual like a black phantom on stage, lacking only the white butcher’s mask from his other bands. Few front figures in the genre has such choreographic charisma and know their moves so well and It looks cool in any given moment. The stage design was as minimalist as the music, just Dirk Ivens and a microphone on stage with a bunch of strobe lights in the background as the only stage lighting, very hard and almost impossible to photograph! This is not easy-listen hit music, but clearly the heaviest and cruelest act of the night. Enough to satisfy the most discerning and melody hatin industrial electroheads. The music was like a furrowed concrete transported directly from Antwerp grim harbor area where Dirk Ivens once worked. (Patrik Lark)

 

DAF

DAF är tveklöst en av de viktigaste pionjärerna inom EBM-genren tillsammans med Front 242. Deras betydelse kan inte nog framhållas så det var logiskt att de äntligen ställde sig på Bodyfest scen som headliners. Vokalisten Gabi Delgado är dessutom en stor scenpersonlighet som alltid är värd att se. Uppträdandet på Bodyfest var inget undantag, det var lika bra som alltid. Gabi Delgado var överallt på scenen, gestikulerade och spände blicken i utvalda personer i publiken och dränkte sig själv i mineralvatten, som han brukar göra. Så har det sett ut sedan jag såg dem första gången på Tinitus Festivalen 2003, om jag minns rätt, och alla gånger där emellan. Även repertoaren är i stort sett densamma. Hade varit kul att bli överraskad med några låtar från “First Step to Heaven” som de konsekvent vägrar spela av någon anledning, låtar som “The Gun” och “Brothers” vore verkligen kul att få uppleva live. (Patrik Lark)

DAF is undoubtedly one of the most important pioneers of the EBM genre together with Front 242. Their importance can not be over emphasized as it was fully logical that they finally got headline Bodyfest. Vocalist Gabi Delgado is also a major stage personality that is always worth watching. His behavior at Bodyfest was no exception, it was as good as always. Gabi Delgado was all over the stage, gesticulating, glaring at selected people in the audience and drowning himself in the mineral, as he usually does. So it has been since I saw them the first time on Tinitus Festival back in 2003, if I remember correctly, and all the times in between, although the repertoire is largely the same. Would have been fun to be surprised with a few songs from “First Step to Heaven” that they consistently refuse to play live for some reason, songs like “The Gun” and “Brothers” would be really fun to experience live. (Patrik Lark)

Rein

Rein gick upp i nitprydd bikerjacka och spegelglasögon på lilla scenen exakt samma klockslag som hennes pappa Paul Rein gick upp på en annan scen i en annan stad. Jag tvivlar dock på att 80-talets svenska italo-disco-kung lyckades uppbåda ett lika högt tryck framför scenen som dottern. Nalens lilla salong var förstås på tok för liten för alla som ville se årets fenomen på den svenska EBM-scenen. Trycket mot den lilla scenen ökade i takt med de aggressiva basgångarna och folk ramlade in på den låga scenen flera gånger. Reins girlpower-attityd lockade ovanligt många tjejer att stå längst fram vid scenkanten, och de verkade tycka att det var värt blåmärkena orsakade av moshpit-trycket bakifrån. Det blev en vild men värdig avslutning på årets Bodyfest som bjöd på ovanligt många bra scenshower med intressanta frontfigurer. Arrangörsmässigt var den kanske den bästa Bodyfesten någonsin där i stort sett allt gick på räls, men också en av de mest välbesökta; drygt sex hundra besökare talades det om. Ännu bättre, arrangörerna lovade genast att det blir en Bodyfest även nästa år! (Patrik Lark)

Rein showed up in a biker jacket full of rivets and mirrored glasses on the small stage exactly the same time as her father Paul Rein went up on another stage in another city. I doubt, however, that the 80th century Swedish italo-disco-king managed to muster an equally high energy in front of the stage as his daughter. Nalens small salon was far too small for everyone who wanted to see this year’s phenomenon on the Swedish EBM scene. The pressure on the small stage increased in line with the aggressive bass lines and people fell into the low stage several times. Rein’s girl power attitude attracted an unusual number of girls to stand in front at the edge of the stage, and they seemed to think it was worth the bruises caused by the moshpit’s pressure from behind. It was a wild but worthy conclusion to this year’s Bodyfest that offered unusually high number of good stage shows with interesting front figures. Organizer wise, it was perhaps the best festival ever where virtually everything went on rails, but also one of the most well attended; rumours talk about a little over six hundred visitors. Even better, the organizers promised immediately that we will get another festival next year! (Patrik Lark)

Metroland – “Things Will Never Sound the Same Again”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Digital **
Skivbolag: Alfa Matrix
Releasedatum: 15 februari 2016
Genre: Electro, synthpop
Bandmedlemmar: Andy de Decker, Sven Lauwers
Land: Belgien
Recensent: Stefan Last

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

En elektronisk hyllning till en förlorad kollega

När Metrolands Andy de Decker (Passenger A) och Sven Lauwers (Passenger S) förlorade sin ljudtekniker och vän Louis Zachert (också kallad Passenger L) som gick bort i augusti 2015, bestämde de sig för att hedra hans minne genom att spela in ett helt nytt album som en hyllning till honom.

De som följt bandet och är bekanta med deras tidigare album ”Mind The Gap” och ”Triadic Ballet” kommer att märka att de Kraftwerk-influenser som kännetecknat dessa nu tar ett litet steg tillbaka och ger plats åt ett bredare uttryck, dock utan att mista den kärna som gör att man omöjligen kan missta detta för något annat än Metroland.

Samtliga spårtitlar på albumet har en koppling till Louis. Efter ett 40-sekunders intro där vi rattar in Metrolands radiostation stöter vi på albumets första riktiga låt, ”Vie (Mental Impressions Reproduced By Electronic Means)”. Vie (franska för Liv) var ett av Louis Zacherts egna musikprojekt där han ville skapa ljudlandskap av intryck från vardagslivet. I Metrolands händer blir detta ett soundtrack till en drömvärld där vi själva får forma vår bild av vad som omger oss.

”Synthetic Sound” uppmärksammas Louis Zacherts stora intresse för och kunskap om synthar. Här ligger Metroland nära soundet från sina tidigare album, samtidigt som man införlivar klara referenser till den Frankfurt-baserade technon som släpptes på tyska BOY Records i början av 90-talet.

Retrodoftande ”Good Moaning” syftar på en hälsningsfras Louis ofta använde i sina mejlkonversationer och är en hyllning till hans humoristiska sida. En upptempolåt med rytmer som tar oss tillbaka till 70-talets synthpionjärer.

This Little Thingy” är ytterligare ett uttryck Louis ofta använde när hans engelska ordförråd svek honom. Hade Metroland varit ett av banden Jean-Michel Jarre samarbetat med på sitt aktuella ”Electronica”-projekt kunde detta mycket väl kunnat varit resultatet. Låten ger också lyssnaren tillfälle att leka Hitta DM-samplingen.

Priset för plattans mest melodiösa spår går till ”Brother”. Lager på lager av synthslingor och rytmer som vävs samman och kompletterar varandra och ger ett resultat som är större än summan av dess delar. Albumets bästa spår!

Titelspåret “Things Will Never Sound The Same Again” syftar naturligtvis på att Louis inte längre finns med i bilden och kan låta sitt kritiska öra lyssna igenom inspelningarna efter justeringar och ändringar som han tyckte behövdes innan han tog hand om mastringen. Låten är en stämningsfull och återhållsam hyllning till en person som var en stor del av Metrolands sound fram till sin bortgång.

Music/Machine” var i original en låt Louis Zachert jobbade på ihop med Philippe Malemprée i deras projekt Musicocoon, som blev det sista Louis gjorde innan sin död. Metroland fick lov av Philippe att ta över låten och göra den till sin för detta album. Resultatet är en upplyftande, nästan euforisk resa in i en okänd men ljus framtid.

Under The Roof” var namnet på Louis egen studio. Låten i sig är byggd runt ett energiskt beat och en melodislinga som för tankarna till deras fristående singel ”Thalys” som släpptes mellan deras två första album.

Quo Vadis” är latin för ”Vart går du?” och är en låt där Kraftwerk-influenserna åter tillåts lysa igenom med en melodislinga som andas väldigt mycket ”Neon Lights”.

Alltsammans avslutas med ”Never Again”, en avskalad en-minuts repris av ”Things Will Never Sound The Same Again”, som för att understryka albumets grundläggande budskap; saker och ting kommer faktiskt aldrig att låta riktigt likadant utan Louis.

Om man tar i beaktande att det inte kan ha gått mycket mer än ett halvår från det att tanken på ett hyllningsalbum föddes tills det fanns ute som färdig produkt lagom till Louis födelsedag den 16 februari så är detta en imponerande bedrift. Det finns en tanke bakom vart och ett av spåren, och även om detta kanske är tydligast för upphovsmännen så lyser ändå en genuin känsla igenom som håller samman albumet som helhet.

Sammantaget är detta tredje album från Metroland kanske inte lika direkt som deras tidigare alster, men ger man det tid och några genomlyssningar så växer det och avslöjar detaljer man kanske inte upptäcker när man lyssnar första gången. Det här är musik som belönar den aktive lyssnaren, och den är värd din uppmärksamhet.

OBS: Jag har givit några korta förklaringar på varje låts koppling till Louis Zachert. Inför albumsläppet lade Metroland på Facebook ut mer ingående beskrivningar om tanken bakom varje låt, dess betydelse och historia som kan vara värt att kolla upp för den som vill veta mer.

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

01. Tune In (00:37)
02. Vie (Mental Impressions Reproduced By Electronic Means) (05:18)
03. Synthetic Sound (03:50)
04. Good Moaning (05:44)
05. This Little Thingy (03:35)
06. Brother (03:33)
07. Things Will Never Sound The Same Again (05:59)
08. Music/Machine (06:20)
09. Under The Roof (04:01)
10. Quo Vadis (03:55)
11. Never Again (01:03)
12. Things Will Never Sound The Same Again (Mega Mix) (11:32) **

 

(English version below)

An electronic tribute to a lost colleague

When Metroland‘s Andy de Decker (Passenger A) and Sven Lauwers (Passenger S) lost their sound technician and friend Louis Zachert (also known as Passenger L) who passed away in August 2015, they decided to honor his memory by recording a new album as a tribute to him.

Those who have followed the band and are familiar with their previous albums ”Mind The Gap” and ”Triadic Ballet” will notice that the Kraftwerk influences that have characterised these have taken a small step back to give way to a broader expression, but without losing the core that makes it impossible to mistake this for being anything other than Metroland.

All track titles on the album have a connection to Louis. After a 40 second intro where we tune in to Radio Metroland we get to the first proper song, ”Vie (Mental Impressions Reproduced By Electronic Means)”. Vie (French for Life) was one of Louis Zachert‘s own musical projects in which he wanted to create soundscapes based on impressions from everyday life. In Metroland‘s hands this becomes the soundtrack to a dreamworld where we get to shape our own image of what surrounds us.

On ”Synthetic Sound” Louis Zachert‘s huge interest in and knowledge about synthesizers is in focus. This track sees Metroland approach the sound of their previous albums, while at the same time incorporating references to the Frankfurt-based techno released by the German BOY Records label in the early 90s.

The retro-tinged ”Good Moaning” refers to a greeting often used by Louis in his email conversations and is a tribute to his humourous side. An uptempo track with rhythms channelling the synth pioneers of the 70s.

This Little Thingy” is another expression used by Louis whenever his English vocabulary failed him. Had Metroland been one of the bands Jean-Michel Jarre collaborated with on his current ”Electronica” project, this is probably very close to what it would have sounded like. The listener is also given the opportunity to play Spot the DM sample.

The catchiest song on the album award goes to ”Brother”. Layer upon layer of synths and rhythms playing off eachother, resulting in a track that is larger than the sum of its parts. Best track on the album!

The title track “Things Will Never Sound The Same Again” is obviously reflecting upon the fact that Louis is no longer there to lend his critical ear to the music, suggesting tweaks and alterations he thought necessary before starting his work on the mastering. The song is an evocative and restrained tribute to a person who was a big part of the Metroland sound up until his passing.

Music/Machine” was originally a song Louis Zachert was working on with Philippe Malemprée in their Musicocoon project, which became the last thing Louis did before his death. Metroland were given permission by Philippe to take over the song and make it their own for this album. The result is an uplifting, almost euphoric journey into an unknown but bright future.

Under The Roof” was the name of Louis‘s own studio. The track in itself is built around an energetic beat and a melody that brings to mind their stand-alone single ”Thalys” that was released inbetween their first two albums.

Quo Vadis” is Latin for ”Where are you going?” and is a song where the Kraftwerk influences are once again allowed to shine through with a melody very much reminiscent of ”Neon Lights”.

Wrapping up the album is ”Never Again”, a stripped down one minute reprise of ”Things Will Never Sound The Same Again”, as if to emphasise the main message of the album; things will actually never sound quite the same without Louis.

If you take into account that it can’t have been much more than six months from the time the idea of a tribute album was born until the finished product was available for sale on Louis‘s birthday on the 16th of February, then this is an impressive achievement. Special thought has gone into each and every track, and although this might be most obvious to the two passengers in the band, the genuine feeling behind them shines through and holds the album together.

As a whole, this third album from Metroland might not be as direct as their previous releases, but if you give it time and a couple of listens it will grow and reveal details that perhaps aren’t obvious when you first hear it. This is music that will reward an active listener, and it’s worthy of your attention.

Note: I have given a few short explanations for each track’s connection to Louis Zachert. Leading up to the album release, Metroland posted more detailed descriptions of the thoughts, meanings and stories behind each track on their Facebook page. Well worth looking up for those who want to know more.

Tredelat ballettema på Metrolands uppföljare

Tags: , , , , , ,


Metroland, som nyligen besökte Sverige och Stockholm när de spelade på tvådagarsfestivalen Kollaps #2, är nu efter ett par aptitretare redo att presentera uppföljaren till debuten “Mind the Gap” från 2012.

“Triadic Ballet” är titeln på det kommande trippelalbumet som inkluderar de tre delarna med huvudalbumet “Unity” även levereras med bonusdiscarna “Hierarchy” och “Variety” som innehåller ett antal remixer och alternativa versioner, där vi utöver bidrag från ett antal kända internationella namn även finner svenska diton från bland annat Deutsche Bank och Diskodiktator.

Den Belgiska duon, vars musik i hög grad är influerad av band som Kraftwerk och Komputer, bildades 2012 och var förra årets aktuella med den fristående tema-EP’n “Thalys”.

Den första singeln från det kommande albumet “Zeppelin” släpptes tidigre i år (se videorna till “Thalys” och “Zeppelin” nedan).

“Tradic Ballet” släpps den 17 april via Alfa Matrix.

Tracklist CD 1 – “Unity”

metroland_triadic_ballet

01. Design (unity)
02. Design (hierarchy)
03. Design (variety)
04. 3 Directors
05. Ikone der Moderne
06. Zeppelin
07. Machines Gone Mad
08. Triadic Ballet
09. Art + Technology
10. Struktur
11. Les Trois Couleurs
12. The Manifesto
13. Utopia

 

Tracklist CD 2 “Hierarchy” **

01. Design (fotonovela’s r2d2 loves c3po remix)
02. 3 Directors (threshold mix)
03. Ikone der Moderne (deutsche bank remix)
04. Zeppelin (nattefrost remix)
05. Machines Gone Mad (lifelong corporation remix)
06. Triadic Ballet (commuter remix)
07. Art + Technology (musicocoon remix)
08. Struktur (my.cosmo remix)
09. Les Trois Couleurs (playboy’s bend remix)
10. The Manifesto (the rorschach garden analog mix)
11. Utopia (johan breton’s journey through utopia)

Tracklist CD 3 “Variety” **

01. Design (absolute body control remix)
02. 3 Directors (oberkampf’s 80’s mix)
03. Ikone der Moderne (systematic remix)
04. Zeppelin (diskodiktator remix)
05. Machines Gone Mad (trinity ward remix)
06. Triadic Ballet (passengers in turmoil version)
07. Art + Technology (sound of science remix)
08. Struktur (paul alty remix)
09. Les Trois Couleurs (machinespirit remix)
10. The Manifesto (franck kartell remix)
11. Utopia (thomas more’s vile remix)


Liverapport: Kollaps #2 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_larkJens Atterstrand

Kollaps Records firade 2 år under dagarna tre (29 jan – 2 feb) och presenterade en av de mest fullmatade lineuperna som vi någonsin har skådat på svensk mark.

 

Jens Atterstrand och Patrik Lark var på plats med sina kameror för att bevittna händelserna som bland annat inkluderade Youth Codes allra första Europaspelning..

 

Förfesten arrangerades redan på Göta Källare under torsdagskvällen med nykomlingarna The Operating TracksRaba HiffColouroïdBunkersex och No Sleep by the Machine inför en något gles men förväntansfull publik.

Den mest positiva överraskningen den här kvällen var otvivelaktigt Raba Hiff som bjöd på en suggestivt tung experimentell och mycket dansant electro och som avslutning en ordentlig urladdning av ett spelsuget No Sleep By the Machine.

Fredagen bjöd i sin tur bland annat på en sprakande känslosam och vacker föreställning av Henric de la Cour, stilrent framförande av Metroland och en redan nu legendarisk Europapremiär av de Amerikanska ynglingarna i Youth Code.

Lördagkvällens höjdpunkter inkluderade bland annat ett skräckinjagande mörkt och blytungt framträdande av The Devil & The Universe, sjönsjungande Minuit Machine, ett ut i fingerspetsarna proffsigt Clock DVA och en glad och energisk avslutning av The Mobile Homes.

Arrangörerna och alla inblandade kan vara oerhört stolta och maken till lineup och den breda blandningen av stilar har vi mig veterligen aldrig sett tidigare i de här sammanhangen.

Kollaps Records har med Kollaps #2 skrivit svensk synth och alternativhistoria i de här sammanhangen och vi hoppas verkligen få chansen att återkomma när man firar nästa gång.

Metroland – “Station to Station”

Tags: , , ,


Metroland presenterar en video till “Station to Station”. Låten är hämtad från bandets nya EP “Thalys” som finns ute nu via Alfa Matrix.

OMD – “Night Café (Metroland’s Nighthawk Remix)”

Tags: , , , ,


OMD (Orchestral Manoeuvres in the Dark) presenterar en remix av den senaste singeln “Night Café” med tillhörande video. Låten är hämtad från det senaste albumet “English Electric”. Enjoy!

“Night Café” nästa singelsläpp från OMD

Tags: , , , , ,


OMD (Orchestral Manoeuvres In The Dark) står nu redo att presentera nästa singelsläppet från det senaste studioalbumet “English Electric”.

Den tio spår långa EP:n “Night Café” levereras med remixer på titelspåret av bland andra Metroland och Sin Cos Tan, samtliga bonusspår/b-sidor från albumet och dess singelsläpp samt den nya exklusiva b-sidan “Kill Me”.

Det Edward Hopper-inspirerade titelspåret, som i låttexten refererar till sju av den amerikanske konstnärens verk, levereras även med tillhörande musikvideo. (Se nedan)

“Night Café” släpps den 16 september via 100% Records.

Tracklist

OMD - "Night Café"

  1. Night Cafe
  2. Kill Me
  3. The Great White Silence
  4. Time Burns
  5. No Man’s Land
  6. Frontline
  7. Night Cafe (Vile Electrodes ‘B-Side the C-Side’ Remix)
  8. Night Cafe (Metroland’s Nighthawks Remix)
  9. Night Cafe (Taoyoyo Remix)
  10. Night Cafe (Sin Cos Tan Rmx)

OMD – “English Electric”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, CD+DVD, Box, Vinyl, Digital
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper, Malcolm Holmes
Recensent: Erik Uppenberg

 

Bitterljuv framtidsnostalgi som inte håller hela vägen

Orchestral Manoeuvres in the Dark slog igenom med en rad klassiska album och hits som ”Electricity” och ”Enola Gay” i början av 1980-talet. Det tidiga OMD drogs hela tiden mot två olika poler: det hitorienterade popbandet, och en mer experimentell, minimalistisk inriktning. Detta ledde också till spänningar i gruppen, och var huvudskälet till att Paul Humphreys hoppade av och lämnade den mer kommersiellt lagda sångaren Andy McCluskey att fortsätta ensam på OMD:s tre 1990-talsalbum.

Sedan 2006 är dock gruppen återförenad i sin mest klassiska sättning, och nu är kvartetten tillbaka med det andra albumet sedan comebacken (det tolfte totalt). Liksom på förra skivan ”History of Modern” (2010) märks det att OMD vill ligga nära det klassiska soundet från gruppens storhetstid. Och spännvidden mellan lättnynnade poplåtar och experiment finns fortfarande där. När de är som bäst – som på senaste singeln ”Metroland” – förenar de bägge i en och samma sång.

Det är inte bara ljudbilden som ligger nära Kraftwerk. Även tematiken från exempelvis ”Autobahn” och ”Trans Europe Express” återkommer i Orchestral Manoeuvres in the Dark:s musik. Infrastruktur, kommunikation, teknisk utveckling, modernitet, färder genom det återuppbyggda Europa efter andra världskriget. OMD:s låtar präglas ofta, nu som förr, av en slags bitterljuv fascination för den framtid västvärlden hoppades på under 1950-talet, men som aldrig blev av. Det är tydligt i de smakprov som släppts under våren: singeln ”Metroland” och videon ”Atomic Ranch”.

Metroland” är en ploppande, bubblande sjuminutersresa genom ett ljudlandskap som, trots textens underton av ironi och samhällskritik, sjuder av elektronisk livsglädje och nostalgisk framtidstro. ”You say run away / I say here we stay / Today is yesterday / everyday in Metroland”. Låten påminner inte så lite om KraftwerksEurope Endless”.

Motsatt känsla ger den dystopiska och hotfullt pulserande”Atomic Ranch”. I videon övergår en 50-talsfuturistisk stad mot slutet i ett kontaminerat och förött industrilandskap, medan en robotröst mässar ”I want a house and a car / and a robot wife / (…) / I want a job in a block / that can touch the sky / I want a future so bright / that it burns my eyes”.

Just dessa spår är för övrigt höjdpunkterna på ”English Electric”, och jag är lite besviken över att resten inte håller samma standard.

Kissing the Machine” är en starkt poplåt skriven tillsammans med Karl Bartos, men den hördes redan för tjugo år sedan på ”Esperanto”, första albumet med Bartos-projektet Elektric Music. Att spela in den i en snarlik version känns lite onödigt. Att Paul Humpreys sambo (tillika artistiska partner i duon Onetwo) Claudia Brücken kompletterat den med lite sång gör ingen skillnad.

Låten om sköna Helena, ”Helen of Troy”, är säkert en blinkning till OMD:s klassiska låtar om Jeanne d’Arc: ”Joan of Arc” och ”Joan of Arc (Maid of Orleans)”. Men den är långt från deras popkvaliteter.

Andy McCluskey har flera gånger uttryckt en önskan att jobba med Robyn. Så har det inte blivit, men kanske hör vi ett eko av detta i ”The Future Will Be Silent”. Det skulle kunna varit Robyn som pratsjunger, och spåret påminner en del om hennes ”Don’t Fucking Tell Me What To Do”.

Sammanfattningsvis så låter det OMD, det känns OMD, det till och med ser ut som OMD eftersom albumformgivningen åter är signerad designlegendaren Peter Saville. De flesta gamla fans lär glädjas åt detta. Men låtmässigt känns albumet ett snäpp svagare än ”History of Modern” och många nya fans lär de inte locka. Värt att notera är att det fysiska albumet finns utgiven i en rad olika editioner, bland annat en lyxig metallbox med en rad tryck och bonusskivor.

Tracklist

01. Please Remain Seated (00:44)
02. Metroland (07:32)
03. Night Café (03:45)
04. The Future Will Be Silent (02:39)
05. Helen of Troy (04:11)
06. Our System (04:33)
07. Kissing the Machine (05:05)
08. Decimal (01:14)
09. Stay With Me (04:25)
10. Dresden (03:36)
11. Atomic Ranch (01:42)
12. Final Song (03:25)

OMD – “Metroland”

Tags: , ,


Officiella musikvideon till OMD’s “Metroland”, den första singeln från det kommande albumet “English Electric”. Enjoy!