Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Little Boots"

Jarre och hans vänner

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

 

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre“Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

 

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

 

Little Boots – “Nocturnes”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: On Repeat Records
Releasedatum: 3 maj 2013
Genre: Electropop, Nu-disco
Bandmedlemmar: Victoria Hesketh
Producent: Tim Goldsworthy (Andrew Butler, Ariel Reichtshaid, James Ford, Jeppe Laursen)
Master: John Dent
Mix: Bruno Ellingham
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Beräknande kommersialism som inte säljer

Little Boots, eller Victoria Hesketh som hon heter i passet, uppmärksammades först som ett Youtube-fenomen när hon spelade in charmiga covers på synthen hemma i sovrummet. 2009 var hon och La Roux de hetaste namnen inom kommersiell elektronisk pop. Little Boots spåddes en strålande framtid. Melodierna var starka, samtidigt som musiken var mer mainstream än de lite skeva och kantiga låtar som La Roux bjöd på.

Ändå, eller just därför, var det La Roux som det gick bäst för – jättehitsen ”Bulletproof” och ”In It for the Kill” var den första egentliga synthpop som nådde toppen av Englandslistan sedan 1980-talet.  Little Boots fick nöja sig med några mindre hits från debutalbumet ”Hands”.

Under de senaste åren har Little Boots smugit ut ett antal singlar, varav de flesta nu samlats på andra albumet ”Nocturnes”. Som i riktigt genomkommersiell musik med siktet inställt på radiospelningar och hitlistor, är produktionen förstås oklanderligt professionell, men i mina öron är just singelspåren de svagare på albumet. ”Shake”, ”Every Night I Say A Prayer” och ”Broken Record” osar av den typ av beräknande låtsnickeri som svenska låtskrivare haft världsframgångar med de senaste åren och som lyft bland andra Lady Gaga till stjärnstatus. Själv hör jag bara tråkiga upprepningar och meningslösa texter, mest om hjärta och smärta, och ibland om att skaka på stjärten.

Och trots att musiken låter som den ska för att gå hem nuförtiden, har vare sig albumet ”Nocturnes” eller singlarna hamnat på några topplistor. De bästa låtarna på den här skivan finns undangömda på slutet. Lyssna på ”Crescendo”, ”Strangers” eller ”Satellite”. ”Confusion” är också OK. Som helhet är dock ”Nocturnes” en besvikelse jämfört med ”Hands”. Vad är poängen med att göra insmickrande hyperkommersiell musik om den varken har ett konstnärligt värde eller säljer?

Tracklist

01. Motorway (05:00)
02. Confusion (05:01)
03. Broken Record (04:34)
04. Shake (05:32)
05. Beat Beat (04:19)
06. Every Night I Say a Prayer (03:39)
07. Crescendo (05:43)
08. Strangers (06:40)
09. All For You (04:22)
10. Satellite (05:26)

Little Boots – “Shake”

Tags: ,