Format: Album/Digital download
Skivbolag: Eget/Sound Pollution
Releaseedatum: Ute nu!

9/10

Mycket stark debut av stockholmstrion!

Många album har passerat mig förbi genom åren. Hits har snabbt gnagt sig in i mitt inre, för att sedan lika snabbt försvinna bort i tomma intet. Likgiltiga försök har förpassats längst bak i skivbacken, på en evig resa utan återvändo. Men milstolpar har också satts upp efter vägen och de eviga klassikerna kommer för alltid finnas kvar i mitt syntharhjärta.

Åren går och alltmer musik produceras. Utbudet är enormt i alla genrer, så även på vår – periodvis blödande -elektroniska musikscen. Det ploppar upp många debutanter under resans gång, en del hastigt spontana, med en vilja att skapa nytt med en häftig ljudbild, balla effekter och ett försök till cool image. Tyvärr glömmer många av dessa band alltför ofta bort låtskrivandet. Det fantasifulla, nyskapande alstret – som från början kunde blivit något intressant – blir ännu ett likgiltigt försök.

Men ibland händer något. Som kärlek vid första ögonkastet;

Numera stockholmsbaserade trion Joy Serene, bestående av Carl-Johan Lann (tidigare Lip Service), Nicklas Kärreskog och Tony Ahola, har spelat live ett tag nu, i olika sammanhang. Förra sommaren fick man äntligen tummen ur, hyrde en stuga i dalarna, isolerade sig och spelade in delar av det självtitulerade debutalbumet. En del av låtarna är skrivna för ett bra tag sedan och faktum är att man tagit över tre år på sig att få ner vissa av dem exakt som man vill.

Jag förmodar att man har putsat och trixat, finpolerat och skitat ner, om och om igen. Jag gissar mig till att man säkerligen tryckt på stora delete-knappen flera gånger om, för att sedan börja om från början igen. Killarna har förmodligen vridit ut och in på låtarna. Analyserat, tänkt efter och presterat på nytt.  I alla fall låter det så.

Joy Serene är, på ett sådär underbart analyserande vis svåra att beskriva. Spontant säger jag vemodig synthpop, lite åt electronic noir hållet, men samtidigt som jag säger det så inser jag att det är väldigt svårt att placera in dem i ett enda fack. Även om jag tror att detta framförallt tilltalar synthpubliken, så är jag övertygad om att många andra också kommer uppskatta deras musik.

Det självtitulerade debutalbumet innehåller sju låtar. Lager på lager bygger ljudlandskapet, och ovanpå detta Carl-Johans underbart skärande, vemodiga, kraftfulla och ytterst originalla röst. Lyriken är mycket bra. Textraderna flyter perfekt in och ut i varandra. Ingenting agerar utfyllnad, allt har en mening. Ljudbilden är ofta väldigt tjock,  men varenda ljud; från de underbart svävande melodierna, mullrande basgångarna – ner till de, med mikroperfektion programmerade hihatslagen, tjänar ett syfte. Ingenting är lämnat till slumpen.

Albumet växer för varje genomlyssning, och textrader finner ny innebörd samtidigt som nya detaljer i ljudbilden upptäcks och faller på plats.

Tempot på skivan är också oerhört bra varierat. Jag tänker inte beskriva alla låtar, det vore som att smygtitta när någon slår in ens julklappar, men några måste helt enkelt beskrivas närmare;

Skivan introduceras med oerhört kraftfulla, släpande, pulserande och ganska vemodiga “Celebrate The Silence”. Man följer sedan upp med en rapp syntpopshit i form av kommande singelsläppet – “For You” och efter detta hinner man både skaka om lyssnaren ordentligt med lite tuffare “The Attraction”, för att sedan smälta densamme med oerhört vackra, ångestladdade balladen – “Isolation”.

Ett ganska känt musikmagazine skrev för några år sedan något i stil med: “antingen så hatar man Carl-Johans röst, eller så älskar man den.” – Jag älskar den.

Tack Joy Serene! Ni har skänkt kärlek till min musiksjäl. Ert debutalbum är förpassat långt fram i min skivback och det kommer det garanterat vara ett bra tag, för jag har svårt att se hur jag någonsin skulle kunna tröttna på den här skivan.

Missa inte foto från livespelningen på releasepartyt, samt exklusiv intervju med Joy Serene här!