Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Laibach"

Catching up with Elektroskull: Laibach (foto)

Tags: , ,


Jens Atterstrand och Patrik Lark var på plats med sina kameror när de slovenska legendarerna Laibach ännu en gång gästade Stockholm den 11 november.

 
 

 
 
 
 
 
 

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

Laibach presenterar teatersoundtracket “Also Sprach Zarathustra”

Tags: , , , , ,


Laibach, som senast var aktuella med “Spectre” (2014), återvänder nu med nytt album. “Das Nachtlied I” (lyssna nedan) är det första smakprovet från de slovenska pionjärernas kommande album “Also sprach Zarathustra”.

Albumet innehåller tolv spår och komponerades ursprungligen till teaterföreställningen “Thus Spoke Zarathustra” som är baserad på Friedrich Nietzsche’s filosofiska roman med samma titel. Föreställningen regisseras och sätts upp av Matjaž Berger för Anton Podbevšek Teatern i slovenska Novo Mesto.

 

 

“Also Sprach Zarathustra” släpps den 14 juli via Mute Records.

Tracklist

01. VOR SONNEN-UNTERGANG
02. EIN UNTERGANG
03. DIE UNSCHULD I
04. EIN VERKÜNDIGER
05. VON GIPFEL ZU GIPFEL
06. DAS GLÜCK
07. DAS NACHTLIED I
08. DAS NACHTLIED II
09. DIE UNSCHULD II
10. ALS GEIST
11. VOR SONNEN-AUFGANG
12. VON DEN DREI VERWANDLUNGEN

Laibach – “See That My Grave is Kept Clean”

Tags: , , ,


 

Laibach presenterar videon till “See That My Grave is Kept Clean”.

Laibach aktuella via remixalbum och dokumentärfilm

Tags: , , , , , , ,


De Slovenska pionjärerna Laibach, som nyligen gjorde ytterligare Sverigebesök när man tidigare den här månaden gav konserter i både Malmö och Stockholm, följer nu upp det senaste studioalbumet “Spectre” med remixalbumet “Spectremix”.

Nio remixer från albumet står på menyn, tillagade av bland andra TorulMarcel DettmannKonstantin Sibold och den skottske DJ’n och producenten Alex Smoke (lyssna på smakprov nedan).

Utöver digitalsläppet så levereras “Spectremix” även på CD bundlad med det ordinarie albumet “Spectre” i en ny deluxeutgåva.

Laibach är även högaktuella med filmmusik, medverkan och samarbete kring den prisbelönte regissören Milo Raus senaste produktion “The Dark Ages”. Filmen är den andra delen av Raus Europatrilogi med fokus på den mörka historien om ett Europa i processen för enande. Skådespelare från Bosnien, Tyskland, Ryssland och Serbien berättar sina historier om förskjutning och hemlöshet, för avresa och ankomst, engagemang och förtvivlan. (se trailern nedan).

Filmen har premiär på Marstall i München den 11 April och Laibach kommer senare samma kväll ge en konsert på Residenztheater när man fortsätter sin Europaturné som längre fram kommer gästa (bland annat) både England och USA.  

“Spectremix” släpps den 30 mars via Mute Records.

Tracklist

laibach_spectremix

01. Eurovision (Torul Remix)
02. The Whistleblowers (Marcel Dettmann Remix)
03. The Whistleblowers (Diamond Version Remix)
04. Koran (Alex Smoke Remix)
05. Eat Liver (Gramatik Remix)
06. Resistance Is Futile (Function Remix)
07. Koran (iTurk Remix)
08. We Are Millions and Millions Are One (Konstantin Sibold Remix)
09. Eurovision (Marcel Dettmann Remix)




Liverapport: Laibach 20150314, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Storslagen föreställning uppväger daterad samtidskritik

uppenberg kvadratiskpatrik_lark

Laibach är tillbaka i Sverige för sin andra vända med Spectre-turnén. En turné som visar att dessa veteraner, till skillnad från många andra band med tre årtionden på nacken, fortfarande utvecklas och har något att säga. Om än lite för sent.

Patrik Lark (foto) och Erik Uppenberg (text) rapporterar från Debaser Medis den 14 mars

För ett drygt år sedan släppte Laibach ”Spectre”, deras första album med originalmaterial sedan ”Volk” (2006). Det är en soundmässigt spretig men låtmässigt stark skiva, som jag tycker stått sig musikaliskt och vuxit sedan den släpptes.

Innehållet, däremot, är en annan femma. Laibach referererade till eurokrisen samt hyllade Edward Snowden och Occupy-rörelsen, och var därmed för första gången någorlunda tydliga med var de själva stod politiskt. Men det som kan tyckas kraftfullt för stunden riskerar att försvaga Laibachs 35-åriga konstbygge på sikt, och att vara så detaljspecifik gör dessutom att texterna åldras snabbt.

Att göra ett album vart åttonde år är inte direkt som att leverera dagsaktuell satir eller skriva krönikor. En skiva måste hålla längre än så, och ”Spectres” teman kändes lätt daterade redan när skivan släpptes.

Sedan dess har mycket hänt i världen, vilket delvis ställer Laibachs beska samtidskommentarer i en ny dager. Invasionen på Krim, den så kallade Islamiska Statens exempellöst barbariska terror i Mellanöstern, Boko Harams folkmord i Nigeria, attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Detta är bara de mest namnkunniga exemplen i en nedåtgående spiral för vår civilisation som torde överträffa det cyniska Laibachs allra våtaste mardrömmar.

En av de snyggaste textraderna från den mäktiga låten ”Eurovision” lyder: ”In the abscense of war, we are questioning peace / In the abscence of God, we all pray to police”. Men problemet för Laibach är ju att detta inte är relevant längre. Frånvaron av krig och frånvaron av fanatisk gudstro är inte direkt vad som präglar världen våren 2015.

Det senaste årets händelser har gjort att det i stället är spår från tidigare Laibach-skivor som känns mer relevanta för tidsandan. ”Kapital” (1992), ”NATO” (1994), ”Jesus Christ Superstars” (1996) och ”WAT” (vilket kan utläsas ”War against terrorism”, även om den officiella Laibach-betydelsen är ”We are Time”) från 2003.

Och, givetvis, mästerverket ”Volk” (2006), med dess illvilliga omtolkningar av nationalsånger. Där få en rad imperialistiska stormakters självbild och ambitioner varsin kirurgiskt exakt dolkstöt i den nationella självkänslan, exakt där det gör som ondast när Laibach vrider om kniven.

Det är en omarbetad version av ”Spectre”-turnén som når Debaser Medis denna ljumma marskväll. Jag tror inte att det har med det ovan sagda att göra, av ovan nämnda album är det bara ”WAT” som är företrätt i livesetet. Men material har bytts ut och stuvats om sedan jag rapporterade från konserten på Volksbühne i Berlin för ett knappt år sedan.

Laibach, frontade av Milan Fras och Mina Špiler, är förmodligen omedvetna om att den svenska schlagerfinalen avhålls just denna kväll. Hursomhelst har de plockat bort den inledande Eurovisions-signaturen som var en lika ironisk som effektiv startsignatur tidigare under turnén.

Nu startar spelningen i stället med deras färska tolkning av Edvard Griegs ofullbordade opera ”Olav Tryggvason”, om den vikingatida norske kungen som dog vid slaget i Svolder år 1000. Det är en angenäm överraskning för mig, en vacker och suggestiv inledning med runinspirerade texter och ett CAD-animerat vikingaskepp som sakta uppenbarar sig i bakprojektionen.

Jag hör flera i publiken som säger att det låter som Enya, och det är inte avsett som beröm. Jag vill dock invända att Enya har ett förflutet innan hon blev stor bland konsumentgruppen som även lyssnar på skivor med valsång – hennes första soloskiva  ”The Celts” är inte så cheesy och den ligger nära den forntida nationalromantik som Laibach är ute efter här.

Efter denna inledning följer en något nedkortad och omstrukturerad version av den show vi fick oss till livs förra våren. När jag tittar på spellistor från tidigare konserter, så ser jag att de numera varierar rätt rejält mellan spelningarna.

Ur den synvinkeln så lämnar Laibach allt mer sitt traditionella temakoncept. Under en Laibach-turné spelar de vanligen hela det aktuella albumet, låt för låt, i exakt samma ordning som på skivan. Därefter en paus, och ett antal andra låtar – som inte nödvändigtvis är de förväntade hitsen. Förra våren tog de det för Laibach radikala greppet att kasta om låtordningen från ”Spectre”, och nu kommer pausen mitt i ”Spectre”-setet.

Från den lugna inledningen varierar de tempot för att gradvis leverera en allt mer intensiv upplevelse, med minst tre crescendon. Det första är ”Resistance is Futile” precis före pausen, en låt som i denna version avslutas med ett ekande och hotfullt krigslarm som, till skillnad från de partier på ”Spectre” jag nämnt, passar tidsandan i världen obehagligt väl.

Det andra är ”Bossanova”. Det är ett ganska tråkigt albumspår som live når ett extremt tryck som sista ordinarie nummer. Det tredje är det publikfriande sista extranumret ”Geburt einer Nation”.

Bob Dylans ”Ballad of A Thin Man” har nu bytts mot nya covers, som”Each Man Kills the Thing He Loves” med text av Oscar Wilde – ett finstämt försök som dock är ett av kvällens svagare ögonblick. Värt att notera är att ”Live is Life” framförs i sin långsamma, heltyska version ”Leben heißt Leben”, och inte den version som var en hit under namnet ”Opus Dei”.

”Wir sind Zeitlos – und du bist tod!”, mässar Laibach i ”Das Spiel ist aus” (som tyvärr inte spelas denna afton). Två fel: riktigt så tidlösa är de alltså inte just nu, och dessbättre fyller de publiken med kraft snarare än suger livet ur oss. Förutom mina konceptuella invändningar är konserten en storslagen upplevelse. Laibach må ha slipat av vissa av sina mer provocerande kanter, men är fortfarande inte, vägrar vara, ett vanligt popband på scenen.

Från skir skönsång i ”Koran” via käck kampglädje i ”The Whistleblowers”, till den storslagna undergångsvisionen ”B Mashina”: Det är en njutning att se hur skickligt de i stort och smått bygger sitt ”Gesamtkunstwerk” i Wagners anda. Deras skivor är temaalbum som ska ses som helhet snarare än en samling låtar. Och live levererar Laibach snarare föreställningar än spelningar, där bilderna, ljussättningen och dramaturgin är lika viktiga som musiken.

 

Laibach – “No History”

Tags: , ,


Laibach presenterar den officiella musikvideon till “No History”. Låten är hämtad från bandets senaste album “Spectre”.

Liverapport: Laibach 20140410, Malmö (foto)

Tags: , ,


Artister: Laibach
Datum: 10 april 2014
Scen: Babel, Malmö
Arrangör: Neostalgia

[zooeffect AANAE8Lz5M9P]

Laibach – “Spectre”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD**, LP, Digital
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 11 mars 2014
Genre: martial industrial, neoklassisk darkwave, synthpop, electronica m.m.
Bandmedlemmar: Eber, Saliger, Dachauer, Keller, ”with everybody else assimilated”
Land: Slovenien
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

Lättlyssnat Laibach-material blir tyngre och tajtare live

Ett parti, en skiva, en spelning. På torsdag den 10 april spelar de barska legendarerna Laibach på Babel i Malmö. Inför konserten går Erik Uppenberg med i deras nya parti, han recenserar den senaste skivan ”Spectre” och liverapporterar från spelningen på Volksbühne i Berlin.

Konstnärliga hyss med allvar i botten – slovenska Laibach har genom sin karriär använt totalitär estetik som ett massförförelsevapen. Dåliga tider, internationella konflikter och politiska spänningar är orkesterns artistiska livsluft.  När de nu släpper sitt första egentliga studioalbum sedan 2006 är temat eurokris, övervakningssamhälle och gräsrotsprotester.

Det sker också mot en fond av ett allt mer olycksbådande samhällsklimat, där uniformerade fascister mot alla odds återigen marscherar på gatorna i Europas huvudstäder. Weimarrepubliken all over again.

Jag undrar om Laibach gnisslar tänder över att de inte hann få med den senaste händelseutvecklingen då Ryssland annekterade Krim på nya skivan ”Spectre”, eller om de ler försmädligt i mjugg över att verkligheten överträffar dikten och nu ger exempelvis ”Eurovision” ett extra tolkningslager?

”In the absence of war / We are questioning peace / In the absence of god / We all pray to police / (…) / Europe is falling apart”.

Samtidigt som nya albumet släpptes, lanserade orkestern en uppföljare till sin virtuella mikrostat NSK – ett politiskt parti som även det heter Spectre. Som FRA, NSA och CIA redan vet, har även Erik Uppenberg registrerat sig som medlem över internet!

I sann kollektivistisk stil får jag en liten partibok att bära med mig i fickan, för politisk inspiration och för att jag ska kunna föra ”partisanska anteckningar”. I detta häfte blandas sinistert ironiska politiska teser med texterna från skivan och ren buskis, som i den avslutande fräckisen tryckt på det sista uppslaget. Hitler, Tito and Stalin are sitting together and chat. Hitler: Hop, hop, hop, now we’ve got Europe! Stalin: Niet, niet, niet, the world is ours yet! Tito: Alpha, Beta, Gamma, suck my dick and fuck your mama!”

Även partinamnet (spöke/vålnad) är, som vanligt, dubbelbottnat. Den syftar uppenbart på Marx och Engels kommunistiska manifest, som inleds ”Ett spöke går omkring i Europa – kommunismens spöke”. Men troligen också på S.P.E.C.T.R.E, Blofelds terrororganisation i James Bond-romanerna och de tidiga Bond-filmerna. Där utläses namnet ”Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion”.

Som medlem i Spectre kan du välja att uppgå i en av de fyra partiidentiteterna Eber, Saliger, Dachauer och Keller – vilket också är de officiella namnen på Laibachs medlemmar, oavsett vilka som för tillfället råkar spela i gruppen. Googlar du på ovanstånde namn, finner du att de två mellersta namnen är konstnärer som föll den nazityska regimen i smaken, samt att Eber är en judisk patriark, vars namn sägs ha gett upphov till ordet hebré.

Keller har jag inte lyckats klura ut. Helen Keller, legendarisk döv/blind författare kanske? Att det är någon illvillig provokation i botten är det enda som är säkert.

Plockar vi bort de fyra maskerna är det sedan länge Ivan Novak som tycks vara hjärnan och huvudkompositören i Laibach, även om han oftast står bakom mixerbordet i stället för på scenen numera. Milan Fras med sitt klädsamma dok är den ständige, mullrande basrösten, och sedan ”Volk” (2006) har Mina Špiler fått en allt viktigare roll som sångerska, keyboardist och medkompositör.

Denna gång har de fått ihop ett musikaliskt mångfacetterat album, där pionjärvisa ställs sida vid sida med dubstep och triphop, och 60-talsdoftande cocktailpop möter hårda dansgolvsrytmer. Det är stundtals den mest lättlyssnade skiva de gjort, långt från såväl martial-industrial-bodyn på ”W.A.T” (2003) som 80-talets tidiga konstmusiksläpp. Men ”Spectre” kan av samma skäl också upplevas som spretig och ofokuserad, utan den tydliga musikaliska profil som präglade exempelvis hårdrocksalbumet ”Jesus Christ Superstars” (1996) eller technoinfluerade ”N.A.T.O” (1994).

I inledande ”The Whistleblowers” hyllar Laibach dem som vågar larma, med tydlig syftning på Edward Snowden. Därefter namedroppar de Occupy Wall Street-rörelsen i positiva ordalag i ”No History”. Att Laibach tar – luddig, dubbelbottnad – ställning i en frihetligt sinnad vänsterriktning är inte särskilt förvånande. För mig har det alltid varit tydligt att gruppen, bakom sina totalitära masker och sitt hyllande av kollektivet, egentligen vill provocera oss att tänka själva och att ifrågasätta auktoriteter.

Men det förtar något av poängen med orkestern om de blir för tydliga med vad de själva egentligen står politiskt. Det är som att förklara ett bra skämt, upplevelsen blir plattare.

En randanmärkning: ”The Whistleblowers” är ingen cover, men för en svensk lyssnare är låten misstänkt besläktad med ”Vi gå över daggstänkta berg” – särskilt när videon visar käcka, scoutlika pionjärynglingar.

Laibach är en spegel som visar en förvrängd bild av populärkulturen och samtiden. Tolkningen beror på mottagaren. De läses på ett sätt i ex-Jugoslavien, där de från starten 1980 och framåt sågs som dissidenter. På ett annat i USA, landet som de hånat på åtminstone sina senaste tre skivor. Men hur tas de emot i Tyskland, landet vars mörkaste stunder de hämtat stora delar av sin image från? ”After the unspeakable, after you have fallen as only angels can fall” (som Laibach sjunger i ”Germania”) vilar arvssynden efter förintelsen fortfarande tung i Tyskland och nazismens fasor är till stora delar ännu tabu i dagligt tal.

Efter att ha lyssnat in mig på skivan och som god partimedlem ha försökt läsa igenom de svårtolkade teserna i partiboken, har jag förmånen att se Laibach på teatern Volksbühne i hjärtat av Berlin. Det har såklart en speciell laddning att se just Laibach just där. Under nazitiden kallades den ”Theater am Horst-Wessel-Platz”, sedan blev den en av kommunistregimens huvudscener vid torget som nu hette Rosa-Luxemburg-Platz.

Guld, träpaneler och röd sammet är en högst passande inramning, i linje med den ”retrogradism” som Laibach själva benämnt sin konstriktning. En sittande, någorlunda nykter publik är också mer mottaglig för de mer subtila konsertinslagen. Som att Milan Fras i sitt förinspelade (!) mellansnack hälsar publiken med ”Hello, Athens!” i stället för ”Hello, Berlin!” Samtidigt är vissa inslag på en Laibach-konsert extra känsliga i Tyskland, och några sådana referenser tas emot med tystnad i stället för med skratt.

Sin vana trogna spelar de sig först igenom den nya skivan som ett enskilt konstverk – denna gång dock med annan låtordning för ovanlighetens skull. Därefter följer ett set med blandade låtar – från tidiga ”Brat moj” till sentida covers av Serge Gainsbourg och Bob Dylan.

Elaka tungor brukar ju kalla Laibach just ett coverband, men det är inte bara illa påläst, det stämmer knappast längre. Konserten domineras av eget material, som genomgående vinner på att framföras live. Låtarna blir pampigare, tyngre, mer storslagna. Den hårt smattrande men småfåniga ”Eat Liver!” lyfter till nya höjder. ”Whistleblowers” och ”Americana” får ett sugande, suggestivt driv som bara delvis finns där på skivan.

För att inte tala om vad de konfrontativa projektionerna och de bägge vokalisternas barska scennärvaro gör för att förhöja upplevelsen. ”You are the best audience! We love you!”, säger en återigen förinspelad Milan Fras, med en obetalbart hånfull ton som snarare antyder att han vill avrätta oss.

Milan Fras morrande röst är en viktig del av Laibach, närapå kittet som hållit ihop bandet när soundet spretat i olika riktningar genom åren. Men samtidigt är han begränsad i sitt uttryck. Det kan man inte säga om Mina Špiler. Hon är en skicklig sångerska med imponerande bredd; det fungerar lika bra när hon agiterar i megafon som under hennes skönsång i låten ”Koran”.

Frågan är om inte Mina Špiler medvetet håller på att fasas in som ledande vokalist, i så fall den tredje i Laibachs historia (den första, Tomaž Hostnik, tog livet av sig 1982). Laibach – the Next Generation?

Fotnot: Specialutgåvan av skivan innehåller fyra extraspår **

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

laibach

01. The Whistleblowers (03:31)
02. No History (03:17)
03. Eat Liver! (03:10)
04. Americana (04:29)
05. We are Millions and Millions are One (04:23)
06. Eurovision (04:38)
07. Walk With Me (03:55)
08. Bossanova (03:11)
09. Resistance is Futile0 (06:53)
10. Koran (05:22)
11. The Parade (04:06) **
12. Love on the Beat (03:21) **
13. Just Say No! (02:31) **
14. See My Grave is Kept Clean (04:05) **

 

Laibach – “The Whistleblowers”

Tags: , ,


Laibach presenterar en video till “The Whistleblowers” hämtad från bandets nya album “Spectre” som finns ute nu.

Laibach introducerar nytt album med EP

Tags: , , , , , , , , , ,


Väntan har varit lång, men nu är det bekräftat: Laibach återvänder med det nya albumet “Spectre” tidigt nästa år.

En första digital-EP med titeln “S” finns ute nu och innehåller de tre nya låtarna “Eurovision”, “No History” och “Resistance is Futile” samt en liveversion av Serge Gainsbourgs “Love On The Beat” som spelades in i London förra året. EP’n finns under en begränsad tid att ladda ner helt gratis här.

“Spectre” är bandets första studioalbum sedan “Volk” som släpptes 2006 och släpps den 14 februari via Mute Records. (Spana in trailern nedan!)