Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 25 januari 2013
Genre: Synthpop, Darkwave
Bandmedlemmar: Felix Marc, Torben Wendt, Sash Fiddler, Marquess (live trummor)
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig
Sammansvetsat, välljudande och fruktansvärt bra
Diorama består av multimusikern Torben Wendt, Felix Marc samt gitarristen Sash Fiddler. För de bevandrade i den tyska Darkwave-scenen är Torben bekant då han är keyboardist och andrevokalist i Adrian Hates projekt Diary of Dreams. Detsamma gäller för Felix Marc som, förutom sitt egna soloprojekt ju också är aktiv med sitt huvudprojekt Frozen Plasma samtidigt som han är keyboardist och andrevokalist i just Diorama.
Torben och Adrian blev vänner i slutet av 90-talet då Adrian signade Diorama på sitt egna skivbolag Accession Records. Han hjälpte skriva och producera debutalbumet “Pale” som släpptes 1999. Nu i januari släpptes deras åttonde studioalbum “Even the Devil Doesn’t Care” – fortfarande på samma skivbolag.
Albumet är uppföljaren till den tre år gamla “Cubed” som var en stor framgång världen över. Singelsläppet “Child of Entertainment” toppade den tyska alternativa DAC-listan i sex veckor.
“Even the Devil Doesn’t Care“ öppnar med den lugna och lite break-beat’iga “Maison du Tigre” och soundet är omedelbart bekant. Diorama följer sin vana trogen och blandar friskt mellan engelsk och tysk flerstämmig sång, snabba poplåtar, lugna ballader, elektroniska ljudlandskap och akustiska instrument.
De avancerade tonbyten i vissa av spåren är en vidareutveckling från förra albumet men en aning mer melodiöst. Ibland är det svårt att följa med i hur melodin utvecklas och det krävs några lyssningar för att man ska uppfatta det som Torben och Felix försöker förmedla. Detta brukar vara ett gott tecken för ett bra album. “Even the Devil Doesn’t Care“ växer för varje genomlyssning och det märks att det är ett gediget arbete bakom!
Texterna kräver även dessa en viss uppmärksamhet av lyssnaren för att komma till sin fulla rätt. De är i vanlig ordning fyllda med underfundiga liknelser och betydelser. Ett exempel är från “Maison du Tigre” där Torben sjunger “Mother nature lost her child, there’s no earth beneath my feet”.
Albumet fortsätter med den fantastiska “Hope” där man för första gången i Dioramas historia får höra någon annan än Felix eller Torben som andrestämma. Under en kort passage hörs en kvinnlig, lite flickaktig sångröst bidra med ett utmärkt inslag i denna euforiska och mörka poplåt.
“The Scale” är albumets singel och en bra låt om än inte lika bra som braksuccén “Child of Entertainment”. Texten avhandlar de rikas perversa extravaganser och detta är något som gruppen berört i tidigare produktioner.
Resterande spår på albumet är en fenomenal blandning av tyska electroballader, synthrockiga gitarrer, funkiga beats och vackra pianospel tillsammans med upp till tre stämmor av de mycket skickliga sångarna (Rekordet är fortfarande på spåret “Someone Dies” från albumet Amaroid med fyra stämmor). Det märks att Diorama hela tiden har haft den halvrockiga och poppiga ådran i sin musik. Det låter aldrig medvetet poppigt eller medvetet aggressivt med gitarrerna. Till skillnad mot ljudbilden på In Strict Confidences senaste fullängdare “Utopia” är alla influenser och genrer helt införlivade i soundet och det låter aldrig krystat.
Diorama har återigen visat att de är mycket skickliga musiker som tillsammans har skapat ett fruktansvärt bra album. Jag har svårt att tro att musik i allmänhet kan låta mer sammansvetsat eller välljudande än så här. Albumet har något för alla och även den som inte är en inbiten synthare kan uppskatta detta. Att sammanfoga ett så nischat sound med mer kommersiella inslag och lyckas så här bra är imponerande.
Tracklist
