Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Ladytron"

Självtitulerad återkomst från Ladytron

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Brittiska kvartetten Ladytron, som består av låtskrivar- och producentduon Daniel Hunt och Reuben Wu samt sångerskorna Helen Marnie och den Ungern-födda Mira Aroyo återvänder nu efter utflykter i diverse solo- och sidoprojekt med bandets första nya studioalbum på över åtta år efter att ha genomfört en lyckad kampanj via PledgeMusic.

13 spår långa Ladytron blir bandets sjätte studioalbum i ordningen sedan debuten med 604 från 2001 och följer samtidigt upp senaste skapelsen Gravity the Seducer som släpptes 2011.

Det nya materialet har introducerats med de tre singelsläppen “The Island”, “The Animals” och “Far From Home” under det senaste året (se videos nedan) och utöver den digitala utgåvan av albumet så levereras Ladytron även på CD liksom i en begränsad vinylutgåva som kan förbokas här redan nu! (från Ginza.se)

Mira Aroyo och Helen Marnie har under de senaste åren släppt skivor med sina sido- och soloprojekt The Projects respektive Marnie (Crystal World (2013) och Strange Words and Wierd Wars (2017)) och den förstnämnda gästspelade även på John Foxx and The Maths album Interplay (2012).

Ladytron släpps den 15 februari via !K7.

 

Tracklist

01. Until The Fire
02. The Island
03. Tower of Glass
04. Far From Home
05. Paper Highways
06. The Animals
07. Run
08. Deadzone
09. Figurine
10. You’ve Changed
11. Horrorscope
12. The Mountain
13. Tomorrow Is Another Day

Marnie – “Strange Words and Weird Wars”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Disco Pinata Records
Releasedatum: 2 juni 2017
Genre: electropopsynthpop, dreampop
Bandmedlemmar: Helen Marnie
Land: England
Recensent: Stefan Last

Youtube

(English version below)

Årets hittills snyggaste pop!

De som känner till Marnie, eller Helen Marnie som är hennes fullständiga namn, känner med största sannolikhet också till att hon är medlem i Ladytron, något som ofta påpekas när det skrivs om henne nu när hon kör sin sologrej. Då hennes karaktäristiska röst är en stor del av Ladytrons sound är det kanske inte så konstigt, men om man påstår att Marnies musik påminner om Ladytron så gör man det allt lite för lätt för sig. På både solodebuten ”Crystal World” från 2013 och, kanske i ännu större utsträckning, nya “Strange Words and Weird Wars” är ledordet pop, ett drag som inte är lika framträdande i det Ladytron gör.

För sisådär två månader sedan släpptes ”Lost Maps”, den första singeln från albumet, en mörk historia som kändes som en naturlig fortsättning på ”Crystal World”. Med singel nummer två, ”Electric Youth”, får vi dock se en helt annan sida av Marnie. Där bjuds vi på en glimrande poppärla där tillhörande video visar ett gäng ungdomar som trots de slitna miljöerna i och kring nedlagda fabrikslokaler utstrålar en sprudlande livsglädje och positivism. Kanske finns det hopp om framtiden trots allt…

Albumets luftiga och upplyftande öppningsspår ”Alphabet Block” påminner mycket om svenska Iamamiwhoami och deras senaste album ”Blue” i både melodier och produktion. Efterföljande ”Bloom” är också en vass poplåt som mycket väl skulle kunna vara en kommande singel.

Tempot sänks avsevärt på ”A Girl Walks Home Alone At Night”, och om jag något motvilligt ska ta till den där jämförelsen med hennes band så är det nog här Marnie hamnar närmast Ladytron i känslan. Vemodiga ”Summer Boys” ligger möjligen också i närheten, men denna har ändå en betydligt mer poppig överton, även här med tongångar som andas Iamamiwhoami.

Om vi zoomar ut och ser albumet som helhet så bjuds vi på nära 40 minuter snygg, intelligent pop som klår det mesta som står till buds idag. Helen Marnies karaktäristiska röst kräver din uppmärksamhet och släpper inte taget förrän sista låten klingat ut.

Ladytron har såvitt jag vet inte lagt av, utan tar bara en paus medan medlemmarna pysslar med annat. Själv skulle jag gärna se dem stråla samman igen för att spela in nytt material, men om en fortsatt paus innebär mer solomaterial av den här kalibern från Marnie, ja då gör det inte så mycket om jag får vänta lite till på ett nytt Ladytron-album.

Tracklist

01. Alphabet Block (04:22)
02. Bloom (02:58)
03. G.I.R.L.S (03:57)
04. Electric Youth (03:25)
05. A Girl Walks Home Alone At Night (04:43)
06. Lost Maps (04:14)
07. Summer Boys (04:28)
08. Little Knives (03:43)
09. Invisible Girl (03:18)
10. Heartbreak Kid (04:14)

(English version below)

The finest pop of the year so far!

Those who are familiar with Marnie, or Helen Marnie as her full name is, are most likely also aware that she’s a member of Ladytron, something that is often pointed out now that she’s doing her solo thing. Perhaps not so strange considering that her voice is such a big part of Ladytron‘s sound, but if you claim that Marnie‘s music sounds like Ladytron, then you’re just over-simplifying things. On her solo debut ”Crystal World” from 2013 and, perhaps even more so, on the new “Strange Words and Weird Wars”, the key word is pop, an element that is not quite as prominent in Ladytron‘s output.

About two months ago we were presented with the first single from the new album when ”Lost Maps” was released, a dark affair that felt like a natural progression from ”Crystal World”. However, with single number two, ”Electric Youth”, we get to see an entirely different side of Marnie. We’re treated to a sparkling pop gem where the accompanying video shows a group of teenagers who, despite the worn-down environments in and around derelict facory buildings, exude joy and positivism. Perhaps there is hope for the future after all…

The album’s airy and uplifting opening track ”Alphabet Block” reminds a lot of the Swedish audiovisual project Iamamiwhoami and their latest album ”Blue” in both melodies and production. The following track ”Bloom” is also a distinct pop tune that could very well be a future single.

The tempo is significantly lowered on ”A Girl Walks Home Alone At Night”, and if I should somewhat relunctantly bring up that comparison to her band, then this is probably where Marnie is closest to Ladytron in the general feel of the song. The melancholic ”Summer Boys” might also be in the vicinity, but this one displays decidedly poppier overtones, once again with hints of Iamamiwhoami.

If we take a step back and take a look at the album as a whole, what we’re treated to is almost 40 minutes of glorious, intelligent pop that knocks most of what’s on offer today out of the ring. Helen Marnie‘s characteristic voice demands your attention and doesn’t let go until the last song has ended.

As far as I know Ladytron has not split up, but is on hiatus while its members are taking some time off to do other things. Personally, I would love for them to get back together to record some new material, but if a continued hiatus means more solo material of this calibre from Marnie, well, then I don’t mind waiting a little longer for a new Ladytron album.

Austra – “Future Politics”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Domino (Playground Music)
Releasedatum: 20 januari 2017
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf
Land: Kanada
Recensent: Niklas Hurtig

 

(English version below)

Ytterligare ett starkt album från Austra

Efter sin succé med debutalbumet “Feel it Break” för sex år sedan och den strålande och poppiga uppföljaren “Olympia” från 2013 så verkar Austra – med Lettisk-Kanadensiska Katie Stelmanis som huvudkvinna – och med singeln “Utopia” till trots, ha mer realistiska förväntningar på världens framtid i nya fullängdaren “Future Politics”.

Austra gör på ett sätt samma resa som The Knife och blir (mer) politiska på sin tredje fullängdare. Det är dock inte med ambition att skaka om våra invanda förväntningar utan är snarare en klagosång över allt som är fel i dagens samhälle.

Fokus är i vanlig ordning Katies fantastiska röst och samma lågmälda elektropop som i tidigare alster. Ibland flyter sången på som ett instrument i mängden men ibland trycker hon i från tårna med en röst så skarp att man kan skära i smör med den. Detta är tydligast på tredje spåret “Utopia” som är inlindad i elektropoppen känd från främst “Olympia”. Fjärde spåret “I’m a Monster” är dock en betydligt mörkare historia som påminner om de personliga texterna från föregångare och med ljudbilden från första albumet. Och är det lite vemodiga Henric de la Cour-synthar i bakgrunden på “Angel In your Eye”?

Albumet startar starkt men avslutar något svagare då andra halvan går i ett lugnare och inte lika utstickande tempo. Ungefär som skillnaden mellan Ladytrons lugnare “Gravity The Seducer” och deras tidigare elektropunkiga album. Detta till trots finns det många höjdpunkter även om de ofta omges av relativa dalar, vilket alltså gör att albumet känns ganska ojämnt. Men de starka melodierna och Katies overkliga sångröst gör åter igen att Austra levererar ett riktigt bra album.

Tracklist

01. We Were Alive (04:35)
02. Future Politics (04:09)
03. Utopia (04:03)
04. I’m A Monster (04:38)
05. I Love You More Than You Love Yourself (04:58)
06. Angel In Your Eye (03:14)
07. Freepower (05:09)
08. Gaia (03:08)
09. Beyond A Mortal (05:45)
10. Deep Thought (01:09)
11. 43 (04:28)

(English version below)

Yet another gem from Austra

After their debut with “Feel It Break” six years ago, along with the magnificent and poppy sequel “Olympia” from 2013 the Latvian Canadian Katie Stelmanis with crew is back with the new studio album “Future Politics”. But aside their single “Utopia” they are here to tell a more realistic story about the future of the world.

In some way Austra makes the same trip as The Knife and become (more) political on their third studio album. It is however not with the ambition to shake the habitual but it is instead a lamentation over everything that is wrong in todays society.

As usual Katies fantastic voice is in focus along with the same mellow electro-pop as in the previous releases. Sometimes the vocals flows like an instrument among others but sometimes she uses her full potential with a voice so sharp that you could cut butter with it. This is most prominent in the track “Utopia” that is wrapped in the electro-pop known mostly from “Olympia”. A much more darker story is told on the forth track “I’m a Monster” that remind of the more personal lyrics of the predecessor and the sound from the first album. And do we hear some melancholy synths signed Henric de la Cour in the background of “Angel in your Eye”?

The album starts off strong but finishes somewhat weaker since the other half of the album proceeds in a more mellow and laid back tempo. Something like the difference between Ladytrons “Gravity the Seducer” compared to the older electro-punky albums. Despite this there are alot of gems although the album is perceived as pretty uneven. But the strong melodies and Katies unreal voice yet again result in a very good album by Austra.

Liverapport: Marnie (Ladytron) 20150512, Stockholm

Tags: , , , , , , , , ,


Marnie (från Ladytron) gästade Stockholm och Debaser Strand för en solospelning den 12 maj.

Erik Uppenberg (rapport) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar från kvällen.

Jens Atterstranduppenberg kvadratisk

OBS! Missa inte fotogalleriet nedanför rapporten!

 

 

 

Små detaljer gör Marnie bättre än Ladytron

Många är de popband som kämpar för att hålla låtstandarden på den svåra andra plattan och framåt. Ladytron, däremot, har gått från klarhet till klarhet på sina fem fullängdare. Om något så har den brittiska kvartetten snarare blivit bättre på sitt stilsäkra och lätt vemodiga elektroniska pophantverk med tiden.

Den 12 maj gästade Marnie för första gången Debaser Strand med ett nytt band, bestående av formgivaren Emer Tumilty (synth och körsång), Jonny Scott (synth, gitarr och körsång) och Pete (trummor).

Live har Ladytron däremot aldrig imponerat på mig. Ett trist och stelt band någonstans mittemellan Kraftwerk och shoegazeande indiepoppare som saboterar snarare än lyfter sitt material på scenen. Jag har faktiskt tyckt att de är så tråkiga att jag svurit att aldrig se en Ladytron-spelning igen.

Härom året solodebuterade orkesterns huvudvokalist Helen Marnie med ”Crystal World”. Formkurvan fortsatte om möjligt rakt upp genom taket på ett fullständigt lysande popalbum, där så gott som varje spår kunde plockats ut som singelsläpp.

Marnie fungerar klart bättre live än Ladytron. Det är en rad små detaljer som lyfter helheten. Marnie bjuder till mer än på en Ladytron-konsert. Hon rör sig mer och verkar ha roligare än när hon är en del av en tillkämpat stillastående kvartett. Fransprydd superhjältetrikå med tredubbel rosettkrans på huvudet hjälper också till att öka karisman.

Andra byggstenar är en suggestiv ljussättning och en intim klubbmiljö av lämpligt format. Många klagar på dåligt ljud, men det stör mig inte nämnvärt.

Och som grund finns låtmaterialets skönhet och styrka. Grandiosa låtbyggen som ”Hearts on Fire”, ”Laura” och ”Submariner” har redan på skiva långa instrumentala slutpartier, som här tillåts breda ut sig i all sin pompösa prakt. Av de bästa låtarna från ”Crystal World” är det bara sextiotalsgungiga ”Velvet Affair” jag saknar i setet.

Marnies ljudbild är snarlik Ladytrons. Det som skiljer är att de mer minimalistiska och rytmiska spåren som Ladytron brukar variera sina skivor med saknas.

Nu spelar hon förvisso en rad Ladytron-låtar också. De tidiga electroclashiga Ladytron-hitsen ”Playgirl” och ”Seventeen” är obligatoriska publikfriare som dock känns lätt banala jämte de sofistikerade drömpopbyggena från ”Crystal World”. Den mer sentida ”Destroy Everything You Touch” passar bättre i sammanhanget.

Marnie – engagerad på Ja-sidan för Skottlands självständighet – ger oss också en inlindad dos skotsk nationalism i form av senaste singeln ”Wolves”.

Efter drygt femton år av skivsläpp är Helen Marnie en electropop-veteran. Hennes solomaterial och dito spelning antyder dock att hennes karriär knappt har börjat. Med hopp om ytterligare storverk.

Setlist

  • The Hunter
  • We Are the Sea
  • Playgirl (Ladytron)
  • Sugarland
  • Runaway (Ladytron)
  • Laura
  • Hearts on Fire
  • Wolves
  • Soft Power (Ladytron)
  • Gold
  • Seventeen (Ladytron)

Extranummer

  • Submariner
  • Destroy Everything You Touch (Ladytron)

Marnie – “Wolves”

Tags: , , ,


Ladytron-bekantingen Marnie presenterar den nya singeln “Wolves”.

Niklas Hurtig sammanfattar 2013

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Wow 2013 - The Knife 2

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

hdlc-4

  1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
  2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
  3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
  4. Gary Numan – “My Last Day”
  5. Front Line Assembly – “Ghosts”
  6. Diorama – “Hope”
  7. Austra – “Home”
  8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
  9. Skinny Puppy – ”Terminal”
  10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Marnie – “Crystal World”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD**, digital
Skivbolag: PledgeMusic/Les Disques du Crépuscule/Cobraside
Releasedatum: 11 juni 2013 (crowdfunders), 8 juli 2013 (övriga)
Genre: electropopsynthpop, dreampop
Bandmedlemmar: Helen Marnie
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

 

Youtube

Mästerlig solodebut som överträffar Ladytron

Finns det till äventyrs några snälla Ladytron-fans där ute i stugorna som ligger vakna om nätterna och oroar sig över bandets uppehåll och framtid? Gör inte det. Huvudvokalisten Helen Marnie är tillbaka med sitt första soloalbum, vilket genomgående tangerar och ofta överträffar Ladytrons starkaste stunder.

Crystal World” är gräsrotsfinansierad via sajten PledgeMusic, vilket innebär att de som valt att förhandsbetala skivan fått följa den kreativa processen via Marnies egna uppdateringar. Där har hon också bett om ursäkt för att albumet flera gånger har försenats och skjutits upp. Ursäkter är onödiga, för resultatet är kvalitet värd att vänta på.

Både ljudbild och låtskrivande ligger väldigt nära Ladytron, den enda tydliga skillnaden är att skivan domineras av drömpop – atmosfäriska, stämningsfulla stycken i mellantempo. De minimalistiska och rytmiska spåren från Ladytrons skivor, de som ibland har sång på bulgariska av Mira Aroyo, saknas så gott som helt. Malande ”Sugarland” är den låt som kommer närmast.

I övrigt bjuds vi elektronisk singer-songwriting av högsta klass. ”The Hunter” är utvalt som singel- och musikvideospår, men det kan inte ha varit lätt att välja. Ett angenämt lyxproblem: materialet håller en standard värdig en greatest hits-samling.

Ladytron-kollegan Daniel Hunt har producerat, tillsammans med islänningen Barði Jóhannsson. Skivan är inspelad i Reykjavík, vars karga omgivningar fungerat som en passande fond för att färdigställa storslagna och sorgset vackra kompositioner som  ”Laura”, ”We Are The Sea” och ”Submariner”.

Några fler spår värda att nämn: ”Violet Affair” är mollstämd Motown-doftande 60-talspop på synthar. ”High Road” låter som en korsning mellan Client och Ladytron. Avslutande ”Gold” påminner, åtminstone inledningsvis, något oväntat om Frida Hyvönen.

Imagemässigt har Ladytron alltid strävat efter en jämlik framtoning, utan tydlig frontfigur. På scenen uppträder de som en Kraftwerkskt uniformerad androgyn kvartett, och gruppens medlemmar är alla delaktiga i låtskrivandet. Jag har dock svårt att tolka ”Crystal World” på annat sätt än att Marnie är den ledande kreativa kraften i Ladytron.

Med ”Crystal World” har hon presterat något så sällsynt som ett fullständigt helgjutet popalbum; vackert, poetiskt och gripande.

10/10 KLASSIKER!

Tracklist

 01. The Hunter (04:13)
02. We Are the Sea (05:09)
03. Hearts on Fire (05:04)
04. Violet Affair (03:38)
05. The Wind Breezes On (03:58)
06. Sugarland (03:22)
07. High Road (03:23)
08. Laura (05:13)
09. Submariner (07:39)
10. Gold (05:10)

 

Kristallvärlden nästa för Ladytron-sångerska

Tags: , , , , , , , , , ,


Helen Marnie, som för de allra flesta är mest känd som ledsångerska i den brittiska electopopkvartetten Ladytron, tillsammans med Mira Aroyo, Daniel Hunt och Reuben Wu – inledde under det förra året arbetet med eget material under monikern Marnie.

“The Hunter” finns ute nu och den levereras med tillhörande musikvideo (se nedan). Låten är det första smakprovet frå solodebuten med titeln “Crystal World”.

Projektet lanserades via Pledgemusic och har i skrivande stund har nått 247% av sin målsättning. Ytterligare ett kort smakprov finns även att avnjuta via Soundcloud.

Helen Marnie berättar mer

“Efter fem studioalbum med Ladytron och lite tillgänglig tid imellan arbetet med dem, så bestämde jag att det nu var dags att göra ett album som jag alltid velat göra. Ett soloalbum. Jag är rädd och nervös med jag är väldigt exalterad och jag hoppas att ni kommer att klara av att hjälpa mig upfylla den här drömmen.”

“Under det senaste året har jag skrivit mer musik än någonsin och jag är väldigt nöjd med resultatet så här långt. Albumet, som ännu saknar titel, kommer direkt från hjärtat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Det betyder mycket. Det är jag och ingen annan. Det är allt runtikring mig: Mina kärlekar, mitt liv, hopp och förluster. Jag ville skapa ett elektroniskt album med mer av ett popelement och renare sång. Textmässigt är albumet öppenhjärtligt, men de olika elementen spelar alla en roll över albumet, där havet är ett särskilt framträdande och återkommande tema. Så med havet och vackra landskap i tanken så beslutade jag mig för att flya till Island för att spela in i en studio där. Ljuset är så vackert, luften är så ren och havet är så storslaget att jag ansåg det vara den perfekta platsen att spela in på.”

“Jag hoppas verkligen att ni kommer bli nöjda med resultatet och jag längtar efter den dagen då ni alla kan höra det.”

“Crystal World” är inspelad i Reykjavik och är producerad tillsammans med Daniel Hunt (från Ladytron) och den isländska musikern Barði Jóhannsson (Bardi Johansson) som tidigare har arbetat med bland andra Lady & Bird och Bang Gang.

“Crystal World” släpps under juni månad

Tracklist

  1. The Hunter
  2. We Are the Sea
  3. Hearts on Fire
  4. Violet Affair
  5. The Wind Breezes On
  6. Sugarland
  7. High Road
  8. Laura
  9. Submariner
  10. Gold

John Foxx and The Maths – “Interplay” + “The Shape of Things”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: 21 mars 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

 

 

Analogsynthorgie med dansgolvsambition

Den forne Ultravox-sångaren John Foxx har de senaste åren varit mer produktiv än någonsin. I olika konstellationer har han släppt skiva efter skiva. På de två senaste skivsläppen från i vintras har han tagit hjälp av musiknördkollektivet The Maths. Som alltid är skivorna förpackade i vackra stilistiska omslag, denna gång designade av Barnbrook. The Maths består förutom av John Foxx huvudsakligen av analogsynthentusiasten Benge (Ben Edwards), som har en maskinpark som kan ge vilken synthnörd som helst våta drömmar. De två övriga medlemmarna (endast live) är Serafina Steer och Hannah Peel (som är känd för att ha gjort speldoseversioner av gamla klassiker såsom ”Blue Monday”).

Det musikaliska hantverket är genomgående utomordentligt. Det är uppenbart att kärleken till maskinerna och ljudbilden ständigt är närvarande och inga halvmesyrer tillåts. Den första av de två skivorna, ”Interplay”, är en traditionell platta, medan ”The Shape of Things” är ett hopkok av de goda resterna. Detta gör att den andra skivan inte riktigt håller ihop, men är ändå mer spännande än den första. Tematiken är inte ny. Motorvägarna, storstaden och de surrealistiskt klaustrofobiska scenerna är fortfarande närvarande. Inspirationen har hämtats från alla delar av Foxx drygt trettioåriga solokarriär: Minimalismen från debutskivan ”Metamatic”, det svulstigt melodiösa från 80-talsskivorna, ambienten från ”Cathedral Oceans” samt danstakterna från 2000-talets skivor. Men allt detta har fått en tätare, modernare ljudbild.

”Interplay” är en traditionell fullängdare med många upptempospår som gott och väl platsar på dansgolvet. Skivan inleds med den kaotiska ”Shatterproof”. Det är en explosion av tunga synthriff och sjuder av leklust. Min absoluta favorit är ”Catwalk” med sina mullriga sågtandssynthar och härliga gung. Det är svårt att stå still när man hör den. Titelspåret är betydligt lugnare med fantastisk ljudbild. På surrealistiska ”Watching a Building on Fire” har Foxx tagit in Mira Aroyo från Ladytron på sång. Det är ett lyckat grepp att få med lite kvinnlig sång som vackert bryter av mot Foxx säregna röst. Överlag är det en välgjord skiva med många trevliga överraskningar.

Format: (Album), 2CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: oktober 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

Dubbel-cd:n ”The Shape of Things” är en vidareutveckling av ”Interplay”. På första skivan samsas en brokig skara låtar med olika ljudbilder och tempo. Intuitivt känns det som om de gjorde denna skiva för att slippa kassera låtarna som inte fick plats på ”Interplay”, vilket var ett mycket bra drag, det är här man hittar godbitarna. Skiva nummer två innehåller mestadels remixer. ”Rear-View Mirror” är smäktande och symfonisk, ”September Town” är funkig och ”Invisible Ray” har tydliga drag av ambient. Att alla dessa samsas på samma platta kan kännas spretigt, men å andra sidan lyssnar man sällan på en hel skiva nuförtiden. Det blir mindre förutsägbart och mer intressant för oss musiknördar. Personligen tycker jag sällan att remixer tillför något till originalspåren, men Xeno & Oaklander ploppar till ”Evergreen” till ett fantastiskt dansspår. Originalet kan kännas lite för smetigt trots att melodin klistrar sig fast ett bra tag efteråt. ”Shatterproof (Wrangler Mix) är om möjligt ännu mer brutal än originalet. Den enda låt på skiva nummer två som inte är en remix är ”Where You End and I Begin”. Här har man tagit hjälp av Tara Busch. Det är ett vackert men tråkigt spår som egentligen inte tillför något extra.

“Interplay” och “The Shape of Things” har varit efterlängtade. Det är för första gången på 30 år som John Foxx så tydligt flirtar med ljudbilden han skapade på den klassiska debutskivan ”Metamatic”. Analogsyntharna står i fokus. Här har vi en man som kan göra det han vill. Han behöver inte bevisa något för någon. Det är så nördigt och så bra att jag önskar att jag hade ett skägg att klia. Den gamla fanskaran är trogen samtidigt som den nya hipsterpubliken har hittat honom. Det måste svida ordentligt för hipstern att för en gångs skull ligga trettio år efter. Fotnot: För den som är intresserad av att se John Foxx and The Maths live så bör man åka till London den 5 september då en engångskonsert kommer att ges.

Tracklist “Interplay”

  1. Shatterproof  4:23
  2. Catwalk  5:03
  3. Evergreen  4:17
  4. Watching a Buildning On Fire  4:50
  5. Interplay  2:39
  6. Summerland  4:47
  7. The Running Man  3:25
  8. A Falling Star
  9. Destination  4:45
  10. The Good Shadow  3:55
  11. September Town (Final Master)  3:52  ***
  12. Vapur Trails (Final Master)  4:34 ***

*** Levereras på “Tour Edition”

Tracklist “The Shape of Things” CD 1

  1. Spirus  1:22
  2. Rear-View Mirror  4:56
  3. Talk  2:55
  4. Psytron  0:41
  5. September Town  3:50
  6. Unrecognised  3:49
  7. Modreno  1:58
  8. Falling Away  5:20
  9. Invisible Ray  2:48
  10. Vapur Trails  4:33
  11. Buddwing  1:12
  12. Tides  3:59
  13. Astoria  0:47
  14. The Shadow of His Former Self  3:25

CD 2

  1. Evergreen (Radio Mix)  3:26
  2. Shatterproof (Wrangler Mix)  4:45
  3. Where You End and I Begin  (feat. Tara Busch)  5:02
  4. Summerland (Belbury Poly Mix) 5:42
  5. The Good Shadow (Tim “Love” Lee Mix)  4:45
  6. Watching a Buildning Burning (Greyed Out Mix)  5:35
  7. Interplay (Grayed Out Mix)  5:43
  8. Evergreen (Xeno & Oaklander Mix)  4:18

Erik Uppenberg sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.