Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Lesser Light"

Dead When I Found Her – “Rag Doll Blues”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD (Lim.Ed Digipak)**, Digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 9 oktober 2012
Produktion: Michael Arthur Holloway
Genre: Industrial, electro-industrial
Bandmedlemmar: Michael Arthur Holloway
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

 

DWIFH levererar årets bästa industrial-album, igen.

2009: En tämligen okänd musiker från Portland, Oregon vid namn Michael Arthur Holloway påbörjar processen med att skapa någonting gammalt. Under ändlösa timmar hade han slipat och filat för att uppnå perfektion och året därpå så var tiden äntligen kommen för honom att få visa sina kreationer för världen. Han skapade ett namn, ett koncept och ett sound som han kallade Dead When I Found Her.

Under nyss nämda namn börjar han publicera hela spår och smakprov av sin musik på nätet. Enligt ryktena var det nygammal musik influerad av (som så många andra) legendariska Skinny Puppy. Det diskuterades flitigt på musikforum och det allmänna surret på nätet visade sig vara en början på någonting stort. Det var inte bara en grå klon av den älskade inspirationskällan, utan någonting nytt hade faktiskt skapats ur resterna och arvet av det gamla. Verket i fråga var debutalbumet “Harm’s Way”, som under 2010 tog synthscenen med storm. Det hyllades nästan unisont och så även här på Elektroskull. Vår recensent Joakim Holfve gav albumet nio av tio i betyg och flera av oss skribenter passade i sin tur på att hylla albumet lite extra i våra årskrönikor när det begav sig.

2012: I början av oktober släpper Dead When I Found Her sin andra fullängdare “Rag Doll Blues” och levererar årets bästa industrial-platta, igen.

“Rag Doll Blues” inleds med den “Curtains”-influerade “No More Nightmares”, som med sin suggestiva ton direkt påminner om föregångaren. Med några nya instrument; som trumpeter och gamla ljud som bas, så känner man direkt igen sig. Skräcktemat är ständigt närvarande.

Albumet, som i sig är den logiska fortsättningen av debuten “Harm’s Way” utvecklar det kända soundet genom att addera mer melodiska inslag, något som kan liknas vid den resa som den svenska duon i Necro Facility gjorde på deras tredje fullängdare “Wintermute” härom året. Nu är dock inte detta album lika kontroversiellt nyskapande, på gott och ont. Stort fokus är fortfarande på pianon och Michaels viskande röst. Tempot är oftast lågt och spåren stämningsfulla, fyllda av insprängda samplingar och med ovan nämnda melodiska inslag. Gitarrerna har nästan helt slopats denna gång och generellt sett är det en något mer tillbakadragen framtoning på spåren.

Sjundespåret “Mirrors” är en pumpande baslåda med sporadiska textrader, vars intro starkt påminner om ett av Velvet Acid Christs verk, vilket får ni gissa själva.

Det första hårresande partiet kommer på nionde spåret “Doll Parts”, som är en helt fantastisk elektroballad! Stillsam, lågmäld och med utdragna melodiska synthslingor låter det fruktansvärt bra och man slås av den oerhört välproducerade och krispiga ljudbilden.

Influenserna lyser igenom starkare på vissa håll. Det elfte spåret  “Scissors” påminner starkt om Skinny Puppy-medlemmen Cevin Keys soloprestationer.

Den avslutande och helt instrumentala “Stainless” är ytterliggare ett bevis på den musikaliska fingertoppskänsla som Michael Arthur Holloway besitter. Den påminner i stort om “Doll Parts”, men är ändå någonting helt annat. Den har ett renare elektroniskt sound, där de industriella tongångarna får ta ett steg tillbaka. Dead When I Found Her är i stort en fusion av de båda stilarna.

Bortsett från ett irriterande mellanspel och en något monoton sång är detta album som helhet ett fantastiskt sådant som förtjänar all uppmärksamhet. Den begränsade versionen av albumet inkluderar även bonusdiscen “Stitches & Cover Ups” **, som innehåller ett antal remixer från albumet, några exklusiva originalspår samt ett urval av de covers som Michael släppt genom åren. De sex första spåren är remixer på “Rain Machine”, “Lesser Light” och “Better Days” där ingen av de alternativa versionerna direkt sticker ut i jämförelse med originalen.

Originalspåren låter Dead When I Found Her, men utan det typiska tema som präglat de två studioalbumen. Cover-versionerna av Skinny Puppys, Nine Inch Nails samt Phil Collins spår är i grunden omgjorda och har nästan inga originalljud kvar. Att försöka sig på att trumfa Skinny Puppy-sångaren Kevin Ogilvie (Nivek Ogre) i sångintensitet är som gjort att misslyckas. Inte för att covern på “Kill To Cure” är en dålig sådan, men man kan fråga sig vad poängen är. Den starkaste covern är tolkningen av Nine Inch Nails “Down In It”, som är en lugn och träffsäker sådan. Den mest oväntade covern är annars den på Phil Collins “In The Air Tonight”. Jag personligen är inget stort fan av den gamla poprock-ikonen, men denna låter ganska bra, utan att för den sakens skull spränga några musikaliska avgränser.

Tracklist “Rag Doll Blues”

01. No More Nightmares (06:05)
02. Better Days (05:10)
03. New Age Of Reason (04:37)
04. Rain Machine (05:16)
05. Doll Pieces (02:57)
06. Dry Bed (06:56)
07. Mirrors (07:57)
08. Panic Matter (05:13)
09. Doll Parts (06:00)
10. Lesser Light (05:46)
11. Scissors (06:59)
12. Stainless (08:45)

Tracklist “Stitches & Cover Ups” **

01. Rain Machine (Acretongue Remix) (05:29)
02. Lesser Light (Anklebiter Remix) (05:12)
03. Better Days (Chrysalide Remix) (04:23)
04. Rain Machine (Clearsignals Remix) (06:46)
05. Lesser Light (Aaimon Remix) (06:58)
06. Better Days (Kalte Farben Remix) (04:42)
07. Worlds Apart (07:24)
08. Underbelly (07:36)
09. Kill To Cure (Written by Skinny Puppy) (05:00)
10. Down In It (Written by Trent Reznor/Nine Inch Nails) (07:44)
11. In The Air Tonight (Written by Phil Collins) (06:17)
12. Anchors (06:44)