Format: (Album) CD (Jewelcase), 2CD** (Digipak), BOX***, Digital (16 spår)
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 7 december 2012
Genre: Dark electro, Harsh EBM
Mix: Rasco Agroam (Liquido Labs)
Master: Hocico
Bandmedlemmar: Erk Aicrag, Raso Agroyam
Land: Mexico (Tyskland)
Recensent: Jens Atterstrand
Köp: TBA

I ett rasande tempo mot undergången

De två kusinerna Rasco Agroyam (aka Oscar Mayorga) och Erk Aicrag (aka Erik Garcia) har båda experimenterat med elektronisk musik sedan femtonårsåldern. 1993 bildade de Hocico och presenterade den första demokassetten “Misuse, Abuse and Accident”. Efter ytterligare två demos – “Autoagresión Persistente” (1994) och “Triste Deprecio” (1996) så presenterade man således det officiella debutalbumet “Odio Bajo El Alma”, som släpptes via det mexikanska skivbolaget Opción Sónica. Under 1998 skrev man på för den tyska jätten Out Of Line och resten är historia.

Efter ytterligare en handfull album, med “Memorias Atrás” (2008) och “Tiempos De Furia” (2010) som de senaste bidragen till bandets långa meritlista, så presenterar man nu det nya albumet “El Último Minuto (Antes de que tu Mundo caiga)”.

Det hela är glasklart. Redan i pressreleasen ville man understryka vad det kommande albumet skulle komma att handla om. Och med den rådande trenden med frågeställningar och antika profetior kring jordens eventuellt undergång, som enligt vissa kulturer skulle komma att äga rum under slutet av 2012, så grundar sig “El Último Minuto (Antes de que tu Mundo caiga)” givetvis kring frågeställningar och kopplingar i sin tur kring “den sista minuten”. Den ultimata minuten då människans öde ligger i vår moder naturs händer. Kommersiellt gångbart tillsammans med rådande domedagstrender? Förvisso. Ett passande tema för en fullängdare från ett av scenens mörkaste band? Tveklöst.

Som pionjärer inom den mörka skolan av electro och harsh-EBM så har Hocico stått i frontlinjen och ständigt utvecklat sitt sound utan att för den sakens skull släppa taget om den genomgående röda tråden i deras musik. Tekniken har utvecklats, men istället för att som många band låta tekniken utveckla skaparen så har Hocico gjort tvärtom.

“El Último Minuto (Antes de que tu Mundo caiga)” går loss i ett rasande tempo redan från början. Ingen återvändo. Första halvan av albumet är en mörk, våldsam och nattsvart resa mot undergången i sådär 140-150 BPM. Fullmatade arrangemang av dundrande basgångar i baktakt, taktfasta trumslag och skruvade synthar med vackra stråkarrangemang i botten toppas med en om möjligt mörkare och argare Erk än vanligt i mikrofonen. Fast jorden går ju under vilken minut som helst, så konstigt vore det väl annars?

Andraspåret “Intruder – Twin Version” och (den nog mest “typiska” Hocico-låten på albumet) “Dead Trust” med sina härliga avbrott och snygga mellanspel är Hocico när de gör det som allra bäst och ända in till femte spåret “Polarity” så fortsätter man i samma stil. Det är först halvvägs in på albumet som lyssnaren egentligen ges någon form av chans att hämta andan på den maffiga och instrumentala “Mundo Impossible”.

Resten av den andra halvan ger en ganska tacksam temposänkning. Det tidigare singelsläppet “Vile Whispers” och den härligt släpiga och skräckinjagande “Toxic” – med sina trasiga rytmer och tjocka matta av ljud samt det avslutande instrumentala (titel)spåret “El Último Minuto” binder sedan ihop helheten på ett bra sätt.

Allt är över. Det fanns ingenting att göra. Jorden har gått under.

“El Último Minuto (Antes de que tu Mundo caiga)” är mindre nyanserad och kontrastrik än vad Hocico gett oss tidigare och det är färre spår än vanligt som verkligen sticker ut från mängden. Albumet är som en lång mardrömslik resa, med en galen duo vid spakarna som i ljusets hastighet tar oss mot undergången. Men trots detta är förblir Hocico en av de absolut starkaste regenterna i sitt rike.

Utöver den ordinarie 11-spårs utgåvan så levereras albumet även i en deluxe-utgåva ** med fem bonusspår. Utöver remixer på tre låtar från albumet signerade SA42, Kiew och TDTD, där de förstnämdas remix av “Intruder” garanterat kommer bli en riktig dansgolvsdräpare, så innehåller den även de två exklusiva spåren “Surfing in the Plastic Age” och “Firewalking”. Den förstnämda är en rätt typisk Hocico “b-sida” medan “Firewalking” i sin tur är en akustiskt klingande sak som friskt lånar från soundet av sångaren Erks sidoprojekt Rabia Sorda. En boxutgåva *** som även inkluderar bonus-CD’n “Prophecy Of Hate” med två demos från 1996, en flaska chilisås (!!), ett numrerat ägarcertifikat och ett band t-shirt finns också att tillgå.

Tracklist

CD 1

01. T.O.S. of Reality (05:14)
02. Intruder – Twin Version (04:40)
03. The Watched (05:31)
04. Dead Trust (05:37)
05. Polarity (03:36)
06. Mundo Imposible (03:28)
07. Vile Whispers (05:08)
08. 3…2…1… (05:06)
09. Toxic (05:12)
10. Over the Limit (05:39)
11. El Último Minuto (06:55)

CD 2 **

01. Surfing the Plastic Age (06:05)
02. Firewalking (04:43)
03. Intruder (SA42 Remix) (05:19)
04. Polarity (Mixed Bipolar Disorder by Kiew) (04:15)
05. Intruder (TDTD Remix) (03:25)

CD 3 – “Prophecy of Hate” ***

01. Prophecy of Hate (Tape track 1996) (05:08)
02. Deranged (Tape track 1996) (06:02)

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Parralox – “Metropolis”. Jag förälskade mig i denna australiensiska duo efter första gången jag hörde “Isn’t is strange” från albumet State of Decay (2009). 2010 års uppföljare “Metropolis” visar på fortsatt högkvalitativ synthpop.

Bästa EBM/body/oldschool

Schwefelgelb. Jag hoppas och tror att 2011 blir Schwefelgelbs år. Pionjärerna av hipsterbody (genre myntad av undertecknad) är kaxiga och självsäkra, med all rätt. Musikaliskt låter de som Sturm Cafés och Slagsmålsklubbens kärleksbarn. Svavelgult är det nya svarta.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Hocico – “Tiempos de furia”. Det var spåret “Forgotten tears” från albumet “Signos de aberracion” (2002) som fick mig att intressera mig för den hårdare skolan av EBM. Hocico är något av mina husgudar – med undantag för “Memorias atrás” (2008) som fort föll i glömska. Med “Tiempos de furia” visar mästarna av tacobody att de fortfarande är värdiga husgudestatus hos yours truly.

Årets bästa singelsläpp

Spark! – “Tankens mirakel”. Falkenbergspojkarna tillika Sveriges (och Tysklands) jägerbodyälsklingar har haft ett guldår. Inte minst för att de i början utav året blev signade till Progress Productions. De gjorde bejublade framträdanden på bl.a Familientreffen & Bodyfest och blev spelade i P3 under deras synthvecka i somras.

“Tankens Mirakel”, från EP:n “Genom stormen”, visar på en musikalisk utveckling med fingertoppskänsla.

Årets största besvikelse

Arvikafestivalen. Jag var definitivt inte ensam om att förutspå Arvikafestivalens katastrofår. Att de själva inte förutsåg vilken enorm tabbe de gjorde genom att avsäga sig titeln synthfestival är för mig ett mysterium. Många hårda ord har sagts och det känns som att ytterligare sådana är överflödiga. Att de nu har gjort en pudel är ändå hedersvärt. Frågan är om syntharna är villiga att förlåta. Personligen är jag redo att göra det och tror att det kommer att bli en bra festival 2011. Att gå tillbaka till sin ursprungliga nisch, plus en festival i mindre format, är ett lyckat koncept och det behövs för Alternativsverige.

Bästa konsertupplevelse

Bodyfest. Med risk för att låta partisk bjöd Bodyfest på kvalitativa framträdanden av samtliga band som uppträdde. Startfältet som bl a inkluderade ett återförenat Pouppée Fabrikk, publikfavoriterna Spark! samt legenderna Front 242 kommer att bli svårslaget på 2011 års upplaga av festivalen. De sistnämnda bjöd på en old school-show som enligt många gamla synthrävar gjorde sin bästa spelning på över ett decennium. Att medlemmarna har passerat 50-sträcket märktes inte överhuvudtaget. Magiskt!

(Front 242, Bodyfest 2010 – Foto: Jens Atterstrand)

Bästa klubbupplevelse

UltraFoxx – Pages releasefest. Den smått legendariska synthklubben lyckades med årets festtillställning med de svenska synthpophjältarna Eddie & Marina. Arrangörerna Tina Arwidson Thelenius och Maria Molinder arrangerade ett felfritt evenemang på lilla Sugarbar som var knökfullt. De som inte fick plats att röja loss på den lilla ytan framför scenen kunde avnjuta det magnifika framträdandet i baren via storbildsskärmarna. Guldstjärna!

Bästa nykomling

Monostrip. “Like a drug” från debutalbumet “The grand youth” (2010) lever upp till titelnamnet. Förutom detta spår är “Miami (Geist Bodymix)” två av mina mest lyssnade låtar under 2010. Plus i kanten för de enormt snygga retrosingel- och albumomslagen.

Bästa skivbolag

Wonderland Records samt Progress Productions. Dessa skivbolag, båda med säte i Göteborg, känns som framtidens stora hopp för synthgenren. De har under 2010 lyckats knipa åt sig flertalet av mina nya (och gamla) favoritband och lär (läs: bör) bli nationellt erkända och högst uppskattade skivbolag under 2011. Alternativscenen behöver eldsjälar som Sebastian Hess (Wonderland Records) och Torny Gottberg (Progress Productions) för att ha en chans att överleva.

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen

Format: CD / 2CD / Fanbox / Digital Download
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: Ute nu!

9/10

En nästintill perfekt mix av mörk electro.

Mexikanska Hocico tillhör den lilla skaran ännu aktiva band som med sin musik i praktiken skapat en egen genre,  en egen scen. På denna scen utspelas ett skådespel placerat i den mörkaste utav helvetets dalar. Med en ljudbild som ett par dussin band har försökt kopiera under ungefär lika många år, anländer nu det nya albumet “Tiempos De Furia”. Albumet är duons första sedan “Memorias Atras” som kom för två år sedan (2008).

Aptitretaren, singeln “Dog Eat Dog” som släpptes i somras har gått varm på de alternativa dansgolven sista tiden. Låten i sig är absolut inte albumets starkaste, men likväl en riktig hit och tveklöst ett av årets starkaste singelsläpp. En låt som genast la ribban högt för vad som komma skulle på den här fullängdaren. Hocico låter Hocico och det vore väl underligt annars?

Problemet med att recensera ett nytt Hocico-album är dock att tackla alla förhoppningar och, av naturliga skäl högt ställda förväntningar och försöka bedöma det med neutrala öron. Det är ju så lätt att jämföra med ett par av bandets tidigare milstolpar. Produktionen är suverän! Ljudbilden är uppdaterad och fräsch. Känslan är att bandet inte velat släppa ifrån sig någonting innan man varit helt nöjda.

Till skillnad från många av bandets followers och copycats som “så gärna vill låta Hocico” så är man noga med ljudbilden och strukturen i sina kompositioner. Detta är något som lyfter helheten och trots ett sound som man är hyfsat van vid ändå ger den där aha-upplevelsen då och då. Visst, liknande ljud förekommer i flera låtar, men uppfattningen är att det mesta är nytt jämfört med deras tidigare alster. Faktum är också att detta är ett av de första albumen i genren dark electro/harsh ebm som jag faktiskt kunnat spela på repeat en eftermiddag utan att ledsna på samma leadsynthar och oontz oontz i 150..

Albumet startar mörkt, släpande och tungt med “I Want To Go To Hell” och efter detta skickar Hocico lyssnaren temaenligt, utan pardon iväg på en resa mot helvetet i 400 km/t via andra spåret “Where Words Fail, Hate Speaks”. Färden går genom mörker, blod, våld via skruvade synthar, sedvanliga samplingar från skräckfilm och i botten tunga rullande basgångar. Ovanpå detta Erks mardrömslika stämma, viskande och väsande sina mörka, onda poetiska helvetesbudskap. Tredje spåret “Flesh To Lecerate” är en underbar clubhit med en refräng som gnager sig in i självaste benmärgen!  En snitsigt programmerad analog basgång möter ett vackert arrangemang av stråkar tillsammans med snyggt komponerade melodier.

Tempot är bra varierat och även om det mesta går hyfsat snabbt så innehåller albumet även ett par något långsammare låtar; “Lost Fate” och “Not Human” är två underbart melodiösa, tunga och ganska avskalade spår i halvtakt. Faktum är att den senare av dessa två är ett av albumets absolut starkaste låtar. Med i mixen finns också några instrumentala alster som till exempel “Kiss Of The Apocalypse”, vilket ger perfekta pauser och andrum som behövs för att det inte skall bli långtråkigt och tjatigt. Titelspåret måste nämnas också; “Tiempos De Furia”. Det är en av de två låtarna på albumet som sjungs på bandets spanska modersmål. Detta är en rökare utan dess like, som kommer röra om ordentligt på de alternativa dansgolven i vinter!

Materialet håller jämn och hög kvalitet rakt igenom och det är just de där aha-upplevelserna som skiljer mästarna från lärljungarna i genren. De pigga nykomlingarna får, med all respekt, ursäkta; Hocico förblir ensamma på tronen ett tag till!

“Tiempos De Furia” är ingen ny milstolpe på något sätt, duon har gjort det förut och man gör delvis samma sak igen. Skillnaden den här gången är att man levererar det i en snudd på perfekt förpackning, med en nästintill perfekt mix av mörk electro.

Skivbolaget Out of line levererar “Tiempos De Furia” utöver den ordinarie CD-utgåvan även i en begränsad deluxeutgåva. Denna innehåller en bonusdisc med två exklusiva spår samt en remix vardera av skivbolagskollegorna i Feindflug och Formalin.

Utöver denna levereras albumet även i en fanbox modell aluminium med “extra allt” som förutom deluxeutgåvan innehåller t-shirt, flagga, nyckelband, klistermärke och handnumrerat ägarcertifikat! God Jul!

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Syntportalen

Tracklist:

1. I Want To Go To Hell 4:41
2. Where Words Fail, Hate Speaks! 4:26
3. Flesh to Lecerate 4:59
4. Dog Eat Dog 4:59
5. Hey… It’s Me 3:27
6. Bite Me! 5:28
7. Lost Fate 4:36
8. Kiss Of the Apocalypse 3:47
9. Twist the Thorn 4:57
10. Tiempos de Furia 4:35
11. Not Human 4:22
12. Altered States 5:20
13. Los Espejos Rotos 2:18

Tracklist Bonus CD (Deluxe utgåvan):

1. The Disguise 4:17
2. A Call For Destruction 5:02
3. Bite Me! (Feindflug Remix) 5:26
4. Twist the Thorn (Formalin Remix) 4:04

Mexikanska duon Hocico, bestående av Racso Agroyam och Erk Aicrag, är nu efter en kort paus, och en del arbete med sina respektive sidoprojekt (Dulce Liquido respektive Rabia Sorda), så är man nu redo för ett nytt album.

“Dog Eat Dog” är första singeln från kommande albumet “Tiempos De Furia” , och enligt Rasco, som nu också flyttat till Tyskland, så återspeglar de olika inspelningsmiljöerna i landet de nya låtarna.

Rasco berättar: “De tyska vibbarna kommer definitivt finna en väg in i soundet på det här albumet, och jämfört med Mexico, så är erfarenheten annorlunda på många sätt. Det är bara väldigt bra att kunna ta min laptop, eller vilken utrustning som helst, till studion med vetskapen att ingen kommer försöka stjäla den på vägen. Vid det här laget så är det svårt att berätta exakt vilka de yttre influenserna är, men att arbeta tillsammans i Tyskland är väldigt stimulerande för oss båda, och det inspirerar oss på ett sätt som vi inte känt på väldigt länge.”

Erk fortsätter: “Ordet som bäst beskriver soundet på det kommande albumet är ‘evolution’. ‘Memorias Atras’ handlade helt och hållet om att radera det förgångna, och börja om på nytt, och jag tror att på det här nya albumet så börjar vi verkligen växa i den riktningen vi båda vill.”

Bandet släpper den första aptitretaren,  singeln “Dog Eat Dog” , i slutet av juni, och man arbetar också på en video till låten. Vi hoppas kunna återkomma inom kort med fler detaljer.