Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

Protectorate – “Protectorate”

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

Youth Code – “Commitment to Complications”

Diorama – “Zero Soldier Army”

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Felix Marc, Sash Fiddler, Sascha Judt
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En uppföljare av dignitet

Diorama fortsätter sin karriär inom den evigt unga darkwave-scenen och levererar ett album som är precis lika bra som allt de någonsin släppt tidigare. Ljudbilden har vidareutvecklats från stillsam och melankolisk gothrock i slutet av 90-talet till dagens dansgolvsvältande darkwave-pop. Men allt som oftast är det klassisk Diorama vi får höra på det nya studioalbumet “Zero Soldier Army”.

På samma sätt som Necro Facility sköt in mer melodiska och ”poppiga” element på albumet ”Wintermute” så påminner andra spåret ”Off” om samma resa. Eller är det kanske bara Felix Marc som fått ösa på med sina euforiska synthar på samma sätt som i sitt självbetitlade soloprojekt samt Frozen Plasma.

På ”Smolik” vrider Torben sin röst mot klassisk EBM på ett sätt som vi inte tidigare hört från Diorama. Den uppmanande texten bidrar till ett kallt och hårt intryck. Så som EBM ska vara. Albumets klockrena klubbhit står “Amnesia Club” för där refrängen etsar sig fast på trumhinnan. Som en hårdare, och intressantare, variant av förra albumets singel “The Scale”. Hela spåret är inramat i ett alkoholrus där det inte finns tid för en paus, likt en festkväll man aldrig vill ska ta slut.

Likt föregångaren innehåller detta album något för alla och inslag från de flesta elektroniska genrer blommar upp hela tiden, allt inramat i Dioramas klassiska ljudbild. Något lättillgängligare än föregångaren ”Even The Devil Doesn’t Care” som ibland var snubblande nära att finta bort sig själv i all sin ljudliga komplexitet. En komplexitet som ändå höll hela vägen och undertecknad gav albumet högsta betyg. Gruppen har alltid haft en helt unik förmåga att kombinera toner som man inte trodde var möjliga, men som när man hör dem i sin helhet låter helt självklara. Inte helt olikt det som sveriges största rockband också är väldigt bra på. Beröringspunkterna dessa två grupper emellan är relativt många på vissa spår även om framförandet är helt skilt från varandra.
Näst sista spåret “Nebulus” är ett instrumentalt sådant och påminner om t.ex. “Two Boats” från “Amaroid” och sista spåret “Stay Undecided” är en väldigt vacker och stillsam ballad som åter igen visar bredden på Dioramas musikaliska omfång.

Torbens texter har alltid varit något utöver det vanliga. Djupt filosofiska historier om de kollektiva upplevelser som utgör ett helt ordinärt västerländskt välmående medelklassliv. Man vet att man är en låtskrivare av rang när till och med det ordinära kan bli intressant om det studeras på djupet. Åter igen inte helt olikt nyss nämnda svenska rockband och de texter signerade en viss herr Joakim Berg. Inte lika fantastiskt som föregångaren, men med en alltid lika imponerande musikalisk bredd sätter Diorama åter igen standarden för hur intressant musik ska låta, både på hemmastereon som på dansgolvet.

Tracklist

01. ZSA (05:47)
02. Off (07:02)
03. Defcon (05:52)
04. Beta (05:01)
05. Smolik (04:13)
06. & (05:53)
07. Polaroids (05:14)
08. Reality Show (04:49)
09. Amnesia Club (06:49)
10. Comfort Zone (05:46)
11. Nebulus (05:29)
12. Stay Undecided (05:40)

(English version below)

A sequel of dignity

Diorama continues its development within the Darkwave-scene and has produced an album that is as good as all previous releases by them. Moving from goth rock in the late nineties into todays Darkwave-pop one can recognize the sound as classic Diorama on the new album “Zero Soldier Army”.

The second track “Off” sound in the same way as when Necro Facility infused more melodic and poppy elements on the “Wintermute”-album. Or perhaps it is just Felix Marc that has got the opportunity to blast away with his euphoric synths like in his self titled solo project or in Frozen Plasma.

Torben twists his voice into an old school EBM-style on the track “Smolik” that is a first from Diorama. The lyrics has a harsh and cold message, just like old school EBM should be. The club hit of the album is presented on “Amnesia Club” where the chorus really leaves a mark as a harsher and more interesting version of “The Scale” from the previous release. The track is like an alcohol induced party without time for breaks, just like it should be.

“Even The Devil Doesn’t Care” was an album which included elements for everyones taste, where bits and pieces from a large range of electronic genres was presented in the classic Diorama soundscape. This album continue on that road but is more accessible whereas the previous album was almost overexagerrated in its sonic complexity. A complexity that was kept under control since the scriber granted the album the top score. The group has always had an almost unique talent to combine sounds and tones that seemed impossible, but when you here them they leave no room for questions. Quite similar to that which swedens largest rock band does very good. The similarities between these two groups a rather plenty on some tracks although the appearance differ. The second last and instrumental track “Nebulus” is reminiscent of tracks like “Two Boats” from “Amaroid” and the last track “Stay Undecided” is a beautiful and mellow ballad that really shows the wide musical circumference of Diorama.

The lyrics of Torben has always been second to none. Deeply philosophical stories of the collective experiences of an ordinary western middle class life. You know a lyrical writer of dignity when even the ordinary can be turned into extraordinary and interesting when it is studied in depth. Yet again not as uncommon to the previously mentioned rock band and the lyrics signed J. Berg. Not as amazing as the predecessor but with an ever impressive musical width Diorama sets the bar yet again for how interesting music should sound. A sound just as good on the hifi gear at home as on the dance floor.

Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: RCA/Sony Music
Releasedatum: 20 maj 2016
Genre: Pop, Rock
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Marcus Mustonen, Martin Sköld, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Alla ska med

På Kents sista (?) studioalbum får alla påsar. Här återfinns den jämna, mjuka ljudbilden som man njutit av sen “Tillbaka till samtiden” (2007). Fast “Då som nu för alltid” är full av eklektiska utflykter, t ex på Gigi till hårdrocken, med ett tydligt markerat metalriff, och på “Den vänstra stranden”, till kristen pop à la Freda, i någon slags Svenska Björnstammen-tappning.

En i grunden fin ljudbild till trots så brottas nya skivan med vissa oskönheter som påminner om när Depeche Mode på “Playing the Angel” maxade alla ljuds utvolymer snarare än att ägna sig åt det utsökta ljudsnickeri som så länge varit DM:s adelsmärke. På “Falska profeter” slår basen igenom för hårt i refrängen och det låter som om jag har fel på högtalarelementet (kanske ett Spotifykomprimeringsproblem?) men även på Joakim Bergs autotunade vokalnummer på “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” och duetten “Nattpojken & Dagflickan” med Anna Ternheim så är basen för dominerande, något som varit populärt i svensk pop sen Daniel Oscar Linnros och Adams-Ray lämnade Snook för sina solokarriärer. (Är det här en produktionstekniskt trend eller är det för att det ska låta maffigt i bluetoothhögtalare i mellanprisklassen?). “Nattpojken & Dagflickan” och “Tennsoldater” är mycket modern svensk radiopop på ett sätt som påminner om Kents poppigaste och mest lättillgängliga skiva “Vapen & Ammunition” (2002) som jag alltid betraktat som ett av deras svagaste album, alla hittarna därifrån till trots. Kent räddar dock flera av låtarna med smarta manövrer som de blivit mästare på t ex Fade to Grey-trumman på “Vi för alltid” och barnkören i “Andromeda” – som jag saknat barnkören sen förträffliga “The Hjärta & Smärta EP” (2005), andra låtar räddas med fina indieriff och melodier av Sami Sirviö.

Textmässigt är “Då som nu för alltid” i stort sett fulländad med många gånger stor poesi. Här återfinns många av de textelement som tänder små strimlor av själsligt hopp i min numera mer döda än levande kevlarsjäl. Här möter vi åter de jävla orden: spökstaden, luftslottet, öknen, verkligheten och hatet. Både “Nattpojken & Dagflickan” och Förlåtelsen anknyter till de mästerverken “Beskyddaren” och “Visslaren” från “Hagnesta Hill” (1999) som vi i framtiden kommer att få läsa doktorsavhandlingar i litteraturvetenskap om.

Bäst är “Vi är inte längre där”, en ny Kent-rökare i bästa Gamla Ullevi-stil, balladen “Förlåtelsen” som sammanfattar så mycket som Kent står för, och den The Cure:ska Disintegration-avslutningen “Den sista sången”. Ett sista vemodigt Pictures of You-statement för alla oss som ska med.

Bästa låtarna: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” och “Den sista sången”

Tracklist

01. Andromeda (04:36)
02. Tennsoldater (04:17)
03. Vi är för alltid (04:50)
04. Den vänstra stranden (04:46)
05. Nattpojken & Dagflickan (03:56)
06. Vi är inte längre där (05:19)
07. Förlåtelsen (05:55)
08. Skyll inte ifrån dig (04:30)
09. Gigi (03:52)
10. Falska profeter (06:20)
11. Den sista sången (05:16)

(English version below)

Everyone shall join

Swedish rock giants Kent’s new and last (?) album offer something for everyone. The smooth electronic soundscape, that we have enjoyed from Kent since “Tillbaka till samtiden” (2007) is combined with some eclectic expeditions to other music genres, e.g. Heavy Metal in the guitar riffs on “Gigi” and Christian pop music on “Den vänstra stranden”.

In spite of the beforementioned smoothness the new album “Då som nu för alltid” struggles with some imperfections, quite simular to the ones you could find on Depeche Mode’s “Playing the Angel” where each sound were on max volume in contrast to the delicate craftmanship that always had been DM’s hallmark. On “Falska profeter” the base break through in the chorus and it sounds like my speakers (on every device) are failing (compression flaws by Spotify?). Lead singer and songwriter Joakim Berg sings with autotune in a new fashion that has been popular in contemporary pop for a few years, but not used before by Kent, on “Tennsoldater”, “Den vänstra stranden” and on the duet “Nattpojken & Dagflickan” with singer-songwriter Anna Ternheim. The base is to salient on all songs (I wonder if this is because it should sound grand with mid-priced bluetoothspeakers?). The songs “Nattpojken & Dagflickan” and “Tennsoldater” are radio pop that reminds me of Kent’s pop album “Vapen & Ammunition” (2002) in my opinion one of their weakest, despite all the hits from that album on the Swedish charts. But Kent save almost every song with some clever motions, e.g. the Fade to Grey-drum on “Vi för alltid” and the child choir on “Andromeda”. I have missed that choir since Kent’s beautiful EP “Hjärta & Smärta EP” (2005).

The lyrics on “Då som nu för alltid” are great poetry for a Swedish speaking audience. Both “Nattpojken & Dagflickan” and “Förlåtelsen” will be parts of a Swedish poetry canon in the future and there will certainly be books in literature about their songs.

The best songs are “Vi är inte längre där”, a classic Kent-melody in the same style as Gamla Ullevi, the ballad “Förlåtelsen” and the Disintegration-final “Den sista sången”. The melancholy Pictures of You-song might very well be Kent’s last song (Den sista sången means The last song).

Best songs: “Förlåtelsen”, “Vi är inte längre där” and “Den sista sången”

Kent presenterar videon till “Den vänstra stranden” regisserad av Joanna Nordahl.

Nybildade The Gospel, som består av Kent-bekante Sami Sirviö, Thomas Ökvist, Emma Veronica Johansson och Ulrich Bermsjö, presenterar nu debut-EP:n “I Don’t Care”.

Bandet bildades vid en middag hemma hos Sami och alla fyra medlemmarna producerar varandra då ingen har tilldelats en specifik roll. Det visuella ligger också i fokus, den första EP:ns fem spår levereras med tillhörande 30 minuter långa musikvideo som är inspelad i Berlin. (se nedan)

Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 30 april 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

Rösta Kent i riksdagsvalet

När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.

“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)

Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.

Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”

Tracklist

01. Mirage (05:35)
02. Var är vi nu? (04:20)
03. Skogarna (03:51)
04. La Belle Epoque (03:58)
05. Svart snö (04:08
06. Allt har sin tid (05:12)
07. Innan himlen faller ner (03:52)
08. Din enda vän (04:19)
09. Godhet (feat. Beatrice Eli) (04:22)
10. Simmaren (03:55)
11. Den andra sidan (05:04)

Format: (Singel) Digital
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 12 mars 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

Alla för alla och en för en

Kents nya singel “La belle epoque” är en ljus, driven och melodiös Kent-hit som påminner mycket om “Dom andra” i känsla och textinnehåll. Singeln lanserades i natt komplett med Jocke Bergsk synthigt distad pratsång i verserna och en driven refräng med stråkar och Erik Hassles ljusa överstämma i samma stil som “Jag ser dig” och “999” från albumet “Jag är inte rädd för mörkret” från 2012. Refrängen må vara ljusare och luftigare än i den depprockiga “Dom andra” fast texten är lika svart som det senaste halvåret i mörker.

“La Belle Epoque” är en dyster litania över samtidsfenomen i vårt iskalla IKEA-land: främlingsfientliget, nätmobbing, vapenexport, melodifestival, självmordstatistik och SMS-lån. Det är ytterst svårt att se vad som är vackert med vår svenska samtid. Men i refrängens slut slår Kent an samma sträng som i “Ensammast i Sverige”, från mästerverket “Tillbaka till samtiden”, och tar återigen upp en vacker tråd från Depeche Modes “The Sun and Rainfall” (1982) – “Things must change/We must rearrange them”, eller i Kents fall: “Alla för alla och en för en/Så börjar vi om igen”.

Kent är Sveriges bästa band.

Tracklist

01. La belle epoque (03:58)

Kent presenterar den nya singeln “La belle epoque”.

Svenska Progress Productions släpper solo-EP’n “The Fire is on Me” med Kent-medlemmen Martin Sköld. Den begränsade 4-spårs EP’n släpps i skivande stund endast som en begränsad 10″ vinyl-EP på Record Store Day.

Den 20 april går Sveriges skivbutiker samman och deltar i den årliga internationella Record Store Day. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet. Och att fira kärleken till musiken.

Record Store Day inleddes 2008 med att Metallica gjorde ett live framträdande i skivaffären Rasputin Music i San Francisco

Skivomslaget till “The Fire is on Me” är designat av konstnären Jesper Waldersten och musiken beskrivs som dansant, elektronisk och mörk. Som referenser nämns artister som exempelvis Kavinsky.

“The Fire is on Me” släpps den 20 april via Progress Productions.

Tracklist

Amerikanska electro rock/electropop/indie-duon Polaroid Kiss är senare under året äntligen redo att presentera debutalbumet “Weakness of The Beautiful Souls”. Det första smakprovet, singelspåret “Pay Your Dues” har sedan en tid tillbaka funnits tillgängligt digitalt i fler olika versioner och nu följer man upp med den nio spår långa EP’n “The New Coliseum”.

Förutom det tidigare singelspåret i fyra olika versioner (med remixer av bland annat Assemblage 23 och Kant Kino) så inkluderas även två versioner av “White Lies and White Lines”, en alternativ version av “Maniateria”, en instrumental dito av “On Earths Last Night” och titelspåret “The New Coliseum”.

Polaroid Kiss består av San Fransiscoduon Brandun Reed och Ian Pickering (som tidigare har spelat med Sneaker Pimps och IAMX) som nu ha samarbetat och fått gästspel i studion av Perry Bamonte (som tidigare arbetat med The Cure), Craig Grant (från Union of Knives), Martin Sköld (från Kent) och Placebos Steve Hewitt.

“The New Coliseum” släpps på CD den 22 februari och finns ute nu digitalt (lyssna/beställ nedan!)

Tracklist

1. Pay Your Dues
2. White Lies and White Lines  (V2)
3. Maniateria
4. The New Coliseum
5. On Earths Last Night (Instrumental Mix)
6. White Lies and White Lines  (V1)
7. Pay Your Dues (Assemblage 23 Remix)
8. Pay Your Dues (Kant Kino Remix)
9. Pay Your Dues (Howie B Remix)