Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Klubb kalabalik"

Æmɨt – “Devourer”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (EP) Digital, vinyl
Skivbolag: Fleisch Records
Releasedatum: 6 maj 2019
Genre: Techno, industrial
Bandmedlemmar: Jonas Fredriksson, Jimmy Svensson, Erik Söderberg
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

(English version below)

En otrohetsaffär som leder till en lysande korsbefruktning

Rytmisk elektronisk och övervägande instrumental musik i allmänhet och i synnerhet den som både av brist på andra termer och ibland av ren lathet ofta samlas under den otydliga paraplytermen “techno” är en nyskapande musikscen i ständig rörelse mot okända mål. Nya stilar skapas hela tiden av nyfikna musiker som för varje år som går ständigt anammar influenser ifrån en allt bredare flora av musik.

Under senare tid har jag kommit på mig själv med att spendera alltmer tid med att utforska just den här, till synes nästintill oändliga, sfären av musikstilar. Monotona basgångar och minimalistiska trumloopar har ju alltid haft en underlig, men effektivt lugnande, effekt på mig och jag vill härmed slå ett slag för att denna fungerar ypperligt i en lång rad sammanhang, även långt utanför de mörka klubbarnas dansgolv. Faktum är ju också att utbytet av influenser mellan musikskapare inom EBM, industri och de som i sin tur är fokuserade på att producera olika former av techno också har pågått länge liksom den svartklädda publikens otrohetsaffär med densamma.

Stockholmsbaserade konstellationen Æmɨt är ett samarbetsprojekt mellan ALVAR-medlemmarna Jonas Fredriksson och Jimmy Svensson (även känd från bland annat Nuclear Sludge, Bleed Out och Yabibo Hazyurfa) samt Erik Söderberg som är mest känd från monikers som Dissociō Modus Trāns och Kinder Aus Asbest.

Æmɨts debut-EP Devourer är ett lysande exempel på hur intressant och spännande det kan bli när man fantasi- och lekfullt korsbefruktar technorytmer och EBM-basgångar med mörka electro-industriella ljudpålägg och effekter. Deras sound är ljuvligt mörkt och kusligt, men samtidigt dansant och medryckande. Titelspåret “Devourer” är min personliga favorit men alla spåren innehåller i sig mycket att upptäcka. Medlemmarnas mörka och mystiska röstinslag får mig förresten att tänka på en av mina favoritakter i sammanhanget, den kanadensiska duon ORPHX som jag har följt ända sedan nittiotalet.

Æmɨt bygger upp för att sedan delvis nedmontera lager på lager av med stor finess för att växelvis och med stor precision sedan lyfta fram alla de olika intressanta detaljerna i ljudbilden. EP-formatet passar den här typen av musik perfekt och fyra låtar med en genomsnittlig speltid på kring 5 minuter är alldeles lagom för att hålla intresset uppe. Spåren kräver koncentrerad lyssning för att komma till sin fulla rätt och allra helst avnjuter jag Devourer i ett par hörlurar eller en stereoanläggning av god kvalitet, som verkligen klarar av att plocka fram alla de intressanta detaljerna.

Devourer är ett lekfullt och spännande inslag från tre ytterst begåvade gentlemen, som verkar vara tämligen orädda när det kommer till att ta nya vägar med sitt musikskapande. Æmɨt gästade nyligen den superheta Stockholmsklubben Dark Park och i augusti återfinns de på Kalabalik på Tyrolen vilket det fjärde och avslutande spåret på den här EP:n påminner om.

Vad beträffar Jonas Fredriksson och Jimmy Svensson så skriker mitt dåliga samvete också om att jag inte får glömma bort att påminna om ALVARs senaste, delikat mörka och fullständigt helgjutna fullängdare I Sew a Blanket of All the Broken Clouds, som vi mitt i höststressen tyvärr inte hann med att recensera förra året, liksom samlingsskivan Det är grymt i norr som släpptes av Electronic Emergencies förra året!

Tracklist

01. Devourer (05:17)
02. Error (04:20)
03. Hunter (04:30)
04. Kalabalik (07:22)

(English version below)

 

Infidelity leads to successfull cross-fertilization

Rhythmic, electronic and predominantly instrumental music in general, and in particular that which, both with lack of other terms and sometimes of sheer laziness, is often gathered under the ambiguous umbrella term “techno” is an innovative music scene in constant movement towards unknown goals. New styles are created all the time by curious musicians who, every year that goes by, constantly adopt influences from an ever-expanding flora of music.

Recently, I have come to myself spending more and more time exploring this particular, seemingly endless, sphere of music styles. Monotonous bass aisles and minimalist drum loops have always had a strange, but effectively soothing, effect on me and I would hereby like to state the fact that this kind of music works excellently in a wide range of contexts, even far beyond the dancefloors of the dark clubs. In fact, the exchange of influences between music creators within EBM, industrial and those who in turn are focused on producing various forms of “techno” has also been going on for a long time, as has the black-clad audience’s infidelity deal with the same.

The Stockholm-based constellation Æmɨt is a collaboration project between ALVAR members Jonas Fredriksson and Jimmy Svensson (also known from Nuclear Sludge, Bleed Out and Yabibo Hazurfa, among others) and Erik Söderberg, who is best known from monikers such as Dissociō Modus Trāns and Kinder Aus Asbest.

Æmɨt‘s debut EP Devourer is a shining example of how interesting and exciting it can be when imaginative and playfully cross-fertilizing techno rhythms and EBM basslines with dark electro-industrial sounds and effects. Their sound is delightfully dark and eerie, but at the same time danceable and engaging. The title track “Devourer” is my personal favorite, but all the tracks contain a lot to discover. By the way, the dark and mysterious voice addons makes me think of one of my favorite acts in this context – the Canadian duo ORPHX that I have followed since the nineties.

Æmɨt builds up to then partially dismantles layers upon layers of with great finesse to alternately and with great precision then highlight all the various interesting details in the soundscape. The EP format fits this type of music perfectly and four songs with an average playing time of around 5 minutes are just spot on to keep up interest. The tracks require concentrated listening in order to get to their full right and most preferably I enjoy Devourer in a pair of headphones or a good quality stereo system, which really manages to pick out all the interesting details.

Devourer is a playful and exciting release from three extremely talented gentlemen, who seem to be rather fearless when it comes to taking new paths in their musical creation process. Æmɨt recently visited the smoking hot Stockholm club Dark Park and in August they appear at the Swedish festival Kalabalik på Tyrolen, which the fourth and final track on this EP reminds about.

As for Jonas Fredriksson and Jimmy Svensson, my bad conscience also screams out that I mustn’t forget to remind about ALVAR‘s latest, delicately dark and perfected longplayer I Sew a Blanket of All the Broken Clouds, which we unfortunately didn’t find the time to review in the middle of the autumn stress last year, aswell as the delicate compilation Det är grymt i norr(It’s cruel in the north) that Electronic Emergencies last year!

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.

Vår utsände Anders Nord rapporterar.

 

Foto: Anders Nord

(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)

 

Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,

Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.

Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.

Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!

Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.

På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.

Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.

Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…

Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.

Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.

De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.

Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.

Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.

Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.

De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.

För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner

  1. Fantastisk miljö
  2. Arvikafestivalkänsla på campingen
  3. Underbar line-up
  4. Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
  5. Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…

[zooeffect AkNAs8bPsVD7]

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2013, Alvesta (foto)

Tags: , , , , , , , , , , ,


Artister: Unhappy Birthday, Bonjour Tristesse, Mängdexemplar, Vanligt Folk, Kontravoid, Kite, Colouroïd, FRAK, ABC, Schwefelgelb
Datum: Fredag/lördag 16-17 augusti 2013
Scen: Tyrolen, Alvesta
Arrangör: Kalabalik

[zooeffect AwBA_SbunBdY]

Intervju: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen går av stapeln under helgen som kommer. Jens Atterstrand fick en kort pratstund med en av arrangörerna Christoffer Gunnarsson som hade en del intressant att berätta om festivalen..

ES: “Så, äntligen dags för den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen. Kan du berätta lite om bakgrunden, Klubb Kalabalik och hur tankarna gick när ni kom fram till att köra igång?”

CG: “Absolut. Någonstans runt hösten 2010 beslutade vi att lägga Klubb Kalabalik lite på is. Det var svårt att hitta den publik vi behövde för att kunna driva klubben med de förutsättningar vi önskade. Tidig Sommar 2011 åkte vi ut och besökte Tyrolen för första gången och strax därefter började vi planera festivalen. Det är ett väldigt unikt ställe och vi såg direkt potential. Med en festival av denna typen har vi helt andra förutsättningar än med en klubb i Växjö.”

ES: En nischad elektronisk (synth)festival i det tuffa klimatet som råder i festivalsverige. Hur ser förväntningarna ut inför årets upplaga?

CG: “Vi har väldigt jordnära förväntningar. Att växa långsamt har hela tiden varit ett uttalat mål. Lyckas vi gå runt så är vi mer än nöjda. Vi är ganska säkra på att det kommer att bli en minnesvärd helg i övrigt.”

ES: Tyrolen som festivalområde har fått mycket beröm för att vara väldigt gemytlig och trivsam. Hur kom det sig att ni valde att arrangera festivalen just där?

CG: “Tyrolen är ett häftigt projekt som drivs med en imponerande kompromisslöshet. Det var först när vi kom i kontakt med dem som festivalplanerna började växa fram. Vi har inte funderat över andra potentiella arenor och lär så heller ej göra.”

ES: Ni smystartade lite förrra året och var lite försiktiga med bandbokningar och övriga satsningar, men i år har ni satsat lite mer och bokat internationella storheter som Portion Control med flera. Hur har ni resonerat kring detta, och har det varit svårt att hitta balansen med mellan mer och mindre kända band?

CG: “Förra året var vi ganska osäkra på det mesta. Tiden var knapp och omständigheterna speciella. Vi är väldigt nöjda med de artister som uppträdde under 2011 och tror oss ha funnit helt rätt publik. I år har vi helt andra förutsättningar och har funderat mer på vilka band vi vill arbeta med. Vi tycker att resultatet är en bra blandning mellan bekant och udda.”

Kalabalik på Tyrolen äger rum den 17-18 augusti strax utanför Alvesta i Småland. Bokade band och artister är Portion Control (UK), Martial Canterel (US), Agent Side Grinder (SE), Jäger 90 (DE), Henric de la Cour (SE), Die Selektion (DE), Tobias Bernstrup (SE), Petra Flurr (DE), Michael Dacre (SE), Severe Illusion (SE), Mortal Memories (SE) och Råsynth i Blekinge Megamix (med Kord, Frak, Monster Apparat samt Wobbler).

All information om festivalen på www.klubbkalabalik.se.

Missa inte heller Erik Uppenbergs liverapport från den första upplagan förra sommaren.

Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle