Niklas Hurtig (text) i sällskap med Jannice Faringer (foto) och Jens Atterstrand (foto) gästade Kraken i Stockholm den 31 maj för att avnjuta öppningsakten Roya och den brittiska kvartetten Ladytron.

Efter åtta långa år är äntligen Ladytron tillbaka. Både med nytt material och turné.

Med en gedigen diskografi och färskt tillskott, i form av det senaste självbetitlade albumet, intog den brittiska kvartetten Kraken i Stockholm och sjöng bort våren.

På scen denna kväll stod även Stockholms egna favoritamerikan, den av bandet handplockade soloakten Roya, som med sin drömska electro värmde upp publiken på ett alldeles utmärkt sätt. Hits som den mörka “Centrum” och drömska “Home” är typiska, men sista låten, den snabbare “Away” var verkligen en helt fantastisk avslutning på detta korta framträdande.

Live är Ladytron nästan löjligt tighta med sin fem man (och kvinnor) starka uppsättning på scen. Live-trummorna passar extra bra på de senare årens alster, som “The Animals”, “Until The Fire” och “Black Cat”. Det märks tydligt att dessa spår är byggda kring just de akustiska rytmerna jämfört med de äldre låtarnas trummaskiner. Detta kanske inte passade de mest instrument-fascistoida synth-puristerna i publiken, men för majoriteten bidrog de till ett starkt driv spelningen igenom, även om de upplevdes lite väl starkt mixade på sina ställen.

Likt tidigare varvas låtar med sång av Helen och Mira, men kommer vi någonsin få höra Daniels bidrag på “Versus” live?

För första gången i mitt liv går Ladytron åter upp på scen för en avslutande uppsättning låtar efter några minuters troget tjoande från publiken. Bandet har ju historiskt sett annars varit nästan löjligt bestämda på den punkten. Kanske borde fler lika principfasta headline-band faktiskt bjuda sina fans på det där extra örongodiset (Ja, jag tittar åt ert håll Kite!).

Konserten avslutas med några av bandets största hits, hämtade från framförallt Light & Magic (2002) och Witching Hour (2005) och jag längtar redan till nästa möjlighet att få se Liverpools stolthet på scen!

Ladytron

Roya

Format: (Album) CD, vinyl, kassett, digital
Skivbolag: !K7
Releasedatum: 15 februari 2019
Genre: Electropop
Land: England
Bandmedlemmar: Daniel Hunt, Reuben Wu, Helen Marnie, Mira Aroyo
Recensent: Stefan Last

(English version below)

En blandning av högt och lågt

Efter en paus på nästan åtta år är Ladytron tillbaka med det självbetitlade albumet ”Ladytron”. Bandet har i mina ögon alltid bjudit på en ganska blandad kompott av högt och lågt vad gäller både låtskrivande och produktion och balanserat på gränsen mellan briljant synthpop och hipsterelectronica. Deras nya visar sig inte vara något undantag.

Det var med en viss besvikelse jag hörde första singeln ”The Animals” när den kom redan för ett år sedan. Då mina personliga preferenser lutar mer åt renare popproduktioner så var detta alltför skitigt för min smak, och låten i sig var ganska intetsägande. Öppningsspåret ”Until the Fire” lider av ungefär samma symptom.

Å andra sidan finns här också några riktiga pärlor bland vilka vi hittar senaste singeln ”The Island”, episk Ladytron-pop när den är som bäst, tillsammans med synthpopdängan ”Deadzone” och tunga ”You’ve Changed” med sin EBM-doftande basgång.

Resterande låtar spelar i fältet mellan dessa två ytterligheter. Är man ett diehard fan av Ladytron så är det säkert möjligt att nya plattan faller en i smaken, i synnerhet om man föredrar en lite skitigare, opolerad produktion. I så fall kan man nog höja mitt betyg något eller några snäpp, men för de av oss som tar oss an bandet med mer av ett popperspektiv så är det nog inte mer än kanske en handfull låtar som håller måttet fullt ut. Några av dessa kommer jag gladeligen att ha med i mina spellistor, men som album betraktat kommer jag hellre plocka fram sångerskan Helen Marnies två briljanta soloplattor som släpptes under bandets uppehåll.

Tracklist

01. Until the Fire (05:35)
02. The Island (04:04)
03. Tomorrow is Another Day (04:37)
04. Far From Home (03:35)
05. Paper Highways (03:37)
06. The Animals (04:32)
07. Run (02:51)
08. Deadzone (04:26)
09. Figurine (04:06)
10. You’ve Changed (04:28)
11. Horrorscope (03:19)
12. The Mountain (04:32)
13. Tower of Glass (03:59)

(English version below)

A mix of highs and lows

After a hiatus of almost eight years Ladytron returns with the self-titled album ”Ladytron”. In my eyes the band have always offered up a rather mixed bag of highs and lows, both in terms of songwriting and production, balancing on the line between brilliant synthpop and hipster electronica. This new offering is no exception.

It was with some disappointment that I heard the first single ”The Animals” when it appeared already one year ago. As my personal preferences tend to lean more towards cleaner pop productions this was simply too gritty for my taste, and the song itself was quite unremarkable. The album opener ”Until the Fire” suffers from pretty much the same symptoms.

On the other hand there are a couple of proper gems on here, such as the latest single ”The Island”, epic Ladytron pop at its very best, along with synthpop stomper ”Deadzone” and the heavy ”You’ve Changed” with its EBM-flavoured bass line.

The rest of the songs all play in the field between these two extremes. If you’re a diehard fan of Ladytron I’m sure a lot of you will enjoy this new album, perticularly if you prefer a grittier, unpolished production. If that’s the case then you would probably raise my rating a notch or two, but for those of us who approach the band from more of a pop perspective there aren’t more than a handful of songs that are entrely up to par. Some of these I will happily include in my playlists, but as far as albums go I will rather dig out singer Helen Marnie‘s two brilliant solo albums that were released during the band’s hiatus.

Brittiska kvartetten Ladytron, som består av låtskrivar- och producentduon Daniel Hunt och Reuben Wu samt sångerskorna Helen Marnie och den Ungern-födda Mira Aroyo återvänder nu efter utflykter i diverse solo- och sidoprojekt med bandets första nya studioalbum på över åtta år efter att ha genomfört en lyckad kampanj via PledgeMusic.

13 spår långa Ladytron blir bandets sjätte studioalbum i ordningen sedan debuten med 604 från 2001 och följer samtidigt upp senaste skapelsen Gravity the Seducer som släpptes 2011.

Det nya materialet har introducerats med de tre singelsläppen “The Island”, “The Animals” och “Far From Home” under det senaste året (se videos nedan) och utöver den digitala utgåvan av albumet så levereras Ladytron även på CD liksom i en begränsad vinylutgåva som kan förbokas här redan nu! (från Ginza.se)

Mira Aroyo och Helen Marnie har under de senaste åren släppt skivor med sina sido- och soloprojekt The Projects respektive Marnie (Crystal World (2013) och Strange Words and Wierd Wars (2017)) och den förstnämnda gästspelade även på John Foxx and The Maths album Interplay (2012).

Ladytron släpps den 15 februari via !K7.

Tracklist

01. Until The Fire
02. The Island
03. Tower of Glass
04. Far From Home
05. Paper Highways
06. The Animals
07. Run
08. Deadzone
09. Figurine
10. You’ve Changed
11. Horrorscope
12. The Mountain
13. Tomorrow Is Another Day

Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Disco Pinata Records
Releasedatum: 2 juni 2017
Genre: electropop, synthpop, dreampop
Bandmedlemmar: Helen Marnie
Land: England
Recensent: Stefan Last

(English version below)

Årets hittills snyggaste pop!

De som känner till Marnie, eller Helen Marnie som är hennes fullständiga namn, känner med största sannolikhet också till att hon är medlem i Ladytron, något som ofta påpekas när det skrivs om henne nu när hon kör sin sologrej. Då hennes karaktäristiska röst är en stor del av Ladytrons sound är det kanske inte så konstigt, men om man påstår att Marnies musik påminner om Ladytron så gör man det allt lite för lätt för sig. På både solodebuten ”Crystal World” från 2013 och, kanske i ännu större utsträckning, nya “Strange Words and Weird Wars” är ledordet pop, ett drag som inte är lika framträdande i det Ladytron gör.

För sisådär två månader sedan släpptes ”Lost Maps”, den första singeln från albumet, en mörk historia som kändes som en naturlig fortsättning på ”Crystal World”. Med singel nummer två, ”Electric Youth”, får vi dock se en helt annan sida av Marnie. Där bjuds vi på en glimrande poppärla där tillhörande video visar ett gäng ungdomar som trots de slitna miljöerna i och kring nedlagda fabrikslokaler utstrålar en sprudlande livsglädje och positivism. Kanske finns det hopp om framtiden trots allt…

Albumets luftiga och upplyftande öppningsspår ”Alphabet Block” påminner mycket om svenska Iamamiwhoami och deras senaste album ”Blue” i både melodier och produktion. Efterföljande ”Bloom” är också en vass poplåt som mycket väl skulle kunna vara en kommande singel.

Tempot sänks avsevärt på ”A Girl Walks Home Alone At Night”, och om jag något motvilligt ska ta till den där jämförelsen med hennes band så är det nog här Marnie hamnar närmast Ladytron i känslan. Vemodiga ”Summer Boys” ligger möjligen också i närheten, men denna har ändå en betydligt mer poppig överton, även här med tongångar som andas Iamamiwhoami.

Om vi zoomar ut och ser albumet som helhet så bjuds vi på nära 40 minuter snygg, intelligent pop som klår det mesta som står till buds idag. Helen Marnies karaktäristiska röst kräver din uppmärksamhet och släpper inte taget förrän sista låten klingat ut.

Ladytron har såvitt jag vet inte lagt av, utan tar bara en paus medan medlemmarna pysslar med annat. Själv skulle jag gärna se dem stråla samman igen för att spela in nytt material, men om en fortsatt paus innebär mer solomaterial av den här kalibern från Marnie, ja då gör det inte så mycket om jag får vänta lite till på ett nytt Ladytron-album.

Tracklist

01. Alphabet Block (04:22)
02. Bloom (02:58)
03. G.I.R.L.S (03:57)
04. Electric Youth (03:25)
05. A Girl Walks Home Alone At Night (04:43)
06. Lost Maps (04:14)
07. Summer Boys (04:28)
08. Little Knives (03:43)
09. Invisible Girl (03:18)
10. Heartbreak Kid (04:14)

(English version below)

The finest pop of the year so far!

Those who are familiar with Marnie, or Helen Marnie as her full name is, are most likely also aware that she’s a member of Ladytron, something that is often pointed out now that she’s doing her solo thing. Perhaps not so strange considering that her voice is such a big part of Ladytron‘s sound, but if you claim that Marnie‘s music sounds like Ladytron, then you’re just over-simplifying things. On her solo debut ”Crystal World” from 2013 and, perhaps even more so, on the new “Strange Words and Weird Wars”, the key word is pop, an element that is not quite as prominent in Ladytron‘s output.

About two months ago we were presented with the first single from the new album when ”Lost Maps” was released, a dark affair that felt like a natural progression from ”Crystal World”. However, with single number two, ”Electric Youth”, we get to see an entirely different side of Marnie. We’re treated to a sparkling pop gem where the accompanying video shows a group of teenagers who, despite the worn-down environments in and around derelict facory buildings, exude joy and positivism. Perhaps there is hope for the future after all…

The album’s airy and uplifting opening track ”Alphabet Block” reminds a lot of the Swedish audiovisual project Iamamiwhoami and their latest album ”Blue” in both melodies and production. The following track ”Bloom” is also a distinct pop tune that could very well be a future single.

The tempo is significantly lowered on ”A Girl Walks Home Alone At Night”, and if I should somewhat relunctantly bring up that comparison to her band, then this is probably where Marnie is closest to Ladytron in the general feel of the song. The melancholic ”Summer Boys” might also be in the vicinity, but this one displays decidedly poppier overtones, once again with hints of Iamamiwhoami.

If we take a step back and take a look at the album as a whole, what we’re treated to is almost 40 minutes of glorious, intelligent pop that knocks most of what’s on offer today out of the ring. Helen Marnie‘s characteristic voice demands your attention and doesn’t let go until the last song has ended.

As far as I know Ladytron has not split up, but is on hiatus while its members are taking some time off to do other things. Personally, I would love for them to get back together to record some new material, but if a continued hiatus means more solo material of this calibre from Marnie, well, then I don’t mind waiting a little longer for a new Ladytron album.

Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Domino (Playground Music)
Releasedatum: 20 januari 2017
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf
Land: Kanada
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Ytterligare ett starkt album från Austra

Efter sin succé med debutalbumet “Feel it Break” för sex år sedan och den strålande och poppiga uppföljaren “Olympia” från 2013 så verkar Austra – med Lettisk-Kanadensiska Katie Stelmanis som huvudkvinna – och med singeln “Utopia” till trots, ha mer realistiska förväntningar på världens framtid i nya fullängdaren “Future Politics”.

Austra gör på ett sätt samma resa som The Knife och blir (mer) politiska på sin tredje fullängdare. Det är dock inte med ambition att skaka om våra invanda förväntningar utan är snarare en klagosång över allt som är fel i dagens samhälle.

Fokus är i vanlig ordning Katies fantastiska röst och samma lågmälda elektropop som i tidigare alster. Ibland flyter sången på som ett instrument i mängden men ibland trycker hon i från tårna med en röst så skarp att man kan skära i smör med den. Detta är tydligast på tredje spåret “Utopia” som är inlindad i elektropoppen känd från främst “Olympia”. Fjärde spåret “I’m a Monster” är dock en betydligt mörkare historia som påminner om de personliga texterna från föregångare och med ljudbilden från första albumet. Och är det lite vemodiga Henric de la Cour-synthar i bakgrunden på “Angel In your Eye”?

Albumet startar starkt men avslutar något svagare då andra halvan går i ett lugnare och inte lika utstickande tempo. Ungefär som skillnaden mellan Ladytrons lugnare “Gravity The Seducer” och deras tidigare elektropunkiga album. Detta till trots finns det många höjdpunkter även om de ofta omges av relativa dalar, vilket alltså gör att albumet känns ganska ojämnt. Men de starka melodierna och Katies overkliga sångröst gör åter igen att Austra levererar ett riktigt bra album.

Tracklist

01. We Were Alive (04:35)
02. Future Politics (04:09)
03. Utopia (04:03)
04. I’m A Monster (04:38)
05. I Love You More Than You Love Yourself (04:58)
06. Angel In Your Eye (03:14)
07. Freepower (05:09)
08. Gaia (03:08)
09. Beyond A Mortal (05:45)
10. Deep Thought (01:09)
11. 43 (04:28)

(English version below)

Yet another gem from Austra

After their debut with “Feel It Break” six years ago, along with the magnificent and poppy sequel “Olympia” from 2013 the Latvian Canadian Katie Stelmanis with crew is back with the new studio album “Future Politics”. But aside their single “Utopia” they are here to tell a more realistic story about the future of the world.

In some way Austra makes the same trip as The Knife and become (more) political on their third studio album. It is however not with the ambition to shake the habitual but it is instead a lamentation over everything that is wrong in todays society.

As usual Katies fantastic voice is in focus along with the same mellow electro-pop as in the previous releases. Sometimes the vocals flows like an instrument among others but sometimes she uses her full potential with a voice so sharp that you could cut butter with it. This is most prominent in the track “Utopia” that is wrapped in the electro-pop known mostly from “Olympia”. A much more darker story is told on the forth track “I’m a Monster” that remind of the more personal lyrics of the predecessor and the sound from the first album. And do we hear some melancholy synths signed Henric de la Cour in the background of “Angel in your Eye”?

The album starts off strong but finishes somewhat weaker since the other half of the album proceeds in a more mellow and laid back tempo. Something like the difference between Ladytrons “Gravity the Seducer” compared to the older electro-punky albums. Despite this there are alot of gems although the album is perceived as pretty uneven. But the strong melodies and Katies unreal voice yet again result in a very good album by Austra.

Marnie (från Ladytron) gästade Stockholm och Debaser Strand för en solospelning den 12 maj.

Erik Uppenberg (rapport) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar från kvällen.

OBS! Missa inte fotogalleriet nedanför rapporten!

Små detaljer gör Marnie bättre än Ladytron

Många är de popband som kämpar för att hålla låtstandarden på den svåra andra plattan och framåt. Ladytron, däremot, har gått från klarhet till klarhet på sina fem fullängdare. Om något så har den brittiska kvartetten snarare blivit bättre på sitt stilsäkra och lätt vemodiga elektroniska pophantverk med tiden.

Den 12 maj gästade Marnie för första gången Debaser Strand med ett nytt band, bestående av formgivaren Emer Tumilty (synth och körsång), Jonny Scott (synth, gitarr och körsång) och Pete (trummor).

Live har Ladytron däremot aldrig imponerat på mig. Ett trist och stelt band någonstans mittemellan Kraftwerk och shoegazeande indiepoppare som saboterar snarare än lyfter sitt material på scenen. Jag har faktiskt tyckt att de är så tråkiga att jag svurit att aldrig se en Ladytron-spelning igen.

Härom året solodebuterade orkesterns huvudvokalist Helen Marnie med ”Crystal World”. Formkurvan fortsatte om möjligt rakt upp genom taket på ett fullständigt lysande popalbum, där så gott som varje spår kunde plockats ut som singelsläpp.

Marnie fungerar klart bättre live än Ladytron. Det är en rad små detaljer som lyfter helheten. Marnie bjuder till mer än på en Ladytron-konsert. Hon rör sig mer och verkar ha roligare än när hon är en del av en tillkämpat stillastående kvartett. Fransprydd superhjältetrikå med tredubbel rosettkrans på huvudet hjälper också till att öka karisman.

Andra byggstenar är en suggestiv ljussättning och en intim klubbmiljö av lämpligt format. Många klagar på dåligt ljud, men det stör mig inte nämnvärt.

Och som grund finns låtmaterialets skönhet och styrka. Grandiosa låtbyggen som ”Hearts on Fire”, ”Laura” och ”Submariner” har redan på skiva långa instrumentala slutpartier, som här tillåts breda ut sig i all sin pompösa prakt. Av de bästa låtarna från ”Crystal World” är det bara sextiotalsgungiga ”Velvet Affair” jag saknar i setet.

Marnies ljudbild är snarlik Ladytrons. Det som skiljer är att de mer minimalistiska och rytmiska spåren som Ladytron brukar variera sina skivor med saknas.

Nu spelar hon förvisso en rad Ladytron-låtar också. De tidiga electroclashiga Ladytron-hitsen ”Playgirl” och ”Seventeen” är obligatoriska publikfriare som dock känns lätt banala jämte de sofistikerade drömpopbyggena från ”Crystal World”. Den mer sentida ”Destroy Everything You Touch” passar bättre i sammanhanget.

Marnie – engagerad på Ja-sidan för Skottlands självständighet – ger oss också en inlindad dos skotsk nationalism i form av senaste singeln ”Wolves”.

Efter drygt femton år av skivsläpp är Helen Marnie en electropop-veteran. Hennes solomaterial och dito spelning antyder dock att hennes karriär knappt har börjat. Med hopp om ytterligare storverk.

Setlist

• The Hunter
• We Are the Sea
• Playgirl (Ladytron)
• Sugarland
• Runaway (Ladytron)
• Laura
• Hearts on Fire
• Wolves
• Soft Power (Ladytron)
• Gold
• Seventeen (Ladytron)

Extranummer

• Submariner
• Destroy Everything You Touch (Ladytron)

Ladytron-bekantingen Marnie presenterar den nya singeln “Wolves”.

Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
4. Gary Numan – “My Last Day”
5. Front Line Assembly – “Ghosts”
6. Diorama – “Hope”
7. Austra – “Home”
8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
9. Skinny Puppy – ”Terminal”
10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Format: (Album) CD**, digital
Skivbolag: PledgeMusic/Les Disques du Crépuscule/Cobraside
Releasedatum: 11 juni 2013 (crowdfunders), 8 juli 2013 (övriga)
Genre: electropop, synthpop, dreampop
Bandmedlemmar: Helen Marnie
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Mästerlig solodebut som överträffar Ladytron

Finns det till äventyrs några snälla Ladytron-fans där ute i stugorna som ligger vakna om nätterna och oroar sig över bandets uppehåll och framtid? Gör inte det. Huvudvokalisten Helen Marnie är tillbaka med sitt första soloalbum, vilket genomgående tangerar och ofta överträffar Ladytrons starkaste stunder.

”Crystal World” är gräsrotsfinansierad via sajten PledgeMusic, vilket innebär att de som valt att förhandsbetala skivan fått följa den kreativa processen via Marnies egna uppdateringar. Där har hon också bett om ursäkt för att albumet flera gånger har försenats och skjutits upp. Ursäkter är onödiga, för resultatet är kvalitet värd att vänta på.

Både ljudbild och låtskrivande ligger väldigt nära Ladytron, den enda tydliga skillnaden är att skivan domineras av drömpop – atmosfäriska, stämningsfulla stycken i mellantempo. De minimalistiska och rytmiska spåren från Ladytrons skivor, de som ibland har sång på bulgariska av Mira Aroyo, saknas så gott som helt. Malande ”Sugarland” är den låt som kommer närmast.

I övrigt bjuds vi elektronisk singer-songwriting av högsta klass. ”The Hunter” är utvalt som singel- och musikvideospår, men det kan inte ha varit lätt att välja. Ett angenämt lyxproblem: materialet håller en standard värdig en greatest hits-samling.

Ladytron-kollegan Daniel Hunt har producerat, tillsammans med islänningen Barði Jóhannsson. Skivan är inspelad i Reykjavík, vars karga omgivningar fungerat som en passande fond för att färdigställa storslagna och sorgset vackra kompositioner som  ”Laura”, ”We Are The Sea” och ”Submariner”.

Några fler spår värda att nämn: ”Violet Affair” är mollstämd Motown-doftande 60-talspop på synthar. ”High Road” låter som en korsning mellan Client och Ladytron. Avslutande ”Gold” påminner, åtminstone inledningsvis, något oväntat om Frida Hyvönen.

Imagemässigt har Ladytron alltid strävat efter en jämlik framtoning, utan tydlig frontfigur. På scenen uppträder de som en Kraftwerkskt uniformerad androgyn kvartett, och gruppens medlemmar är alla delaktiga i låtskrivandet. Jag har dock svårt att tolka ”Crystal World” på annat sätt än att Marnie är den ledande kreativa kraften i Ladytron.

Med ”Crystal World” har hon presterat något så sällsynt som ett fullständigt helgjutet popalbum; vackert, poetiskt och gripande.

Tracklist

 01. The Hunter (04:13)
02. We Are the Sea (05:09)
03. Hearts on Fire (05:04)
04. Violet Affair (03:38)
05. The Wind Breezes On (03:58)
06. Sugarland (03:22)
07. High Road (03:23)
08. Laura (05:13)
09. Submariner (07:39)
10. Gold (05:10)

Helen Marnie, som för de allra flesta är mest känd som ledsångerska i den brittiska electopopkvartetten Ladytron, tillsammans med Mira Aroyo, Daniel Hunt och Reuben Wu – inledde under det förra året arbetet med eget material under monikern Marnie.

“The Hunter” finns ute nu och den levereras med tillhörande musikvideo (se nedan). Låten är det första smakprovet frå solodebuten med titeln “Crystal World”.

Projektet lanserades via Pledgemusic och har i skrivande stund har nått 247% av sin målsättning. Ytterligare ett kort smakprov finns även att avnjuta via Soundcloud.

Helen Marnie berättar mer

“Efter fem studioalbum med Ladytron och lite tillgänglig tid imellan arbetet med dem, så bestämde jag att det nu var dags att göra ett album som jag alltid velat göra. Ett soloalbum. Jag är rädd och nervös med jag är väldigt exalterad och jag hoppas att ni kommer att klara av att hjälpa mig upfylla den här drömmen.”

“Under det senaste året har jag skrivit mer musik än någonsin och jag är väldigt nöjd med resultatet så här långt. Albumet, som ännu saknar titel, kommer direkt från hjärtat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det betyder mycket. Det är jag och ingen annan. Det är allt runtikring mig: Mina kärlekar, mitt liv, hopp och förluster. Jag ville skapa ett elektroniskt album med mer av ett popelement och renare sång. Textmässigt är albumet öppenhjärtligt, men de olika elementen spelar alla en roll över albumet, där havet är ett särskilt framträdande och återkommande tema. Så med havet och vackra landskap i tanken så beslutade jag mig för att flya till Island för att spela in i en studio där. Ljuset är så vackert, luften är så ren och havet är så storslaget att jag ansåg det vara den perfekta platsen att spela in på.”

“Jag hoppas verkligen att ni kommer bli nöjda med resultatet och jag längtar efter den dagen då ni alla kan höra det.”

“Crystal World” är inspelad i Reykjavik och är producerad tillsammans med Daniel Hunt (från Ladytron) och den isländska musikern Barði Jóhannsson (Bardi Johansson) som tidigare har arbetat med bland andra Lady & Bird och Bang Gang.

“Crystal World” släpps under juni månad

Tracklist