Subscribe via: RSS
Efter åtta långa år är äntligen Ladytron tillbaka. Både med nytt material och turné.
Med en gedigen diskografi och färskt tillskott, i form av det senaste självbetitlade albumet, intog den brittiska kvartetten Kraken i Stockholm och sjöng bort våren.
På scen denna kväll stod även Stockholms egna favoritamerikan, den av bandet handplockade soloakten Roya, som med sin drömska electro värmde upp publiken på ett alldeles utmärkt sätt. Hits som den mörka “Centrum” och drömska “Home” är typiska, men sista låten, den snabbare “Away” var verkligen en helt fantastisk avslutning på detta korta framträdande.
Live är Ladytron nästan löjligt tighta med sin fem man (och kvinnor) starka uppsättning på scen. Live-trummorna passar extra bra på de senare årens alster, som “The Animals”, “Until The Fire” och “Black Cat”. Det märks tydligt att dessa spår är byggda kring just de akustiska rytmerna jämfört med de äldre låtarnas trummaskiner. Detta kanske inte passade de mest instrument-fascistoida synth-puristerna i publiken, men för majoriteten bidrog de till ett starkt driv spelningen igenom, även om de upplevdes lite väl starkt mixade på sina ställen.
Likt tidigare varvas låtar med sång av Helen och Mira, men kommer vi någonsin få höra Daniels bidrag på “Versus” live?
För första gången i mitt liv går Ladytron åter upp på scen för en avslutande uppsättning låtar efter några minuters troget tjoande från publiken. Bandet har ju historiskt sett annars varit nästan löjligt bestämda på den punkten. Kanske borde fler lika principfasta headline-band faktiskt bjuda sina fans på det där extra örongodiset (Ja, jag tittar åt ert håll Kite!).
Konserten avslutas med några av bandets största hits, hämtade från framförallt Light & Magic (2002) och Witching Hour (2005) och jag längtar redan till nästa möjlighet att få se Liverpools stolthet på scen!
Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 18 januari 2017
Genre: electro, electropop
Bandmedlemmar: Lizette Nordahl
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson
(English version below)
Det är ju omöjligt att missunna Rein all uppmärksamhet hon fått de senaste året eftersom den svenska synthen verkligen förtjänar all uppmärksamhet som den kan få, men att inte briljanta Lizette Lizette fått minst lika mycket är ett kosmiskmusikaliskt mediatjänstefel och en solfläck av betydelse. Missförstå mig rätt. Jag älskar Rein och hennes trallpunkiga EBM men Lizette Lizette är som en smartare och sexigare storasyster – alla låtar är mer välkomponerade, texterna bättre, variationen större och produktionen smartare – med Reins “Bruises” som enda undantag – den är faktiskt Lizette Lizette-bra.
Nya singeln “Sober up” (som släpptes strax efter albumet, red.anm) är ett utmärkt exempel på detta, en smart poprefräng med en fin och catchig melodi som kombineras med sensuell visksång och en analogmjuk Kite-synthatmosfär. Låten är skriven med Kite-sångaren och partnern Nicklas Stenemo. Det är såhär man gör årets hittills bästa svenska singel! Samma kvaliteter återfinns på “Rest” (singeln från i fjol), en mångfacetterad synthpopduett med Stenemo. Första spåret “Easy Street” och efterföljande “All you Stole” på “Queerbody” har också fina popkvaliteter men det är “Slow” och “Future” som är pärlorna på det endast sju låtar långa minialbumet. I de här två spåren finns mycket av Alessandro Parisis suggestiva monotoni som jag vet att Lizette Lizette uppskattar som musikälskande DJ och har med på sin Spotify-spellista.
“Slow” är årets sexigaste låt med en mjukt juckande, ljuvligt depraverad basgång som pumpar något fortare än vad Lizette Lizette efterlyser i texten. Så här mycket body har inte bodyn varit på länge, kanske t o m någonsin. Det är sexigare än Slavery Whip Mix (??) för er som är gamla nog att förstå vad jag menar. “Future” är delvis komponerad av andra Kite-medlemmen Christian Berg och en sensationellt suggestiv appropriering av Nitzer Ebbs “Join in the Chant”. De enda låtarna som inte håller yppersta klass är “Scapegoat” och gamla singeln “Freak” som är rakare electroclash-historier helt i linje med tidigare produktioner.
I tonåren ville Lizette Nordahl bli den nya Madonna sa hon i en intervju med Aftonbladet tidigare i år. Jag hoppas att hon fortfarande lyckas med den föresatsen. “Queerbody” är ett jämnare och bättre album än samtliga Madonnas produktioner (med samlingsalbumet “The Immaculate Collection” som lysande undantag). Den moderna popen skulle må bra av att bli mer queer och body. Spela kverbåddy!
Bästa låtar: “Slow” och “Future”.
Tracklist01. Easy Street (03:24)
02. All You Stole (04:06)
03. Slow (04:12)
04. Scapegoat (04:22)
05. Future (03:43)
06. Rest (04:06)
07. Freak (04:06)
(English version below)
Swedish artist Rein has received a lot of attention in swedish media over the last year. Everybody should know that the electronic music scene in Sweden really deserves all the attention it can get from mainstream media. At the same time, there is misconduct of cosmic proportion by the same media that they don’t acknowledge Lizette Lizette in the same fashion. Let us get things straight. I love Rein and her youthful punkrock EBM. But Lizette Lizette is so much smarter and sexier. She is like the super cool big sister of Rein and her songs are better composed, the lyrics are better, the materials are more varying and the overall production hotter, with Rein’s song “Bruises” as the only exception – it is actually Lizette Lizette-phenomenal.
The new single “Sober Up” is brilliant pop with a fine and catchy chorus combined with sensual whisper-song by Lizette Lizette. The delicate vocals is placed in an analogue synth music landscape simular to sweden’s best electronic act Kite and their electronic art pop and the suggestive bass monotony you can find in Alessandro Parisi’s songs. “Sober Up” is written and produced with Nicklas Stenemo from Kite who happens to be Lizette Nordahl’s partner. This is the best single in 2017 by a swedish artist so far. The same extraordinary pop music qualities are found in “Rest” – the single from 2016 and a fine duet with Stenemo, and the first song on the seven track mini album “Queerbody”, “Easy Street”, and the following melancholy, “All You Stole”. Pop aside, the best songs on the album are “Slow” and “Future”.
“Slow” is the sexiest song in 2017, it has a soft humping bass, perhaps a little faster than what Lizette Lizette is demanding for in the lyrics. Body music has not had this much body and corporeality in it for years, if ever. It is sexier than Slavery Whip mix if you are old enough to understand what I mean (for the younger audience, it is one of Depeche Mode’s mixes on Master and Servant that we used to play with our girlfriends back in the 80’ies, if we were fortunate to get them in bed). “Future” is co-created with Christian Berg from Kite and a sensational cultural appropriation of Nitzer Ebb’s classic “Join in the Chant”. The only songs that are not pure magic on “Queerbody” are “Scapegoat” and the single “Freak” (2014). They sound more like her earlier electroclash songs.
Lizette Nordahl told Swedish tabloid Aftonbladet that she wanted to become Madonna as a teenager. I hope she will succeed. “Queerbody” is better than every Madonna-album (apart from “The Immaculate Collection” (1990)). Contemporary mainstream pop music would improve a lot if it became more queer and body. Madonna would most certainly agree.
Best songs: “Slow” and “Future”.
Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.
På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.
Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.
Ett axplock av konserterna jag såg:
Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.
Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.
Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.
Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.
Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.
Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.
Andreas Tilliander värmde upp (nåja) tillställningen på sitt alldeles egna sätt. Genom ett stycke hårdvara programmerade med en random-funktion så slumpades ljud fram, allt medan artisten själv avnjöt kalla drycker i Krakens barer. Det dög ungefär som bakgrundsmusik i en bar också. Kraken vid Globens fot ser för övrigt ut att bli den perfekta ersättaren för Debaser Medis som, om inget osannolikt inträffar, tyvärr snart går i graven och dessutom även ser ut att ta Göta Källare med sig i fallet.
Som en bombastisk avslutning på vårmånaden april och som ett firande på eget vis bjuder Kite upp till en slutsåld, sprakande ljusshow på självaste Valborgsmässoafton. Majoriteten av låtarna för kvällen var hämtade från EP:n “IV” och framåt, till den senaste singeln “Demons & Shame” vilken lät mycket bra live.
Kite låter de största låtarna genom karriären byta av varandra på löpande band under den timmeslånga konserten. Något som alla relativt unisont var överens om efteråt var att spelningen var alldeles för kort och kvällen alldeles för ljuv för att nöja sig, speciellt med tanke på vad de två synthmusketörerna skulle ha kunnat bjuda upp till på scen med ett extranummer eller två.
Det lilla ljuset i den alldeles för korta tunneln är väl det faktum att Kite ju återvänder med ytterligare en EP (de släpper ju aldrig några album) inom en snar framtid, om vi får hoppas på det bästa kanske redan senare i år.
Kite är tillbaka! Här är videon till “Demons & Shame”, det första smakprovet från duons kommande EP som släpps senare i år via Progress Productions. Regi: Nicklas Lindahl.
Lizette Lizette presenterar videon till den nya singeln “Rest”. Låten är hämtad från det kommande debutalbumet “Queerbody” och gästspelar gör Kite-bekante Nicklas Stenemo som även har co-producerat albumet. Videon är regisserad och producerad av Giannina Panfichi och Björk Hijoort.
Medan 2014 var mycket av de nya stjärnorna och heta debutanternas år så blev 2015 året där både gamla och nya hjältar återvände till scenen med comebackalbum i varierad kvalitet. Bland gamlingarna fann vi pionjärer som New Order, Duran Duran och A-ha medan storheter från vår tid som Beborn Beton och Camouflage i sin tur återvände med nytt material.
Den genomgående känslan under det gångna året är också att alternativ elektronisk musik i olika former har givits alltmer utrymme i mer kommersiell media och att den via diverse mutationer med rådande musiktrender lyfts fram en hel del både på större konsertscener och i radio och TV.
På vår lilla inhemska scen så har en lång rad etablerade och aktiva band presenterat nytt material varpå flera av dem också har uppmärksammats i utlandet och har belönats med platser på ett par ett par av de större etablerade festivalerna. Band som Kite, Machinista, Biomekanikk och Vanguard har alla gjort flera framgångsrika turer ner på kontinenten och flera av dem är nu inbokade till stora tyska festivaler som E-tropolis, Amphi och Wave Gotik Treffen nästa år tillsammans med en handfull andra mindre svenska akter.
Det udda och experimentella har också tagit ytterligare ett kliv framåt mycket tack vare eldsjälar som Kollaps Records (Stockholm), Klubb Död och festivalen Kalabalik på Tyrolen vars framgångsrecept jag hoppas få se blomma ut ännu mer framöver. Bar- och klubbscenen är för övrigt mer levande än någonsin i alla fall i storstäderna men samtidigt verkar tyvärr livescenen ha tagit ett par kliv tillbaka mycket på grund av den rådande lokalbristen och ekonomiska svårigheterna för våra små arrangörer.
Nedan följer mina personliga favoriter från året som har gått utan inbördes ordning (klicka på titlarna för att komma till respektive recension). Utöver detta bjuder jag även på drygt två dussin låtar som inte nödvändigtvis är årets bästa, men som av olika anledningar har fastnat på mina personliga spellistor.
“Genialisk IAMX åter i helelektronisk kostym”
Agent Side Grinder – “Alkimia”
“Få i den här genren lyckas med bedriften att presentera elektronisk musik så full av känslor och liv”
Destin Fragile – “Halfway to Nowhere”
“En historisk synthpoppärla i sitt sammanhang”
“Förmodligen den bästa sedan “Dreamweb””
“Gråskaligt blir fullskaligt”
Beborn Beton – “A Worthy Compensation”
“Ett av årets absolut bästa album i en till synes odödlig genre”
Dead When I Found Her – “All the Way Down”
“Perfekt utförd förvaltning av det nostalgiska arvet”
Susanne Sundfør – “Ten Love Songs”
“Tio älskvärda niopoängare”
“Genom kosmisk främmandegöring har de skapat ett elektroniskt rymdlandskap som man vill återbesöka om och om igen”
Konkurrensen om plats 10 var så hård att jag blev tvungen att inkludera några bubblare även den här gången…
Hocico – “Ofensor”
Neuroticfish – “A Sign of Life”
Machinista – “Garmonbozia”
X-Marks the Pedwalk – “The House of Rain”
Johan Baeckström – “Like Before”
Black Nail Cabaret – “Harry Me, Marry Me, Bite Me”
Celldöd – “Pulsdisco”
Hearts of Black Science – “Signal”
Conjure One – “Holoscenic”
kFactor – “Ghastly Monolith”
Låtar
IAMX – “Happiness”
Ingen annan gör det som Chris Corner.
Delaykliniken – “No Matter”
Starka albumdebutanter levererar en av årets starkaste poprefränger.
Retrogramme – “She Gives Me Nightmares”
Medryckande, dansant och härligt experimentell electro från USA.
Cardinal Noire – “MKIV: Eternal”
Finsk mörk och kraftfull electro-industrial som skickar kalla Vancouver-vibbar längs ryggraden.
Beyond Obsession – “Song For the Dead”
Vemodig mörk och refrängstark synthpop från genrens förlovade land Tyskland.
Jean-Michel Jarre & Vince Clarke – “Automatic, Pt 2”
När två trollkonstnärer möts skapas magi.
DRP – “Family”
Japansk EBM från 1990 gör undergroundsuccé 2015.
Biomekkanik – “Melancholy Friend”
Proffsigt låtbygge levereras iklädd kristallklar produktionskostym.
Dead When I Found Her – “Downpour”
Melodiöst med mycket atmosfär från en av genrens just nu intressantaste akter.
Hocico – “Heart Attack”
Blytung comeback från mästarna i genren.
Hearts of Black Science – “Protector”
Fullmatad skimrande electrorock för de stora arenorna flirtar med såväl New Order som Depeche Mode.
Susanne Sundför – “Delirius (Richard X Remix)”
Brittiske producenten Richard Philips adderar tung basgång och dansant beat på norskans hit från succéalbumet.
Black Nail Cabaret – “The Critical Cult of Dora”
Mörk mystik från ungerska duon levererad i sambatakt.
Celldöd – “Stålull”
The Pain Machinery-bekantingen Anders Karlsson skruvar fram 7 minuter dansant örongodis.
Agent Side Grinder – “Hexagon”
Härligt electro-industriell utflykt från det mer lättillgängliga succéalbumet “Alkimia”.
Conjure One – “Ghost (feat. Kristy Thirsk)”
Sjönsjungande Kristy Thirsk briljerar på forne Front Line Assembly-bekante Rhys Fulbers senaste album med sidoprojektet.
X-Marks the Pedwalk – “Amplified Dichotomy”
Makarna Schmechta fortsätter utforska ny intressant mark inom modern electro och futurepop.
Tenek – “Sunlight”
Pet Shop Boys möter Mesh i snyggt programmerad modern blipblop-pop.
Mind.in.a.Box – “Unforgiving World”
Arpeggios och vocoders i kraftfull symbios. Stefan Poiss och Markus Hadwiger fortsätter imponera.
Kite – “Nocturne”
Nicklas Stenemo plockar upp vocodern och levererar årets vackraste och mest ödesmättade synthballad.
Youth Code – “Anagnorisis”
Kanada-doftande brutal electro-industrial från scenens kaxigaste duo producerad och mixad av den forne Front Line Assembly-bekantingen Rhys Fulber.
La Santé – “Meskalina”
Skruvad body från Polen i sann DAF-anda.
Minuit Machine – “Battles”
Nattsvart melankolisk synth noir från Parisduon. Hade Robert Smith fötts som kvinna så hade han sannolikt låtit som sångerskan Amandine Stioui.
kFactor – “Faithful Children”
Brasilianaren Lauro Guedes Junior är arvtagaren till ett sound som föddes i Belgien och Sheffield och vidareutvecklades i Vancouver.
The Operating Tracks feat. Rein – “Testify”
Rein gästspelar med nykomlingarna The Operating Tracks och river om ordentligt i en alltför mansdominerad scen.
Kite presenterar en livevideo till “Up For Life” inspelad på Debaser Medis i Stockholm den 29 maj.
Kan man få “My Girl and I”, tänkte jag inför Kites utsålda spelning, åtminstone som extranummer, och blev omedelbart bönhörd då introlåten från de senaste åren spelningar “Wishfull Summer Night” utgått till förmån för just “My Girl and I” som framfördes i en Bach-orienterat pampig fuga-version, som kanske i och för sig inte var riktigt i linje med den skira ballad jag hade hoppats på att få höra. Men Kite 2015 är inte längre minimalistisk synthpop som på de första tre EP:na utan maximalistisk synth som på de två senaste “V” och “VI”.
Det mesta med Kite är fetare, basgångarna, trummattorna och den supersnygga ljusshowen – den kanske snyggaste jag någonsin sett på Debaser Medis. Det var väl bara sångaren Niklas Stenemos sedvanligt amfetaminspäda kropp, lika Iggy Pop-enastående som det anstår en riktigt stor popstjärna, som inte var fet på i Stockholm fredagen den 29:e maj. De båda laserpantrarna på scen från i fjol fick vara med på ännu en turné men videokonsten i backdropen hade också den uppdaterats till högsta internationella klass.
Efter introt kom “The Rythm” från “V” som följdes av “Up for Life” från senaste plattan “VI” och där stod man, omsluten av himmelska ljud och namaste-grannar och njöt av suggestiva basgångar, smarta digitala rytmlösningar och Stenemos unika röst. Hans lugg var kortare och nackhåret på hockeyfrillan längre än senast jag såg dem i Uppsala på Konsert & Kongress 2014. Det kan ha tagit någon låt extra innan den allra skönaste klangen infann sig i Niklas alltid utsökta röst. Men från EBM-funkiga basgångsorgien “I Can’t Stand” var rösten stark och samtidigt skör på Niklas oefterhärmliga sätt. Christian Berg spelade på sina keyboards i sedvanlig munktröja men jag tror jag måste härma den sjukt snygga siluetten av den svarta ponchon han använde (jag lovar att komma ihåg och erkänna var jag såg den först, Christian) på nästa kundmöte. Efterföljande “Closing My Heart” har aldrig varit starkare.
Flera äldre låtar hade arrangerats om med fetare basgångar och lätt upptempohöjning vilket gjorde publikfavoriten “Johnny Boy” bättre än någonsin och till samma sjungande dansgolvsrökare som övriga låtar. Kite bjöd på ett extranummer med två låtar. Nya “Nocturne” fick avsluta den drygt timslånga, det vill säga alldeles för korta, konserten. Det var ytterst professionellt. Med ett extra extranummer hade det blivit sann kärlek.
Ambientduon Lisa och Kroffe inledde kvällen med vackra och bombastiska om än lite händelsefattig stämningsfulla toner, red.anm (se inledande foto i galleriet).
