Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Lost Themes"

John Carpenter – “Lost Themes”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) LP, CD, digital**
Skivbolag: Sacred Bones Records
Releasedatum: 3 februari 2015
Genre: electronica, soundtrack, progrock, rymddisco
Bandmedlemmar: John Carpenter, Cody Carpenter, Daniel Davies
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudkollapslogga

(English version below)

Ett soundtrack som väntar på sina filmer

I sina bästa 1980-talsstunder kunde filmskaparen John Carpenter trolla med knäna. Han var b-films-auteuren som skrev, regisserade och gjorde soundtrack. Med en begränsad budget skapade han en rad spännande och otäcka filmer inom skräck- och science fiction-genrerna. Men sparsmakade synthsoundtrack som gick i samma anda. Less is more.

Tidigare i vår kom skivan ”Lost Themes”, som utannonseras som 67-årige Carpenters solodebut. Lite missvisande känns det. Till 15 av sina filmer har han själv gjort musiken, minimalistiska och primitiva men sugande, suggestiva och ack så effektiva elektroniska soundtrack. ”Halloween”/”Alla helgons blodiga natt”, ”Flykten från New York” och ”They Live”. Ibland var musiken klart överlägsen själva filmen – lyssna exempelvis på soundtracket till ”Halloween III – Season of the Witch”.

Carpenter skrev inte musiken till sin kanske allra bästa film, ”The Thing”. Där hade han i stället nöjet att få jobba med sin egen filmmusikförebild Ennio Morricone.

Ofta jobbade Carpenter tillsammans med Alan Howarth. På LP-utgåvan av ”Halloween III”-soundtracket kan man se de bägge mustaschprydda och 70-talslockiga parhästarna sitta omringade av sina Prophet-synthar, linndrums och rullbandspelare.

På nya skivan är det i stället sonen Cody Carpenter och gudsonen Daniel Davies som är medskapare. Trion har haft modernare utrustning och fler kanaler att leka med än när Carpenter och Howarth pulade på 80-talet (dessutom har de gitarrer), men de håller sig i närheten det klassiska John Carpenter-soundet.

Innovationerna får namnkunniga remixare stå för på bonusskivan. Där hittar vi bland andra Skinny Puppys poppigare sidoskott ohGr och JG Foetus Thirlwell.

Det vi får oss till livs är nio musikstycken som ska frammana nya bilder i huvudet i stället för att förstärka existerande filmscener. John Carpenters uttalade förhoppning är att musiken ska inspirera – till nytt filmskapande.

När den här skivan är som bäst så lyckas den mycket väl med föresatserna. Inledande ”Vortex” har klara paralleller till det klassiska ”Flykten från New York”-temat. ”Abyss” jobbar också med rytmisk och sugande monotoni, då och då avbruten av lugnare partier.

Mystery” och i viss mån den atmosfäriska ”Obsidian” för tankarna till italienska progrockgruppen Goblins musik till Dario Argentos skräckklassiker ”Suspiria”, ett högljutt soundtrack som bidrog till att göra den filmen till en parallell attack på både synnerver och trumhinnor. Inte dumt.

I några mindre lysande stunder låter det däremot som om några fusionjazzande studiomusiker jammar loss i studion i den felaktiga tron att de är väldigt svängiga. Det gäller i synnerhet gitarrpartierna i ”Domain”.

Den här skivan har fått fantastiska recensioner. Visst är den bra, men för en synthare med åtminstone ett rudimentärt intresse för rymddisco, 80-talssoundtrack, italodisco och de mer elektroniska delarna av progrocken, så är det inte fullt lika exotiskt och unikt.

OBS! Missa inte Erik Uppenbergs artikel om USA’s elektroniska musikbakgrund, Carpenter och Moroder m.m. här.

(Till er som är sugna på mer läsning i ämnet soundtracks kan vi också varmt rekommendera Eriks recension av Christian Gabel härom året som ni finner här. Red.anm)

6/10 BRA!

Tracklist

john_carpenter

01. Vortex (04:44)
02. Obsidian (08:24)
03. Fallen (04:44)
04. Domain (06:33)
05. Mystery (04:35)
06. Abyss (06:06)
07. Wraith (04:30)
08. Purgatory (04:38)
09. Night (03:38)
10. Night (Zola Jesus And Dean Hurley Remix) (03:39) **
11. Wraith (ohGr Remix) (03:51) **
12. Vortex (Silent Servant Remix) (05:10) **
13. Fallen (Blanck Mass Remix) (06:29) **
14. Abyss (JG Thirlwell Remix) (05:29) **
15. Fallen (Bill Kouligas Remix) (06:14) **

 

(English version below)

A soundtrack waiting for it’s movies

In the best 1980’s moments filmmaker John Carpenter could make magic out of almost nothing. He was a b-film auteur who wrote, directed and did the soundtrack. With a limited budget, he created a series of exciting and scary movies in the horror and science fiction genres. His sparse synth soundtrack that went in the same spirit. Less is more.

Earlier this spring the album “Lost Themes”, was advertised as 67-year-old Carpenter’s solo debut. A bit misleading it feels. For 15 of his films, he has himself made the music, minimalist and primitive but sucking, suggestive and oh so efficient electronic soundtracks. “Halloween” / “All Saints bloody night”, “Escape From New York” and “They Live”. Sometimes the music was clearly superior to the movie itself – for example, listen to the soundtrack for “Halloween III – Season of the Witch”.

Carpenter did not write the music for his perhaps best movie, “The Thing”. In this case he got the pleasure to work with his own film music idol Ennio Morricone.

Carpenter often worked together with Alan Howarth. On the LP edition of the “Halloween III”-soundtrack you can see the two moustachioed and 70’s curly duopoly guys surrounded by their Prophet synths, linn drums, and tape recorder.

On the new album, their son Cody Carpenter and her godson, Daniel Davies, are the co-creators. The trio have had more modern equipment and more channels to play with than when Carpenter and Howarth experimented back in the 80’s (in addition, their guitars), but they are near to the classic John Carpenter sound.

The real innovations are given on the bonus disc’s remixes. There we find, among others, Skinny Puppy’s more pop side shoots Ohgr and JG “Foetus” Thirlwell.

What he brings to life are nine pieces of music that will evoke new images in his head instead of strengthening existing film scenes. John Carpenter’s stated hope is that the music will inspire to new filmmaking.

The best parts of this album successfully fulfills the intentions. The initial “Vortex” has clear parallels to the classic “Escape From New York”-theme. “Abyss” also works with rhythmic and sucking monotony, occasionally interrupted by quieter sections.

“Mystery” and to some extent the atmospheric “Obsidian” are reminiscent of Italian prog rock band Goblin’s music to Dario Argento’s horror classic “Suspiria”, a loud soundtrack that helped make the film a parallel attack on both optic nerves and eardrums. Not bad.

In some less brilliant moments it sounds however, that some spiritual fusion jazz studio musicians jamming away in the studio in the mistaken belief that they are very catchy. This goes especially for the guitar parts of  “Domain”.

This album has gotten great reviews and it sure is quite good. But for a synth fan with atleast a rudimentary interest for spacey disco, 80’s soundtracks, italo-disco and the more electronic parts of the progrock genre, it is not quite that exotic and unique.

Don’t miss out on Erik’s article on the background of American electronic music, Carpenter and Moroder and more here!

Moroder och Carpenter – elektroniska pionjärgubbar

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

uppenberg kvadratisk

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio MorodersDéjà vuhär. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John CarpentersLost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’sDéjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’sLost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC