Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Machinista"

Folk Är Folk – “Ett”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) Kassett, digital
Skivbolag: Rundgång Rekords
Releasedatum: 20 juli 2019
Genre: Electropop, pop
Bandmedlemmar: John Lindqwister, Jonas Rasmusson, (Richard Flow)
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

Charmant punk-progg-elektropop från talangfull duo

Hur vida den nya svenskduon Folk Är Folks bandnamn lånats från en rak översättning av titeln till Depeche Modes klassiker “People are People” från 1984 är väldigt oklart. Även efter ett antal genomlyssningar av deras debutalbum Ett.

Folk Är Folk består av John Lindqwister (Machinista, Basswood Dollies, Cat Rapes Dog), producenten och låtskrivaren Jonas Rasmusson (Train to Spain) och live-medlemmen Richard Flow (Machinista, Haze For SaleVision Talk). Tillsammans komponerar de minimalistisk elektronisk pop med en stor dos do-it-yourself attityd i samma lekfullt melodiska anda som exempelvis Page.

Med delar lånade från både Adolphson & Falk och Kraftwerk samt inspirerade av svensk punk och progg avhandlar Ett låtar om ensamhet, sorg och panikångest men Folk Är Folk hinner även med en fin hyllning till skivbolaget Rundgång Rekords med dess tillhörande charmanta butik. Alltsammans utspelat i det här elaka, onda och ibland nästan omänskliga satans rummet i tiden som ödet har tvingat oss leva våra liv i.

Berättelserna på Ett är nakna och ärliga, utan krusiduller och på träffsäkert THÅSTRÖM-manér sätter många av låtarna ord på de där känslorna som vi alla bär inom oss med jämna mellanrum. Albumet förmedlar budskapet att det ta mig fan bara måste få vara okej att må jävligt risigt ibland och duon förmedlar detta charmant och opretentiöst, både på fullaste allvar och med glimten i ögat med en stor dos svart ironi.

Ljudbilden på Ett är sprungen likt direkt ur en 8-kanals-porta där fyra av kanalerna har slutat fungera för längesen och med hjälp av simpla synthriff och minimala analoga basgångar ovanpå lika simpla trummaskinsrytmer så förmedlar John Lindqwister sina personliga berättelser. Som den om ensamhet i det medryckande inledningsspåret “Sommarregn”, en låt som tillsammans med punkiga “Så jävla less”, där Folk Är Folk vill uttrycka en tillfällig avsky mot den digitala tidsåldern, är mina personliga favoriter. “Hela handen” i sin tur får mig med ett leende på läpparna att helt utan anledning att tänka på Imperiet.

Ett är ett ojämnt, eftertänksamt och på många ställen väldigt underhållande debutalbum, från två lika talangfulla som opretentiösa musikskapare. Rent musikaliskt vill verkligen jag såga några av spåren med motorsåg någonstans nere vid fotknölarna. Men det handlar nog egentligen mer om personlig smak och vem är jag att döma egentligen? Folk Är Folk gör ju precis vad de vill och passar det inte så stick och brinn!

Tracklist

Bilden kan innehålla: 1 person

01. Sommarregn (04:34)
02. Feber (05:00)
03. Hela handen (04:43)
04. Så jävla less (03:09)
05. (Jag) menar sådär (03:35)
06. Kontrollen blinkar rött (02:24)
07. Varför därför (03:29)
08. Vinyl (04:09)
09. Det kommer. Det står. Det faller. (03:40)

Machinista – “Anthropocene”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Tredje gången gillt

Om man gör ett snabbt dyk ner i Machinistas diskografi eller får chansen att avnjuta dem live, så är det svårt att inte imponeras av deras utvecklingskurva. Anthropocene är den tredje fullängdaren i ordningen (debutalbumet Xenoglossy från 2014 inräknad) från den svenska duon med Cat Rapes Dog– och forne Basswood Dollies-medlemmen och sångaren John Lindqwister samt den, från Vision Talk, Strangel och Haze For Sale, sedan tidigare bekante Kalmariten Richard Flow.

Vid en första anblick så har Anthropocene en tydlig utgångspunkt i Machinistas sedan tidigare välbekanta medryckande mörka elektroniska pop-formula. Men vid en direkt produktionsmässig jämförelse med den mer lättsmälta, discovibrerande och avskalade electropopen från debutalbumet, så är förändringarna uppenbara. Bandet har aldrig tappat greppet om sin personliga stil och det är först när man gräver lite djupare i de nya låtarna som de, framförallt mycket mörkare, undertonerna uppenbarar sig. Live-gitarristen BRDs bidrag är numera också en alltmer återkommande del av Machinistas ljudbild både live och på studiomaterialet. Tillsammans med de analoga basgångarna och övriga detaljerna skapar de en fin dynamisk palett i samspel med deras starka ledande melodier och stilrena produktion.

Sångaren John Lindqwister behärskar det mesta med beröm godkänt även den här gången, med det där avsiktligt lätt spruckna anslaget i rösten, en sångteknik som inte alltid kräver att man träffar alla tonerna exakt rätt. I ett historiskt svenskt synthpop-sammanhang, där många akter under många år och än idag verkar vara drabbade av ett mer eller mindre kroniskt Dave Gahan-komplex, så är hans melankoliskt smärtfyllda, sorgsna och Robert Smith-inspirerade sångstil en frisk fläkt. Full av känsla och inlevelse förmedlar han ytterligare en stark samling av Machinistas välskrivna och svarta poesi. Med teman som kretsar kring både kring universellt utomjordiska, men också något mer jordnära mänskliga, existentiella kriser, livet och döden, men som också ställer en hel del viktiga och eftertänksamma socialpolitiska frågor och förmedlar kritiska budskap riktade mot vår nutids makthungriga och egocentriska omvärld.

Anthropocene påminner ytterligare en gång om att Machinista är duktiga kompositörer och även om albumet innehåller ett par upprepningar, så erbjuder det en bredare flora av stilar än någonsin tidigare. Låtskrivarkunskaperna är och förblir Machinistas stora styrka och de blir sällan beroende av ett häftigt beat eller produktionstekniskt skryt för att lyfta fram sin musik. Faktum är att de flesta av deras låtar nog skulle fungera alldeles utmärkt även om de framfördes på akustiskt piano eller gitarr, vilket säger det mesta. Duon är i synnerhet skickliga när det kommer till att träffsäkert komponera och sätta samman verser, bryggor och refränger till genomarbetade helheter, som i den inledande “Seconds Minutes Hours” och “Pain in Every Day”. Men detsamma gäller i allra högsta grad även de två låtarna som jag personligen håller som favoriter. Den nattsvarta “Let Darkness In”, en låt som jag själv tolkar likt en kärleksfull och vacker hyllning till döden och i sin tur den starka socialpolitiskt kritiska “The Scare” som förmedlar en förhoppning om att kärleken i slutändan bör övervinna allt i en numera alltför ofta väldigt kall, mörk, hård och ondskefull värld.

Ett antal av spåren är enligt uppgift komponerade redan under- och strax efter tidpunkten för Machinistas senaste albumsläpp Garmonbozia (2015). Flera av dem har redan släppts i singel och EP-form under de senare åren och även om bandets personliga vidareutveckling av det numera väl inarbetade konceptet “synthpop med gitarrinslag” inte är något nytt i sammanhanget, så är jag positivt inställd till deras till synes väldigt sympatiska och obehindrade syn på sin egen skaparprocess. En skaparprocess där vägen fram till slutmålet tydligt är influerad av en lång rad musikstilar långt utanför den gängse elektroniska popboxen. Det sistnämnda blir extra tydligt när man tänker tillbaka på Machinistas inledande presentation med covern på David Bowies klassiker “Heroes”, men lika tydligt är det den här gången när Anthropocene avslutas med en dito på The Beatles gamla pärla “Across the Universe” från 1970.

Machinistas framgångar som liveakt, med ett växande antal utlandsbokningar under senare år, kan omöjligen komma som en överraskning för någon. När det gäller nya albumet Anthropocene så är det precis lika starkt som deras två tidigare och jag är redan full av förväntan inför den musikaliska riktning som de hintat lite om att de kan tänkas ta i större utsträckning nästa gång.

Tracklist

Bildresultat för machinista - anthropocene (2019)

01. Seconds Minutes Hours
02. Let Darkness In
03. Angel
04. Black Tide
05. Dream Is Black, Black Is Dream (Interlude)
06. Astrid
07. Universe Is Here
08. Pain Of Every Day
09. The Scare (Version)
10. Anthropocene
11. Across The Universe

(English version below)

Third time around

When doing a quick recap of Machinista‘s discography or getting the chance to enjoy them perform live on stage, it’s difficult not to be impressed by their development curve. Anthropocene is the third full-length in order, debut album Xenoglossy (2014) included, from the Swedish duo with the Cat Rapes Dog– and former Basswood Dollies member and vocalist John Lindqwister along with the, from Vision Talk, Strangel and Haze For Sale, previously known Richard Flow.

At first glance Anthropocene takes off from Machinista‘s familiar, captivating, dark electronic pop formula. But in a case of a direct production comparison with the, more easily digested, disco-vibrating and stripped down electro pop on their debut album, the differences become obvious. Machinista has never lost the grip on their own personal style and it’s first when you dig a little deeper into these new songs that the now, obviously a lot darker, undertones really reveal themselves. The live guitarist BRD’s contributions are now also an increasingly recurring part of Machinista‘s sound both live and on record. Along with the analogue bass lines and other details, it creates a nice dynamic palette in interaction with their strong leading melodies and classy production techniques.

The singer John Lindqwister masters most of the new songs acclaim approved, he has that deliberately broken vocal style, a technique that doesn’t always require you to hit all the notes exactly right. In a historical synth pop context and comparison, where many acts for years and even today seem to be affected by a more or less chronic Dave Gahan complex, his melancholic, painfully sad and Robert Smith-inspired song style comes as a nice fresh input. Full of emotions he conveys another strong collection of Machinista‘s well-written dark poetry. With themes that revolve around both the universal and extraterrestrial, but also somewhat more down-to-earth human existential crises, life and death and also places a lot of important and thoughtful questions regarding social policy issues and conveys critical messages directed towards our in present-days very often power-hungry and egocentric world.

Anthropocene reminds once again that Machinista are good composers and although the album contains a few repetitions, it offers a wider flora of styles than ever before. The songwriting skills remains as Machinista‘s greatest strength and they rarely depend on a vigorous beat or production technically boast to highlight their music. In fact, most of their songs would probably work just fine even if performed on just an acoustic piano or guitar, which says it all. The duo is particularly skilled when it comes to accurately composing and joining verses, bridges and choruses together to complete units, as on the album opener “Seconds Minutes Hours” and “Pain in Every Day”. But the same goes for the two songs that I personally hold as my favourites – the pitch black “Let Darkness In”, a song that I myself interpret as a loving and beautiful tribute to death, along with the social-critical “The Scare” which conveys a sense of hope that love should ultimately overcome everything in a nowadays often cold, dark, rough and evil world.

A number of the tracks were reportedly already composed during – and just after – the time of Machinista‘s latest album release Garmonbozia back in 2015. Several of them have already been released in single or EP form in recent years and even though the band’s personal and further development of the concept “synthpop with guitar elements” definitely isn’t at all something new in this context, I’m very positive about their seemingly very sympathetic and unobstructed view of their own creation process. A creation process in which the road to the final destination is clearly influenced by a long list of musical styles, far outside the common electronic pop box. The latter becomes even more obvious when you look back on Machinista‘s introductory presentation covering David Bowie classic “Heroes”, but equally this time around when they end Anthropocene with a dito on The Beatles gem “Across the Universe” from 1970.

Machinista‘s success as a live act, with a growing number of overseas bookings in recent years, can’t possibly come as a surprise to anyone. And when it comes to their new album Anthropocene, it is just as strong as their two previous ones and I’m already full of anticipation regarding the musical direction that they already have hinted that they could possibly take to a greater extent next time around.

 

Liverapport: Subkultfestivalen 2017, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard JomshofContainer 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

Utgången 48-spårs Front 242-tribute åter tillgänglig

Tags: , , , , , , , , , , ,


Stefan Rukavinas radiokanal och skivbolagsetikett Radio Body Music, som genom åren har släppt ett antal samlingsskivor, presenterar nu en ny grön CD-utgåva av Front 242-tributen “Im Rhytmus Bleiben – A Tribute to Front 242” i samarbete med KL-Dark Records som släppte samlingen i tre andra färgade och till 242 exemplar begränsade utgåvor förra året.

Inte mindre än 48 akter fördelade på tre CD-skivor bidrar här med sina egna tolkningar på Front 242-låtar och bland de nordiska inslagen finner vi MechatronicThe Pain MachineryLeaether StripKant KinoSubstaatNeotek feat. Machine SoldierTolchock och sist men inte minst Machinista som tar sig an den svåra utmaningen att tolka klassikern “No Shuffle”.

Den begränsade grönfärgade 3CD-boxen (som givetvis släpps på EBM-dagen) kan förbeställas här redan nu och levereras med en 6-sidig booklet.

“Im Rhytmu Bleiben – A Tribute to Front 242” släpps den 24 februari via Radio Body Music / KL-Dark Records.

Tracklist

CD 1

01. OVERGAMENT – BODY TO BODY
02. MECHATRONIC – OPERATING TRACKS
03. THE PAIN MACHINERY – U-MEN
04. MRDTC – LEAST INKLING
05. D-F-O-W – HE RUNS TOO FAST FOR US
06. LEAETHER STRIP – DON ́T CRASH
07. KANT KINO – LOVELY DAY
08. EUFORIC EXISTENCE – NO SHUFFLE
09. HUMAN NIHIL – QUITE UNUSUAL
10. SUBSTAAT – CIRCLING OVERLAND
11. RHESUS FACTOR & RIO BLACK – HEADHUNTER
12. VAINERZ – SACRIFICE
13. NEOTEK feat. MACHINE SOLDIER – MOLDAVIA
14. BICHROM – GRIPPED BY FEAR
15. POST MACHINERY ENVIRONMENT – TRAGEDY FOR YOU
16. GIMME SHELTER – SOULMANAGER

CD 2

01. TOLCHOCK – U-MEN
02. KAPITAL – KINETICS
03. SHARON NEXT – GVDT
04. PLASTIC NOISE EXPERIENCE – OPERATING TRACKS
05. SYSTEM 84 – NO SHUFFLE
06. 56 DEGREES NORTH – DON ́T CRASH
07. EVO-LUTION – CONTROVERSY BETWEEN
08. VAYLON feat. LEAETHER STRIP – QUITE UNUSUAL
09. 747 FEDERALES – CIRCLING OVERLAND
10. TRILOGY – IM RHYTHMUS BLEIBEN
11. AD:KEY – WORK 242
12. WERKSFRONT – NEVER STOP
13. IN GOOD FAITH – MASTERHIT
14. VUDUVOX – HEADHUNTER
15. STERIL – ANIMAL
16. PATENBRIGADE : WOLFF – MUTILATE

CD 3

01. LES BERRTAS – U-MEN
02. reADJUST – TAKE ONE
03. MACHINISTA – NO SHUFFLE
04. 26Z – UNTIL DEATH (US DO PART)
05. NINE CIRCLES – U-MEN
06. THE FORCE DIMENSION – NO SHUFFLE
07. MORTAL MEMORIES – QUITE UNUSUAL
08. R.B.M.K. – PUNISH YOUR MACHINE
09. SCHRAMM – HEADHUNTER
10. NAKED TEARS – MOLDAVIA
11. DKDENT – NO SHUFFLE (Electone Mix)
12. K-BEREIT – TOGETHER
13. DPOINT – U-MEN
14. AUDIOTHERAPIE – NO SHUFFLE
15. LASTRAX – CIRCLING OVERLAND
16. DROID SECTOR DECAY – NEUROBASHING

“Let there be synth” slår på stort när serien fyller 5

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Produktionsbolaget och tillika skivbolagsetiketten Kodapa Music presenterar nu den femte delen av samlingsserien “Let there be synth”.

Indelad i fem delar med totalt 50 spår så inkluderar den vanan trogen såväl udda och sedan tidigare outgivna spår och remixer av ett antal sedan tidigare bekanta akter som CinemascapeMechatronicARGHMachinistaVogon PetryTrain to Spain, 2nd HappiestDpointSocial Ambitions och många fler liksom smakprov från ett stort antal nykomlingar och DIY-artister i en lång rad olika stilar.

 

Första delen av “Let there be synth” släpptes 2012 och den senaste och fjärde volymen släpptes 2014. I samband med släppet så arrangeras även stort releaseparty på Valand i Göteborg.

Kodapa Music är ett musikproduktionsbolag som specialiserat sig på att hjälpa gör-det-själv-artister (DIY) och drivs av Peter M. Andersson som under 30 år skapat och producerat inte bara sina egna band utan även många andr band och artister.

“Let there be synth vol. 5” släpps digitalt på alla plattformar den 25 mars via Kodapa Music.

AnalogueTrash – “Label Sampler vol.2” (free download)

Tags: , , , , , ,


Brittiska AnalogueTrash Records, som är hem till bland andra MachinistaIIOIOIOII och Advance presenterar den andra volymen av sin sampler som bland annat inkluderar nya spår med bland andra Machinista och Neonsol. Pay-what-you-like/free download.

Liverapport: Alice in Videoland (+Machinista, The Great Waste of Time) 20151029, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Alice in Videoland fick uppbackning av Machinista och The Great Waste of Time på Göta Källare i Stockholm den 29 oktober.

Jens Atterstrand levererar ett fotogalleri från kvällen.

Jens Atterstrand

 

 

Liverapport: Inför Electronic Summer 20150725, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Årets upplaga av Electronic Summer närmar sig med stormsteg och i sedvanlig ordning var det dags för förfesten som arrangeras dryg en månad innan själva festivalen går av stapeln.

anders_nord

Anders Nord begav sig till Jazzhuset i Göteborg en kall sommarkväll med regn i luften för att avnjuta Vogon Poetry och Machinista.

(OBS! Foto kommer förhoppningsvis inom kort!)

 

Strax efter klockan 23 så var det dags för Vogon Poetry att göra entré i den nästan fulla konsertlokalen. Tre stiligt uppklädda herrar levererade synthpop i en dryg halvtimme och de främsta leden i publiken var med på noterna direkt. Efter ett tyskt intro var det dags för kvällens första låt “Bring the Revolution” som sedan följdes upp med livepremiären av bandets nya singel “Never Too Late” som släpptes dagen innan spelningen.

Vogon Poetry bjöd på en medryckande, sex låtar lång, spelning som avslutades med en av mina favoritlåtar: “The Diceman”. En låt som minst sagt går i Yazoo’s fotspår. En mycket bra spelning av ett band jag tror mycket på om den breda synthmassan upptäcker dom.

Den 4 september kommer det hållas releasefest på Jazzhuset för Vogon Poetrys nya fullängdare “The Prefect Stories”, som släpps den 28 augusti. För er som inte var på Jazzhuset denna kväll av någon anledning, anslut till resten av oss som skall dit! Det kommer vara värt varenda krona!

Klockan passerade midnatt när Machinista besteg scenen. John (från Cat Rapes Dog, Basswood Dollies mm), Rickard Blomqvist (Haze For Sale och Vision Talk) och gitarristen Judas genomförde ett 10 låtar långt gig. Låtar från debutalbumet “Xenoglossy” blandades med spår från det nya albumet “Garmonbozia”.

Johns scenvana märktes direkt. Han kom in på scenen och den var hans, ingen annans. Scennärvaron var total! Med låtar som “Take Comfort in Being Sad”, “Salvation” och “Molecules and Carbon” i bagaget kan det liksom inte gå fel och bandet har utvecklats enormt sedan de spelade på Electronic Summer förra året. Johns sång har blivit ytterligare ett par snäpp bättre sen 2013. Detta är ett band som kan gå långt. För det är bra, riktigt bra!

Nu är det bara att ladda (kamera) batterierna och se fram mot den fjärde upplagan av Electronic Summer som går av stapeln, i sedvanlig ordning, på Brewhouse den 28-30 augusti. Lineupen detta år består bland annat av VNV Nation (som spelar båda kvällarna med olika setlists), Psyche, som firar 30 år, Project Pitchfork och Sturm Café.

Hoppas vi ses både på Electronic Summer och Vogon Poetrys releasefest!

Machinista – “Picture Frame Reality”

Tags: , , , , ,


 

Machinista presenterar en musikvideo till “Picture Frame Eternity”. Låten är hämtad från bandets kommande album “Garmonbozia” som släpps via Analogue Trash Records den 15 juni.

“Garmonbozia” nästa för Machinista

Tags: , , , , , , ,


Efter det kritikerrosade debutalbumet “Xenoglossy”, så är nu Machinista tillbaka med uppföljaren “Garmonbozia”.

Titeln är lånad från det koncept som regissören David Lynch arbetade med inför filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me.

På det kommande albumet så presenterar den svenska synthpopduon – med Cat Rapes Dog- och Basswood Dollies-bekantingen John Lindqwister och Richard Flow (från Vision Talk och Haze For Sale) – tio nya melankoliska och mörka synthpoplåtar.

(Lyssna på tre smakprov nedan)

“Garmonbozia” är mixad och producerad av duon själva och presenterar Machinistas säregna elektroniska popsound i en vidareutvecklad och intressant ny skepnad. Utöver den sedvanliga mixen av upptempohits och långsammare atmosfäriska låtar så inkluderar man även den svenskspråkiga “Brandbergen, Stockholm via Kalmar ’til Malmö”.

Machinista bildades i slutet av 2012 när de båda bandmedlemmarna tillsammans bestämde sig för att börja skriva musik tillsammans och introducerade sig via en populär cover på David Bowies klassiker “Heroes”. EP:n “Arizona Lights” introducerade “Xenoglossy” via bandets dåvarande hem Juggernaut innan man förra året gjorde stor succé med “Xenoglossy”, som i sin tur har lett till ett antal spelningar både i hemlandet samt England och Tyskland.

“Garmonbozia” släpps den 15 juni via Analogue Trash Records.

Tracklist

machinista_garmonbozia

01. Picture Frame Eternity
02. Dark Heart of Me
03. Brandbergen, Stockholm via Kalmar ’til Malmö
04. The Bombs
05. Surprised by Death
06. We Are Rockets
07. Ghost
08. Battered
09. In Between and Above It All
10. Train