Format: (Album), CD, CD+DVD, Box, Vinyl, Digital
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper, Malcolm Holmes
Recensent: Erik Uppenberg

Bitterljuv framtidsnostalgi som inte håller hela vägen

Orchestral Manoeuvres in the Dark slog igenom med en rad klassiska album och hits som ”Electricity” och ”Enola Gay” i början av 1980-talet. Det tidiga OMD drogs hela tiden mot två olika poler: det hitorienterade popbandet, och en mer experimentell, minimalistisk inriktning. Detta ledde också till spänningar i gruppen, och var huvudskälet till att Paul Humphreys hoppade av och lämnade den mer kommersiellt lagda sångaren Andy McCluskey att fortsätta ensam på OMD:s tre 1990-talsalbum.

Sedan 2006 är dock gruppen återförenad i sin mest klassiska sättning, och nu är kvartetten tillbaka med det andra albumet sedan comebacken (det tolfte totalt). Liksom på förra skivan ”History of Modern” (2010) märks det att OMD vill ligga nära det klassiska soundet från gruppens storhetstid. Och spännvidden mellan lättnynnade poplåtar och experiment finns fortfarande där. När de är som bäst – som på senaste singeln ”Metroland” – förenar de bägge i en och samma sång.

Det är inte bara ljudbilden som ligger nära Kraftwerk. Även tematiken från exempelvis ”Autobahn” och ”Trans Europe Express” återkommer i Orchestral Manoeuvres in the Dark:s musik. Infrastruktur, kommunikation, teknisk utveckling, modernitet, färder genom det återuppbyggda Europa efter andra världskriget. OMD:s låtar präglas ofta, nu som förr, av en slags bitterljuv fascination för den framtid västvärlden hoppades på under 1950-talet, men som aldrig blev av. Det är tydligt i de smakprov som släppts under våren: singeln ”Metroland” och videon ”Atomic Ranch”.

”Metroland” är en ploppande, bubblande sjuminutersresa genom ett ljudlandskap som, trots textens underton av ironi och samhällskritik, sjuder av elektronisk livsglädje och nostalgisk framtidstro. ”You say run away / I say here we stay / Today is yesterday / everyday in Metroland”. Låten påminner inte så lite om Kraftwerks ”Europe Endless”.

Motsatt känsla ger den dystopiska och hotfullt pulserande”Atomic Ranch”. I videon övergår en 50-talsfuturistisk stad mot slutet i ett kontaminerat och förött industrilandskap, medan en robotröst mässar ”I want a house and a car / and a robot wife / (…) / I want a job in a block / that can touch the sky / I want a future so bright / that it burns my eyes”.

Just dessa spår är för övrigt höjdpunkterna på ”English Electric”, och jag är lite besviken över att resten inte håller samma standard.

”Kissing the Machine” är en starkt poplåt skriven tillsammans med Karl Bartos, men den hördes redan för tjugo år sedan på ”Esperanto”, första albumet med Bartos-projektet Elektric Music. Att spela in den i en snarlik version känns lite onödigt. Att Paul Humpreys sambo (tillika artistiska partner i duon Onetwo) Claudia Brücken kompletterat den med lite sång gör ingen skillnad.

Låten om sköna Helena, ”Helen of Troy”, är säkert en blinkning till OMD:s klassiska låtar om Jeanne d’Arc: ”Joan of Arc” och ”Joan of Arc (Maid of Orleans)”. Men den är långt från deras popkvaliteter.

Andy McCluskey har flera gånger uttryckt en önskan att jobba med Robyn. Så har det inte blivit, men kanske hör vi ett eko av detta i ”The Future Will Be Silent”. Det skulle kunna varit Robyn som pratsjunger, och spåret påminner en del om hennes ”Don’t Fucking Tell Me What To Do”.

Sammanfattningsvis så låter det OMD, det känns OMD, det till och med ser ut som OMD eftersom albumformgivningen åter är signerad designlegendaren Peter Saville. De flesta gamla fans lär glädjas åt detta. Men låtmässigt känns albumet ett snäpp svagare än ”History of Modern” och många nya fans lär de inte locka. Värt att notera är att det fysiska albumet finns utgiven i en rad olika editioner, bland annat en lyxig metallbox med en rad tryck och bonusskivor.

Tracklist

01. Please Remain Seated (00:44)
02. Metroland (07:32)
03. Night Café (03:45)
04. The Future Will Be Silent (02:39)
05. Helen of Troy (04:11)
06. Our System (04:33)
07. Kissing the Machine (05:05)
08. Decimal (01:14)
09. Stay With Me (04:25)
10. Dresden (03:36)
11. Atomic Ranch (01:42)
12. Final Song (03:25)

Format: CD / Digital Download / 2xLP
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: Ute nu!

6.5/10

Bra, men inget nytt “Architecture and Morality”

OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dark var tidigt ett av mina favoritband. Jag tilltalades av allt!

Soundet – som om Kraftwerk kommit från Merseyside. Namnet –  nyromantiskt, samtidigt mekaniskt.  Melodierna – “Enola Gay”, “Electricity”, “Tesla Girls” – bättre poplåtar finns inte!

Sången – Andy McCluskey är nästan en manlig Alison Moyet. Utöver det Peter Savilles fantastiska omslag!

Efter Paul Humphreys avhopp i mitten av 80-talet blev OMD Andy McCluskeys soloprojekt. Även om han åstadkom en del bra popmelodier – i retrospekt var egentligen det sista bra “Sailing on the Seven Seas” och videon till Louise Brooks-hyllningen “Pandora’s Box” – så försvann den typiska OMD-nerven sakta men säkert.

När Andy McCluskey bestämde sig för att lägga ner i mitten av 90-talet hade OMD, en gång ett av det begynnande 80-talets mest nerviga och elektriska new wave band (som gjort bejublad Martin Hannett-producerad debut på Factory Records och spelat på samma scener som Joy Division och Cabaret Voltaire) förvandlats till ett överproducerat Beatlesinfluerat vuxenrockband. Paul Humphreys lyckades visserligen släppa några hyfsade album bl.a. i samarbete med sambon, Propaganda-sångerskan Claudia Brücken, men det var trots allt en klen tröst och inget som kunde återuppväcka minnen från fornstora dagar.

Trots – eller tack vare – de allt blekare albumen OMD presterade innan splittring och uppbrott såg jag fram emot en comeback med ursprungsmedlemmarna, inklusive Malcolm Holmes och Martin Cooper, som tillkommit redan under det tidiga 80-talet. Med förväntan men också bävan! Kunde ett medelålders OMD, som i intervjuer uttalat att man nu föredrog sina tidiga låtar och musik mest, hitta samma nerv, få till samma magi som de unga art school studenter de en gång var?

“-Pop? -Fuck You, vi spelar Avant-garde” – som Andy McCluskey sägs ha reagerat på en tidig recension som framhävde dem som brittisk popmusiks framtid.

(se BBC‘s underbara dokumentär “Synth Britannia”.)

Det första jag hörde av det nya albumet var “Sister Marie Says” i någon slags demoversion. En låt som sägs vara skriven under tidigt 80-tal men inte släppt förrän nu då man ansåg den vara för lika “Enola Gay” och inte passa in i det senare 80-talets och 90-talets OMD-stil. Må så vara men om man någon gång stod i valet mellan att släppa “Enola Gay” och “Sister Marie Says” så är det uppenbart att man gjorde rätt val.

Den sistnämda är absolut ingen dålig låt men jämfört med “Enola Gay” är den väldigt tam och ganska tråkig. En liten besvikelse, tyckte jag.

För oss som fortfarande köper skivor så måste även omslaget nämnas. Det påminner till form och färg lite om den självbetitlade debuten, som ju också är orange i vissa versioner, men framförallt om deras mest hyllade album, “Architecture and Morality”. Omslaget är inte lika fantastiskt som det underbara Hopper-inspirerade “Crush” eller eleganta “Junk Culture”, men man ser ju omedelbart att det är OMD och Peter Saville Associates.

Det är snyggt!

Det finns för övrigt fler paralleller till “Architecture and Morality” än utseendet. Båda albumen inleds, liksom för övrigt även “Crush”, med en ganska otypisk, snabb och nästan rockig låt i “New Babies: New Toys”. Bägge albumen har två låtar efter varandra med i princip samma namn, kommersiellt vansinne då, kommersiellt lyckat idag?

Det handlar givetvis om titelspåren “History of Modern (part I och II)” vilka också var tidiga smakprov som höjde förväntningarna. Här fick man äntligen något som lät typiskt OMD och inte det sena 80-talets mainstream-OMD, i ärlighetens namn inte det tidigaste OMD‘s nerv heller. Men tveklöst storslagen symfonisk pretentiös synthmusik med OMD‘s klassiska mjuka harmonier som nästan bara Kraftwerk kan matcha. Huruvida idén med två låtar med samma namn efter varandra är en humoristisk blinkning till “Architecture & Moralitys” två “Joan of Arc” eller ett snuskigt sätt att försöka sälja en ny produkt på gamla meriter är jag osäker på. Andy Macluskeys Atomic Kitten-affärer talar för det senare men albumets genomgående kvalitet och bandets yttranden i intervjuer talar dock för ett ärligare uppsåt.

Nu höll jag på att glömma singeln, “If You Want It” är den tämligen intetsägande titeln, som på svenska låter som någon bortglömd Mauro Scocco eller Ratata-singel. Tyvärr är den smäktande balladen en kletig sak som fastnar i öronen och nervsystemet på samma sätt som en eurovisionsschlager, precis i stil med sista Andy-OMD-singeln “Walking on the Milky Way”. Det är körer, synthetiskt blås gissar jag och låter som Beatles eller Tears for Fears “Sowing Seeds Of Love” i dess sämsta stunder. Jag höll på att glömma den. Tyvärr kan jag inte det.

Som tur då att resten av albumet är bättre. Det är inget nytt “Architecture and Morality” men det är tack och lov betydligt bättre än allt Andy Macluskeys OMD gjorde, möjligen med undantag för “Sugar Tax” bästa moment. Men det albumet innehåller å andra sidan en nästan oförlåtligt usel cover på Kraftwerks “Neonlights”.

Som helhet är det inte riktigt så bra som jag hoppats men betydligt bättre än jag fruktat. Det innehåller för mycket kyrkokörer och ibland på fel ställen eller i fel låtar, för många lugna låtar – eller för få snabba och ingen omedelbar klassisk “hit” men det innehåller ändå en hel del bra:

“New Babies:New Toys” – Den snabba inledningen är tyvärr nästan den enda snabba låten och har någon slags fånig effekt.. Don’t get technical with me.. på Andys underbara röst vilket får mig att tänka 90-tal – annars är den riktigt bra och en bra inledning.

“RWFK” börjar som “Souvenir” och fortsätter som Andy Macluskeys Elektric Music-gästspel “Kissing the Machine”. Ja, det låter lite som Kraftwerk emellanåt). “New Holy Ground” är väldigt lugn men låter väldigt mycket “Architecture and Morality”, det är bra. “Pulse”, som låter väldigt annorlunda från nästan allt OMD tidigare gjort, jag höll på att säga R’n’B – som jag avskyr – men snarare Sugarbabes “Overload” – som jag älskar.

I övrigt är det helt OK. “Green” skulle lika gärna kunna vara Erasure. “Sometimes” och “Bondage of Fate” är lugna låtar som är bra, men drunknar bland alla andra lugna låtar. “The Future, the Past and Forever After” är inte så märkvärdig i sig men den är en av få snabba låtar och t.ex. bättre än ursprungs-OMD‘s avskedssingel “Dreaming”.

Sist ligger dock albumets höjdpunkt! “The Right Side” är nästan av samma klass som – och påminner mycket om “Europe Endless” och New Orders “Your Silent Face”. Den förtjänar en egen recension eller hyllning och är ensam värd priset för skivan. Men bättre än att läsa om den är att lyssna på den, gå och gör det nu!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist: