Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 26 januari 2018
Genre: Electro, electropop
Bandmedlemmar: Elana Alice Fossi, Angelo Bergamini
Land: Italien
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Storslagen symfonisk electropop

Den italienska duon Kirlian Camera, som senast var albumaktuella med “Black Summer Choirs” (2013) och som dessförinnan släppte “Nightglory” (2011), är nu tillbaka med det nya albumet “Hologram Moon”, efter det att sångerskan Elana Alice Fossi tillsammans med Angelo Bergamini (alias Hal Bergman) spenderat större delen av de fem senaste åren med sidoprojektet Spectra*Paris.

Elana presenterar hela sitt register när albumet introduceras med den storslagna balladen “Hologram” varpå hon sedan får sällskap av Covenant-sångaren Eskil Simonsson i “Sky Collapse”. Låten var ett starkt bidrag i kategorin bästa duetter under 2017 och agerade även dragplåster inför albumet när den släpptes som singel i höstas. “Sky Collapse” kan i det närmaste beskrivas som en symfonisk futurepoppärla som skulle kunna förmedla en rofylld känsla på vilket mörkt dansgolv som helst.

Stora sammetslena synthmattor och breda stråkarrangemang fyller annars större delen av ljudbilden på “Hologram Moon” och bygger tillsammans med starka och känslosamma sånginsatser bred och stor atmosfär. Tempot är måhända ibland i det lägsta laget, men balanseras i sin tur upp av eleganta och originellt arrangerade electropoplåtar som “Eyes of the Moon” och de lite kantigare och mörkare electronumren “Kryostar” och “Haunted River” med refränger av sorten som lätt sätter sig. Många av spåren har storslagna symfoniska inslag, som det tjocka och fullmatade titelspåret, medan de känslosamma balladerna, som har varit en av Kirlian Cameras absoluta styrkor tidigare, ger mycket av även det här albumets originella särprägel. Allra bäst gillar jag midtempoballaden “Lost Islands” och den glittrande powerpoplåten “Polar-IHS” som, förutom ytterligare ett gästspel av Eskil Simonsson, levererar fin kontrast av mörk bubblande analog basgång och akustiskt piano.

En resandes vittnesmål berättar om när kryostjärnan faller och himlen kollapsar någonstans i en förlorad övärld efter det att stormen har passerat i månens sken. Jag är inte religiös och jag sjunger inte, men jag lyssnar gärna och oavsett hur vi själva väljer att beskåda vår mörka omvärld, så förmedlar Kirlian Cameras “Hologram Moon” en definitiv känsla av hopp där topparna är skyhöga och många.

OBS! Albumet släpps även i en begränsad vinylutgåva som kan beställas här samt i en limiterad 2CD-box som kan beställas här.

Tracklist

01. Holograms (05:34)
02. Sky Collapse (feat. Eskil Simonsson) (05:40)
03. Lost Islands (03:59)
04. Polar-IHS (feat. Eskil Simonsson) (05:21)
05. Helium3 (01:38)
06. Kryostar (05:50)
07. I Don’t Sing (05:16)
08. The Storm (04:46)
09. Eyes of the Moon (04:54)
10. Equation Echo 01 (02:18)
11. Haunted River (04:35)
12. Traveler’s Testament (04:07)

(English version below)

Grande symphonic electronic pop

Italian duo Kirlian Camera, who released “Black Summer Choirs” (2013) and before that “Nightglory” (2011), return with the album “Hologram Moon” after singer Elana Alice Fossi and Angelo Bergamini have spent most of the last five years working with their Spectra*Paris side project.

Elana puts her entire range on display when the album is introduced with the magnificent ballad “Hologram”, whereupon she then is joined by Covenant vocalist Eskil Simonsson on “Sky Collapse”. The song was a strong contributor in the best duet’s category of 2017, and also acted as a the appetizer for the album when it was released as a single this fall. “Sky Collapse” could be described as a symphonic future-pop pearl that could convey calmness to any dark dance floor out there.

Large velvet synthesizers and wide string arrangements complement most of the tracks on “Hologram Moon” and they come loaded with great and emotional vocal efforts that builds up a wide and large atmosphere. The tempo might perhaps a bit on the slower side, but it finds its counterparts in elegant and originally constructed electropop songs as “Eyes of the Moon” and the edgy and dark electro inputs like “Kryostar” and “Haunted River” with the kind of choruses that easilly stick with you. Many of the tracks feature magnificent symphonic ingredients, like on the multi-layered title track, while the emotional ballads, which have been one of Kirlian Camera’s absolute strengths before, give much of the original characteristic of this album. Best of all, I like the mid tempo track “Lost Islands” and the sparkling powerpop song “Polar-IHS”, which, in addition to another guest appearance by Eskil Simonsson, delivers a nice contrast were a dark bubbling analogue bassline meet an acoustic piano.

A traveler’s testament tells us about when the kryostar falls and the sky collapses somewhere on a lost island after the storm has passed in the moonlight. I’m not religious, and I don’t sing, but I’m happy to listen and regardless of how each of uses chooses to view our dark world, Kirlian Camera’s “Hologram Moon” brings a definite sense of hope where the many peaks are sky high.

Note: The album also comes in a limited black vinyl edition that can be ordered here – a clear vinyl edition that can be ordered here and also in a 2CD Box Edition that can be ordered here.

Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.

Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.

Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.

På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.

Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.

Ett axplock av konserterna jag såg:

Diorama

Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.

Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)

Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.

Diary of Dreams

Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.

Apoptygma Berzerk

Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.

Kirlian Camera

Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.

Henric de la Cour

Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.

Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
4. Gary Numan – “My Last Day”
5. Front Line Assembly – “Ghosts”
6. Diorama – “Hope”
7. Austra – “Home”
8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
9. Skinny Puppy – ”Terminal”
10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Artister: [X]-Rx, Agonoize, Kirlian Camera
Datum: Lördagen 14 april 2012
Scen: Optimolwerk , München

Rapport & Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Väl tillbaka vid Fabriks scen var det dags för Kölnbaserade [X]-Rx, som med sin blandning av industri och techno fick hela golvet att gunga. Redan under de första tonerna på “The Update” var publiken med på noterna. Det var inte många sekunders vila och hittarna avlöste varandra. Utöver inlednings och avslutningsalstren var “Virus Infect”, “Push it!” och “Tanzschlampe” de låtar som fick publiken (och mig) att tända till lite extra. Spelningen avslutades med allsång till “Stage 2”. [X]-Rx gav 110 % och det smittade av sig. Det var kul att se den tyska publiken röra på sig som en homogen massa då den ganska ofta kan stå tämligen still.

Det var nu dags för Berlins bad boys Agonoize. där åsikterna är väldigt skilda. Vissa anser att effektsökeriet med blod och sperma är för mycket medans andra, däribland jag, tycker om att det är en show på scen. Det händer något nytt i nästan varje låt. Vissa av texterna har fått feminister i Tyskland att agera. Spelningar har fått flyttas från en stadsdel till en annan på grund av påtryckningar och hot. Agonoize svarade med låten “Vollrausfetischist”! Nåväl åter till DMF… Scenen fylls med rök när introt “Evil Inside” kör igång. Först in på scen är keyboradisterna Oli och Mike och när dom tagit plats bakom syntarna tonar introt ut. In kommer sångaren Chris och intar den plastbeklädda scenkanten. Låtarna framförs i ett rafflande tempo och de så kallade specialeffekterna får vänta ett tag. Först avverkas bland annat den kommande singeln “Dafür” och “Femme Fatale”. Det var först under “Bäng Bäng Goodbye” som det första blodet börjar rinna ordentligt från Chris huvud. Strax där efter under “Vollrausfetischist” börjar Chris gräva i byxan och vips hade den första raden i mitten blivit vitfläckiga. Kvällens påkostade show var i den lugna fina “In deinem grab”. In kommer två män bärandes på ett bord med en liksäck på. Den ene som är läkare, öppnar liksäcken och tar pulsen på det ruttna liket. Efter att ha dödförklarat det kommer Chris in med en kniv och opererar liket medans han sjunger. Under låtens sista toner tar han kroppens huvud och går bedrövat av scen. Det som slår mig är att han aldrig ler på scen. Ofta har han en dyster min som ibland varvas med ilska och vanvett. När det sen de första tonerna på “Sacrifice” spelas vädrar publiken blod och blod blev det. Halvvägs in i låten tar Chris den stora kökskniven och “skär upp” sin handled. Ett par liter låtsasblod sprutas på publiken och personen i mitten som tagit på sig en vit skjorta bara för denna spelning har väldigt snabbt en inte fullt så vit skjorta längre. Ett par låtar och en uppskuren halspulsåder senare är det dags för kvällens sista låt med Agonoize – “Staatsfeind”. Under låtens sista självande sekunder kommer en maskerad man upp och skjuter Chris. Läkaren från “In deinem grab” kommer in och dödförklarar honom och sen släpas han av scen av två munkar. Show, hits och bra låtval! Bortsett från Kiss-covern “I Was Made For Lovin’ You” var detta en mycket bra Agonoize-spelning!

Efter svabbning och städning av scenen var det dags för Italienska Kirlian Camera att gå upp på scenen. Under introt kommer bandet in i rånarluvor och ställer sig vid scenkanten med varsin ficklampa i handen. När introt tonat ut tar alla utom mannen som grundade bandet 1980, Angelo Bergamini, av sig luvorna. Banduppsättningen har varierat under de första 20 åren men sedan år 2000 är det den skönsjungande före detta modellen Elena Fossi som står bakom mikrofonen. Det är en förvånande arsenal av bra låtar som radas upp. “Eclipse”, “Hymn” och den underbara “Edges” trollbinder publiken. Det är bara att bocka och buga för Italiens förmodligen bästa elektroniska band.Efter att ha blivit inropad för extranummer en andra gång avslutas konserten med “Erinnerung” deklamerad av Angelo Bergamini själv. Ett monotont nummer där Angelo läser fraser på tyska till musik. En pampig avslutning på en fantastisk festival!

Vill rikta ett stort tack till Mucky, JB, DMF-crewen och alla band som gjorde denna festival till en succé. Jag kommer att återvända nästa år, hoppas ni följer med! Bland de band som redan är släppta till nästa år är bland annat Funker Vogt, Centhron, Rabia Sorda, Leaether Strip och Eisenfunk.

[X]-Rx

[X]-Rx

Agonoize

Agonoize

Agonoize

Agonoize

Kirlian Camera

Kirlian Camera

Kirlian Camera

Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

På Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).

Åter albumaktuella italienska darkwave-poparna Kirlian Camera bjuder på ett tidigare outgivet covermedley. Fri nedladdning. Enjoy!

Format: CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 28 oktober 2011

Genre: Electro, Darkwave

7/10

Sammanhållet och bra trots intetsägande partier

Italienska Kirlian Camera består av grundaren och ständige medlemmen Angelo Bergamini och den vackra sångerskan Elena Alice Fossi, som även är känd från bland annat Spectra*Paris.

Bandet har under de senare åren rört sig i en mer dansant riktning via de två albumen “Invisible Front. 2005” (2004) och “Shadow Mission HELD V” (2009). De välgjorda dansanta remixerna på sistnämnda album är en bra utgångspunkt om man vill få grepp om deras moderna sound, vilket singelsläppet “Nightglory” från deta nya albumet påminner mest om.

Gruppen har i över 30 år avverkat de flesta elektroniska genrer som italodisco, mörk ambient, darkwave, synthpop, neoclassical och neofolk. Ett sammelsurium av genrer och stilar, men ändå ett unikt och igenkännande sound.

Kirlian Camera har alltid haft en väldigt stor och spretig låtsamling vilket märks i de otaliga versioner av dessa och alla samlingsalbum de återfinns på: “The Ice Curtain” (1998), “Odyssey Europa” (2009) och “Not of this World” från tidigare i år. Detta album är något så ovanlig som ett album helt utan remakes av gamla låtar, även om det inte bara innehåller nyproducerat material. Den fantastiska electroballaden “Hymn” är en cover på Ultravox gamla synthpopdänga med samma namn.

“Nightglory” är en fortsättning på det förra studioalbumet “Shadow Mission Held V” när det kommer till sound och stil. Det som skiljer från förra albumet är att det är mer fokus på Elenas röst och texter. Det återfinns även några nya inslag som elgitarrer inbakade i deras dansanta och euforiska electro. Annars låter Kirlian Camera precis som vanligt, med svepande fioler och synthar som samsas med chants, hårda trummor och rappa elektroniska ljud. Elena sjunger texterna på engelska med sin speciella italienska brytning.

Electropoppiga “Nightglory” är albumets solklara radiohit och är en väldigt bra sådan. Korta låtar med kommersiell radio i åtanke brukar i regel vara runt tre minuter, vilket inte ger utrymme för okonventionella partier och experimenterande. “Nightglory” låter dock aldrig nedbantad eller kommersialiserad, utan passar perfekt i det kortare formatet. Albumets tredje spår “Hymn”, å andra sidan – är den totala motsatsen. Med ett långsamt tempo och över fem minuters speltid är den en härlig avstickare från albumets poppiga prägel. Den svepande synthen låter nästan som musiken som spelas på slottet i Super Mario 64, medan det elektroniska basljudet är välproducerat och låter mycket bra.

Det femte spåret, med det något långrandiga namnet “Winged Child Sitting On A Bench Watching Obscure Clouds Getting Closer While People Seek For Shelter”, spelar återigen på gruppens electropoppiga nerv och även den här låter mycket bra.

Låten “Immortal” har ett euforiskt elektroniskt sound blandat med djupa och långsamma partier. Om man uppskattar Kirlian Cameras dansanta inriktning kan detta rent av vara deras bästa i karriären, tillsammans med den odödliga klassikern “Eclipse”.

Den dystra “I Gave You Wings – I Gave You Death” påminner om Spectra*Paris medan mellanspåret “Black Tiger Rising” låter som något Jean Michel Jarre hade kunnat producera. Den har en intressant ljudbild som väl hade kunnat utnyttjas mer än till denna tvåminutare.

Sammanfattningsvis har Kirlian Camera producerat ett bra och sammanhållet album med vissa intetsägande partier, vilket dom förvisso alltid har gjort. Högstanivån är väldigt hög hos detta band och när dom når dit finns det inte mycket man kan klaga på.

Höjdpunkter: “Hymn” och “Immortal”

// Niklas Hurtig, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

1. I’m Not Sorry  6:00
2. Nightglory  3:30
3. Hymn  5:25
4. Save Me Lord (From Killing Them All)  2:32
5. Winged Child Sitting On A Bench Watching Obscure Clouds Getting Closer While People Seek For Shelter  4:25
6. I Killed Judas  2:28
7. Immortal  5:31
8. I Gave You Wings – I Gave You Death (Song)  5:37
9. Black Tiger Rising  1:52
10. Gethsemane  5:43

Tracklist bonusdisc **

1. Winged Child (Camera Version)
2. Immortal (Camera Version)
3. A Shark’s Tale
4. Nightglory (Camera Version)
5. Quicksand City
6. Save Me Lord (Camera Version)

Kirlian Camera är med sina snart 32 år i livet är förmodligen ett av den italienska scenens äldsta fortfarande aktiva band. Hjärnorna bakom Kirlian Camera (där övriga bandmedlemmar varierat en del genom åren) är Angelo Bergamini och sångerskan Elena Alice Fossi. Elena är alltså nu tillbaka bakom mikrofonen i Kirlian Camera igen efter att tillfälligt ha lämnat bandet under 2007 för att starta upp sidoprojektet Spectra Paris.

Kirlian Camera bildades redan 1979, då under namnet Suicide Commando som idag är taget av ett annat välbekant synthband.

Debuten gjordes redan 1981 med ett självtitulerat minialbum och duon har till dags dato släppt dryga dussinet album via en lång rad olika skivbolag.

Man är i dagsläget signade till tyska Out Of Line, där man för två år sedan släppte minialbumet “Shadow Mission HELD V” som senare i höst får sin uppföljare med den nya fullängdaren “Nightglory”, som introducerade redan i somras via singelsläppet “Ghlóir Ar An Oóche”.

En video till titelspåret “Nightglory” har även spelats in, regisserad av italienaren F CK Flavio Campagna Kampah. (se videon nedan).

Albumet levereras i en ordinarie utgåva, en begränsad dubbeldisc *** med sex exklusiva spår samt en fanbox med tillhörande t-shirt.

“Nightglory” släpps den 28 oktober via Out Of Line.

Tracklist

1. I’m Not Sorry
2. Nightglory
3. Hymn
4. Save Me Lord
5. Winged Child
6. I Killed Judas
7. Immortal
8. I Gave You Wings – I Gave You Death
9. Black Tiger Rising

Tracklist bonusdisc ***

1. Winged Child (Camera Version)
2. Immortal (Camera Version)
3. A Shark’s Tale
4. Nightglory (Camera Version)
5. Quicksand City
6. Save Me Lord (Camera Version)

Storslaget, filmiskt, sexigt och elektroniskt! Elena Alice Fossi, mer känd som sångaren i redan kulförklarade italienska bandet Kirlian Camera, promenerar vidare genom “Tinsel Town” i sina höga klackar, på tjejbandet Spectra Paris andra fullängdare – “License To Kill”. På udden av pop, glamrock, och alternativ electro, kryddar de sexiga, lockande damerna upp dagens elektroniska musikscen med ny energi, och bjuder in till en glittrande hyllning av de stora scenernas glamour. Med sin kraftfulla, mångsidiga, och enastående röst, förvandlas Elena Alice från den oskyldiga lilla flickan till en storslagen diva, en vild rocksångerska som rör sig graciöst genom de egenproducerade kortfilmerna, som innefattar allt mellan spionhistorier till skräckfilmer med en förnämlig pop-appeal.

Lady Gaga släng dig i väggen!

Nya albumet – “License To Kill”, släpps som en vanlig CD-utgåva inklusive en punkig bonus-DVD. Albumet släpps också i en strikt begränsad och mycket påkostad fan-box; innehållande en clear vinyl version av albumet, en poster, en patch, och ett flott CD-format medlemskort, innehållande ett exklusivt, tidigare outgivet spår.

Släpps den 2 juli via Out Of Line.

Lyssna (och titta!) på Spectra Paris här!