Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Massproduktion
Releasedatum: 4 oktober 2019
Genre: darkwave, electro
Bandmedlemmar: Jan Strandqvist, Susanne Jonsson
Land: Sverige
Recensent: Jannice Faringer

(English version below)

När jag fick höra att ett nytt Red Mecca-album låg i pipelinen blev min glädje stor. Nyfikenheten över hur dynamiken mellan Jan Strandqvist och nya sångerskan Susanne Jonsson skulle te sig och över hur konstellationen skulle ta projektet vidare efter det att Frida Madeleine lämnade 2018 växte. Nyfikenhet och förväntan men aldrig någon oro, Jan för en alltid med trygg hand ut genom sitt musikaliska landskap. Det han letade efter, (och fann) i Susanne, hennes röst och förmåga att framföra sången, känns som ett klockrent val. Två lika delar intressant musik och intressant röst.

Så när jag så fick börja lyssna in mig på nya albumet Truth, så inleddes min kärleksrelation med detsamma. Det är så sjukt befriande att få bli lite hänförd och inte veta vad som komma skall i detta, ofta likriktade och “mainstreama” sätt som många, tyvärr, gör musik på. Men de nio låtar som Truth består av passerar inte förbi, de kräver lite, samtliga innehåller små finesser och ju mer en lyssnar, desto mer finns att finna.

Såklart sätter hjärnan i gång och vill göra en massa referenser till andra band och sångare, så även min. Upptempo-låten “Our Story Told” har en intensitet och nerv får mig att tänka på amerikanska gruppen Poliça och sångerskan Channy Leaneaghs förmåga att liksom borra in klorna i en från första versraden och vars grepp en inte kommer ur förrän låten är över. Klor som jag även tycker att Susanne har begåvats med.

På “This Could Be A Revolution” använder hon en torrare och hesare röst med tydliga vibraton som avslut som påminner om Nina Perssons (The Cardigans) själfulla sångstil. Emellanåt pressar Susanne på så att en nästan själv hjälper till att ta i från diafragman, snyggt!

Men där får det räcka med jämförelser för Truth förtjänar att lyssnas på frikopplad från annan musik. Sammanfattningsvis så är det en njutning att lyssna på en så mångfacetterad sångerska vars röst är full av karaktär och inslag av styrka, raspighet, jazzighet och mörker.

Som jag nämnde ovan så är Jan en mästare på att skapa fantastiska elektroniska ljudpanoraman.  Ibland likt spända nerver som darrar och ibland med en bombastisk släpighet som befriar. Redan från inledningsspåret “A Dark Place” leds vi, genom en slags ambient och elektroorganisk ljudbild, in i en djup skog någonstans uppe i Sundsvallstrakten (kanske) där det är lätt att bli kvar en god stund. Genom mörka vågor av analoga synthljud, lätt dissonans och välriktade arpeggios i en storslagen kombination levererar duon ett album att bli omsluten av i höstmörkret.

Red Mecca kan se tillbaka på en fin karriär som har lett både till Manifestpris i synthkategorin för albumet Electricity och till livespelningar på några av Europas allra största alternativa festival- och konsertscener, med Truth har vi nio nya anledningar att fortsätta följa deras spännande resa.

Tracklist

01. A Dark Place (06:05)
02. Open Up (04:01)
03. Are You Brave Enough (05:17)
04. Our Story Told (03:32)
05. Truth (05:13)
06. This Could Be A Revolution (04:25)
07. Dawn (04:59)
08. Hold Your Breath (05:52)
09. Eko (05:45)

(English version below)

When I heard that Red Mecca had a new album in the pipeline I was overwhelmed with joy. My curiosity regarding how the dynamics between Jan Strandqvist and new vocalist Susanne Jonsson would unfold and about how the constellation would take the project forward after Frida Madeleine left the band in 2018 grew. Curiosity and expectation, but never any worries. Jan always leads you by a safe hand onto his musical landscape. What he was looking for (and found) in Susanne, her voice and ability to perform the songs, feels like a wise choice. Two equal parts with interesting music and interesting vocals.

So when I began to listen to the new album Truth, my love relationship began instantly. It’s so liberating to be a little enamored and not knowing what’s to come in this, often straightforward and “mainstream” way that many, unfortunately, make music these days. But the nine songs on Truth don’t pass you by, they require some focus while they all contain small features and the more you listen, the more there is to find.

Of course, the mind is set in motion and it wants to make a lot of references to other bands and singers and my own mind was no exception. The uptempo song “Our Story Told” has an intensity and nerve that makes me think of the American act Poliça and singer Channy Leaneagh‘s ability to push the claws inside you from the first verse line with a grip that doesn’t let you get away until the song is over and those are the same kind of claws that Susanne has been gifted with.

On “This Could Be A Revolution”, she uses a drier and sharper voice with clear vibration that is reminiscent of Nina Persson‘s (The Cardigans) soulful singing style. Occasionally, Susanne pushes on so much that oneself almost helps it on from diaphragm. Nice!

But that’s enough of comparisons because Truth deserves to be listened to decoupled from other music. In summary, it is a pleasure to listen to such a multi-faceted vocalist whose voice is full of character and elements of strength, raspiness, jazziness and darkness.

As I mentioned above, Jan is a master when it comes to creating amazing electronic sound panoramas. Sometimes with a tense nerve that tremble and sometimes with a bombastic liberating slackness. Already from the opening track “A Dark Place” we’re being led through a kind of ambient and electro-organic soundscape, into a deep forest (perhaps) somewhere around the area of the band’s hometown Sundsvall where you easily could feel you’d want to stay for a good while. Through a combination of dark waves of analog synth sounds, slight dissonance and well-directed arpeggios the duo delivers an album to enbed you in the autumn darkness.

Red Mecca can look back on a great career that has led to both an award in the synth genre of the Swedish Manifest awards for the album Electricity and live performances on some of Europe’s biggest alternative festival and concert stages. With Truth we’ve got nine new reasons to continue to follow their exciting journey.

Jannice Faringer fick en pratstund med Sundsvallsduon Red Mecca som efter framgångarna med den Manifestbelönade Electricity (2016) nu åter är albumaktuella med I See Darkness in You.

– Från det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalets punk och new wave till det elektroniska Red Mecca, kan du berätta mer om den musikaliska resan?

(Jan) Jag såg min första punkspelning med Massmedia på Sundsvalls Musikforum 1979 och blev helt golvad av den ursinniga energin och även uppenbarelsen av sångaren Anders Brodins svarta ”trenchcoatvevande” med armarna till larmet. Jag ville göra samma sak. Tyvärr så var det jävligt tråkigt och tradigt att lära sig spela gitarr. Så det övergav jag snabbt men i kölvattnet av punken så skummade och svallade ny maskinmusik (The Human League, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire osv.) fram sida vid sida av postpunken som även den använde synthesizers och trummaskiner. Jag köpte min första synth 1980 och var med i bildandet av ett av Sundsvalls första synth/postpunkband, Fordringsfulla Gäster. Vi gjorde en studioinspelning (som jag typ inte hört sedan dess) och ett antal livespelningar lokalt.

Därefter gick min resa via Brända Barn som jag började hamra synthar och slagverk med hösten 1982 och plötsligt var vi “rockens framtid” som blev en alltför tung kostym att bära, så 1984 la vi ned. Efter diverse tillfälliga mindre lyckade inhopp i olika band leddes jag snart in på att skruva synthar på egen hand och efter åratal av fokus på annat, som t. ex religionshistoriska- och sanskritstudier så startade jag upp Red Mecca 1997 som först byggde på big beat likt Chemical Brothers och Prodigy och därefter något slags house/techno/pop-hybrid som snurrade iväg till skivkontrakt med Telegram Records. Men eftersom jag då var aktiv alkoholist och narkoman så blev det bara skit av allt till slut. Efter ett par behandlingar och en lång nykter tid och nyktert liv så rebootade jag Red Mecca tillsammans med Frida Madeleine senhösten 2012. Hon var pusselbiten som passade perfekt för återgången till de musikaliska rötterna och som filtrerade genom allt sotsvart destruktivt kaos men även genom konstruktiv ljus kreativitet som helt plötsligt fanns att tillgå. Vi kompletterade varandra helt perfekt i processen som liksom utan att vara uttalad var självklar. Vi visste vad vi ville göra och även om ramarna var som satta av postpunken, så började vi måla utanför dem. Som sig bör. Det blev en läkande process och resan, som alltid är själva syftet, liksom startade med Never Mind The Bollocks (Sex Pistols) och The Feeding of the 5 000 (Crass), Unknown Pleasures (Joy Division), In the Flat Field (Bauhaus), Computer World (Kraftwerk) och Reproduction (The Human League), började ta bra fart igen. Jag hade dessutom plötsligt möjlighet att bygga upp en maskinpark med det jag behövde och mer därtill och förmågan att krama kärlek och hat ur syntharna hade växt efter vägen.

– Hur ser din musikaliska bakgrund ut och hur kom du i kontakt med Jan?

(Frida) Min musikaliska resa började kanske på mormor och morfars gamla piano. Jag tog ut låtar jag tyckte om och gjorde nya melodier som jag sedan skrev texter till. Jag minns att jag hade ett block fullt med texter och korta berättelser, oftast var dom på engelska. När jag var elva år blev jag och min bästa kompis Camilla besatta av Slipknot efter att ha sett en av deras medlemmar, Shawn, på ett uppslag i en OKEJ-tidning. Det var mycket metal och goth blandat med 90-tals doftande pop när jag var yngre. Jag har nog alltid fallit för starka melodier och refränger. Får jag det på hjärnan, så är det förmodligen bra.

Genom hela gymnasiet var jag otroligt förvirrad egentligen, kände mig rotlös musikaliskt. Visste inte alls vad jag ville eller tyckte om. Jag satt ofta och plinkade på en gammal Casio keyboard eller en ostämd gitarr och raderade allt jag spelade in. 2011 startade jag och min dåvarande pojkvän en duo, jag hade precis tagit studenten och flyttat tillbaka till Sundsvall från Stockholm. Vi spelade någon slags ambient pop som jag aldrig blev riktigt nöjd med. Ett år senare träffades jag och Jan utanför den lokala rockklubben Pipeline. Vi satt ett gäng i några fåtöljer, rökte och drack ohälsosamma mängder kaffe. Det var nog första gången jag fick höra om Red Mecca.

– Letade du efter en sångröst redan då Jan? Eller hur kom det sig att ni började arbeta tillsammans?

(Jan) Alltså, jag såg Frida Madeleine (i hennes projekt) på Pipeline och blev liksom golvad av hennes röst och väsen och blev ganska omedelbart övertygad om att hon var rätt för Red Mecca. Jag hade så smått börjat spana och lyssna efter en röst och frågade om hon ville gästspela på ett gig. Det funkade så jävla bra så en kort tid därefter var hon fast medlem så att säga.

– Vi upplever att det tredje albumet Electricity (2016), som bland annat tilldelades priset för årets synth vid Manifestgalan, gav er ännu mer uppmärksamhet än tidigare även på hemmaplan. Upplever ni att den svenska publiken har varit lite mer svårflirtad?

(Jan) Generellt sett så kan jag tycka att det kan vara lite stirrigt och ängsligt i Sverige. Är det här ”rätt”?,  stiger min coolhetsfaktor om jag gillar det och det bandet? osv. Min uppfattning är att det ute i Centraleuropa finns en mer okomplicerad nyfikenhet och att man faktiskt i högre grad går och ser band som man knappt hört talas om för att man gissar att det kan bli en jävla höjdarupplevelse. Electricity gav oss såklart mer uppmärksamhet men det är framförallt svårt att få spelningar i Sverige jämfört med t. ex Tyskland. Men så är det väl för alla som rör sig i liknande musikaliska landskap och inom liknande musik i Sverige. Scenen är mindre och vi har ju inte haft nån draghjälp från nåt håll i det här utan har jobbat oss upp till där vi är idag för helt egen maskin. Vi har gjort i stort sett allt själva. Vi har ju inget bokningsbolag eller promobolag eller nån Fredrik Strage som pekat på våra album i ”gomorronsoffan”. Och den svenska publiken är ju något mer svårflirtad.

– Det ligger mycket i det du beskriver och det är något som även vi upplever, det är egentligen själva grunden till det vi gör med Elektroskull. Om vi återknyter till föregående fråga och en följdfråga till den: Hur ser er skaparprocess ut? Har den förändrats något genom åren?

(Jan) Jag har lärt mig att det inte är någon idé att ha någon plan när jag sätter mig ner för att skapa musik, utan bara följa med vart flowet tar mig. Många gånger har jag satt mig ner och tänkt göra till t.ex något hårt maskinellt punksväng för ett dansgolv och förvånat lyssnat på en lååångsam vacker organisk historia à la Cocteau Twins som slutresultat. Det är bara att öppna upp kranarna och se vad som tänkas kan komma ut. Jag behöver i högsta grad också ladda ett slags andligt batteri genom att t. ex ta vespaturer till havet, skogen och nedlagda industrier osv. för att sedan kunna ha tålamodet som krävs för att bygga musik. Jag bor på en idealisk plats för dessa saker. Har visserligen flyttat in mitt i smeten i staden nu, vilket nog kommer att påverka skapandet i positiv riktning ändå. Allt det andra finns dessutom i närheten då jag bor i en relativt liten stad. Processen har förändrats radikalt rent tekniskt men betydligt mindre känslomässigt. Jag fyller 54 år i år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Det är en bra grej i skaparprocessen.

Jag och Frida har ju suttit på varsitt håll och bollat filer och idéer mellan oss. Det har varit ett utmärkt sätt och kanske det enda sättet, då vi båda är extrema ensamvargar i en kreativ process. Och vi har alltid mött upp till slut.

– Och med det nya albumet I See the Darkness in You, har ni arbetat efter något speciellt tema?

(Jan) I See Darkness in You är betydligt mörkare än något som vi har gjort tidigare, faktiskt delvis framsvettad genom nya brottningsmatcher med gamla demoner. Från oss båda. Sedan lever vi i en jävligt orolig tid återigen. Fan, det var länge sedan jag nojjade över kärnvapenkrig. Det fanns ju liksom överhängande fram till slutet på 80-talet. Klimatet kommer troligtvis haverera. Vattnet tar slut på södra halvklotet. Osv.. Jag behöver väl knappast rabbla kaos. Ni vet. Men vi gör ju inget enligt någon plan utan det vi gör får ta oss dit det är meningen att vi ska med våra plattor. Vi reser mer eller mindre med bara. Men det är ett progressivt mörker. Det handlar definitivt inte om hopplöshet. Vi berättar snarare bara vart vi är för stunden. Vi är ju i grunden två väldigt positiva personer.

– Även ert visuella språk har en framträdande roll, med fantastiska (i vårt tycke) videoprojektioner, är det viktigt för er att även den dimensionen får utrymme och hur tänker ni kring kopplingen mellan musik och bild?

(Jan) Musik framkallar mer eller mindre alltid bilder för alla människor tror jag. För vissa är kopplingen kanske betydligt mer framträdande. Eller viktigare. Men bilderna eller filmerna är likt drömmar, känslobaserade. Individuella. Såklart. Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av kompositionen mellan bild och musik på film och när en film lyckas bli sådär helgjuten i berättandet så att tårarna bara kommer, inte för att det nödvändigtvis är sorgligt, utan för att det är så jävla bra gjort, då har ju filmskaparna lyckats förmedla något stort. Tycker jag. Till I See Darkness in You så har vi anlitat en videokonstnär, Christian Godin, som gjort projektioner till varje låt på albumet. Det blir en jävla mindfuck på en ny nivå, då de är brusande och forsande psykedeliska och mindre ihopklippt film som tidigare. Allt kommer förstärkas ytterligare. Musik och bild.

– Det låter lockande! Till sist, Hur ser planerna ut för restan av året för Red Mecca?

Här tar intervjun en ny vändning då vi får veta att Frida Madeleine kommer att avsluta sin tid med Red Mecca efter det absolut sista framträdandet på, för dem båda betydelsefulla scenen på Pipeline i Sundsvall då de kommer att framföra guldkorn ur deras fina repertoar. Men detta blir även den enda chansen att få höra dem framföra det nya albumet I See Darkness in You live.

Vi tar emot beskedet med en känsla av sorg. Men ändå med en trygghet och vi instämmer i, att detta inte är slutet utan början på något nytt. Något annat är liksom omöjligt när det kommer till de musikaliska konstnärer som Jan och Frida Madeleine är och alltid kommer att vara. På sin plats och från djupet av våra musikhjärtan, ett stort tack för musiken!

I See Darkness in You släpps på fredag den 18 maj och kan förbokas/beställas på både CD och vinyl här redan nu!

Moonlight Cove, som senast var albumaktuella med den Manifest-nominerade “Hearts of the World” (2012), presenterar videon till den nya singeln “No More Tragedy” som finns ute nu!

Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 25 mars 2015
Genre: Industrial, postpunk
Bandmedlemmar: K.Grip, J.Lange, H.Sunbring, P.Fristedt, T.Eidevald
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

I uppdaterad och stilren kostym

Efter framgångarna med den Manifest-vinnande “Hardware” (2012) och remixalbumet “SFTWR” (2013) så återvänder nu Stockholmskvintetten Agent Side Grinder, som består av sångaren och frontmannen Kristoffer Grip tillsammans med Johan Lange, Henrik Sunbring, Peter Fristedt och Thobias Eidevald, med det nya albumet “Alkimia” efter att ha funnit ett nytt hem hos Progress Productions.

Redan några få takter in i den inledande “Into the Wild” så drar Kristoffer Grips mörka och vemodiga stämma oss in i Agent Side Grinders uppdaterade ljudlandskap. Ett ljudlandskap som snarare andas ett slitet (men ack så vackert) industriområde i Manchester i slutet av 70-talet än en blomstrande regnskog.

“Alkimia” presenterar Agent Side Grinder i en uppdaterad och för mig väldigt stilren kostym. Melodierna är generösare och rakare än tidigare, även om den industriella bottnen fortfarande finns där, ständigt ackompanjerade av de Joy Division-doftande gitarrslingorna.

Efter den melankoliska “For the Young” så bjuds vi på albumets industrimangel som självaste Dirk Ivens måste ha imponerats av: “Hexagon” är en härligt smattrande slagdänga som gjord för de mörka dansgolven.

Att “hitlåten” “This is Us”, som agerade aptitretare inför albumet, infinner sig först som näst sista spår understryker dessutom att den här fullängdaren är väl genomarbetad och att bandet har stort självförtroende i sitt låtskrivande.

“Alkimia” är måhända mer lättlyssnad än bandets tidigare material på gott och ont och i vissa spår påminns jag framförallt av Henric de la Cours senast album av någon anledning. Men Agent Side Grinder tappar för den sakens skull inte bort sina rötter på vägen. Få i den här genren lyckas med bedriften att presentera elektronisk musik så full av känslor och liv.

Tracklist

01. Into the Wild (04:40)
02. New Dance (03:25)
03. Giants Fall (04:29)
04. Void (The Winning Hand) (06:01)
05. For the Young (05:06)
06. Hexagon (03:50)
07. This is Us (03:54)
08. Last Rites (06:54)

(English version below)

In an updated and stylish suit

Following the success of the Manifest-winning “Hardware” (2012) and the remix album “SFTWR” (2013) the Stockholm-based quintet Agent Side Grinder, with singer and frontman Kristoffer Grip along with Johan Lange, Henrik Sunbring, Peter Fristedt and Thobias Eidevald, now return with their new album “Alkimia” after finding a new home with Progress Productions.

Already a few beats into the initial “Into the Wild” Kristoffer Grip’s dark and melancholic voice pulls us into the updated soundscape of Agent Side Grinder. A soundscape that reminds more of a worn (but oh so beautiful) industrial estate in Manchester in the late 70’s than a thriving rainforest.

“Alkimia” presents Agent Side Grinder in an updated and for me very stylish suit. The melodies are generous and straighter than before, even though the industrial foundation is still there, constantly accompanied by the Joy Division-inspired guitar loops.

After the melancholic “For the Young” we’re treated with an industrial cracker that even would have impressed Dirk Ivens: “Hexagon” is wonderfully rattling and perfectly made for the dark dance floors.

The “hitsong” “This Is Us”, that acted as the appetizer before the album, then presents itself just first as the penultimate track wich also emphasizes the facts that this full length album is well worked through and that the band has a great confidence in their songwriting.

“Alkimia” is perhaps more easy-listened than the band’s previous material for better or worse and and on some of the tracks it reminds me of Henric de la Cour’s latest album for some reason. But Agent Side Grinder remains faithful to their roots on the way and few in this genre manages to present electronic music so rich of emotions and life.

Efter att ha funnit ett nytt hem på Progress Productions så är nu Agent Side Grinder redo att presentera bandets nya album “Alkimia”.

Den Stockholmsbaserade kvintetten var senast var aktuella med “SFTWR” som släpptes 2013 och dess föregångaren “Hardware” (2012) belönades med Manifest-priset i synthkategorin när det begav sig.

Agent Side Grinder består av Kristoffer Grip, Johan Lange, Henrik Sunbring, Peter Fristedt och Thobias Eidevald och bandet gjorde sin officiella- och självtitulerade albumdebut 2008.

“Alkimia” innehåller åtta spår och levereras (utöver digitalt och på CD) även i en begränsad vinylutgåva.

Den första singeln “This is Us” (vars b-sida “Beloved Fool” även innehåller ett gästspel av Kite) släpptes i november (se videon nedan). Den 24 april spelar bandet åter live på hemmaplan när de gästar Debaser Medis i Stockholm.

“Alkimia” släpps den 25 mars via Progress Productions.

Tracklist

01. Into the Wild
02. New Dance
03. Giants Fall
04. Void (The Winning Hand)
05. For the Young
06. Hexagon
07. This is Us
08. Last Rites

SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter) är glada att kunna presentera de nominerade till Manifestpriset 2015.

Årets gala går precis som tidigare av stapeln på anrika Nalen i Stockholm och datumet är fredagen den 6 februari.

Manifestgalan uppmärksammar och premierar den bästa oberoende musiken i Sverige. I år har juryn nominerat 84 artister i totalt 22 olika kategorier.

Galan har som vanligt en massa fina musikuppträdanden och kvällens presentatör är CLEO.

Även i år domineras synthkategorin av Progress Productions.

Nominerade till Manifestpriset 2015 i synthkategorin är

Daily Planet – “Two”
Cryo – “Retropia”
Emmon – “Aeon”
Wulfband – “Wulfband”

Mer information om Manifest samt nomineringarna i övriga kategorier finner ni på www.manifestgalan.se

Vanligt Folk tilldelades i lördags kväll årets pris för bästa musikvideo av Manifest för videon till “Idioter av församlingen”. Priset delades ut i Göteborg i samband med årets filmfestival. Videon är producerad och filmades av bandet och Lovisa Sallén. (se nedan)

Resterande priser delas ut på den ordinarie galan som traditionsenligt går av stapeln på Nalen i Stockholm på fredag den 7 februari. De nominerade i synth-kategorin (för årets bästa album) är Page, Covenant, Henric de la Cour och Norma.

Manifest – Sveriges Oberoende Musikpris, som varje år delar ut musikpris med fokus på de mindre och oberoende artisterna på den årliga galan presenterar nu nomineringarna för 2014.

Priset i synthkategorin kammades förra årets hem av Agent Side Grinder för albumet “Hardware”. Året innan dess vann Necro Facility detsamma för duons hyllade album “Wintermute”.

Något förvånande är att Norma har nominerats i synthkategorin medan Lust For Youth i sin tur återfinns i popkategorin med deras album “Perfect View”.

Årets gala hålls traditionsenligt på Nalen i Stockholm den 7 februari medan priset för bästa musikvideo delas ut på Pustervik i Göteborg den 1 samma månad i samband med Göteborgs Filmfestival.

Nominerade i kategorin synth

Page – “Hemma” (Wonderland Records)
Covenant – “Leaving Babylon” (Dependent Records)
Henric de la Cour – “Mandrills” (Progress Productions)
Norma – “The Invisible Mother” (Novoton)

För övriga nomineringar se www.manifestgalan.se

Efter det senaste Manifest-nominerade minialbumet “Beyond” så bygger nu Cryo – med Martin Rudefelt i spetsen – grunden till den kommande fullängdaren “Retropia” (som släpps sent 2013).

5-spårs EP:n “In Your Eyes”, vars titelspår beskrivs av skivbolaget vara “en riktig klubbdräpare”, landar i slutet av september. Är ni nyfikna på vad som försegår bakom kulisserna till det nya albumet så spana in Martin Rudefelts videoblogg här.

(För två mardrömslika men härliga berättelser rekommenderar vi även bandets turnébloggar från Ryssland 2010 och 2011!)

EP:n innehåller, förutom remixer av titelspåret signerade danska Leaether Strip och tyska Haujobb, även de dubbla b-sidorna “The Portal” och “Higher”.

Cryo albumdebuterade med “Cryogenic” under 2006 och har utöver remixalbumet “Mixed Emotions” och det tidigare nämnda minialbumet “Beyond” även släppt “Hidden Aggression” (2010).

Den 14 september så står bandet på scen i Stockholm för första gången sedan 2007 tillsammans med den album- och SVT-aktuelle Henric De La Cour, Necro Facility och Emmon.

Konserten arrangeras av Vicious Circle på anrika Kolingsborg och biljetter finns att köpa här.

“In Your Eyes” släpps den 25 september via Progress Productions.

Tracklist

1. In Your Eyes (Club Version)
2. In Your Eyes (Haujobb Remix)
3. The Portal
4. In Your Eyes (Leaether Strip Remix)
5. Higher

Ikväll hölls årets upplaga av Manifestgalan på Nalen i Stockholm. Nominerade synthkategorin var: Spark! “Hela din värld” (Progress Productions), Agent Side Grinder – “Hardware” (Headstomp/Klangarkivet), Cryo – “Beyond” (Progress Productions) och Moonlight Cove – “Hearts of the World” (Kinetophone).

Vinnaren blev Stockholmsbandet Agent Side Grinder med deras senaste album “Hardware” som släpptes under det förra året. Elektroskull skickar varma hälsningar till Kristoffer Grip och hans kombatanter, som för övrigt är i full gång med att slutföra bandets nästkommande album “Sftwr” som är planerat för släpp under mars månad.

Göteborgsbaserade Progress Productions, med Torny Gottberg i spetsen som förra året stod för samtliga nomineringar i kategorin, gick lottlösa vid årets prisutdelnigar, där man även var nominerade i kategorin experimentellt med Kingdom Of Ewol feat. Freddie Wadling. Det priset kammades nämligen hem av Syntjuntan för deras självtitulerade album. Electropopduon Icona Pop vann i sun tur årets pris i popkategorin med albumet “Instinct”.