Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Mesh"

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2016, Leipzig

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Patrik Lark (text & foto) genomförde sin årliga resa till tyska Leipzig och den för året 25-årsjubilerande festivalen Wave Gotik Treffen.

patrik_lark

Lika traditionsenlig som hans resa är numera den tillhörande liverapporten med konsertbilder från de fyra fullmatade dagarna..

 

(English version below)

 

25-årsjubilerande festival firade i nöjesparkens mörker

Den 25:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade ovanligt många till Leipzig, cirka 23-24 000 mot tidigare års siffra runt 21 000. I praktiken var det långt fler som uppehöll sig i Leipzig under festivalen. Som tidigare år var det många som valde att inte köpa festivalbiljett då deras intressen inte riktade sig till band och spelningar utan åt andra sociala aktiviteter i och kring staden. Men de extra tusen som köpte festivalbiljett i år lockades troligen av 25-årsjubileumet och förhoppningen om att årets lineup skulle bli något alldeles extra. Men med facit i hand så var den i stort sett i nivå med tidigare år. Enda påtagliga skillnaden var att man till detta år hade abonnerat en hel nöjespark att fira in jubileet i. Det skedde dagen före festivalens officiella öppningsdatum. Initiativet fick väldigt blandade recensioner då en del hellre hade sett att pengarna gick till att boka större eller fler artister och band. Men andra tyckte att det var ett ovanligt kul inslag i detta smörgåsbord till festival. För WGT är ingen vanlig festival, den är så oerhört mycket mer. Dels är den längre än de allra flesta festivaler inom scenen med sina fyra officiella dagar, dels är den en utspridd stadsfestival med fler scener än någon annan, sedan har den, och det är det viktigaste, en mängd kringarrangemang som klubbar, klassiska konserter, utställningar, muséer, lajv, poesiuppläsningar, varietéer och mötesplatser, varav långt ifrån allt är WGT:s officiella arrangemang. Hela Leipzig blommar upp i svarta nyanser och till och med stans klädbutiker anpassar sina skyltfönster till en mer morbid och svart stil.

På torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, brukar det alltid vara EBM Warm-up Party med ett par tre EBM-band i Villa, men detta jubileumsår hade man valt att satsa lite extra och flyttat eventet till den betydligt större scenen Felsenkeller där fyra band spelade med The Invincible Spirit som headliner. Men mest påtagligt var förstås den gigantiska förfesten på nöjesparken Belantis, ett par mil söder om Leipzig. För att ta sig dit hade arrangörerna ordnat med bussar som gick i skytteltrafik från Agra och Hauptbahnhof. Men intresset var långt större än antalet bussar och långa köer uppstod. Många fick dessutom ge upp då Belantis blev överfullt. Meningarna gick verkligen isär angående Belantis. Själv tycker jag att det var lite småkul med en nästan mörklagd nöjespark där svarta skuggestalter svepte förbi varandra mellan de glesa ljuspunkterna. Parken var uppenbarligen inte gjord för att hållas öppen efter mörkrets inbrott och provisoriska lampor hade placerats ut på marken för att lysa upp gångvägarna någorlunda. Inuti en stor pyramid, byggd för forsbana, höll Ronan Harris från VNV Nation hov inför ett smockfullt jättedansgolv. I ett stort cirkustält fanns ett ännu större dansgolv, men nästan lika fullt det. Medeltidsstaden hade ett mindre dansgolv dit inte så många hade hittat. Annars tyckte jag att just Medeltidsstaden var det som kändes mest genuint och passande med sitt stora torg med uteservering, en liten utomhusscen och stämningsfulla stockvirkesfasader. Kvällens klimax blev fyrverkeriet som många hade väntat in och därefter drog sig hemåt. Givetvis blev det lika enorma köer till bussarna hem. För undertecknad ledde det till en dyr två mils taxiresa för att undvika att kvällen gick åt till bussköande.

Dag 1 (fredag)

Första officiella dagen inleddes för egen del med Victorian Village och Victorian Picnic, två mötesplatser för folk som gillar att klä upp sig i kläder från den aktuella tidsepoken eller närliggande stilar som barock, edvardiansk och steampunk. Det förstnämnda eventet var beläget inuti en gammal renoverad gasklocka – Arena am Panometer. Där arrangerades dans, musik, the-party och flera marknadsstånd med viktorianska accessoarer. Eventet är bara öppet för personer som följer klädkoden. Den tillämpas inte strikt men de släpper inte in folk som inte synligt tillhör scenen. Det var andra året som Victorian Village arrangerades. Victorian Picnic i Clara Zetkin Park har dock arrangerats i många år och drar långt mer folk, gissningsvis ett par tusen. Det är helt öppet och vem som helst kan ta sig dit för att picknicka eller bara titta på folk. Den fina parken är i sig själv värd ett besök.

Tack vara det fina vädret och de trevliga viktorianska arrangemangen samt ett alldeles nödvändigt klädbyte från höghatt och alldeles för varma kläder, så missade jag några av de tidiga banden. När jag kom till Kohlrabizirkus var det amerikanska Ruined Conflict som spred sin melodiösa melankoli under den stora kupolen. Deras sound ligger väldigt nära VNV Nations futurepop, men låtar som ”United We Stand and Fall” och ”Rebellion” var i mitt tycke helt i nivå med VNV Nations bättre låtar. Själva liveshowen var kanske inte riktigt i samma klass. Det är svårt för de flesta att mäta sig med Ronan Harris pondus på scen.

Haujobb med karismatiske Daniel Myer och serverade flera riktigt sköna rytmer, men hade kanske inte lika starka melodiska låtar som föregående band. Men Daniel Myer är skön att se då han alltid går in för uppgiften och ger allt under en spelning.

Project Pitchfork chockade alla med att ställa upp inte mindre än tre fullt utrustade trumset på scenen. Inte för att jag riktigt uppfattade vad de bidrog till, men det såg onekligen rätt maffigt ut. Bakom dessa hade man också ställt upp snygga ljusdisplayer som starkt bidrog till en mäktig show där ”Timekiller” var den absoluta höjdpunkten redan som låt nummer två. Det var ett långt set med inte mindre än 20 låtar där ”Blood-Thirst” avslutade som tredje extranummer. Trots några tekniska incidenter så var det totalt sett ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Agras stora scen spelade Nouvelle Vague en oerhört stämningsfull cover på Joy Divisions låt ”Love Will Tear Us Apart” när jag kom. Det var en lång version som kraftigt skilde sig från den fjäderlätta cocktail-versionen som de gett ut på skiva. Det visade sig vara deras sista låt och den blev den perfekta upptakten till kvällens ”midnight special” som var ingen mindre än Peter MurphyBauhaus legendariske frontman. Fokus för kvällens spelning var just Bauhaus material med låtar som ”She’s in Parties”, ”Dark Entries” och Bowie-covern ”Ziggy Stardust” som avslutade hela setet. Även om Peter Murphy inte rörde sig lika extatiskt på scen som under fornstora dagar så var det ändå kul att se att han fortfarande ägde scenen med sin självklara auktoritet och karaktäristiskt skarpa blick.

Dag 2 (lördag)

Altes Landratsamt öppnade det finska Helsingforsbandet Kuroshio med överraskande bra aggrotech. Uppträdandet lämnade en del övrigt att önska men musiken var hård och rytmisk med stämningsfulla inslag i bästa Bladerunner-stil, en slags cyberpunk med apokalyptiska drag.

Chainreactor från Düsseldorf öste på med sin industriella klubbmusik som var snabb, hård och extremt dansant. De flesta låtarna var instrumentala, ibland kryddade med några röst-samples. Jens Minor och Kay Schäfer gömde sig bakom ett bord som vore de två DJ:s på en klubb, och det var också så helheten kändes, mer klubb-DJ:s än liveband.

Stadtbad bjöd We Are Temporary på en svårdefinierad samtidselektronika, det var minimalistiskt och lite åt darkwave-hållet. Bakom bandet står den excentriske amerikanen Mark Roberts från Brooklyn. Han uppträdde i en rosa dayglow-mask och hade målat sina synthar i samma självlysande färger; rosa, gult och orange. Det var ingen hitmusik, men charmigt, småtrevligt och annorlunda.

Grekiska coldwave-duon Selofan med färgstarka Joanna Badtrip som frontfigur spred sitt monotona postpunksmörker över Stadtbad. Låtar som ”Love is Mental Suicide” var lika hopplöst depressiva som Joannas punkiga frisyr var upplyftande kreativ. Den senare borde verkligen ställas ut på ett museum för modern konst. Över huvud taget stod bandet för en konstnärlig, melankolisk aura, inte minst med sina konstnärligt ambitiösa bakgrundsprojektioner. Själv gick jag inte igång på Selofans låtar, men vänner som är mer djuplodade inom coldwave och postpunk rangordnade deras spelning som en av de absolut bästa på hela festivalen.

Med en härligt analogdoftande minimal-wave äntrade franska duon Position Parallèle scenen. Frontmannen i mörka pilotglasögon och vitt linne hade en härlig ”larger-than-life”-attityd som snabbt smittade av sig på publiken. Jämfört med Selofans tunga melankoli så drogs tempot upp avsevärt och de smittande rytmerna stod i fokus. Det här var musik som föll mig på läppen, de lät mycket tyngre live än på skiva. Det var nästan så att rytmer och basgångar tangerade EBM mellan varven.

Tyvärr avstod jag från att se Xeno & Oaklander för att hinna i någorlunda tid till WGT:s allra bästa klubbkväll fetischpartyt Obsession Bizarre – som alltid kröner lördagskvällen i fantastiska Kuppelhalle. Enligt rapporter från de som stod kvar och såg Xeno & Oaklanders spelning så var den mycket bra. I backspegeln hade det nog varit värt att komma lite sent till Obsession Bizarre ändå.

WGT dag 3 (söndag)

Söndagen började på Stadtbad där en rad EBM-band spelade. Först ut var tyska duon Blitzmaschine från Hamburg, de spelade en oldschool EBM påminnande om tidiga Nitzer Ebb, men med lite moderna uppdateringar i soundet. Holger Langermann hade en djup och mäktig röst som inte skämdes att mäta sig med Douglas McCarthys. Blitzmaschine hade samma höga tempo och energi som Nitzer Ebb, vilket uppskattades av publiken. De bästa låtarna var i mitt tycke de från första skivan, som ”Blondes Mädchen” och ”Was Hasst Du?”.

Även om inte scenshowen fick så många poäng så håller jag Blitzmaschine som ett av de intressantaste nya EBM-banden. Soundet är tungt och fläskigt med bra tryck i tempot.

Lokala Leipzig-trion Amnistia spelade industrimusik i gränslandet mellan EBM och aggrotech. Jag trodde först inte att det var ett tyskt band då soundet var så påtagligt transatlantiskt och närmaste influens måste rimligen vara Front Line Assembly. Även om de inte riktigt kunde mäta sig med de stora namnen så var de inte alls dumt. Låtar som ”Blackguard” och ”Vanish Into Air” borde ingå i varje industri-spellista av rang. Uppträdandet var lite stelt men lyftes av snygga videoproduktioner som backdrop.

På vägen från Stadtbad tittade jag in på närbelägna Altes Landratsamt där det spelades en helt annan typ av musik. Rose McDowall, mest känd som sångerskan från Strawberry Switchblade (1981-86), hade många medmusiker med sig upp på scenen. Många av dem satt på stolar och spelade akustiska instrument som violin och cello. Det framförde mest snälla poplåtar som inte lyckades beröra mig så jag kilade snart vidare.

Under Kohlrabizirkus mäktiga kupol hade tusentals ivriga fans samlats för att höra Bristol-bandet Mesh spela nya singeln ”Kill Your Darlings” och kanske några låtar från det kommande albumet ”Looking Skyward”. Mesh spelade melodiös synthpop som gränsade till electrorock i arenaformat och passade ypperligt på WGT:s näst största scen. Det var ingen grandios scenföreställning men Mesh har samlat på sig en diger låtskatt med flertalet hitar som ”Crash” och ”Petrified” som verkligen fick med sig publiken.

Parallellt med WGT pågick också den mindre Gothic Pogo Festival för de som gillar deathrock, postpunk och coldwave. Hit gick de som var lite mer punkinfluerade och DIY. Festivalen höll till på Werk II – en tidigare klassisk WGT-lokalitet – och just denna kväll spelade Parade Ground och coldwave-duon Sixth June. De senare gjorde en stämningsfull spelning i enbart röda ljusstrålar.

WGT dag 4 (måndag)

Jag började dagen med att se Italienska Christine Plays ViolaAltes Landratsamt. Fem-mannabandet spelade något mellanting av darkwave och postpunk. Sångaren Massimo Ciampani hade en väldigt speciell och gäll röst som gav en speciell karaktär åt de melodiösa låtarna. Men ibland visade han också prov på ett brett register med en djupare basröst. Just rösten och melodierna var den stora styrkan hos detta band, som jag räknade som ett av årets fynd bland de cirka 180 artister som uppträdde på WGT 2016. Christine Plays Viola förtjänar verkligen att upptäckas av en större publik. Några av de bästa låtarna som man bör lyssna på var ”Slaughter of the Black Sun” och ”Permutations”.

När jag ramlade in på Kohlrabizirkus spelade Unzucht någon obskyr tysk schlagermetall som verkligen inte tilltalade mig. Men jag var inte där för att se dem och snart nog var de färdiga. Efter kom ett av de mer scenmässigt intressanta band som jag har sett, nämligen Grausame Töchter (Grymma döttrar) från Hamburg. Sist jag såg dem var på WGT 2013 då de spelade under tegelvalven på den lilla intima scenen i Moritzbastei. Nu stod de plötsligt på WGT:s näst största scen inför tusentals åskådare. Grausame Töchter består främst av frontpersonen och låtskrivaren Aranea Peel men till livespelningen hade hon som vanligt tagit med sig en hel ensemble med feministiska BDSM-utövare och några musiker. Själv var hon klädd i en lång paljettklänning i silver, medan övriga var mindre klädda. Musiken var en synnerligen eklektisk häxbrygd med lika delar av EBM, industrial, punk, filmmusik, techno och cabaret. Aranea Peel var som en modern version av Nina Hagen, lika karismatisk och yvig i gesterna och minspelen. Men Aranea Peel var också graciös på ett sätt som fick mig att tro att hon är en skolad dansös. Lite research i efterhand bekräftade detta; hon har studerat dans vid både Stage School for professional artists och John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. Den silvriga klänningen visade sig ha en hög slits ända upp till midjan, vilket var behändigt när hon smekte sig själv till tonerna av ”Ich Liebe Meine Vagina”. Låtarna från det alldeles nyutgivna albumet ”Vagina Dentata” – inte minst titelspåret – lät mjukare och mer melodiösa än de från de tidigare tre albumens bitvis ganska fräna industripunk. Cabaretens lekfullt rytmiska artikuleringar av textfraserna hade fått en mer framskjuten roll och ljudbilden var renare och mer följsam. Scenshowen var avklädd, både topless och bottomless förekom. Kniv, pistol och strypsnara var en del av rekvisitan, men största överraskningen var att gasmasker, latex och blodvite inte förekom alls denna gång. Alldeles oavsett vad man tycker om Grausame Töchters musik så förblir man inte oberörd och man har aldrig tråkigt under deras spelningar.

Aesthetic Perfection med Daniel Graves i spetsen – och Elliot Berlin klättrande på sin röda Nordlead-synth – gjorde en hyffsad spelning. Men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att framträdandet kändes en smula lojt i jämförelse med tidigare spelningar som jag såg för några år sedan. Kanske har det att göra med att Aesthetic Perfection är mer av en synthpop-band idag och själv älskade jag dem för deras första tre plattor, där låtar som ”Schadenfreude” och ”Spit It Out” bjöd på betydligt tuffare tongångar. Just dessa låtar spelades visserligen, men däremellan blev det många pop-aktiga låtar och flera omtolkade Necessary Response-låtar som känns lite väl snälla för min smak.

Agonoize – det tyska flaggskeppet inom aggrotech ställde till med en verkligt maxad show på den stora Agra-scenen. Knappt hade den zombifierade sångaren Chris L kommit in på scen förrän han blev upphissad i taket. Röken låg tung över scenen och det röda ljuset pumpade olycksbådande, som förebådande något blodsdåd. Mycket riktigt, plötsligt hade Chris L fått tag i en stor slaktkniv, och minsann, råkade han inte skära sig riktigt ordentligt i halsen även denna gång! Blodet sprutade med våldsam kraft så att strålarna nådde gott och väl de tre första raderna av åskådare, och det ville aldrig sluta spruta. Blodbadet var ett faktum. Folk såg ut som om hade de haft gyttjebrottning i ketchup. Vi fotografer hade blivit noggrant förvarnade om att akta våra kameror under tredje låten. Några rutinerade hade i förväg täckt sina kameror med skyddande plast. Ovanpå allt blod så fick publiken också sig lite pyroteknik till livs. Det var ett effektfrosseri med extra allt, men det spelades bra musik också; ”For the Sick and Disturbed” var klassikern som kanske lyfte allra mest. Andra bra låtar var ”Schaufensterpuppenarsch” och ”Bis das Blut gefriert”. Av de tre livespelningar jag själv har sett med Agonoize så var det här den klart bästa och mest ambitiösa.

På vägen hem till hotellet hann jag in till Altes Landratsamt och fick se Pink Turns Blue spela några låtar. Här var det inte scenshowen som stod i centrum, tvärtom var de väldigt stela på scenen och fokus låg enbart på själva musiken. Gott så. Pink Turns Blue har några sköna postpunklåtar som ”Walking on Both Sides” och ”Your Master Is Calling”. Fokus låg på de gamla låtarna från 80-talet.

I jämförelse med WGT:s 20-årsjubileum 2011 så kunde detta 25-årsjubileum inte mäta sig med den lineupen. Faktum var att det kändes som ett vanligt år, varken bättre eller sämre. Enda påtagliga skillnaden var egentligen bara torsdagens förfest på Belantis, vilket kändes lite som en besvikelse. Jag hade nog trott att WGT skulle ta i lite mer just detta år. Men som vanligt så var man förstås ändå nöjd med att ha fått uppleva ännu en upplaga av en fantastisk festival. Banden är trots allt bara en liten del av allt det som erbjuds på världens största och bästa goth- och synthfestival.

(English version below)

25-year jubilee festival celebrated in dark amusement park

The 25th edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) attracted more people to Leipzig than usually, about 23-24 000 compare to the previous year’s figure of around 21 000. In practice, it was far more who stayed in Leipzig during the festival. As in previous years, there were many who chose not to buy the festival ticket since their interests were not directed towards the bands and gigs but to other social activities in and around the city. But the extra thousand who purchased festival ticket this year probably was attracted by the anniversary and the hope of this year’s lineup would be something special. But in retrospection, it was broadly in line with previous years. The only significant difference this year was that they had rent an entire amusement park to celebrate the anniversary. It was arranged like a preparty the day before the festival’s official opening date. The initiative received very mixed reviews, as some would rather have seen that money went to book bigger names or more artists and bands. But others thought it was a really fun element in this smorgasbord-like festival. For WGT is no ordinary festival, it is so much more. First, it is longer than most festivals in the scene with its four official days. Second, it is a scattered city festival with more scenes than any other. Third, and it is the most important, it hosts fringe events such as clubs, classical concerts, exhibitions, museums, LARP, poetry readings, cabaré shows and venues, which far from all are WGT’s official events. The whole of Leipzig blooms in black shades and even the city’s clothing stores customize their storefront to a more morbid and black style.

On Thursday, the day before the festival’s official start date, there is usually a EBM Warm-up Party with about three EBM bands in venue Villa, but this anniversary year they chose to move the event to the much larger stage Felsenkeller where four bands played with the Invincible Spirit as the headliner. But most significantly of course, was the giant pre-party at the amusement park Belantis, about 20 kilometres south of Leipzig. To get there, the organizers had arranged with buses that went shuttle traffic from Agra and Hauptbahnhof. But the interest was far greater than the number of buses and long queues occurred. Many also had to give up when Belantis became overcrowded. Opinions were really divided about Belantis. Personally, I think it was a kind of funny thing with a nearly blacked amusement park where dark shadow figures swept past each other between the sparse bright spots. The park was obviously not made to be kept open after dark and makeshift lamps had been placed on the ground to illuminate the walkways reasonably. Inside, a large pyramid built for rapids court, Ronan Harris of VNV Nation was the DJ facing a flocked giant dance floor. In a large circus tent was an even bigger dance floor, but almost as fully there. The medieval town had also a small dance floor, where not so many had found their way. Otherwise, I thought that the medieval city was the part that felt the most genuine and fitting with its large square with outdoor seating, a small outdoor stage and the atmospheric facades of medieval Tudorstyle houses. The evening’s climax was the fireworks that many had been waiting in and after it many went back home. Of course, it again made for huge queues to the buses home. For me it led to an expensive twenty kilometres taxi ride to avoid spending the whole evening queuing for a bus.

Day 1 (Friday)

First official day began for myself with the Victorian Village and Victorian Picnic, two meeting places for people who like to dress up in clothes from the current epoch or related styles such as Baroque, Edwardian and Steampunk. The first event was located inside a renovated old gasometer – Arena am Panometer. There was organized dance, music, tea party and several market stalls with Victorian accessories. The event was only open to those who follow the dress code. It was not applied strictly but they wouldn’t let anyone in who did not visibly belong to the scene. This was the second year that Victorian Village was arranged. Victorian Picnic in the Clara Zetkin Park, however, has been held for many years and attracts far more people, probably a couple of thousand. It is completely open and anyone can get there for a picnic or just watching people. The nice park was in itself worth a visit.

Thanks to the nice weather and the nice Victorian arrangements and a very necessary change of clothes from top hat and too warm clothes, I missed some of the early bands. When I finally came to Kohlrabizirkus it was the American Ruined Conflict that spread its melodious melancholy under the big dome. Their sound was very close VNV Nation futurepop, but songs like “United We Stand and Fall” and “Rebellion” in my opinion were completely in line with VNV Nation’s better songs. The live show was perhaps not quite in the same class. It is difficult for most people to compete with Ronan Harris commanding presence on stage.

Haujobb charismatic Daniel Myer and served several really beautiful rhythms, but had perhaps not as strong melodic songs like previous band. But Daniel Myer’s nice to see where he always goes into the task and give everything during a gig.

Project Pitchfork shocked everyone by setting up no less than three full drum set on stage. Not that I really understood to what they contributed, but it looked undeniably quite powerful. Behind these they had also put up fancy light displays that strongly contributed to a mighty show where “Timekiller” was the absolute highlight, already as the second song. It was a long set of no less than 20 songs where “Blood-Thirst” finished as third encore. Despite a few technical incidents, it was overall still one of the best performances during the festival.

At the big Agra stage Nouvelle Vague played a tremendously evocative cover of Joy Division song “Love Will Tear Us Apart” when I arrived. It was a long version that greatly differed from the featherweight cocktail version known from their album. It turned out to be their last song and it was the perfect prelude to tonight’s “midnight special” that was none other than Peter MurphyBauhaus legendary frontman. The focus of the evening’s gig was at the Bauhaus material with songs like “She’s in Parties“, “Dark Entries” and the Bowie cover “Ziggy Stardust” which ended the set. Although Peter Murphy did not move equally ecstatic on stage like back in the old days it was still fun to see that he still took the stage with his natural authority and characteristically sharp gaze.

Day 2 (Saturday)

At Altes Landratsamt opened the Finnish Helsinki band Kuroshio with surprisingly good aggrotech. The performance left a lot to be desired but the music was hard and rhythmic with evocative elements in the best Bladerunner-style, a kind of cyberpunk with apocalyptic characters.

Chainreactor from Düsseldorf battered the audience with its industrial club music that was fast, hard and extremely danceable. Most of the songs were instrumentals, sometimes spiced up with a few voice-samples. Jens Minor and Kay Schaefer hid behind a table like two DJ’s at a club, and that was also how it felt as a whole, more like club DJs than a live band.

On Stadtbad commanded We Are Temporary on an obscure contemporary elektronica, it was minimalistic and a bit at the darkwave-direction. Behind the band stands the eccentric American Mark Roberts from Brooklyn. He appeared in a pink dayglow mask and had painted his synths in the same luminous colours; pink, yellow and orange. It was no hit music, but quite charming and different.

Greek cold wave duo Selofan with colourful Joanna Badtrip as front figure spread their monotonous post-punk darkness at Stadtbad. Songs like “Love is Mental Suicide” was as hopeless as depressive Joanna’s punky hairstyle was uplifting and creative. The latter should really be exhibited in a museum of modern art. On the whole the band stood for an artistic, melancholic aura, not least with its ambitious artistic backdrop projections. Self I did not really get started by Selofan’s songs, but friends who are more deep into the cold wave and post-punk scene, ranked their gig as one of the absolute best at the whole festival.

With a wonderfully fragrant of analogue minimal-wave the French duo Position Parallèle entered the stage. The front man in dark aviator glasses and white Tank Top had a lovely larger-than-life attitude that quickly spread to the audience. Compared to Selofan’s heavy melancholy the pace was drawn up considerably and the infectious rhythms were placed in focus. This music was quite like hand in glove to me, and they sounded much heavier live than on record. It was almost as if rhythms and bass lines sometimes equaled EBM.

Unfortunately, I refrained from watching Xeno & Oaklander to get in reasonably time for WGT‘s best club night – Obsession Bizarre fetish party – as always crown Saturday night in the fantastic Kuppelhalle. According to reports from those who stayed and watched Xeno & Oaklander’s gig it was said to have been very good. In hindsight it would probably have been worth coming a little late to Obsession Bizarre after all.

Day 3 (Sunday)

Sunday started at Stadtbad where a series of EBM band played. First was the German duo Blitzmaschine from Hamburg, they played an oldschool EBM reminiscent of early Nitzer Ebb, but with some modern updates to the sound. Holger Langermann had a deep and powerful voice that didn’t fear to compete with Douglas McCarthy’s. Blitzmaschine had the same high pace energy that of Nitzer Ebb, which was appreciated by the audience. The best songs in my opinion were the ones from the first album like “Blondes Mädchen” and “Was Hasst Du?” Even if the stage show didn’t get so many points, I still consider Blitzmaschine as one of the most interesting new EBM bands. The sound is heavy and fläskigt with good pressure in the tempo.

Local Leipzig trio Amnistia played industrial music in the borderland between EBM and aggrotech. I first thought that it couldn’t be a German band because of the sound being so apparent transatlantic and their main influence must reasonably be Front Line Assembly. Although they could not really compete with the big names, they were not bad at all. Songs like “Blackguard” and “Vanish Into Air” should be part of any industrial playlist of rank. The performance was a bit stiff but lifted by great looking video projections as a backdrop.

On my way from Stadtbad I had a quick look at the nearby Altes Landratsamt where a completely different type of music was being played. Rose McDowall, best known as the singer of Strawberry Switchblade (1981-86), had many fellow musicians accompanying her on stage. Several of them sat on chairs and played acoustic instruments like violin and cello. They played mostly gentle pop songs that failed to touch me so I moved on rather quickly.

Beneath Kohlrabizirkus mighty dome thousands of eager fans had gathered to hear the Bristol band Mesh play new single “Kill Your Darlings” and maybe a few songs from the upcoming album “Looking Skyward“. Mesh played melodic synthpop bordering on electro-rock in arena format and it fit excellently on WGT’s second largest stage. There was no grand stage performance, but Mesh has made a name of themselves with hits like “Crash” and “Petrified” that really turned on the audience.

Parallel to the WGT went also the smaller Gothic Pogo Festival for those who like deathrock, post punk and cold wave. This was the place for the ones who were a little more punk influenced and DIY. The festival was held at the Werk II – a former classical WGT locality – and just this evening played the Parade Ground and cold wave duo Sixth June. The latter made an evocative play in only red light beams.

Day 4 (Monday)

I started the day with seeing Italian Christine Plays Viola at Altes Landratsamt. The five-piece band played something of a mix between darkwave and post-punk. The singer Massimo Ciampani had a very special high-pitched voice that gave a distinct character to the melodious songs. But sometimes he also showed prof of a wide range with a deep bass voice. His voice and the melodies were the great strength of this band that I count as one of this year’s findings among the approximately 180 artists performing at WGT 2016. Christine Plays Viola deserves to be discovered by a wider audience. Some of the best songs that you should listen to is “Slaughter of the Black Sun” and “Permutations“.

When I got into Kohlrabizirkus Unzucht played some obscure German metal pop that really didn’t appeal to me. But I wasn’t there to see them, and soon enough they had finished. After them came one of the more scenic wise interesting bands I have seen, namely Grausame Töchter (cruel daughters) from Hamburg. Last time I saw them was at the WGT 2013 when they played under the brick arches of the small intimate scene in Moritzbastei. Now they were suddenly on WGT’s second largest stage in front of thousands of spectators. Grausame Töchter consists mainly of the front person and songwriter Aranea Peel but to live gig, she had, as usual, brought an entire ensemble with feminist BDSM-practitioners and some musicians. She herself was wearing a long sequined dress in silver, while the others were less dressed. The music was a highly eclectic witch brews with equal parts of EBM, industrial, punk, soundtrack, techno and cabaret. Aranea Peel was like a modern version of Nina Hagen, as charismatic and lustrous in her gestures and facial expressions. But Aranea Peel was also graceful in a way that made me believe that she is a trained dancer. A little research retrospectively confirmed this; She has studied dance at both Stage School for professional artists and John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. The silvery dress was shown to have a high slit up to the waist, which was handy while she touched herself to the tune of “Ich Liebe Meine Vagina“. The songs from the just newly released album “Vagina Dentata” – especially the title track – sounded softer and more melodious than those of the previous three album’s at times quite harsh industrial punk. The cabaret’s playful rhythmic articulations of the text phrases had been given a more prominent role, and the sound was cleaner and suppler. The stage show was undressed, both topless and bottomless occurred. Knife, gun and noose were part of the props, but the biggest surprise was that gas masks, latex and bloodshed did not occur at all this time. Regardless of what one thinks about Grausame Töchter’s music no one remains unmoved and you never get bored during their gigs.

Aesthetic Perfection with Daniel Graves at the front and Elliot Berlin climbing on his red Nord Lead synthesizer did a fairly good gig. But still I couldn’t help but feel that the appearance seemed somewhat lazily in comparison with previous gigs I saw a few years ago. Perhaps it has to do with Aesthetic Perfection being more of a synthpop band today and myself, I loved them for their first three albums, where songs like “Schadenfreude” and “Spit It Out” offered much rougher tunes. These songs were actually both played, but in between there were many pop-like songs and several reinterpreted Necessary Response songs that felt a little too nice for my taste.

Agonoize – German flagship of aggrotech – put to a truly maxed-out show on the large Agra stage. Hardly had the zombified singer Chris L entered the stage until strings elevated him to the ceiling. The smoke was heavy across the stage and the red light pumped ominous, foreboding some kind of bloodshed. Indeed, had suddenly Chris L got hold of a large butcher knife, and certainly, didn’t he happened to cut himself quite firmly in his throat this time! Blood spurted violently so that the beams reached well over the first three rows of spectators, and it would never stop spraying. The bloodbath was a fact. People looked as if they had been mud wrestling in ketchup. We photographers had been carefully warned to watch our cameras during the third song. Some experienced photographers had beforehand covered their cameras with protective plastic. On top of all the blood the audience also got themselves some pyrotechnics to life. It was a power excess with extra everything, but there was good music played too; “For the Sick and Disturbed” was the classic that got the most momentum in the audience. Other great songs were “Schaufensterpuppenarsch” and “Bis das Blut gefriert“. Of the three live shows I have seen with Agonoize this was clearly the best and most ambitious one.

On the way back to the hotel, I had time to sneak in to Altes Landratsamt to see Pink Turns Blue play a few songs. It was not the stage show that was the center of attention here, on the contrary, they were very rigid on stage and focused solely on the music itself. Pink Turns Blue had some beautiful post-punk songs like “Walking on Both Sides” and “Your Master Is Calling“. The gig focused on their old songs from the ’80s.

In comparison with WGT’s 20th anniversary in 2011, this 25-year anniversary didn’t really measure up to the former’s lineup. It was more like a normal year, neither better nor worse. The only noticeable difference was really just the Thursday’s pre-party at Belantis, which felt a bit like a disappointment. I was hoping that WGT would bring in some big names this year. But in the end, as usual, I was nevertheless pleased to have gained experience of yet another edition of a fantastic festival. The bands are after all just a small part of all that is offered on the world’s biggest and best goth and synth festival.

Mesh – “Looking Skyward”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, 2CD**, Box**
Releasedatum: 26 augusti 2016
Skivbolag: Dependent Records
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Mark Hockings, Richard Silverthorn (Sean Suleman, Richard Broadhead)
Land: England
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifygoogleplayitunestidalDiscogsReverbnationYoutube

(English version below)

Arenasynth i yppersta världsklass

Bristolduon Mesh står stadigt i den synth- och gitarrbaserade arenarock de producerat sen “We Collide” (2006) även om de på nya “Looking Skyward” återkommer med fler intressanta kopplingar längre bakåt i tiden. Bästa låtarna “Two+1” och “The Trap We Made” är t ex lika symfoniskt storslagla som “Fallen” från “The Point at Which It All Fall Apart” (1999) och inte långt ifrån DM:s “Walking in My Shoes”.

Richard Silverthorn, som spelar gitarr och keyboard och programmerar musiken, sa i en intervju i “Reflections of Darkness” nyligen att de försökt hitta tillbaka till de tidiga albumens små oskönheter och att de varit ute mer och samplat vardagsoljud som de senare processat i Maschine för att hitta eftersökt ljudbild. Mesh har också återenrollerat Olaf Wollschläger som producent. Wollschläger, som även producerat Beborn Beton, Yello och In Strict Confidence, ska vara rätt person för att lyckas förverkliga Meshs intentioner om man får tro bloggen Electricity Club. Det må vara ambitionen men det övergripande upplägget är som sagt konsekventa upptempolåtar med starka melodier, feta och atmosfäriska synthmattar samt några riviga gitarrinslag. Mark Hockings sjunger som alltid utmärkt med en mycket personlig frasering och i ett brett register. Det är ev lite fler vocoderpålägg än tidigare, t ex på fina “There Must Be a Way”. Men Hockings är alltjämt avgjort en av synthens allra bästa vokalister.

Har man följt Mesh genom åren så känner man igen vissa karaktäristika, t ex en fin ballad, på den här plattan, “Before This World Ends”, en vacker sång som dock har en bra bit kvar till tidigare mästerverk som “I Can’t Imagine How it Hurts” eller “Not Prepared”. Vi får en basgångsballad i “Tactile”, bättre än gamla favoriterna “My Defender” och “Confined”. Det inledande upptempospåret, i detta fall “My Protector”, är inte helt olik “Little Missile” från “Who Watches Over Me” (2001), och där finns också det technoorienterade inslaget i “The Last One Standing” som en vänskaplig vinkning till danshittarna “Friends Like These” eller live-versionen av “From This Height”.

Sammantaget är Mesh tionde studioalbum “Looking Skyward” ännu ett storslaget arenasynthalbum av yppersta världsklass. Svagaste låten är habila rocksingeln “Kill Your Darlings”. Med en sådan setup blir det högsta betyg. Så här ska synth låta.

Bäst låtar: “The Traps We Made”, “Two+1” och “The Last Man Standing”

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

Mesh blickar mot himlen på nytt album

01. My Protector (05:05)
02. Tactile (05:56)
03. The Last One Standing (05:20)
04. The Traps We Made (05:22)
05. Kill Your Darlings (04:47)
06. Iris (01:30)
07. Runway (04:56)
08. Before This World Ends (06:32)
09. Two+1 (04:51)
10. The Ride (04:44)
11. There Must Be A Way (05:24)
12. The Fixer (05:14)
13. Once Surrounded (05:31)

 

Bonus Disc (2CD och Box)**

01. Circles
02. Last Of The 212s
03. Tactile (Feels Nice Mix)
04. The Fixer (Olafs Mended Mix)
05. Paper Thin (Original Demo)
06. End Of The World

 

(English version below)

Electronic music for the masses

Mesh, the fine duo from Bristol, has created electronic arena rock music since “We Collide” (2006). On the new album, “Looking Skyward”, Mesh are looking back in time. The best songs “Two+1” and “The Trap We Made” are majestic and symphonic masterpieces very close to “Fallen” from “The Point at Which It All Fall Apart” (1999) and soul mates with Depeche Mode’s “Walking in My Shoes”. Yes, we are talking world class electronic music.

Programmer and keyboardist Richard Silverthorn told Reflections of Darkness in an interview recently that they wanted to recreate the imperfections of their early albums and that they recorded everyday noises from the streets and processed them in the versatile sampler Maschine. They also reemployed Beborn Beton, Yello and In Strict Confidence producer Olaf Wollschläger as producer because of his “dab hand at understanding what Mesh try to achieve” that the blog Electricity Club mentioned on the subject. Despite this ambition Mesh still offer dynamic uptempo songs, strong melodies, atmospheric sounds and a dense electronic production with clear rock riffs in the same manner they have been doing for the last decade. Singer Mark Hockings performs eminent as usual although there are more vocoder sound marks, e.g. on “There Must Be a Way”. Hockings has a highly original phrasing and one of the best male voices in electronic music.

If you have followed Mesh you will find certain characteristics, e.g. the fine ballad, on “Looking Forward”, “Before This World Ends”, it is not as strong as their best ballads, the masterpieces, “I Can’t Imagine How it Hurts” and “Not Prepared”, but it is still very good. You will also fine a bassline ballad, in this case, “Tactile”, that is even better than old favourites like “Confined” and “My Defender”. The intro song “My Protector” is simular to “Litte Missile from Who Watches Over Me” (2001). You will even find a techno oriented song, “The Last Man Standing”, eqully strong as previous uptempo hits like “Friends Like These” or the live version of “From This Height”.

Mesh’s tenth studio album “Looking Skyward” is a world class electronic rock album. The first single, the too riff heavy “Kill Your Darlings”, might be the weakest song on the album. Since this is the case, the rating has to be high. This is how electronic rock music should sound looking skyward to the sounds of universe.

Best tracks: “The Traps We Made”, “Two+1” and “The Last Man Standing”

 

Mesh blickar mot himlen på nytt album

Tags: , , , , , , , , , ,


Brittiska Mesh, som senast var albumaktuella med den hyllade “Automation Baby” (2013) presenterar nu detaljerna kring den kommande “Looking Skyward”.

Den första singeln “Kill Your Darlings” (se videon nedan) agerar aptitretare och släpps på såväl digitalt som i begränsade utgåvor på både CD och 12″ vinyl på en fyraspårs EP som utöver b-sidan “Paper Thin” även inkluderar en klubbversion av spåret samt en remix signerad Aesthetic Perfection.

“Looking Skyward” levereras i fyra olika utgåvor där den ordinarie CD- och vinylutgåvan (500 exemplar) innehåller 13 nya spår medan 2CD-utgåvan *** inkluderar en 6-spårs bonusdisc som tre exklusiva bonusspår samt tre remixer. Denna kommer även i en hardcoversion och utöver detta släpps även en begränsad (500 exemplar) samlarbox titulerad “complete edition” som utöver 2CD-versionen även levereras med en 48-sidig bok och albumet på vinyl.

Albumet blir det Bristolbaserade bandet, som i studion består av sångaren Mark Hockings och Richard Silverthorn och som live får assistans av trummisen Sean Suleman och keyboardisten Richard Broadhead, sjunde fullängdare i ordningen sedan man debuterade med “In This Place Forever” (1996).

En omfattande turné planeras i skrivande stund och ett livealbum från bandets framträdande på festivalen “Gothic Meets Klassik” förra sommaren är också under planerat för släpp senare under året.

“Kill Your Darlings” släpps den 8 juli via Dependent Records.

Mesh-KillYourDarlings

Tracklist

01. Kill Your Darlings (Single Version)
02. Paper Thin
03. Kill Your Darlings (Club Edit)
04. Kill Your Darlings (Aesthetic Perfection Remix)

 

“Looking Skyward” släpps den 26 augusti via Dependent Records.

Tracklist

mesh_looking_skyward

01. My Protector
02. Tactile
03. The Last One Standing
04. The Traps We Made
05. Kill Your Darlings
06. Iris
07. Runway
08. Before This World Ends
09. Two+1
10. The Ride
11. There Must Be A Way
12. The Fixer
13. Once Surrounded

 

Bonus CD (2CD- samt complete edition) ***

01. Circles
02. Last Of The 212s
03. Tactile (Feels Nice Mix)
04. The Fixer (Olafs Mended Mix)
05. Paper Thin (Original Demo)
06. End Of The World

 

Lasse Johanson sammanfattar 2013

Tags: , , , , , , , , , , , ,


“Född och uppvuxen lite utanför Stockholm. Började lyssna på synth när grannen skaffade Upstairs at Eric’s. Lyssnade länge på synthpop, men började även lyssna på Die Krupps, Front 242 och Nitzer Ebb i mitten av 80-talet. Allt sedan dess så har jag lyssnat på all typ av synth. I början av 90-talet så började jag göra musik ihop med kompisar, idag så är jag med i två grupper, Green Control och Apnea. Jag försöker även leka DJ så ofta jag får chansen på någon av de alla klubbar som huserar i Stockholm. Kock är mitt yrke, men musiken tar nog mest tid av min vakna tid, lyssna på nytt, återvända till gamla goda favoriter och att skapa min egna musik. Mina favoritartister är Yazoo, And One, Mesh, Nitzer Ebb och Front 242. Egentligen så kan listan göras hur lång som helst, då många av det som jag lyssnade på under första halvan av 80-talet är sådant jag fortfarande lyssnar mycket på, som Howard Jones, OMD, Thompson Twins.”

 

Album

Page – “Hemma”

 

Mesh – “Automation Baby”

 

Front Line Assembly – “Echogenetic”

 

Pouppée Fabrikk – “Dirt”

 

Die Krupps – “The Mashinist of Joy”

 

“Bubblare”

The Klinik – “Eat Your Heart Out”

 

Orange Sector – Vorwärts nach weit

 

“Skummare”

Spetsnaz – “For Generations to Come”

 

Nordarr – “Hass”

 

Signal_Aout_42_Inspiration

Signal Aout 42“Inspiration”

 

Konsert

Mitt 2013 har tyvärr inte medgivit så många konserttillfällen. Det bästa har varit utan tvekan Bodyfest!

Största besvikelse

Att Bodytåget lägger ner klubbverksamheten. Tomheten kommer kännas!

Årets låt

Mesh – “Born To Lie”

 

 

Mesh – “Nothing Ever Happens”

Tags: , , ,


Mesh presenterar en video till “Nothing Ever Happens”. Enjoy!

Mesh – “Automation Baby”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD (Box) **
Releasedatum: 15 mars 2013
Skivbolag: Dependent Records
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Mark Hockings, Richard Silverthorn (Sean Suleman, Richard Broadhead)
Land: England
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsReverbnationYoutube

Fantastisk synthpop som på automatik

Jag erkänner. Jag älskar Mesh. Jag betraktar dem rentav som några som fört synthen, i dess arena-symfoni-rockiga tappning, det vill säga dess högsta och finaste väsensform, vidare efter att Depeche Mode slutade leverera i och med Alan Wilders avhopp 1995.

Jag skrämdes 2006 av Neil Taylors avhopp och tänkte att nu blir det som med Depeche efter Alan. När “We Collide”-albumet släpptes samma år, med Depeche Modes gamla producent Gareth Jones vid mixerbordet, kändes det lite väl rockigt och sen dess har ju till och med Richard Silverthorn hängt på sig en gitarr när de spelar live och en live-trummis dykt upp på scenen. Något som gjorde deras Electronic Summer-spelning i Göteborg 2012 lätt brölig i förhållande till de diskant iskalla elektroniska spelningarna i Arvika 2000 och 2003. Spelningen på stora scenen, som avslutade hela festivalen 2003, var ett litet mästerverk och den värmländska natten var aldrig klarare än då. Blodet i min utmattningssvettiga kropp pumpades runt tunt och klart som källvatten ur Glafsfjorden.

När EP:n “Automation Baby” släpptes i våras oroade jag mig över ytterligare ett steg ned i syndafallets gitarrgöl. EP:n var bra, men när nu fullängdaren kommit upp på Spotify under hösten så har jag fördjupat mig i min gamla kärleksrelation till suveränt producerad dyster symfonisynthromantik i hundra kanaler och är överväldigad. Jag har till och med börjat se “We Collide” och “A Perfect Solution” i ett mer försonande ljus, för gitarrerna har ju varit en del av Mesh sen “In This Place Forever”. 1996 var de trashigare, mer grunge och Skinny Puppy. Nu är de mer Depeche-rockiga som i “Automation Baby”, “Born To Lie” och “This is the Time”, tre låtar i “A Question of Time”-klass – Mesh tillhandahåller ett par tre sådana på varje album. Alltid. Gitarrerna hör till Mesh och de är alltid ytterst konsekventa och väl integrerade i studioversionerna på alla låtar.

Fullängdaren “Automation Baby” har också ett par underbara mellanspel – “AB Incidental” No. 1 och 2, de där ljudentusiastiska småstyckena som Moskwa TV gjorde till fulländning på “Dynamics+Discipline” och som Mesh bjöd på desto fler av i början av den nu 22-åriga karriären. Avslutningen är nästan lika vacker som på “The Point At Which It All Fall Apart” – “Not Prepared”, med synthpowerballaden “You Couldn’t See This Coming”. Well, jag såg det komma, jag var bara lite klentrogen. Men jag har sett ljuset. Det här är ännu en superplatta från Mesh. De förtjänar en mycket större publik.

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

01. Just Leave Us Alone (05:28)
02. Taken For Granted (06:08)
03. You Want What’s Owed To You (04:38)
04. Automation Baby (04:56)
05. AB Incidental No.1 (02:40)
06. This is the Time (05:07)
07. The Way I Feel (04:20)
08. Adjust Your Set (04:54)
09. Born To Lie (04:45)
10. AB Incidental No.2 (00:59)
11. Flawless (04:29)
12. Never Meet Your Heroes (05:18)
13. When the City Breathes (04:07)
14. You Couldn’t See This Coming (06:02)

 

Bonus Disc **

01. Automation Baby (Radio Version) (03:31)
02. On.Anon (03:59)
03. Perfect Idea of Beauty (01:44)
04. Born To Lie (Duet Version Featuring Mechanical Cabaret) (05:18)
05. Airkraft (03:31)
06. Just Leave Us Alone (Aaron Molho feat. Wendy Wang) (04:20)
07. Petrified (Acoustic) (03:45)
08. Automation Baby (Remix By Johannes Bürmann) (05:25)

 

Tenek presenterar nya EP’n “Another Day”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Den brittiska duon Tenek, som består av den forne Mesh– och The Nine-medlemmen Geoff Pinckney tillsammans med Peter Steer, är nu redo att presentera nytt material.

Den kommande EP’n “Another Day innehåller en radioversion av titelspåret, en remix sinerad Airwolf One (aka Alberto Trevisan), b-sidan “A New Foundation” samt en remix av “Elusive” hämtad från “EP2” som släpptes 2011. (Lyssna på smakprov från de två originalspåren nedan!)

Den kommande EP’n blir också Teneks första skivsläppet via det nya skivbolaget Alien Six Productions, som bandet själva bildat efter att man lämnade Toffetones Records tidigt förra året.

Tenek bildades hösten 2007, albumdebuterade med “Stateless” under 2009 och följde sedan upp med “On the Wire” året därpå. Utöver detta har man även släppt en handfull singlar/EP’s och agerat förband åt flera av scenens storheter under de sista åren. Under hösten kommer man även öppna för De/Vision över sju inbokade datum i Tyskland på deras “25th Anniversary Tour”.

“Another Day” släpps den 11 mars via Alien Six Productions.

Tracklist

  1. Another Day (Radio Edit)
  2. Another Day (Airwolf One Remix)
  3. A New Foundation
  4. Elusive (Remix)

Mesh återvänder per automatik

Tags: , , , , , , , , , , ,


Efter “A Perfect Solution” (2009) och det påföljande remixalbumet “An Alternative Solution”, som släpptes under 2011, så återvänder nu brittiska Mesh efter en längre tids slit i studion med det nya albumet “Automation Baby”.

Bristolbaserade Mesh, som numera är en duo som består av sångaren Mark Hockings tillsammans med Richard Silverthorn, som på scenen backas upp av trummisen Sean Suleman och Richard Broadhead, bildades under mitten av 90-talet och albumdebuterade med “In This Place Forever” under 1996. Detta efter att man upptäcktes av svenska Memento Materia.

Det kommande albumet blir bandets sjätte fullängdare i ordningen och innehåller fjorton nyskrivna spår. Det första smakprovet är singeln “Born To Lie”, som landar tillsammans med den exklusiva b-sidan “Black Dog” och tre remixer på titelspåret (varav en omarbetad version av tyska Rotersand) den 18 januari.

“Automation Baby” släpps den 15 mars via Dependent Records.

Tracklist “Automation Baby”

  1. Just Leave Us Alone
  2. Taken For Granted
  3. You Want What’s Owed To You
  4. Automation Baby
  5. AB Incidental No.1
  6. This is the Time
  7. The Way I Feel
  8. Adjust Your Set
  9. Born To Lie
  10. AB Incidental No.2
  11. Flawless
  12. Never Meet Your Heroes
  13. When the City Breathes
  14. You Couldn’t See This Coming

Tracklist “Born to Lie”

  1. Born to Lie (Single Version)
  2. Born to Lie (Club Version)
  3. Black Dog (Exclusive Track)
  4. Born to Lie (Rotersand Re-Work)
  5. Born to Lie (Remix by Blitzmaschine)

Liverapport: Electronic Summer 2012, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Vanguard, Marilyn and the Rouge, Parralox, Universal Poplab, De/Vision, Page, Spetsnaz, Mars TV, Psyche, Servoskudd, Mesh, Digidroid, Melotron
Datum: fredag 31 augusti + lördag 1 september

Scen: Brewhouse, Göteborg

Rapport: Jens Atterstrand

Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Depeche Mode Party Göteborg i samarbete med PK Musik höll i den nya festivalen Electronic Summer, som lockade uppåt tusen besökare till Brewhouse i Göteborg under två kvällar. Det genomgående temat var en hyllning till Depeche Mode, med ett renodlat dansgolv som visade musikvideos och varvade hits från det legendariska bandet. Utöver detta bjöds det både på Depeche Mode-quiz, singelträff i Depeche-tema, drinkar med relaterade namn som “Ice Machine” och “Strangelove” samt en look-a-like tävling. Fredrik “Schlatta” Svensson var på plats med sin massiva skiv- och merchandise-samling – ett långbord som var till bredden packat med skivor och tillbehör! Minst sagt imponerande.

Lineupen på de två scenerna, som temaenligt döpts om till “Oberkorn” och “Large Amounts”, hade tyngpunkten på synth- och electropop och under den första kvällen inledde de Göteborgsbaserade nykomlingarna Vanguard (som fick rycka in i sista sekunden efter att Söderut tvingats boka av på gund av sjukdom).

Framträdandet var trions andra efter livedebuten på Romo Night tidigare och det är tydligt att bandet saknar en hel del rutin i sådana här sammanhang. Det var lite tafatt, nervöst och stundtals väldigt falskt, men bandet hade bra kontakt med hemmapubliken och bjöd på ett härligt engagemang och energi. Debutalbumet “Sanctuary” håller ganska bra klass och jag är övertygad om att även liveframträdandena kommer bli bättre vad det lider. Ljudet på den lilla scenen var också under all kritik, vilket heller inte var nykomlingarna till speciellt stor hjälp.

Härligt jazziga Marilyn and the Rouge följde upp med sin melodiösa, svävande och atmosfäriska electropop. Med en snygg retrodoftande videoprojektion, två starka EP’s i bagaget och en grym sånginsats av Marilyn Lindh så var det en angenäm upplevelse. Duon bjöd givetvis också på en Depeche Mode-cover kvällen till ära med en soft version av “Stripped”.

Australiensiska Parralox var näst, med sin minimala, saftiga och moderna electropop toppad med en oerhört snygg videoprojektion – där den absoluta höjdpunkten var “Sharper than a Knife”, där klassiska (synth)skivomslag användes i synnerligen intressanta animationer ihop med låttexten. Ljudproblemen fortsatte tyvärr på den lilla scenen då sångerskan försvann något i myllret vid flera tillfällen men Parralox är fullblodsproffs och det låter väldigt bra live!

Universal Poplab inledde sedan på den stora scenen. Trion har varit tysta under några år men trots detta så var känslan att man aldrig varit borta! Fantastisk scennärvaro, härlig kontakt med publiken och det syns tydligt att man verkligen tycker om det man gör. Total spelglädje! Det låter också väldigt, väldigt bra om Universal Poplab anno 2012 och jag hoppas verkligen att man tar sig i kragen och levererar ett nytt album inom kort.

De/Vision stod sedan för avslutningen den första kvällen. Men trots det nya (och starka) albumet “Rockets & Swords” och flertalet starka diton (fyllda med hits) i bagaget, så har de nästan aldrig lyckats fånga min uppmärksamhet live. Och tyvärr lyckades man inte den här gången heller. Steffen Keth vandrar runt på scenen i sin egen värld, likt en zombie och trots att det mesta låter väldigt bra så blir det väldigt sömnigt i längden. Keyboardisten Thomas Adam har numera fått sällskap av en livetrummis, vilket passar bra på de mer akustiska spåren, men samtidigt känns väldig malplacerat på bandets klassiska (och mer elektroniska) kavalkad av hits. Setlisten dominerades också lite för mycket av de två (förvisso starka) senaste albumen med bara ett fåtal avstickare till gamla klassiker som “Try To Forget” och “Your Hands On My Skin”.

Andra dagen inleddes med ett sidoevent på Bio Roy, där den gästande Depeche Mode-legenden Alan Wilder efter en frågestund tillsammans med Sebastian Hess och fansen hade världspremiär av sin nya Recoil-bluray “A Strange Hour in Budapest”. En intressant frågestund med Alan och en riktigt snygg och mycket välproducerad liveinspelning.

Första band upp på lördagen var de inhemska favoriterna Page med Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko. Duon ser ut att fortsatt gilla det man gör och bjöd på en härlig spelning i sann Page-anda med tillhörande roliga mellansnack av Eddie. Tyvärr fortsatte ljudproblemen på den lilla scenen även på lördagen och duon tvingades också surt få avbryta sin spelning mitt i extranumren på grund av tidsbrist.

Spetsnaz bjöd sedan med sin Nitzer Ebb-inspirerade body på ett trevligt avbräck i synthpopfloran. Bandet har via många liveframträdanden samlat på sig stor rutin och efter att ha inlett sin karriär som en ren och skär Nitzer-ripoff så börjar nu Pontus Ståhlberg och Stefan Nilsson sakta men säkert hitta en egen identitet. Det låter fortsatt väldigt bra om Spetsnaz, så även 2012.

Tyvärr hade mitt alter ego DJ Elektroskull via Solar Driftwood ett inbokat DJ-set samtidigt som Mars TV spelade, vilket var synd då jag är en av de många som verkligen lagt manken till att se bandet när de väl spelar live. Även Mars TV klagade på dåligt ljud på den lilla scenen, något som tyvärr verkar vara ett bestående problem för lokalen, vilket är synd. Hoppas jag slipper vänta förgäves på ett album från duon som har flera låtskatter i sin repertoar.

Psyche ställde sig sedan på den stora scenen och inledde en nästan 30 år lång nostalgitripp levererad med Darrin Huss fantastiska sånginsats som trängde in i både märg och ben. Hits från en lång karriär radades upp och den härliga karismatiske frontmannen. Jag har sett Psyche några gånger nu, men det har nog aldrig låtit så bra som den här gången!

Norska Servoskudd var näst upp på den lilla scenen och levererade sin dansanta och lite hårdare futurepop i stil med sina landsmän och storheter som Apoptygma Berzerk och Icon of Coil som också toppas med sång på norska. Annorlunda och innovativt men ganska tråkigt i längden.

Mesh gjorde sedan en bombastisk och storartad insats på den stora scenen. Videoskärmarna bandet haft på scenen under senare år var med och helheten är väldigt snygg och proffsig. Bandet är rutinerat och med flera duktiga livemusiker på scen så har man nu kommit så nära ett fullblods arenaband man kan komma. Fantastisk säger många. Stundtals ganska förutsägbart och trist kan jag tycka, men det kanske också beror på att jag nu sett dem flera gånger med just den här liveshowen.

Britterna följdes upp av Digidroid (aka Johannes Hedberg, tidigare i Thermostatic) som på den lilla scenen levererade ett småtrevligt pottpuri av chipmusik, electropop och italodisco som fick det att rycka bra i benen.

Tyska giganterna Melotron avslutande sedan på den stora scenen. Det sägs att frontmannen och sångaren Andy sedan länge velat besöka Sverige igen och det verkade onekligen som att han var nöjd över att äntligen få stå på scenen i vårt avlånga land igen med en härlig publikkontakt, stor spelglädje och ett långt set innehållande flera extranummer. Jag har alltid gillat Melotron och även om bandets material ibland blir lite för slätstruket och enformigt så låter det väldigt bra, även live. Andys sedvanliga Dave Gahan-moves och upprepade hälsningar till publiken på svenska avslutade så en väldigt bra festival.

Personliga hälsningar, stor eloge och tack till Sebastian Hess och Henrik Wittgren samt alla inblandade för en väldigt bra festival. Det ryktas redan om en alternativ Electronic Winter-festival och en uppföljare av Electronic Summer nästa år och jag ser verkligen fram emot detta!

Tyvärr gick nästan alla mina konsertbilder från festivalen förlorade. Jag hoppas dock kunna rädda en del av dessa och de kommer upp inom kort. Håll utkik!

Vanguard

Vanguard

Vanguard

Parralox

Universal Poplab

Universal Poplab

Universal Poplab

Universal Poplab

De/Vision

De/Vision

De/Vision

De/Vision

Alan Wilder (Recoil och Depeche Mode)

Page

Page

Page

Page

Spetsnaz

Spetsnaz

Mars TV

Psyche

Psyche

Psyche

Mesh

Mesh

Mesh

Mesh

Digidroid

Melotron

Melotron

Melotron

Melotron

Eden – “Electric!”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Major Records
Releasedatum: 18 februari 2011

Genre: Electropop, Synthpop

5/10

Sent ska gaysynthar’n vakna

Mark Power och Ian Henderson utgör den irländska duon Eden, som haft en del motgångar under sin karriär. De startade 1998 under namnet In Utopia. Skivbolaget WEA/Warner tvingade dem att spela in en cover på Madonnas ”Like a Prayer”. Den floppade – och bandet fick sparken (2001). Deras nästa skivetikett lades ner av ägaren Universal precis innan debutalbumet ”Desolated Shores” skulle släppas (2003). Och, kanske mest förödmjukande av allt, de har marknadsförts som ett sött pojkband.

Eden ges sedan 2005 ut av Major Records, den forne Boytronic-medlemmen Hayo Panarinfos ironiskt döpta skivbolag. Det borde passa dem bättre. Där är Eden tyska labelkamrater med IAMX, Ladytron, Emmon, Nitzer Ebb, Mesh och många andra kända synthnamn.

Har Eden varit otursförföljda, ett offer för korkade storbolag som försökt pressa ner dem i en alltför kommersiell mall? Eller beror det delvis på sviktande omdöme? Jag frestas att tro det, åtminstone om man utgår från hur deras andra album är uppbyggt.

”Electric!” inleder med kompetent framförd synthpop, inte dålig, men inte heller på ett enda sätt originell. Bland de tolv spåren är första halvdussinet en serie rätt så slätstrukna poplåtar, där jag har svårt att hitta några som är vassare än de övriga. Det skulle vara singelspåret ”Subhuman” i så fall. En låttitel som ”If I Was a Pet Shop Boy” gör det extra tydligt – att tyvärr, Eden, det är ni inte.

Skivans bägge ballader sticker ut – på ett mindre smickrande sätt. I min bok tillämpas nämligen negativ särbehandling av slöa låtar. En ballad måste vara cirka tio gånger bättre än en upptempolåt för att passera nålsögat. Vadfalls, Eden, visserligen har ni varit förband till Boyzone, men det är faktiskt ingen ursäkt. ’N Sync och Savage Garden ringde från 90-talet, de vill ha smörpaketen ”Through the Years” och ”Beautiful Thing” tillbaka!

Men, se på fan, skivan tar sig mot slutet. Det verkar nästan som om Eden medvetet byter stil en aning, från ren synthpop till ett mer gaydisco-orienterat sound. Varför först då? Det börjar med ”I Could Have Done Without This”.”Going Going Gone” och ”Spin the Disc” för mina tankar till Bronski Beat och Jimi Somerville – dock utan falsett. ”Out of Sight (Out of Mind)” skruvar upp tempot till snabb, Hi-NRG-doftande danspop som faktiskt nästan når upp till den uppenbara inspirationskällan Pet Shop Boys. Även sista spåret ”Murder on My Mind” går i samma anda. Förutom stolpskottet ”Beautiful Thing” en stark andra halvlek. Sent ska synthar’n vakna!

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Independent  8:09
  2. Electric!  3:44
  3. Fortune Lost  5:19
  4. If I Was A Pet Shop Boy  4:31
  5. Throught The Years  4:23
  6. Subhuman (Album Version)  3:48
  7. I Could Have Done Without This  5:02
  8. Going Going Gone  4:15
  9. Beautiful Thing  4:46
  10. Spin The Disc  4:22
  11. Out Of Sight (Out Of Mind)  4:49
  12. Murder On The Mind  4:03