Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: RCA/Sony Music
Releasedatum: 20 maj 2016
Genre: Pop, Rock
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Marcus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Alla ska med

På Kents sista (?) studioalbum får alla påsar. Här återfinns den jämna, mjuka ljudbilden som man njutit av sen “Tillbaka till samtiden” (2007). Fast “Då som nu för alltid” är full av eklektiska utflykter, t ex på Gigi till hårdrocken, med ett tydligt markerat metalriff, och på “Den vänstra stranden”, till kristen pop à la Freda, i någon slags Svenska Björnstammen-tappning.

En i grunden fin ljudbild till trots så brottas nya skivan med vissa oskönheter som påminner om när Depeche Mode på “Playing the Angel” maxade alla ljuds utvolymer snarare än att ägna sig åt det utsökta ljudsnickeri som så länge varit DM:s adelsmärke. På “Falska profeter” slår basen igenom för hårt i refrängen och det låter som om jag har fel på högtalarelementet (kanske ett Spotifykomprimeringsproblem?) men även på Joakim Bergs autotunade vokalnummer på “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” och duetten “Nattpojken & Dagflickan” med Anna Ternheim så är basen för dominerande, något som varit populärt i svensk pop sen Daniel Oscar Linnros och Adams-Ray lämnade Snook för sina solokarriärer. (Är det här en produktionstekniskt trend eller är det för att det ska låta maffigt i bluetoothhögtalare i mellanprisklassen?). “Nattpojken & Dagflickan” och “Tennsoldater” är mycket modern svensk radiopop på ett sätt som påminner om Kents poppigaste och mest lättillgängliga skiva “Vapen & Ammunition” (2002) som jag alltid betraktat som ett av deras svagaste album, alla hittarna därifrån till trots. Kent räddar dock flera av låtarna med smarta manövrer som de blivit mästare på t ex Fade to Grey-trumman på “Vi för alltid” och barnkören i “Andromeda” – som jag saknat barnkören sen förträffliga “The Hjärta & Smärta EP” (2005), andra låtar räddas med fina indieriff och melodier av Sami Sirviö.

Textmässigt är “Då som nu för alltid” i stort sett fulländad med många gånger stor poesi. Här återfinns många av de textelement som tänder små strimlor av själsligt hopp i min numera mer döda än levande kevlarsjäl. Här möter vi åter de jävla orden: spökstaden, luftslottet, öknen, verkligheten och hatet. Både “Nattpojken & Dagflickan” och Förlåtelsen anknyter till de mästerverken “Beskyddaren” och “Visslaren” från “Hagnesta Hill” (1999) som vi i framtiden kommer att få läsa doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap om.

Bäst är “Vi är inte längre där”, en ny Kent-rökare i bästa Gamla Ullevi-stil, balladen “Förlåtelsen” som sammanfattar så mycket som Kent står för, och den The Cure:ska Disintegration-avslutningen “Den sista sången”. Ett sista vemodigt Pictures of You-statement för alla oss som ska med.

Bästa låtarna: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” och “Den sista sången”

Tracklist

01. Andromeda (04:36)
02. Tennsoldater (04:17)
03. Vi är för alltid (04:50)
04. Den vänstra stranden (04:46)
05. Nattpojken & Dagflickan (03:56)
06. Vi är inte längre där (05:19)
07. Förlåtelsen (05:55)
08. Skyll inte ifrån dig (04:30)
09. Gigi (03:52)
10. Falska profeter (06:20)
11. Den sista sången (05:16)

(English version below)

Everyone shall join

Swedish rock giants Kent’s new and last (?) album offer something for everyone. The smooth electronic soundscape, that we have enjoyed from Kent since “Tillbaka till samtiden” (2007) is combined with some eclectic expeditions to other music genres, e.g. Heavy Metal in the guitar riffs on “Gigi” and Christian pop music on “Den vänstra stranden”.

In spite of the beforementioned smoothness the new album “Då som nu för alltid” struggles with some imperfections, quite simular to the ones you could find on Depeche Mode’s “Playing the Angel” where each sound were on max volume in contrast to the delicate craftmanship that always had been DM’s hallmark. On “Falska profeter” the base break through in the chorus and it sounds like my speakers (on every device) are failing (compression flaws by Spotify?). Lead singer and songwriter Joakim Berg sings with autotune in a new fashion that has been popular in contemporary pop for a few years, but not used before by Kent, on “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” and on the duet “Nattpojken & Dagflickan” with singer-songwriter Anna Ternheim. The base is to salient on all songs (I wonder if this is because it should sound grand with mid-priced bluetoothspeakers?). The songs “Nattpojken & Dagflickan” and “Tennsoldater” are radio pop that reminds me of Kent’s pop album “Vapen & Ammunition” (2002) in my opinion one of their weakest, despite all the hits from that album on the Swedish charts. But Kent save almost every song with some clever motions, e.g. the Fade to Grey-drum on “Vi för alltid” and the child choir on “Andromeda”. I have missed that choir since Kent’s beautiful EP “Hjärta & Smärta EP” (2005).

The lyrics on “Då som nu för alltid” are great poetry for a Swedish speaking audience. Both “Nattpojken & Dagflickan” and “Förlåtelsen” will be parts of a Swedish poetry canon in the future and there will certainly be books in literature about their songs.

The best songs are “Vi är inte längre där”, a classic Kent-melody in the same style as Gamla Ullevi, the ballad “Förlåtelsen” and the Disintegration-final “Den sista sången”. The melancholy Pictures of You-song might very well be Kent’s last song (Den sista sången means The last song).

Best songs: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” and “Den sista sången”

Format: (EP) Digital
Skivbolag: Gubbfritids (Universal Music Grooup)
Releasedatum: 27 maj 2015
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Johan Wohlert, Martin Sköld, Ninsun Poli
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Året Kite inte gjorde årets bästa EP

Det konstiga året 2015 blev året Kite inte gav ut årets bästa svenska EP. Kite brädades nämligen av Closure med debut-EP:n “Closure”.

Closure är något av en supergrupp med konstnärliga sångerskan Ninsun Poli, kände Kent-basisten Martin Sköld, och Johan Wohler från Mew. Och som om inte det vore en tillräcklig bedrift att bräda Kite så passar de samtidigt på att leverera all ny Kent-musik man kan behöva under ett år.

Första låten “Creatures” inleds som en sval Kent-hit med en pianomelodislinga ovanpå ett mjukt beat med Ninsun Polis fina sång som växer sig starkare och starkare fram till något som bara måste beskrivas som en omisskänlig Kent-driven refräng. Fast i den här tappningen med ännu bättre röst och på popvärldsspråket engelska – förstår ni hur bra resultatet blir? I “Creatures” återfinns allt kärleksvemod en poplåt kan förväntas uppbringa.

EP:n fortsätter med den rockiga balladen “Sing” i vilken Poli får ta i och visa upp sin vackra röst och ypperliga frasering i all dess storslagenhet t o m kryddat med ett ytterst välavvägt f-ord. Det är en av årets två bästa ballader, trots att den i likhet med Kents två senaste album samtidigt har mycket disco över sig och för en gammal syntharsjäl utmärkt ljudbild.

För “10000 Times Harder” får Closure betyget MVG i upptempoballadkunskap. En fullständigt förtjusande historia med en fin elgitarrslinga som ackompanjerar den fina refrängen:

“And you say that it’s easy/But I know now/It’s 10000 harder than you think/And you say that you don’t care/But I know now/you care so much more than you want to admit” och så ett bitterljuvt lalala:ande på detta. Ja, ni förstår ju själva, vi talar om den ståpälsen.

Sist, och minst, är “Snowflakes in Spring”. En fin ballad med ännu ett tjusigt röstcrescendo i refrängen från Poli. På en Kent-platta hade det varit en mellanlåt men med Polis röst och finpopsnickeriet från hela supergruppen så låter “Snowflakes in Spring” också som en hit.

Tracklist

01. Creatures (04:17)
02. Sing (03:20)
03. 10000 Times Harder (04:21)
04. Snowflakes In Spring (03:42)

(English version below)

The year that Kite didn’t make the EP of the year

Every year the Swedish electro duo Kite has released a new EP it has been the best Swedish EP of the year. But not in 2015. Kite’s “VI” was beautiful but nevertheless it was beaten by Closure with the EP “Closure”.

The EP starts with “Creatures”. For anybody familiar with the sound of Swedish arena-indie band Kent the song is easy recognisable, it could have been on their latest album “Tigerdrottning” (The Tiger Queen, 2014). There is a fine piano melody over a soft disco beat with the great voice of Ninsun Poli that grows until the final chorus. “Creatures” has strong hit potential. Since Miss Poli is a better vocalist than Joakim Berg in Kent “Creatures” is the perfect song for everybody concerned about a year without any new materials from Kent. Closure is providing the best substitute possible. “Creatures” contains all the love melancholy feellings one can wish for in a pop song.

The second tune “Sing” is a rock’n’roll ballad. Poli’s intense singing, her personal phrasing and a perfect put f-word makes “Sing” one of the two best ballads in 2015. For “10000 Times Harder” they get the highest grade in uptempo ballad music composition. It is a delightful song with a fine guitar melody with direct appeal that accopanies the chorus: ”And you say that it’s easy/But I know now/It’s 10000 harder than you think/And you say that you don’t care/But I know now/you care so much more than you want to admit”

“10000 Times Harder” ends with a bittersweet la-la-la. What more can you wish from a pop song?  It gives me goose-skin.

The EP ends with “Snowflakes in Spring”, another fine ballad with inspiring vocals from Poli in the chorus.

The members of Closure are no newcomers, the singer Ninsun Poli has released over twenty songs in her own name and worked with Swedish electro-funk band Familjen among others, Martin Sköld actually plays bass in Swedish indie-giants Kent and Johan Wohler is a member of Mew. Together as Closure they have made the best EP in 2015.

Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 30 april 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

Rösta Kent i riksdagsvalet

När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.

“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)

Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.

Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”

Tracklist

01. Mirage (05:35)
02. Var är vi nu? (04:20)
03. Skogarna (03:51)
04. La Belle Epoque (03:58)
05. Svart snö (04:08
06. Allt har sin tid (05:12)
07. Innan himlen faller ner (03:52)
08. Din enda vän (04:19)
09. Godhet (feat. Beatrice Eli) (04:22)
10. Simmaren (03:55)
11. Den andra sidan (05:04)

Format: (Singel) Digital
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 12 mars 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

Alla för alla och en för en

Kents nya singel “La belle epoque” är en ljus, driven och melodiös Kent-hit som påminner mycket om “Dom andra” i känsla och textinnehåll. Singeln lanserades i natt komplett med Jocke Bergsk synthigt distad pratsång i verserna och en driven refräng med stråkar och Erik Hassles ljusa överstämma i samma stil som “Jag ser dig” och “999” från albumet “Jag är inte rädd för mörkret” från 2012. Refrängen må vara ljusare och luftigare än i den depprockiga “Dom andra” fast texten är lika svart som det senaste halvåret i mörker.

“La Belle Epoque” är en dyster litania över samtidsfenomen i vårt iskalla IKEA-land: främlingsfientliget, nätmobbing, vapenexport, melodifestival, självmordstatistik och SMS-lån. Det är ytterst svårt att se vad som är vackert med vår svenska samtid. Men i refrängens slut slår Kent an samma sträng som i “Ensammast i Sverige”, från mästerverket “Tillbaka till samtiden”, och tar återigen upp en vacker tråd från Depeche Modes “The Sun and Rainfall” (1982) – “Things must change/We must rearrange them”, eller i Kents fall: “Alla för alla och en för en/Så börjar vi om igen”.

Kent är Sveriges bästa band.

Tracklist

01. La belle epoque (03:58)

Svenska Progress Productions släpper solo-EP’n “The Fire is on Me” med Kent-medlemmen Martin Sköld. Den begränsade 4-spårs EP’n släpps i skivande stund endast som en begränsad 10″ vinyl-EP på Record Store Day.

Den 20 april går Sveriges skivbutiker samman och deltar i den årliga internationella Record Store Day. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet. Och att fira kärleken till musiken.

Record Store Day inleddes 2008 med att Metallica gjorde ett live framträdande i skivaffären Rasputin Music i San Francisco

Skivomslaget till “The Fire is on Me” är designat av konstnären Jesper Waldersten och musiken beskrivs som dansant, elektronisk och mörk. Som referenser nämns artister som exempelvis Kavinsky.

“The Fire is on Me” släpps den 20 april via Progress Productions.

Tracklist

Amerikanska electro rock/electropop/indie-duon Polaroid Kiss är senare under året äntligen redo att presentera debutalbumet “Weakness of The Beautiful Souls”. Det första smakprovet, singelspåret “Pay Your Dues” har sedan en tid tillbaka funnits tillgängligt digitalt i fler olika versioner och nu följer man upp med den nio spår långa EP’n “The New Coliseum”.

Förutom det tidigare singelspåret i fyra olika versioner (med remixer av bland annat Assemblage 23 och Kant Kino) så inkluderas även två versioner av “White Lies and White Lines”, en alternativ version av “Maniateria”, en instrumental dito av “On Earths Last Night” och titelspåret “The New Coliseum”.

Polaroid Kiss består av San Fransiscoduon Brandun Reed och Ian Pickering (som tidigare har spelat med Sneaker Pimps och IAMX) som nu ha samarbetat och fått gästspel i studion av Perry Bamonte (som tidigare arbetat med The Cure), Craig Grant (från Union of Knives), Martin Sköld (från Kent) och Placebos Steve Hewitt.

“The New Coliseum” släpps på CD den 22 februari och finns ute nu digitalt (lyssna/beställ nedan!)

Tracklist

1. Pay Your Dues
2. White Lies and White Lines  (V2)
3. Maniateria
4. The New Coliseum
5. On Earths Last Night (Instrumental Mix)
6. White Lies and White Lines  (V1)
7. Pay Your Dues (Assemblage 23 Remix)
8. Pay Your Dues (Kant Kino Remix)
9. Pay Your Dues (Howie B Remix)

Precis som vi rapporterat tidigare så gör den forne Yvonne- och Strip Music-frontmannen Henric de la Cour solodebut i höst efter att ha plockats upp av det svenska skivbolaget Progress Productions.

Nu är detaljerna för det självtitulerade fullängdaren här, tillsammans ytterligare två smakprov; “80s” samt “Dracula”.

(Lyssna nedan!)

Albumet levereras (skivbolagets vana trogen) i en ordinarie utgåva samt en begränsad dubbeldiscutgåva *** (200 exemplar) där bonusdiscen innehåller tre remixer signerade Kent’s Martin Sköld, Alien Saws och Mr Monell & Emmon.

Henric de la Cour medverkade även med låten “Dogs” på den tredje delen av Progress Productions-samlingen “Born///Evolve///Progress” som släpptes under sommaren.

“Henric de la Cour” släpps den 19 oktober via Progress Productions.

Tracklist

1. Hank Solo
2. Dracula
3. Son Of A Bitch
4. Bedtime
5. My Machine
6. 80s
7. Dogs
8. Sally
9. Gothic
10. Lovers
11. Clinic

Tracklist bonus disc ***

1. My Machine (Martin Sköld Remix)
2. Dracula (Alien Saws Remix)
3. Son Of A Bitch (Mister Monell & Emmon RMX)

Henric de la Cour – 80s by ProgressProductions
Henric de la Cour – Dracula by ProgressProductions