Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Klubb Bodytåget"

Liverapport: Klubb Bodytåget (Implant, Valhall, Guilt Trip) 20180602, Stockholm

Tags: , , , , ,


Klubb Bodytåget bjöd in till festkväll i den hårdare musikens tecken på nyrenoverade Nalen Klubb i centrala Stockholm den 2 juni.

Med trion Guilt Trip, Valhall och den belgiska EBM-akten Implant på scenen var det som upplagt för ett Bodyfest i miniformat.

Men vart höll publiken hus? Niklas Hurtig (text & foto) rapporterar.

 

Guilt Trip

Exil-skåningarna i Sveriges eget Skinny Puppy – Guilt Trip släppte i slutet av förra året det massiva dubbelalbumet Body:Parts innehållandes 24 spår av den finaste industriella musiken du kan tänka dig. Några av spåren är verkligen fantastiska och förtjänar en större publik. Karl Lindberg på synth och Magnus Nilsson på sång gjorde allt de kunde för att få igång den sommartröga publiken. En volymhöjning, tiltade synthar och ett stycke publikfrieri senare hade de flesta i lokalen blivit ännu varmare i kläderna. Men det var först under de avslutande numren som numerären för kvällen blev någorlunda tilltagen. Guilt Trip är ett band som har möjlighet att spela inför en betydligt större publik än vad var fallet denna kväll.

Valhall

Kvällens bästa band gav rysningar genom hela kroppen med sin fantastiska mix av ömsom grumlande ömsom ljus och vacker sång, kombinerat med hårda synthbeats och vackra melodier. Texterna förmedlas både på svenska och engelska och hela inramningen får mig inte helt osökt att tänka på det tyska bandet In Strict Confidence som var ett av de mest lovande elektro-industriella akterna under slutet av nittiotalet med alla ovan nämnda ingredienser. Tyvärr spårade Dennis Ostermann och ISC ur någonstans 2009-2010 och skapar nu elektronisk rock med sprakande tuttar på sina livespelningar. Det mystiska, originella och melankoliskt vackra soundet är ett minne blott och jag tvekade in i det sista om jag någonsin skulle få uppleva något liknande igen, tills Valhall ställde sig på scen en het junikväll och golvade mig totalt. En del friska inslag som den Hiphop-betonade låten som jag tror kan ha varit “The Hunt” föll väl i smaken för en någorlunda musikalisk allätare som mig, men gjorde nog en del råsynthare lite obekväma i kängorna.

Detta var första gången jag fick bevittna detta fenomen och längtar redan till nästa gång. Mitt tips: Ta alla chanser ni får att se Valhall live!

Implant

Det belgiska EBM-bandet Implant var för mig okänt innan kvällen och bjöd på hård och rumlande EBM som tjusade publiken till max. Det var inte lika mycket show och party som när SPARK! ställer sig på scen men det är det förvisso inte många som kan mäta sig med.

Hela kvällen var väldigt mörk, både vad gäller musiken som ljuset, vilket gjorde det nästan omöjligt att dokumentera visuellt, speciellt med min digitalkamera. Nalen Klubb är efter renoveringen en mycket bättre lokal för mindre spelningar med bra bar och en av stans fräschaste toaletter. En lineup som denna ska normalt kunna dra mer folk än vad som var fallet denna gång då det inte kan ha varit mer än 80-100 personer. En mycket trevlig kväll med fantastisk musik och synd för dem som inte dök upp.

Liverapport: Velvet Acid Christ 20170408, Stockholm

Tags: , , , , , ,


Niklas Hurtig (text) och Jens Atterstrand (foto) gästade Nalen Klubb i Stockholm den 8 april där Klubb Bodytåget stod för arrangemanget när den amerikanska duon Velvet Acid Christ stod på scenen.

 

 

 

 

Velvet Acid Christ startade för nästan 30 år sedan men har hela tiden agerat lite i skymundan. De är dock en av de stora från andra sidan pölen, tillsammans med Front Line Assembly och Skinny Puppy. Om Skinny Puppy definierade electro-industrial under det tidiga 80-talet, Front Line Assembly fusionerade det med EBM under andra halvan av det, så stod Velvet Acid Christ för ett tredje ben i början av 90-talet, där trip-hop och acid införlivades i det kalla hårda industrisoundet.

Lördagen den 8 april var det Sveriges tur att få besök och bättre sent än aldrig stod så till slut den gamla akten där på en svensk scen för första gången och fredagens tragiska händelser till trots, som bandet faktiskt såg med egna ögon på plats i centrala Stockholm, så genomfördes spelningen med en hyfsad uppslutning. Detta dock utan förbandet Valhall, vars ena medlem var tänkt att bistå med live-trummor på huvudakten, på grund av den rådande situationen.

Tracklisten var i stort en “Best of” av albumet “Fun With Knives” från 1999, som även är det bäst säljande albumet hittills i Velvet Acid Christs karriär. Detta kombinerat med några guldkorn från övriga album samt några nya spår från den nya ej än släppta fullängdaren. Spelningen var bra med en härlig energi, trots det reducerade antalet livemedlemmar. Assisterande Shiva på synth bistod även med sång på några av de nya spåren. Varför inte “Slut” framfördes då en kvinnlig röst var närvarande på scenen är dock märkligt då det är en av de populäraste spåren på “Fun With Knives”.

Under bättre förutsättningar hade uppslutningen varit bättre, mer av materialet hade framförts live och med några fler livemedlemmar. Detta till trots gjorde Velvet Acid Christ i alla fall inte mig besviken och med den oväntade och fantastiska “Blood” samt den obligatoriska avslutningen “Ghost In the Shell” var detta en mycket bra spelning.

Spana ett smakprov från spelningen (nedan) samt en liten “diss”..

Liverapport: Klubb Bodytåget 20160903, Stockholm

Tags: , , , , , , , ,


Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från Klubb Bodytåget på Nalen Klubb i Stockholm den 3 september.

På scen: Lucifer’s Aid, EkoBrottsMyndigheten.

 

patrik_larkAlexander Johansson

 

 

 

Knappt hade hälarna hämtat sig från 2,42 km Bodyrus förrän det var dags att åter snöra på sig kängorna och fortsätta att plåga ljumskar och baksida lår i Nalens källare på Klubb Bodytåget.

Calle Nilsson öppnade med sitt enmansprojekt Lucifer’s Aid. Han hade tagit av sig läderöverrocken han brukar använda på scen när han spelar med sitt andra band The Operating Tracks och såg väldeffad ut i svart linne när han väste ur sig assistanshyllningar till den smorde. “Follow Me” var väldigt bra och det hårda hamrandet i flera av låtarna hade fyllt Front Line Assembly med faderlig The State-stolthet (FLA:s bästa låt). Personligen tror jag att fler låtar än “Nobody Cares” hade vunnit på att vara instrumentala, mer Soman och SAM och mindre Skinny Puppy och FLA helt enkelt, men bistånd till Belsebub kanske ska levereras oralt?

EkoBrottsMyndigheten körde body i en punkbrölig KSMB-stil som hade fått författaren Stina Oscarson att gå upp i PK-moralisk limning. Varje låt avslutades med en sampling av en Sölvesborgssläpig Jimmie Åkesson som rohypnolkvickt utbrister ”nu det får räcka med den låten” innan Dr Drei och Dr Nein förklarade att ”nu kommer det en bodylåt” alternativt ”nu blir det body”. Publiken krävde å sin sida, inför varje ny treminuterslåt att de skulle spela body, vilket de också gjorde, i den öl och korv-lowfi-mässiga version från Sveriges framstjärt som blivit deras signum. Det var sammantaget stundtals roligt och om man vill vara en vänlig nietzschean sannolikt en spelning bortom gott och ont.

Liverapport: Klubb Bodytåget 20130413, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Parzival, Ekobrottsmyndigheten
Datum: lördag 13 april 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Klubb Bodytåget
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Klubb Bodytåget hade åter kalas på Nalen Klubb i Stockholm. Göteborgsduon Ekobrottsmyndigheten och danska Parzival stod på scenen och vår egen Patrik Lark var naturligtvis på plats med kameran i högsta hugg för att nu kunna ge oss följande rapport från kvällen..

Klubb Bodytåget brukar rada upp tre bodyband på Nalen Klubbs scen i Stockholm. Man har sin profil och brukar alltid hålla sig inom den strikt avgränsade genren EBM. Men den här gången hade man bara bokat två band, troligen för att man hade lyckats boka Danmarks storheter Parzival som för övrigt gjorde deras första Stockholmsspelning.

Bandet består av en kärntrupp av tre utvandrade ryssar som slagit sig ner i Köpenhamn medan övriga musiker har varierat över tiden. Parzivals musik kan beskrivas som en blandning av industrial, martial, goth, neofolk och nyklassisk musik. Det är Wagneriska marscher och symfoniska hymner av det storvulna slaget som för de flesta otvivelaktigt för tankarna till Laibach. Företrädesvis sjunger de på tyska, men ibland även på ryska och latin. Faktum är att Parzival inte spelar EBM, möjligen med några undantag.

Kanske var det därför som arrangörerna valde just Ekobrottsmyndigheten som förband. Dessa har spelat på Klubb Bodytåget tidigare och lyckades nära nog riva (den tidigare lokalen) Sugar Bar med det tryck som då uppstod. Ett säkert kort med andra ord att locka till sig traktens alla bodysynthare när man valt ett lite annorlunda huvudband.

När de två grabbarna i Ekobrottsmyndigheten klev upp på scenen i sina svarta bikerjackor och solglasögon samlades genast en ivrig hop längst fram vid scenkanten. De två svartklädda förklarade att de tänkte börja med att spela en body-låt. Sedan brakade det loss.. Det är ingen slump att en av Ekobrottsmyndighetens mest populära låtar heter ”Kängdans”. I stort sett alla i den främre delen av publiken bar kängor och det dansades och knuffades friskt närmast scenen. Duon har aldrig gjort anspråk på att vara ett konstnärligt eller ambitiöst band med politiska texter eller dylikt. Nej, här handlar det enbart om den mest primitiva formen av partyröj, som oftast stavas öl eller favoritdrycken, den tyska örtlikören Jägermeister. Låttitlar som ”Eine Tasse Jäger” samt ”… och köper öl” täcker in konceptet ganska väl. Det är musik som mer eller mindre kräver alkoholintag för att fungera. Men när förutsättningen väl är uppfylld är effekten påtaglig! Många längst fram kunde alla texterna utantill och ju längre spelningen gick desto svårare blev det att urskilja gränsen mellan publik och artist. En hoppande köttmassa av svettiga kroppar vrålade ut sin lycka över det välbekanta body-smattret. Duons bikerjackorna åkte snart av och deras Jägermeister-tröjor blev allt blötare. Det blev EBM med uppskruvat tempo hela vägen. Enda undantaget var den långsamma Depeche Mode-covern ”Ice Machine” som gav lite andrum i mitten av 45-minuterssetet.

Ingen dålig start på kvällen. Nota bene: detta var förbandet!

Snart nog var det dags för huvudbandet: Två nästan identiska män i svarta kläder med renrakade huvuden och headsets tog plats bakom de metallblänkande orkesterpukorna. En andra person ställde sig bakom några moderna Korg-synhtar och den fjärde fattade en elektrisk ståbas. Den instrumentala och stämningsfulla ”Panta Rai” inledde den timmeslånga spelningen, precis som den gör på Parzivals senaste album ”Die Kulturnacht”. Pukor och virvlar är bombastiska och frankeras av mäktiga stråk- och brassarrangemang. Det är en typisk introlåt som bygger upp för någonting annat utan att själv komma till något riktigt avslut. Först till den andra låten ”Kolowrath”, ett praktverk på hela 11:57 minuter, kom den ryska sångaren Dimitrij Bablevskij in på scenen. Med sitt skägg och sin framtoning såg han ut som kliven rakt ut ur Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. Han röst var djup, till och med riktigt djup. Inte utan att man skulle vilja bevittna en holmgång i djuphetssång mellan honom och Milan Fras, sångaren i Laibach. Det skulle bli en rysare med osäker utgång. Låten, eller stycket, inledde ganska lågmält med mycket plats för sången. Bitvis kändes det som en synnerligen mörk opera, i andra partier dök Carl Orffs klassiska körverk ”Carmina Burana” upp i tanken. Fjärde låten var ”Kali-Yuga” och ganska snart blev man varse att Parzival tagit oss med på en apokalyptisk resa. Målet hägrade kanske inte, men vägen dit var vacker på ett nästan skrämmande sätt; mörk, hotfull och dystopisk, men med en suggestiv melankoli av mäktiga arrangemang och marschtakter som manade på. Sedan lättade det äntligen lite när ”Das Gold der Partei” svepte in som en sval bris. Ett harpliknande ljud spelade en vackert stillsam melodislinga och plötsligt hade allt det bombastiska tonat ut i en vemodig vaggvisa. Men orkesterpukorna var förstås snart tillbaka. Det var bara ett tillfälligt andningshål. Marschen vidare mot Hades portar till underjorden skulle gå vidare. Dimitrij Bablevskijs auktoritära röst var obeveklig i titelspåret ”Die Kulturnacht”. Stödd av mäktiga manskörer lät han förstå att något ljus inte stod att vänta.

Parzival spelade nästan uteslutande låtar från det senaste albumet ”Die Kulturnacht” och låtordningen var i stort sett densamma också. Vi som hade hoppats på några av de mer elektroniska och EBM-osande låtarna från föregående album ”Urheimat” blev lämnade åt vår besvikelse. Med tanke på att det var Klubb Bodytåget som arrangerade trodde man kanske att deras enda riktiga EBM-låt ”Leben Ist Fabrik” skulle dyka upp som extranummer. Men Parzival visade sig obevekliga i att kvällens koncepttema var martial och inget annat.