Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Jannice Faringer (Svartpunkt) gjorde den långa resan till Östersund för att uppleva Storsjöyran med huvudfokus på Kraftwerk den 27 juli.

För den oinvigde kan åsynen av en pappersglasögonprydd folkmassa på ett stort torg i en tätort i Jämtlands län te sig en smula märkligt. Vid midnatt, då temperaturen sjunkit några grader och den värsta hettan lagt sig, står vi mitt i folkhavet omringade av en grupp män i övre medelåldern, på flera av dem har ”de grå tinningarnas charm” övergått till helgrått, alla iklädda röda skjortor och svarta slipsar. För dessa ”invigda” män är denna massaktion helt i sin ordning. Rutinerat poserar de i de vita 3D-glasögonen med texten ”Kraftwerk” på sidorna för en ”groupie” medan de uppspelt skojar med varandra. Vi är tämligen övertygade om att detta inte är den första Kraftwerk-konserten de bevittnat i deras liv, kanske blev till och med några av dem fans redan då för 48 år (om en räknar från när den första skivan under namnet Kraftwerk släpptes) sedan då bandet bildades av Ralf Hütter och Florian Schneider. Att något stort är på gång känns i luften.

I utsatt tid, 00:00, (alles in ordnung) startar projiceringen på den jättelika filmduken och de fyra ”musikaliska vetenskapsmännen” äntrar scenen i form av dagens uppsättning: Fritz Hilpert, Henning Schmitz, Falk Grieffenhagen och Ralf Hütter som är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Och apropå ordning så får vi fotografer strax innan konserten ett varningens ord från en gammal ”festivalarbetarräv”, herrarna i ensemblen ser inte förmildrande på fotograferande under konserterna och det har tydligen hänt att de har avbrutit under pågående spelning om de känt sig störda. Något fotodike är det därav överhuvudtaget inte aktuellt.

Nytt låtmaterial från Düsseldorfkvartetten är någonting som fans världen över har vädjat om i ganska många år nu. Och för varje nytt rykte om ett kommande albumsläpp följer en ny besvikelse som har lett till en underlig acceptans kring det faktum att Kraftwerks diskografi är vad den är helt enkelt. Ett av modern musikhistorias kanske allra viktigaste milstolpar, ett incitament som har inspirerat och än idag fortsätter att inspirera och influera musiker, producenter och låtskrivare världen över i decennium efter decennium inom alla tänkbara stilar och genrer.

Ljudmässigt är dock Kraftwerks musik i ständig rörelse. Låtmaterialet uppdateras regelbundet med nya infall och variationer, senast via de nyproducerade 3-D-versionerna som släpptes härom året. Även 3D-showen har gradvis piffats till under senare år och även om projektionerna till större del går i samma stil som vid deras senaste Sverigebesök så finner man en massa nya detaljer. Precis såsom tidigare så zoomar det flygande tefatet under “Spacelab” in på just den aktuella spelplatsen för kvällen, till Östersundspublikens stora glädje. Dock fick vi ingen hälsning från yttre rymden denna kväll.

Tiden har verkligen stått stilla när det kommer till Kraftwerks låtskatt och oavsett om vi befinner oss i år 1980, 1991, 2002, 2012, 2018 eller för den delen den dagen människan befinner sig i år 2340, så är tidlösheten i deras rytmer, budskap och melodier en ständig fascination. Flera decennier gamla hits som den inledande “Computer Love”, “The Man Machine”, “Numbers”, “The Model”, “Trans Europe Express”, “Autobahn” och “Music Non Stop” finner andrum och utfyllnad med hjälp av förlängda outros och några av de i sammanhanget mindre kända instrumentalspåren.

Under två timmar har vi till bredden blivit uppfyllda av något som kan beskrivas närmst som ”tysk perfektion”. Inget har lämnats åt slumpen, från hur ljuset vandrar i en ljusslinga mellan de fyra datorpulpeterna och tajmingen med 3D filmerna till de avslutande solona där var och gör en personlig avtackning av publiken. Dock kunde den mest lyhörda upptäcka några korta sekvenser då de faktiskt slant lite på tangenterna (kanske till viss del en lättnad, de är mänskliga trots allt). Det har flugit tefat, noter och svävat robotarmar ut över publikhavet som ingalunda behövt sakna någon av de största låtarna från Kraftwerks långa musikaliska karriär. De åldrade fansen har diggat igenkännande och sjungit med i texterna och vi såg flera ur den yngre generationen som rycktes med av de elektroniska tonerna och dansade som om de var på ett raveparty. Kraftwerks musik är näst intill tidlös och har inspirerat och lagt grund för oändligt mycket av den elektroniska musiken vi hör idag. När vi för en stund spekulerar över om det blir fler turnéer efter Kraftwerk 3-D tour, som avslutas i början av september i Berlin och hur länge de kommer att orka, slås vi av en tanke baserad på ett citat av Ralf:

”Sometimes we play the machines and sometimes the machines play us”. – Ralf Hütter

Nästa gång skickar de såklart ut kloner av sig själva på turné runt jorden … Och ut i rymden också för den delen. Hmm … Dags att börja fundera på hur vi ska lösa fotograferandet då!

Storsjöyran skall för övrigt ha en stor eloge för att de år efter år levererar ett musikalisk mångfald och tar stora namn till den i sammanhanget lilla staden Östersund och festivalen förvandlar staden till en stor folkfest som klistrar breda leenden på både lokalbefolkning och tillresta musikälskare.

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

Protectorate – “Protectorate”

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

Youth Code – “Commitment to Complications”

Diorama – “Zero Soldier Army”

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Electronic Summer bjöd in till stort 5 års jubileum på Brewhouse i Göteborg den 25-27 augusti.

Här kommer liverapporten signerad Jens Atterstrand (text & foto)

Torsdag

Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen Digidroid. Alison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.

Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.

Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!

Fredag

Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer,  inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.

Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus Larsen i Leaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.

Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!

Lördag

En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.

Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.

Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.

Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!

Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio Moroders ”Déjà vu” här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John Carpenters ”Lost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’s ”Déjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’s ”Lost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

Kraftwerk håller lyckad högmässa i kalkbrottet

Stämningen är andaktsfull och inramningen perfekt när Kraftwerk besöker Sverige för andra gången i år. Erik Uppenberg rapporterar från spelningen i Dalhalla.

Liverapport: Kraftwerk, Dalhalla, lördag 2 augusti. (Foto: Niklas Hurtig (Kompaktkamera))

Jag har sällan upplevt en så lugn, närmast sakral stämning på ett konsertområde som skymningstimmen innan Kraftwerk går på scenen i det mäktiga gamla kalkbrott som utgör Dalhalla.

Det har inte bara med att göra att snittåldern på fansen numera är relativt hög. Skillnaden mot härom året, då jag såg Simple Minds på samma arena och med en likartad publik, är påtaglig. Det beror inte heller på bristande pepp – förväntningarna tycks vara enorma.

Snarare beror det på att ett uppträdande med just detta legendariska band mer påminner om en konstinstallation än en popkonsert, och för många fans tror jag att en resa till denna märkliga jättegrop i skogen känns som en vallfärd och en kulturell rit – helt enkelt det närmaste en sekulär gammal synthare kommer en högmässa. Ovanligt många har också klätt sig i klassisk liturgisk dräkt: Röd skjorta, svart slips.

Kraftwerk besökte Sverige så sent som i våras, med fyra fullsatta konserter på Cirkus och en 3D-installation på Moderna Museet. Kopplat till ett saftigt biljettpris – runt tusenlappen – medför det att Dalhalla-spelningen är något så unikt som en icke slutsåld Kraftwerk-konsert.

Kanske till bandets förtret, för de tycks ha som medveten policy att välja för små arenor för att skapa efterfrågan och upprätthålla myten. Ungefär samma strategi som Harley-Davidson, som håller nere tillverkningen av sina motorcyklar för att skapa köpsug och behålla exklusiviteten i sitt varumärke.

Vad är det då vi får oss till livs? Kvällens repertoar är mycket lik den på Cirkus-spelningarna. Den största skillnaden är att ”Airwaves” och ”Metropolis”, bägge två glada överraskningar i våras, har ersatts av småsega ”La Forme” från ”Tour de France Soundtracks”.

Trots det gör miljö, ljud, ljus och stämning att jag rankar den här spelningen som en starkare upplevelse än den jag såg på Cirkus. Dalhalla är byggt i första hand som en operaarena. Jag inbillar mig att just detta passar väldigt väl en afton som denna. I likhet med en operaföreställning kommer du inte till en Kraftwerk-3D-konsert för att röja: du sitter, du lyssnar, du ser, du tar in.

Kvartetten Ralf Hütter, Fritz Hilpert, Henning Schmitz och relativt nytillkomne VJ:en Falk Grieffenhagen äntrar scenen prick klockan tio, denna gång med rutmönstrade cykeldräkter redan från start – inga klädbyten i kväll. De inleder med ”The Robots”, ”The Man-Machine” och en rad låtar från ”Computerworld”.

Med sin pixelbaserade typografi, sin lek med robotar, siffror och sina minimalistiska rytmer fungerar inledningen som ett slags programförklaring, och den tredimensionella grafiken får en närmast hypnotisk effekt som suger in publiken i Kraftwerks universum.

Därefter följer en mjukare och mer analog del av kvällen. ”Spacelab” är Kraftwerks version av Giorgio Moroders Hi-NRG-disco, en varmare och mer lekfull låt efter den striktra inledningen. I projektionerna närmar sig Kraftwerks rymdlaboratiorium Sverige och Siljan, för att slutligen i en charmigt tafflig animation landa i själva Dalhalla.

”The Model”, ”Neon Lights” och ”Autobahn” är alla sånger som blickar tillbaka till ett framgångsoptimistiskt förflutet, med femtiotalets syn på modernitet och ett gott samhälle. Hotell Cristallo och UFA svävar förbi i de drömska projektionerna till ”Neon Lights”. Låten känns bitterljuv med sina neonskyltar, en gång själva symbolen för modernitet och modernt storstadsliv, nu ett utrotningshotat fenomen.

Tyvärr blir det inte den tyska versionen av ”The Model”, med sitt utrop ”Sekt? Korrekt!”, som vi faktiskt bjöds på Cirkus. Däremot tycks Kraftwerk nu ha skakat fram ett antal 3D-filmsnuttar i stället för bilderna från den gamla musikvideon.

En rak poplåt som ”The Model” lämnar inte mycket utrymme för improvisationer. ”Autobahn”, däremot, ger gruppen tillfälle att visa att den stela kvartetten faktiskt gör något på scenen och inte bara kollar sina mejl på scenen (som en av få negativa recensenter ansåg efter deras spelning på Way Out West härom året).

Denna gång framförs en version som känns rekordlång – nästan i klass med de 23 minuterna på skivans original – men aldrig tråkig. Låten ger utrymme för improvisationer med tonslingor, omstarter och samplade ljud, och projektionernas bilfärder med Volkswagen och Mercedes-Benz kan loopas i det oändliga.

”Autobahn” har fått nytt liv efter att länge ha varit fjättrad i den lätt techniofierade versionen från ”The Mix” (1991), och både improvisationer och ljudbild gör att den nu ligger mycket nära den analoga krautrocktradition som Kraftwerk kommer ifrån.

Bilarna färdas genom ett romantiskt, idylliserat landskap med industrier i horisontlinjen som vi aldrig tycks nå fram till. Noter svävar fram över naivistiskt tecknade instrumentbrädor, och det känns som om Kraftwerk och Hütter blickar tillbaka till en naiv barndoms oskuldsfulla tid, då sommarlovet var oändligt, horisontlinjen likaså, solen alltid sken och det alltid spelade en glad sång av Beach Boys på Deutsche Rundfunk. Tolkningen är magisk, och låten är enligt mig kvällens höjdpunkt.

Det ordinarie setets sista tredjedel återkopplar till den första, med en rad dansanta klassiker i långa versioner.

”Radio-Activity” är uppdaterad med referens till Fukushima och japansk text. Största invändningen är att vi inte får fler spår från albumet – ”Airwaves” var det kanske modigaste låtvalet på Cirkus-spelningarna, en organisk, böljande och sinnlig överraskning som tyvärr strukits i kväll.

”Tour de France”-originalet mixas ihop med sin housigare och yngre systerlåt ”Tour de France 03”. Det fungerar betydligt bättre än att framföra dem separat, som under 2D-turnéerna under tidigt 00-tal.

”La Forme” är något av ett sömnpiller, men fungerar åtminstone som en välbehövlig temposkiftare mellan ”Tour de France” och ”Trans Europe Express”. Det ordinarie setet avslutas, som vanligt, med ”Musique Non Stop” – med sitt sugande och stela elektrosväng ännu en programförklaring både för Kraftwerk och all den elektroniska dansmusik som de är medskyldiga till.

Ljudet under konserten är lysande, inte för högt men mäktigt och välbalanserat. Jag befinner mig snett framför scenen och missar därför mycket av de snygga surroundeffekter som sveper genom de bakre högtalarna, exempelvis ljudeffekterna i ”The Robots” och rymdskeppets färd i ”Spacelab”. Det känns hursomhelst som en lyx att få avnjuta en konsert med en sådan nivå på omsorg om hur det låter.

Även ljuset får en extra dimension, eftersom det går att projicera olika färger bakom scenen, samt på och ovan vattnet som omsluter scenen. Extra exklusivt denna afton är att även vattenspeglingen av projektionerna förstås är tredimensionella så länge vi behåller 3D-brillorna på!

Ska jag ändå komma med tekniska invändningar, så gäller det 3D-effekterna. Projektionen för respektive öga släpper igenom en skugga från bilden avsedd för det motsatta ögat, vilket förtar en del av effekten. Cirkus-spelningarna led av samma problem, medan projektionerna på Moderna Museet var klockrena.

Till skillnad från vad jag tidigare trodde, så beror det inte på att Kraftwerks egna 3D-glasögon skulle vara dåliga (jag har med mig bioglasögon för att kunna jämföra), utan verkar ha med själva projektionen att göra. Det verkar helt enkelt inte helt lätt att få till det på en arena, trots att perfektionisten Ralf Hütter med all säkerhet har gjort sitt bästa.

Jag tycker inte heller att bandet utnyttjar 3D-effekterna till max. Jag skulle gärna sett att Kraftwerk hade återskapat robotstreckgubbarna i ”The Robots” i 3D och haft riktiga 3D-filmer från Tour de France-loppet, i stället för att återanvända de tvådimensionella versionerna från tidigare turnéer och videor. Petigt? Kanske det, men Kraftwerk är petiga och det är inte likt dem att kompromissa med kvalitet, och därför förvånar det mig att de inte vässat showen ytterligare ett snäpp.

Efter förra besöket på Dalhalla så klagade jag på de märkliga utskänkningsbestämmelser som gjorde det omöjligt att se konserten samtidigt som man avnjöt en öl. Till min glädje tycks de fåniga avspärrningarna nu hävts, och det är tillåtet att dricka öl ända fram till balustraden som ringar in sittplatserna. Inte för att detta vore rekommendabelt just denna kväll – där uppifrån mattas nog mycket av kraften i Kraftwerks 3D-show.

Kraftwerk avslutar med tre extranummer – samtliga som de körde på Cirkus, men då var de fördelade som ett enda extranummer per konsert. Detta är alltså högst generöst för att vara Kraftwerk, en orkester som fram tills härom året vägrade att framföra extranummer över huvud taget.

Tyvärr är det lama låtar de har valt. Åtminstone ”Aéro Dynamik” och ”Electric Café” är urvattnade variationer på bättre låtar som bandet framför tidigare i setet. Det är Kraftwerk när de är som mest förutsägbara: Ralf Hütter slörappar diverse coola slagord till en i bästa fall rudimentär melodi.

De fungera som en del i kontexten på sina respektive album, men som extranummer? Det borgar för en svag avslutning som lägger sordin på en storslagen upplevelse, men räddas i viss mån av allra sista låten, ”Planet of Visions”.

I denna omstöpning av singeln ”Expo 2000” så hyllar Kraftwerk sina efterföljare inom techno, electro och house och passar på att stjäla tillbaka en del av det som senare generationer av musiker har tillfört. Det är en basintensiv dansgolvsrökare, men inte så typiskt Kraftwerk som jag skulle önskat som avrundning.

Om de ändå kunde damma av någon av låtarna från sina tre första album, de krautrockklassiker som Ralf Hütter länge inte velat låtsas om. Vilken fantastisk avslutning det skulle vara.

Kanske är det inte helt omöjligt? Ralf Hütter har antytt att de arbetar med en återutgivning av även dessa skivor. Om detta blir verklighet så håller jag det inte för omöjligt att vi i framtiden kan få höra uppdaterade liveversioner av exempelvis ”Ruckzuck” (1970), ”Kling-Klang” (1971) eller ”Tanzmusik” (1973).

Tvärflöjtsolon lär jag dock vänta förgäves på, eftersom flöjtisten Florian Schneider har lämnat gruppen och Ralf Hütter i en intervju reagerat med förskräckelse på tanken att återinföra akustiska instrument i sättningen. ”No! I play the keyboard!”

Låtarna i huvudsetet

1. The Robots
2. Numbers/Computerworld
3. It’s More Fun to Compute
4. Computerlove
5. The Man-Machine
6. Spacelab
7. The Model
8. Neon Lights
9. Autobahn
10. Geiger Counter/Radio-Activity
11. Tour de France/Tour de France 03
12. La Forme
13. Trans Europe Express/Metal on Metal/Abzug
14. Boing Boom Tschak/Techno Pop/Musique Non-Stop

Extranummer

• Aéro Dynamik
• Electric Café
• Planet of Visions (Expo 2000)

[zooeffect A8EAk0LJKfVd]

Artist: Kraftwerk
Datum: 22 Januari 2014
Scen: Cirkus, Stockholm

Rapport: Alexander Johansson

Alexander Johansson beskådade en av konserterna under bandets Stockholmsbesök den gångna veckan och levererar härmed följande rapport..

Große Kunst för vår tid

Ända sedan SvD-journalisten Anders Q Björkmans Kraftwerkreportage och intervju med Ralf Hütter på Roskildefestivalen i somras, i vilken Herr Hütter förklarade att Kraftwerk var intresserade av att komma till Moderna museet i Stockholm, har det gått rykten om att ställa ut i Stockholm. 8 juli berättade Modernas vice museichef Ann-Sofie Noring för SvD att Kraftwerk är ”jätteintressanta” och kort därefter började en radikal synthcell, med allvarliga säkerhetsläckor, att diskutera lämplig taktik för att påverka Moderna museet till ett positivt engagemang. Skulle det ske medelst namninsamling? Genom att hota överintendenten Daniel Birnbaum med att konstfackselever skulle genomföra tondöva konstevent utanför hans privatbostad dagligen i ett års tid? Eller genom att ta honom som gisslan? Taktik och strategi diskuterades i smågrupper.

Verkligheten hann dock ifatt konspiratörerna och den 21 januari stod åter Ralf Hütter, 67 år ung, med tre kroppsstrumpeiförda medklaviaturmusikanter på Cirkus scen med bättre kvalitet på micken än den där första kvällen på “Minimum-Maximum”-turnén för 9 år sedan då micken kärvade och Hütter fick en ansträngt rynka i pannan som förtog lite av den eleganta mensch-maschine-illusionen han så framgångsrikt odlat även om arga tungor i media beskriver honom som robotmännens pladdertacka.

Kraftwerk hälsade publiken välkommen med konsertens enda mellansnack, “meine Damen und Herren”, och inledde med “The Robots”. Blockbokstäver av texttevetypsnittnatur och skyltdocksarmar letade sig med 3D-teknikens hjälp visuellt förbi de fyra herrarna på scen fram till parkett där det kändes fullt möjligt att kunna vidröra dem. En tajt “Metropolis” följde innan tempot höjdes med en pulserande “Numbers” som gick över i “Computerworld”. “Spacelab” inleddes med en publikfriande inzoomning över en Nordenkarta vidare till Sverige. Den hade också mest lyckade 3D-effekter där man hela vägen upp på läktaren kände hur satelliten vid ett par tillfällen skulle frontalkrocka innan den evaporerade.

Tyvärr är det omöjligt att inte störas av Kraftwerks relativa lättja, det är väl ok att de inte gjort en ny låt sedan 2003 och att de nästan aldrig integrerar låtar från de olika albumen med varandra, utan endast mixar inomalbumligt, eller vad det nu heter på korrekt svenska? Men varför inte fler och bättre 3D-effekter? I både “Autobahn” och “Trans Europe Express” så viker objekten, bilarna och tågen, av i höjd med skärmen bakom Kraftwerk istället för att fortsätta i z-led ut i rymden emellan oss. Så ska det inte ha varit i Helsingfors i somras på Flow Festival enligt initierade kretsar. Även estetiskt är flera av objekten onödigt enkla, både tåg, bilar och satelliter ser ut som elevarbeten i 3D, och åtskilliga projektioner var helt utan 3D och endast baserade på bandets videor. “Boing Boom Tschak” gestaltades med malplacerade serietidningssplashar. Charmigt? Ja, kanske. Eller lite slött. Musiken är ju i dessa fall så onödigt mycket starkare än det visuella uttrycket. Och så ska det väl inte behöva vara hos ett band som är så visuellt och estetiskt drivet och ultragenomtänkt som Kraftwerk?

Sena alster som “Tour de France” och “Tour de France Ètape 1-3” fungerade väldigt fint i sin kombination av svartvit journalfilm från 30-talet och tevebilder från 2000-talet från cykeltävlingarna genomskurna av rent baertlingska triangelformationer i ljusblått, rött och vitt. Här fanns också den moderna dansmusikenergin och djupet i basen som präglat materialen efter “Electric Café” och som gör Kraftwerk till något mer än en ren nostalgiutflykt för de allra mest rättrogna.

Bäst var givetvis mästerverket “Trans Europe Express” med ett industrislamrande medley värdigt bundesrepublikkamraterna i Einstürzende Neubauten. “Trans Europe Express” måste väl för övrigt vara den mest rimliga Euro-hymnen? Den handlar ju om det moderna Europa med dess teknik, industrier och innovativa kultur. Istället för Bachs nattståndna “Ode an die Freude”? Visst är det dags att blicka framåt och byta? Där har ni en supervalsfråga att driva europaparlamentswannabies! En fråga som kanske, högst eventuellt, skulle kunna väcka undertecknad ur dennes politiska slummer.

Nästan lika bra, och dagspolitiskt aktuell, var “Radioactivity” som den här gången inledningsvis framfördes i den senaste versionen på japanska med japanska tecken och berörde de tre härdsmältorna i de sex reaktorkamrarna i Fukushima Daiichi, ett område som kommer att förbli obeboeligt i decennier framöver enligt experter.

“Computerworlds” stilla mässande där säkerhetstjänster och banker blandas och ges likartat utrymme tangerar kongenialt det senaste årets Edward Snowden– och övervakningsdiskussioner. Hade Kraftwerk, återigen, varit lite mer ambitiösa, kunde de ha bytt ut CIA mot NSA och fått en ny yngre publik och en plats också i en dagsaktuell debatt istället för en museal placering på musikhistoriens parnass.

Själv saknade jag bara “Sex Object” som också den tangerar en dagsaktuell privatpolitisk diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra som sexuella varelser. Kan konst och musik bli så mycket mer angeläget än så här? Över 40 år efter debuten. Große Kunst!

Av Erik Uppenberg

Samtidigt som Kraftwerk gjorde ett efterlängtat Stockholmsbesök med fyra 3D-konserter på Cirkus, så öppnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerk utgör en viktig del. ”Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk” jämför kvartettens verk med den tidiga modernismens fascination för rörelsen, kroppen och maskiner.

Inför Kraftwerks besök har en del röster hävdat att det inte är det riktiga Kraftwerk vi ser, eftersom Ralf Hütter är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Det har också påståtts att de numera är föredettingar och en ointressant nostalgiakt, för att de återvänder till Cirkus efter tio år utan att ha lyckats klämma ur sig en enda ny låt.

Jag har svårt att förstå dessa invändningar.

För det första: Kraftwerks musik- och bildvärld har gått från popavantgarde till en tidlös del av världens kulturarv. Att klaga på att Kraftwerk ”bara” kommer hit med gammalt material är ungefär lika relevant som att hävda att, säg, Marcel Duchamp är ointressant för att konstverken är gamla och han själv är död.

För det andra: När Kraftwerk uppträder är det knappast en vanlig popkonsert publiken får sig till livs, snarare en konstinstallation med rörliga bilder och fyra i stort sett orörliga människor. På vilket sätt denna i sig mäktiga upplevelse skulle bli bättre av att Florian Schneider, som hatar att turnera och som länge plågats av scenskräck, tvingas upp på scenen år efter år har jag svårt att förstå.

Men visst, på sätt och vis får Ralf Hütter skylla sig själv om publiken reagerar så. När 1970-talets Kraftwerk släppte sina klassiska skivor arbetade de in bilden av en kvartett av jämlikar, en antites gentemot det klassiska rockbandet med dess tydliga frontman. För fansen blev Ralf, Florian, Karl Bartos och Wolfgang Flür ett heligt fyrtal, ett elektroniskt Beatles. De nuvarande medlemmarna har aldrig uppnått denna ikonstatus, trots att Henning Schmitz faktiskt arbetat med Kraftwerk ända sedan 1978.

Men bakom kulisserna har Hütter alltid varit ledaren, konceptutvecklaren, med Schneider som den mer tekniskt inriktade parhästen. Att de övriga medlemmarna var utbytbara, och stundom kände sig rätt illa behandlade, är något som framkommit först i efterhand.

Är Kraftwerk en sekt? Tydligen får man inte lämna den själv hur som helst, att få sparken går däremot bra. Jag kan bara spekulera i vilka sekretessavtal Fritz Hilpert och de övriga medlemmar som kommit och gått har fått skriva på för att tillåtas arbeta i Kling Klang-studion.

Ralf Hütters empatilösa sätt att bemöta sina exkolleger, och i intervjuer låtsas som om de inte har existerat, är för mig som fan ett betydligt mer störande faktum än att de saknas i den nuvarande sättningen.

Hursomhelst, under tre kvällar ställde Kraftwerk ut sin konst i jätteformat på Cirkus i Stockholm, och fram till den 27 april finns en miniversion att beskåda på Moderna Museet.

Orkesterns bidrag till utställningen består nämligen i den timslånga videoinstallationen ”12345678”, baserad på 3D-animationerna från de senaste årens konserter. De åtta låtarna representerar var sitt album i orkesterns katalog. Från ”Autobahn” (1974) till ”Tour de France Soundtracks” (2003) – de Kraftwerk-album som Ralf Hütter anser utgör Kraftwerks kanon. De tre, fyra första skivorna hoppas i vanlig ordning över.

På ”Dansmaskiner” ställs denna installation vid sidan av tavlor, filmer, fotografier och mobiler från 1910- till 1930-talen av konstnärer som Fernand Léger, Duchamp och Francis Picabia.

– Modernisterna vurmade för idén att maskiner var den egentliga konsten, och ingenjörerna de riktiga konstnärerna, berättar utställningens curator Jo Widoff på pressvisningen.

– Picabia och Duchamp gör om maskinen till något med nästan kroppsliga kvaliteter, säger hon vidare.

Och där ligger förstås en del av kopplingen till Kraftwerk. Modernisterna inspirerades av industrin, och organisation, struktur och rytm var viktiga beståndsdelar i deras konst. Precis som modernisterna sökte Kraftwerk efter ett nytt konstnärligt språk, i ett hemland som försökte bygga en modern tysk identitet i ruinerna efter nazismen och andra världskriget. Kraftwerk fann vad de sökte i kommunikation och infrastruktur, i Ruhrområdets industrier och i ett närmast bitterljuvt förhållande till teknisk utveckling.

En annan likhet är att Kraftwerk upprepar modernisternas strävan att skapa ”Gesamtkunstwerk”, helhetskonst där bild, ljud och rörelse kombineras. Även om Kraftwerk satt sitt tyngsta avtryck som musiker, så är det väldigt svårt att tänka sig deras låtar utan kopplingen till robotarna, filmsnuttarna, den enkla, starka färgskalan och pixeltypografin.

Medan Kraftwerk blickade framåt i sin musik, så såg de förvånansvärt ofta bakåt i sitt bildspråk. Visst byggde de ofta på datorgrafik som säkert uppfattades som modern på 1970-talet, men de kompletterade detta med journalfilmer, nostalgiskt tillbakablickande bilder och klassiskt uppställda studiofoton – framtiden som mänskligheten hoppades att den skulle te sig på 1950-talet. Ibland känns det nästan som Jan Stenmarks bilder i rörlig form. Färger och typografi är hämtade från sovjetrysk 1920-talskonstruktivism, och så vidare.

På utställningen finns det verk som har mer tydlig koppling till Kraftwerks värld än andra, exempelvis Alexander Calders ”The White Frame” (1934), en mobil skulptur i svart, vitt och rött. Gösta Adrian-Nilssons lilla tavla ”Flygteknikens triumf” (1923) skulle kunnat vara ett collage av Kraftwerk-texter på franska.

Den svenske filmaren Viking Eggerlings abstrakta filmanimation ”Diagonalsymfonin” (1924) hade kunnat vara backdrop till mången Kraftwerk-komposition, liksom hans förlorade verk ”Horisontal-vertikal orkester”. Även om filmen tyvärr inte finns bevarad, får vi i alla fall se konceptskisser över hur den var tänkt att se ut.

Anmärkning: Utställningen visas från 22 januari till 27 april, med guidade turer 28 januari, 4 och 11 februari. Det hålls också föredrag, Debussy-konsert och sportlovsworkshops i anslutning till utställningen. Mer information på www.modernamuseet.se.

Kraftwerk, vars senaste Sverigebesök gjordes i samband med Way Out West-festivalen i Göteborg förra året är åter Sverigeaktuella.

Den 21 och 22 januari gästar bandet Cirkus i Stockholm och liksom i Göteborg förra året levereras en 3D-show.

I anslutning till de två konserterna så öppnar även Moderna museet utställningen “Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”.

Biljetter släpps den 12 november och utställningen kommer finnas att beskåda från och med den 22 januari.

Ralf Hütter bekräftar: Kraftwerk har inlett arbetet med bandet nionde studioalbum, uppföljaren till 2003 års “Tour De France Soundtracks”.

Bandet har nu avslutat den världsturné som inleddes i samband med släppet av samlingsboxen “The Catalogue” – som såg bandet leverera åtta album i följ i bland annat New York, Sydney, Düsseldorf, Sydney och London och kan nu helt och fullt fokusera på arbetet med den kommande nionde fullängdaren.

Kraftwerk är huvudakten vid årets Latitude Festival på den engelska ostkusten i Southwold, Suffolk den 19-21 juni, man kommer även stå på scenen vid årets Roskildefestival och kommer utöver detta även göra ett framträdande på den skottska festivalen T in the Park:s 20-års jubileum.

Karl Bartos presenterar en musikvideo till “Without a Trace of Emotion” hämtad från hans nya album “Off the Record”. Enjoy!