Subscribe via: RSS
Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)
Huvudrapport: Thomas Hulteberg
Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson
Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.
Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K., Front 242, DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.
När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.
Bäst: Combichrist
Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!
Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.
Thomas Hulteberg
En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.
Thomas Hulteberg
Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.
Thomas Hulteberg
Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.
Thomas Hulteberg
Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!
Thomas Hulteberg
Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.
Thomas Hulteberg
Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.
Alexander Johansson
Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.
Alexander Johansson
X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.
Alexander Johansson
Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.
Alexander Johansson
Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?
Patrik Lark
The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.
Patrik Lark
Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.
Patrik Lark
Den har planerats under många år och nu är det äntligen dags för brittiska VNV Nation, med frontmannen och låtskrivaren Ronan Harris tillsammans med batteristen Mark Jackson, att ge er detaljerna kring den kommande “Resonance – VNV Nation and the Babelsberg Film Orchestra”.
På albumet har ett urval av bandets mest kända spår arrangerats och framförts tillsammans med den Potsdam-baserade klassiska orkestern German Film Orchestra Babelsberg i deras studio utanför Berlin.
Albumet kommer utöver i den begränsade digibook-utgåvan och den ordinarie CD/digipak-utgåvan med 11 spår även i en begränsad boxutgåva i extra påkostad förpackning som utöver CD-utgåvan även innehåller “Resonance” fördelad på 6 stycken 10″ vinylskivor. Denna innehåller också en 32-sidig booklet och inkluderar även bonusspåret “If I Was” ** som är hämtad från bandets senaste studioalbum “Transnational” (2013).
VNV Nation är inbokade för dubbla liveset till årets upplaga av Electronic Summer som arrangeras i Göteborg i augusti och kommer även medverka årets upplagor av bland annat E-tropolis, Amphi och Bram Stokers International Film Festival i engelska Whitby.
“Resonance” släpps den 15 maj via Anachron Sounds.
Artister: Legend, VNV Nation, Patenbrigade: Wolff
Scener: Babel/Deep, Malmö
Arrangör: Neostalgia
Foto & Rapport: Anders Nord
En dryg månad innan Electrixmas 2013 skulle gå av stapeln drabbades festivalen av ett stort bakslag: Inkonst blev av med sin krögare vilket innebar en festival utan alkoholrättigheter! Detta gjorde i sin tur att ledningen tvingades att ställa in festivalen. Under drygt en och en halv vecka gick en del av synthsverige i depressionstankar..
Som tur var så fick Neostalgia i Skåne tag i en lokal, eller snarare två lokaler, och delar av festivaluppställningen anslöt till den nya festivalen Electric Lucia. Tyvärr försvann Suicide Commando ur lineupen som istället fick tillskott av den danska EBM-pionjären Leaether Strip med Claus Larsen i spetsen.
Under den relativt korta tiden mellan festivaldöd och festivalfödsel hann jag lova bort mig på fredagen vilket gjorde att jag missade Leaether Strip som enligt hörsägen gjorde en ruggigt bra spelning.
Första anhalten var Babel där kvällens två första band skulle spela – Legend och VNV Nation. Först ut var Legend, en Isländsk nykomling som jag bara hört en låt av innan kvällens spelning. Jag blev glatt överraskad över energin i bandet: Karismatisk och teatralisk sångare som huserade säkert på scen i kvällens bästa ljus! Spelningen varade knappt 40 minuter men det kändes aldrig tråkigt eller stelt. Jag tror och hoppas att detta är ett band vi kommer få se mer av, utöver Sverigespelningarna den 7 respektive 8 februari då man agerar support till VNV Nation.
Sen var det dags för kvällens stora dragplåster. Bandet förmodligen ingen missat och de flesta har en åsikt om: VNV Nation. Duon kommer med ett nytt album i bagaget, är huvudnumret på stora Tyska festivaler år efter år och har en extremt hängiven fanskara . Sångaren Ronan Harris levererar hitlåt efter hitlåt, oftast med balanserat mellansnack mellan låtarna. Den evigt trumslagande kumpanen Mark Jackson hade också dagen till ära fått sällskap av en ny livekeyboardist på sin vänsterflank.
Med en repertoar som innehåller “Beloved”, “Nova (Shine a Light on Me)”, “Illusion” samt det nya alstren “Retaliate”, “Everything” och “Primary” så kan väl inget gå fel? På det stora hela nej men Ronan hade inte vaknat på rätt sida enligt många av de som stod längst fram och var kanske lite väl otrevlig mot fansen i vissa ögonblick vilket jag tyckte var synd. Det var detta som det pratades om efter spelningen, inte hur fantastiskt det faktisk lät. Jag är övertygad om att vi kommer få se en glad och energisprudlande Ronan på scen i februari.
Efter att spelningen avslutats med “Perpetual” (i vanlig ordning) iförda tomteluvor var det dags att bege sig till Deep för att avnjuta bandet som stod för en av 2012 års bästa spelningar: Patenbrigade: Wolff. Bandet som har en stor inspirationskälla i det forna Östtyskland. Gamla propagandaaffischer, byggkranar som bygger Berlinmuren och barn ifrån Freie Deutsche Jugend (Östtysklands scouter) visas upp på en duk via en projektor. Trots att scenen är väldigt liten så lyckas de fem bandmedlemmarna hitta sin plats, även om det innebar att sitta mitt på scenen med en öl när vederbörande för tillfället inte ingick i showen.
Vid ett tillfälle åkte det ut ett avloppsrör från scenen ut i publiken som det sedan hälldes öl i till en lycklig besökare. Dock hamnade merparten inte i munnen utan på kläderna. Den väldigt lekfulla och fantastiska spelningen bjöd på pärlor som “Stalinallee”, “Ostberliner bauarbeiter”, “Mauer radio”, “Saufen ist gesund” och “Brigadier trinkt bier”. När publiken börjat nynna på FDJ-sången ”Ich ladde die kanonen” kommer bandet in och bränner av “Volksarmee” och allsången får håret i nacken att resa sig! Återigen tränger sig Patenbrigade: Wolff in på topplistan av de bästa spelningarna för året i sista stund!
Då resan startat tidigt och kvällen var sen var det dags att bege sig hemåt. Detta gjorde att jag tyvärr missade Trakktor. Stort tack till arrangörer, band och goda vänner. Vi ses nästa år, får bara se om det blir Electric Lucia eller Electrixmas. Oavsett vilket det blir så kommer i alla fall jag tillbaks till Malmö!
[zooeffect AQNAJarayY4G]
Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 11 oktober 2013
Genre: Futurepop
Bandmedlemmar: Ronan Harris, Mark Jackson
Land: Irland, England
Recensent: Jens Atterstrand
VNV Nation, med Mark Jackson och den (numera Hamburgbaserade) karismatiske låtskrivaren och sångaren Ronan Harris, följer här upp det senaste albumet “Automatic” (2011) med den tio spår långa “Transnational”.
Albumet avhandlar fem upptempospår, tre instrumentalspår och en tvådelad ballad (som i sin tur binds samman med ett fjärde instrumentalspår) på drygt femtio minuter.
“Primary”, den råa och riviga “Retaliate”, som även var aptitretaren som bjöds inför albumsläppet, samt det näst sista spåret “Off Screen” representerar mycket av det klassiska VNV Nation som vi är vana vid och här visar man tydligt att man fortfarande är duktiga på att skapa snygga melodislingor och greppvänliga bryggor och refränger.
Just när det kommer till “Retaliate” så påminner den egentligen inte alls om “Control” från det förra albumet, men jag kan inte låta bli att ana en tydlig röd tråd här. Den lugna och sorgliga, men samtidigt hoppfulla “If I Was”, vars grund vilar stadigt på ett vackert akustiskt pianoarrangemang, är i sin tur det spår som bäst visar hur VNV Nation, trots sitt väldigt identifikativa sound faktiskt har vidareutvecklats i en enligt mitt tycke positiv riktning under de senare åren.
Melodier, starka känslor och harmonier har ju alltid legat i fokus när det kommer till Ronan Harris låtsnickrande både ljud och textmässigt även om det har blivit extra tydligt från “Of Faith, Power and Glory” (2009) och framåt. Flera av spåren innehåller trivsamma skiftningar i både ljudbild och tempo vilket egentligen aldrig gör det varesig långtråkigt eller förutsägbart.
Albumets enda ballad, “Teleconnect Pt. I”, vars andra del sedan avslutar albumet i ett drygt åtta minuter långt instrumentalspår, ljuder snyggt av varma och mustiga analogsynthar, men tyvärr når den inte i närheten av bandets tidigare diton, speciellt inte med den fantastiska “Nove (Shine a Light on Me)” relativt färsk i minnet från det förra albumet.
VNV Nation går inte att ta miste på, den saken är klar, och inga av deras fans kommer bli speciellt besvikna med “Transnational”. Låtmaterialet räcker dock inte hela vägen den här gången och känslan är att VNV Nation faller lite på eget grepp. Slutsatsen blir att några upprepningar och ett par experimentella instrumentalspår för mycket drar ner betyget och detta på ett i egentligen mycket välljudande och välproducerat album.
Bästa spår: “Primary”, “Retaliate”, “If I Was”
Sämsta spår: “Aeroscope”
VNV Nation bjuder på “Retaliate” hämtad från det kommande albumet “Transnational”. Fri nedladdning!
Knappt två år efter framgångarna med “Automatic”, som släpptes hösten 2011, så är nu VNV Nation redo att presentera det kommande albumet “Transnational”.
Albumet släpps både på CD och vinyl och i samma veva ger duon sig ut på en 31 datum lång turné där man även har bokat in tre datum i Sverige.
Utöver den sedan tidigare inbokade spelningen på årets upplaga av ElectriXmas i Malmö så gör duon ytterligare ett Sverigebesök i februari då man den 7 gästar Sticky Fingers i Göteborg för att sedan den 8 ta showen vidare till Dieselverkstaden i Stockholm.
Bakom de två sistnämnda arrangemangen står Swedish Showcase/Lindh och biljetter finns redan att köpa via Tickster.
I samma veva har så har frontmannen Ronan Harris meddelat att han ännu inte givit upp hoppet om att kunna släppa delar av inspelningarna från bandets uppträdande vid förra årets Gothic Meets Klassik-festival där man framförde ett antal låtar tillsammans med en klassisk konsertuppsättning.
Bandet ansåg från första början att inspelningarna var obrukbara men Ronan Harris meddelar nu att man vill göra allt för att kunna släpps åtminstone delar av materialet. Detta tillsammans med andra helt nyinspelade spår med klassiskt arrangemang.
“Transnational” släpps den 4 oktober via Anachron Sounds.
Dag 1: Chrome, Rabia Sorda, Staubkind, Blutengel och VNV Nation med sedvanliga konserter på vanlig scen.
Dag 2: Staubkind, Blutengel och VNV Nation – ackompanjerade av endast symfoniorkester bestående av 42 musiker, uppdelade i sträng-, stråk-, blås- och slagverkssektioner.
Efter en drygt 90 minuter lång promenad från Leipzig centrum anlände jag vid Haus Auensee precis samtidigt som Chrom gick på scenen. Chrom är ett band som jag inte sett live innan, så det var med nyfikenhet jag sällade mig till publikhavet. Efter dryga 25 minuters framträdande kan jag konstatera att dom trivs ihop på scen samt att den tyska publiken verkade gilla det dom såg och hörde!
När sedan Rabia Sorda gick på scenen höjdes pulsen i publikhavet. Med låtar som “Out of Control”, “Money Talks”, den kommande singeln “Eye M the Blacksheep” och inte minst, deras bästa låt enligt mig: “Radio Paranoia”, så kan man inget annat göra än att tacka Erk Aicrag för en mycket bra och energisk spelning. Det är inte många sekunder som Hocico-frontmannen står still under spelningen.
Efter en kort paus var det sedan dags för Staubkind att gå på scen. De presterade bra och den tyska publiken uppskattade bandet. Tysk gothrock tillhör dock inte mina favoritgenrer och Staubkind blev inget undantag. Efter 45 långa minuter gick dom av och det var äntligen dags för Blutengel.
Blutengels förtrupp bestod av fyra fanbärande kvinnor. När sedan Chris Pohl och Ulrike Goldmann äntrade scenen steg jublet i lokalen. Blutengel levereade som vanligt en uppsjö av hits och en sprakande liveshow. Dansöser, vampyrer, bödlar och döden avlöste varandra i ett rasande tempo till låtar som “Über den horizont”, “Lucifer” och “Children of the Night”. Det som saknas i form av musiker ersätts med teater. Efter att ha njutit med både öron och ögon i lite mer än en timme var det dags för kvällens huvudband.
VNV Nation bestod dagen till ära av Ronan Harris (sång), Mark Jackson (trummor), Tom Lesczenski (keyboards) och André Winther (keyboards). Publikens jubel visste inga gränser när de fyra herrarna klev upp scenen under introt “On Air” (hämtat från senaste albumet). Spelningen genomfördes i ganska högt tempo utan några långa monologer mellan låtarna. Enda längre uppehållet var när Ronan tårögd förklarade att en tjugoårig dröm äntligen gått i uppfyllelse i och med morgondagens symfoniska konsert. Denna första kvälls konsert innehöll den vanliga hit-kavalkaden bestående av bland annat “Illusion”, “Control”, “Honour 2003”, “Chrome” och såklart den obligatoriska avslutande “Perpetual” med tillhörande allsång a’ la fotbollsarena!
Första kvällens två minus var att garderoben blev fulla, så att hälften av besökarna snällt fick bära runt på sina vinterjackor och väskor samt att arrangörerna inte öppnade upp balkongsektionen fastän det var extremt trångt i lokalen och publiken stod packade på varenda kvadratcentimeter golvyta som fanns.
Med bestämda steg och en enorm förväntan på kvällen anlände jag till konserthuset Gewandhaus en kvart innan dörrarna öppnades. Det första som slog mig var hur uppklädda alla var. Merparten av besökarna hade kostym respektive långklänning. När jag hittat min sittplats och slagit mig ner var min första tanke: Skönt att Staubkind bara får 25 minuter, då jag inte var allt för imponerad av gothrocken dagen innan. Redan från första stråktaget hos orkestern var gåshuden ett faktum! Alla stråkmattor och orkesterarrangemang lyfte dom till en helt ny nivå. Låtar som “Wenn du” och “Dein engel schweigt” får nytt liv. Det som jag trodde skulle bli en transportsträcka blev istället en alldeles för kort stund av gåshud och perfektion. Så otroligt vackert!
Efter en kort paus gick sedan Blutengel upp på scenen och med Staubkind fortfarande färskt i minnet trodde jag att jag visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade fel, enormt fel. De mer komplexa orkesterarrangemangen, Ulrike Goldmanns stämma, samt Chris Pohls timing i varenda låt lyfte tillställningen till det bästa jag upplevt under mina dryga 25 år som synthare. Redan under första låten “Man in the Mirror” var jag så hänförd att det kändes som om tårarna inte var långt borta. Under vackra “Über den horizont” uppenbarade sig på en avsats bakom orkestern en vitklädd dansös med fågelvingar fästa vid armarna. Hennes graciösa rörelser följde texten på ett gripande sätt och kan omöjligt ha lämnat någon oberörd. Utöver tidigare nämnda låtar lyfte sig “Die With You” och “Seelenschmerz” något över den övriga repertoaren. Musik kan nog inte bli mycket bättre än så här!
Efter en 40 minuter lång paus då man kunde passa på att köpa förfriskningar, mingla och pudra näsan var det dags för VNV Nation.
Ronan ensam gick upp scenen och dirigenten höjde händerna i absolut tystnad. Med de första spröda tonerna från stråksektionen inleddes konserten med “Nova (Shine a light On Me)”, en låt som tillsammans med symfoniorkester och Ronans röst förvandlades till absolut magi. Jublet och applåderna efter detta nummer höll på så länge att frontmannen till sist och med ett leeende fick be publiken om tystnad. Detta hände sedan efter varenda låt som framfördes skall tilläggas – Ronan var rörd till tårar i slutet av spelningen.
Konserten fortskred med låtarna “Legion (Anachron)”, “Solitairy” och “Further”, alla sagolikt vackra och mycket passande att framföras på detta sätt. Under “Standing” slutade plötsligt Ronans mikrofon att fungera och under den stund det tog för honom att få en ny fungerande sjöng han ändå och publiken applåderade, innan resten av låten framfördes utan problem. Då de första välkända tonerna i “Illusion” hördes spontan-applåderade och jublade hela konserthallen så högt att Ronan återigen fick be om tystnad, då publiken nästan överröstade orkestern! Mer än en person grät när Ronan framförde “Illusion”. Därefter framfördes “Beloved” i en ”välkänd” version, fast med riktiga stråkar och tusen gånger bättre än vad som hörts innan.
Innan “Perpetual” började bad Ronan publiken om att inte sjunga med och när låten började gick ett fniss genom konserthallen, sedan var det tyst. Den låten har väl aldrig framförts med sådan värdighet någon gång förut, vilket var befriande att uppleva. “Perpetual” förtjänar bättre än att bli reducerad till något man lallar sönder. Efter flera minuters stående ovationer och jubel som inte upphörde fastän Ronan gått av scenen kom han så in igen och jublet ökade om möjligt i styrka. Till och med orkestern och dirigenten som torde vara vana vid stora applåder såg både glada och överraskade ut. Ronan höll sedan ett tacktal till alla i arrangemanget inblandade och berättade att detta var en dröm som gått i uppfyllelse, samt bjöd pubilken på ett skratt när han förklarade att Mark skulle varit med på scenen men att hans trummor inte fick plats.
Därefter blev det “Standing” som extranummer till allas glädje då en del av den låten pga tekniska problem gått förlorad tidigare under kvällen. Till er som inte var där kan jag bara beklaga. Denna spelning var fullständigt unik. Samtliga konserter kommer släppas på DVD men kan aldrig kunna jämföras med akustiken och atmosfären i Gewandhaus i Leipzig.
Enligt utsago blir det ett Gothic Meets Klassik även nästa år. Missa inte det, det kommer i alla fall jag inte göra!
Artister: Hocico, VNV Nation, Combichrist
Datum: 26 juli 2012
Scen: Emmabodafestivalen
Rapport & Foto: Anders Nord och Benny Tillberg
OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!
När Arvikafestivalen kastade in handduken 2010, efter många års trogen tjänst, så var det många såg chansen att se synthband på någon av de större svenska festivalscenerna som en utopi i framtiden. När Emmbodafestivalen i år så bokade inte mindre än tre större band: VNV Nation, Mexikanska Hocico och de Norsk/Amerikanska giganterna Combichrist så var känslan euforisk!
Elektroskulls Anders Nord och Benny Tillberg packade kamerorna och drog i väg till Småland..
Festivalarrangörerna hade förlagt alla tre banden till samma dag, torsdagen, vilket gjorde att man kunde göra det till en endagsfestival om man ville. Först ut var Hocico, som består av Erk Aicrag och Racso Agroyam.
Efter introt “Breathe Me Tonight” var det full fart på Erk. Med en speltid på dryga timmen, så var det en väldigt intensiv hitkavalkad med låtar som “Bite Me”, “About a Dead”, “Dog Eat Dog” och “Where Words Fail, Hate Speaks”. Trots att det bara var drygt 50(!) synthare i publiken såg Erk synbart nöjd ut. Han hoppade ner i fotodiket och hade allsång med publiken som svarade med att slita sönder en kedja på scenklädseln och dra honom i håret. Allt i ren glädje! Detta var en av de bästa Hocico-spelningar jag bevittnat och får ni möjlighet att gå på en spelning med Tacobodyns mästare så ta den!
När VNV Nation gick på scenen vid tiotiden så hade syntharskaran ökat till 100-150 personer. Efter introt besteg Ronan Harris, Mark Jackson, Tom Lesczenski och André Winter scenen. I vanlig ordning öppnade man starkt med “Chrome”. Speltiden var en dryg timme, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för Ronans tradiotionella mellansnack. Publiken var med på noterna redan från första tonen och sedan var det allsång hela spelningen igenom! Låtarna flöt på i ett. “Resolution”, “Standing”, “Space and Time” och avslutande “Perpetual” med den obligatoriska allsången, som även fortsatte av publiken långt efter det att bandet gått av scenen. I och med att det inte funnits tid för spexandet och allsången på svenska, så valde publiken att själva sjunga “Små grodorna”. En bra avslutning på en mycket bra konsert!
Den enda arrangörsmissen var att när VNV Nation precis slutade spela så började Combichrist samtidigt på en annan scen! Jag ilade snabbt över och såg bland annat Andy LaPlegua på scen i beklädd i en djur-one-piece. Bandet hade precis som på Amphifestivalen förstärkts med en gitarrist på scen. Såg ett par låtar med TBM-pionjärerna innan jag tog en tur på festivalområdet.
Sammanfattningsvis konstateras att detta är ett underbart initiativ av Emmabodafestivalen och om man planerar att göra samma satsning på synthen nästa år så kommer i alla fall undertecknad garanterat tillbaka! Efter att ha pratat med massa VNV Nation-fanatiker i Göteborg när jag kommit hem så var det många ledsna miner, då informationen inte gått fram att VNV Nation spelade i Sverige i sommar. Lite mer marknadsföring på Synthklubbar (och kanske här på Elektroskull.com?) och dylikt kommer garanterat resultera i att fler kommer åka till Emmaboda 2013.
Tack för tre bra spelningar och en trevlig festival! Som sagt, jag hoppas vi syns nästa år!
Hocico – Foto: Anders Nord
Hocico – Foto: Anders Nord
VNV Nation – Foto: Anders Nord
VNV Nation – Foto: Anders Nord
VNV Nation – Foto: Anders Nord
VNV Nation – Foto: Anders Nord
Combichrist – Foto: Benny Tillberg
Combichrist – Foto: Benny Tillberg
Combichrist – Foto: Benny Tillberg
Combichrist – Foto: Benny Tillberg
Combichrist – Foto: Benny Tillberg
Artist: VNV Nation (+Straftanz)
Datum: lördag 12 november 2011
Scen: Kolingsborg, Stockholm
Foto: Jens Atterstrand
Tinitus stod för ett suveränt arrangemang av VNV Nations spelning i Stockholm på ett utsålt Kolingsborg. Ett stort välriktat tack till Daniel, Henrik och alla andra inblandade för en grym kväll!
