Subscribe via: RSS
Depeche Mode-sångaren Dave Gahan gästspelar på låtskrivarpartnern och kollegan Kurt Uenalas projekt Null+Void på “Where I Wait”. Låten är hämtad från det kommande albumet “Cryosleep” som släpps den 3 november. Fler smakprov finns att avnjuta på bandcampsidan .
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital**, vinyl
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 17 mars 2017
Genre: Electrorock, electro
Bandmedlemmar: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren
Synthrävarna från Basildon, Essex överaskar
När Depeche Mode annonserade om en presskonferens i Milano i oktober förra året hade jag egentligen inga större förväntningar. Jag antar att jag har blivit ganska van vid att det kommer ett nytt studioalbum ungefär var fjärde år som hänger ihop med en turné, dessutom har de senaste albumen inte känts som några kanoner riktigt även om jag generellt gillar alla post-millennium-plattorna av olika anledningar mer eller mindre. Är man en Devotee är det svårt att inte vara lite partisk.
Presskonferensen bjöd på några smakprov från albumet, framför allt i form av refrängstråfer från singelsläppet “Where’s The Revolution”, men även ljudmattor från bland annat “Scum”. Jag tyckte att refrängen lät lovande men den sa egentligen inte så mycket om själva låten.
För ett par veckor sedan fick jag en “läckt” kopia av “Spirit” skickad till mig. Det lät förjävligt. Sönderkomprimerat och i mono, men jag fick åtminstone höra låtarna, till en början mest i bakgrunden. När jag för någon dag sedan fick höra en “riktig” version i stereo slog det mig att låtarna, alla låtarna, redan satt någonstans i bakhuvudet, något som inte har hänt sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993).
I Milano i höstas berättade Dave Gahan att om detta är den sista skiva han medverkar på innan han lämnar jordelivet skulle han dö lycklig och jag förstår honom faktiskt. Han har alla anledning att känna sig stolt. Depeche Mode har gjort ett avsteg ifrån det “vanliga” (pain, misery, sex, etc) och blivit politiska (igen), ja inte helt förstås, senaste gången var väl på “Black Celebration” (1986), ni vet, “Princess Di is wearing a New Dress…”.
Det händer saker i världen och detta reflekterar Martin, Dave och Fletch över. Inledande “Going Backwards” handlar om hur vi är beväpnade till tänderna med ny teknologi medan vi beter oss som grottmänniskor. “Where’s the Revolution” tar det vidare om hur vi som människor blir styrda av en maktelit, något som sarkastiskt illustreras med Marx-skäggen i videon (ses vi förresten på Friends i Marx-skägg?). Dave undrar när revolutionen kommer, när säger vi att det får vara nog nu? Dave & co är besvikna.
How could we commit “The Worst Crime” ? Varför ser vi inte vad som händer i världen och gör något åt det? Med tre starka inledande texter är jag nästa golvad. James Ford (Simian Mobile Disco, Arctic Monkey, Florence and The Machine m fl) tar över stafettpinnen efter Ben Hillier som producent och han gör ett utmärkt jobb tycker jag. Jag tycker inte att det har låtit så här bra om Depeche Mode sedan 1993.
Det är svårt att skriva om “Spirit” utan att nämna något om nästan varje låt, “Scum” gillade jag inte i den första utgåvan jag kom över (den sönderkomprimerade i mono, du som har den versionen, gör dig själv en tjänst och släng skiten) men när jag fick höra den i stereo och med lite dynamik faller bitarna på plats den distade sången gör sitt i en låt som är arg.
“You Move” är som spår 5 den första låten som inte är arg eller politisk och det är nästan lite skönt att bara få flyta med en stund, det är förresten Gore och Gahan som har skrivit den tillsammans.
Jag blir helt tagen av “Cover Me”, skriven av Gahan, Gordeno, Eigner, Dave sjunger varje ord av hela sitt hjärta och den berör mig. Jag älskar även det faktum att låten får växa progressivt instrumentalt i över två minuter efter att sången slutat. Detta kommer att bli mäktigt att se live på Friends Arena 5 maj.
Martins första sånginsats kommer på “Eternal” och det låter som en sorglig kärleksförklaring till ett litet barn som kanske är döende i cancer, kort men vacker på sitt sätt.
“Poison Heart” är ännu en låt skriven av trion Gahan, Gordeno, Eigner. Martin, som inte är en man som säger så mycket om andras låtar, lär ha sagt att det är det bästa Gahan har skrivit, men jag håller inte med om det eftersom jag gillar “Cover Me” bättre.
“So Much Love” är väl egentligen enda upptempolåten, uppfriskande och det är bra, men låten kommer lite i skymundan av flera andra fina spår, å andra sidan är jag svag för lågtempo och tyngd.
Tiggare har varit ett hett diskuterat ämne i Sverige de senaste åren och så har det även varit i andra delar av världen. “Poorman” handlar om att tiggare inte skulle behöva finnas om bara fördelningen hade varit jämnare. En käftsmäll mot marknadsliberalismen som visar sig från sin sämsta sida i samhället idag.
“Corporations get the breaks
Keeping almost everything they make
And tell us just how long it’s going to take
For it to trickle down
When will it trickle down?”
M.L Gore
“No More ( This Is The Last Time)” är ännu ett spår av Gahan men denna gång i samarbete med Kurt “Kap10Kurt” Uenala (Moby, Sara Berellis), en basist, programmerare och tekniker från Schweiz, men boende i Boston.
Avslutande “Fail” levereras med Martin vid mikrofonen.
“Our souls are corrupt
Our minds are messed up
Our consciences, bankrupt
Oh, we’re fucked”
M.L.Gore
Martin delar sina ofiltrerade känskor om världens problem och om hur vi har förlorat vår “Spirit”.
Jag får mindre att skriva om varje låt mot slutet känns det som, men det beror nog mest på att jag ödslar superlativ över inledningen. Detta är en bra platta, i mina ögon (öron?) det bästa som Depeche Mode har släppt sedan 1993.
Det är svårt att rangordna de 14 albumen, alla har sina egenheter och godbitar. Även om “Spirit” inte innehåller några “Enjoy the Silence” eller “Never Let Me Down Again”, så vill jag ändå sätta ett ganska högt betyg, det är framför allt texterna som tilltalar mig, men musikaliskt är det inte långt efter. Kanske skulle det behövas nått riff i stil med “Personal Jesus”, “Behind the Wheel” eller “I Feel You” för att det ska lyfta det där sista snäppet.
Ett albumsläpp från Depeche Mode har sedan “Violator” (6:a) inneburit första och andraplatser på den svenska albumlistan och den här skivan hör definitivt hemma där även om jag är osäker på om nutidens sätt att räkna siffror tar Depeche Mode dit. Kanske krockar det med att Zara Larsson släpper sin platta exakt samma dag. Jag vet i alla fall att “Spirit” kommer att följa mig i lurarna länge framöver. 8 av 10 får den i betyg, men jag vill nog tippa lite mot en nia, fråga mig igen om någon månad!
Det gläder mig att mina husgudar fortsätter att leverera fortfarande efter 36 år!
01. Going Backwards (05:43)
02. Where’s The Revolution (04:59)
03. The Worst Crime (03:48)
04. Scum (03:14)
05. You Move (03:50)
06. Cover Me (04:52)
07. Eternal (02:25)
08. Poison Heart (03:17)
09. So Much Love (04:29)
10. Poorman (04:26)
11. No More (This is the Last Time) (03:14)
12. Fail (05:07)
01. Cover Me (Alt Out) (04:27)
02. Scum (Frenetic Mix) (05:26)
03. Poison Heart (Tripped Mix) (04:16)
04. Fail (Cinematic Cut) (05:38)
05. So Much Love (Machine Mix) (07:20)
Format: (Album) CD, 2CD (Deluxe)**, LP, Digital
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 26 mars 2013
Genre: Synthpop, Electrorock
Bandmedlemmar: Martin L. Gore, Dave Gahan, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren
“Welcome to My World”. Med dessa ord inleder Dave Gahan Depeche Modes senaste album “Delta Machine”. Det känns i sig rätt så talande – för på ett sätt uppfattar jag det just så. Det här blir mer och mer Daves värld, det är tydligt att han tar mer och mer plats och är mer och mer delaktig i producerandet av Depeche Modes album. Skillnaden mellan hans egna soloalbum och Depeche Mode blir mindre och mindre.
Musiken, produktionen, låtarna, texterna andas en riktning som jag som Depeche Mode-fan inte riktigt har vant mig vid än, trots att det ha varit så i ungefär tio år. 80-talets politiska Depeche Mode med tydlig samhällskritik och klara BDSM-referenser i låtar som “Everything Counts”, “People are People” och “Master and Servant”, byttes under 90-talet ut mot reflektioner i låtar som “Walking in My Shoes”, “Enjoy The Silence” och “In Your Room” med flera. Efter millenieskiftet har det mer och mer kommit att handla om relationer. Förhållandet mellan människor. Visst handlar det fortfarande om smärta och lidande, men även ganska klara sexreferenser förekommer. Den bluesiga “Slow” är ett exempel på det. Bitvis blir jag lite fundersam över texterna faktiskt. Det handlar mycket om relationer, sex och kärlek även om det är i vanligt Depeche Mode-manér lite maskerat.
Jag fastnade i en diskussion för ett tag sen med en bluesgitarrist som naturligtvis var lika insnöad på sin blues som den inbiten syntharen är i sin elektroniska musik. Han erkände dock att han gillade Depeche Mode och det hävdade han berodde på att “they’ve got the blues” och jag förstår vad han menar med det. För hur programmerat det än är så tillför den livespelade gitarren och trummorna ett element som många band saknar och helt misslyckas med när musik skall göras med syntar. Det svänger och det har nerv. Just “Slow” är ett exempel på det, rökaren “Soothe my Soul” likaså liksom “Should Be Higher” och den avslutande “Goodbye”.
Jag vet att den inledande singeln “Heaven” har blivit lite bespottad som ganska tråkig och inte alls vad vi hoppades på, hur du som läser än anser om det måste jag säga att låten växer med tiden och den är en tydlig representant för plattan. Inte alls den bästa låten, men som någon från skivbolaget sa, en ‘teaser’ för plattan. Och den här skivan förtjänar ett par genomlyssningar innan den avskrivs, för den växer. Den innehåller inga omedelbara hits som “Enjoy the Silence” eller “Personal Jesus”, men det finns bra låtar där. De tidigare nämnda är exempel på det, där kanske “Soothe My Soul” toppar för min del.
Dave Gahan: “Efter arbetet med den här skivan har vi helt och hållet ändrat våra ideér och uppfattningar kring hur man skapar ett album. När vi känt att vi har gått in i väggen och har insett att soundet har blivit alltför ordinärt så har vi skitat till det igen för att ge materialet det där speciella organiska Depeche Mode-soundet. Delta Machine skiljer sig inte på den punkten och jag ser fram emot att låta alla våra fans få höra det.”
Vad man än säger om Depeche Modes sound så känner man direkt igen det, en egenskap som är en enorm styrka i dagens musikklimat. För hur mycket man än vill att det ska bli mindre gitarrer så är det så att utan gitarren låter det helt enkelt inte Depeche Mode längre, då är vi tillbaka till ett vanligt ordinärt synthband “of any kind”.
När bandet släpper nytt material rusar fansen till butikerna och dessa herrar rusar på listorna för att veckan senare rasa ut igen. Hur man än värderar det så kan man ändå sluta sig till att med en utsåld turné så behöver inte Depeche Mode mer tid än så på listorna. Fansen finns där, vi vet vad vi har och vi tar till oss det nya med glädje. Få skivsläpp är så efterlängtade som ett Depeche Mode-släpp.
Depeche Mode är egentligen ett band med två sångare. Martin L. Gore gör sin soloinsats i “The Child Inside” och som alltid är det en ballad det handlar om, kanske med det mörkaste innehållet på plattan. Tolkningsfråga givetvis, för naturligtvis kan det handla om helt vanliga tonåringar som växer upp och lämnar barnet inom sig svåråtkomligt, men betänk möjligheten att detta barn har tvingats växa upp i förtid.
Bandet har sedan 1995 decimerats till en trio, jag säger decimerats av den anledningen att jag ibland kommer på mig själv med att sakna denne fjärde medlem, Alan Wilder. Han tillförde på sin tid en musikalitet till produktionen som jag har saknat sedan “Violator” och “Songs of Faith and Devotion”. Trots att bandet har figurerat längre som trio än som kvartett är han fortfarande saknad av mig och mest troligt väldigt många andra fans, men om alternativet hade varit en splittring till inget, är detta det bästa alternativet. Han har ju som bekant ersatts av två andra musiker, både under inspelningar och i livesammanhang, men av någon anledning räknas inte Christian Eigner (trummor) och Peter Gordeno (keyboards) (liksom Kurt Uenala som Dave skrivit de nya låtarna med) som fullvärdiga medlemmar, trots att deras insatser är essentiella för hur det låter, inte minst live, men även på skiva.
Slutligen: Om du är ett hängivet fan av Depeche Mode kommer du att införskaffa den här skivan oavsett vad jag eller någon annan skriver. Om du är av den sorten som dömer ett album efter första singeln säger jag: Think again! Mest troligt kommer några singlar som alla är bättre än den första. Om du aldrig har lyssnat på bandet tidigare är inte det här skivan som kommer att frälsa dig och ge dig en rättvis bild av tidigare material, men det ger dig en bild av Depeche Mode under 2000-talet.
“När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga. I det här fallet har dessa tre gubbar, för gubbar är dom nu, börjat flirta med gammal skitig blues och kombinerat det med minimalistisk electro och slängt in någon enstaka referens till bakkatalogen. Jag tycker att det är rätt uppfriskande.
Jag står och väger mellan 6 eller 7 av 10, men tror att jag tippar över till en 7:a och med tanke på att den växer hela tiden så kanske detta inte är det slutgiltiga betyget. För varje genomlyssning dyker en ny låt upp och tar lite mer plats.
Om man väljer att införskaffa albumversionen med en bonus-ep får man fyra spår till som bland annat innehåller b-sidesspåret från “Heaven”-singeln – “All That’s Mine”, en låt som måste klassas som en av de starkaste baksidorna på en singel, tillsammans med “Pleasure Little Treasure” (Från “Never Let Me Down Again“) och “Dangerous” (från “Personal Jesus”). Jag undrar mest varför dessa spår inte kan inkluderas i plattan. Kalla det dubbelskiva och våga släppa det så, eller spara materialet och släpp en EP i slutet av året för att väcka intresset igen. Tyvärr är väl det en konsekvens av att skivbolagen fortfarande styr i musikbranschen, allt ska ha albumformat. En sak som slår mig är att bonus-ep:n på något sätt låter lite som det “gamla” Depeche Mode: Lite mörkare, lite mer elektroniskt.
