Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Ken"

Lustans Lakejer – “Elixir”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD digipak / Digital download
Skivbolag: Män av skugga (dist. av Universalmusic/Stranded Rekords)
Releasedatum: 26 januari

9/10

Tidlös schlager och bitterljuv elektropop

Mellan 1981 och 1985 släppte Lustans Lakejer fem album, varav åtminstone de tre första är att betrakta som klassiker. Med en tonårig Johan Kinde i spetsen för en föränderlig line-up rörde orkestern sig från mörk och gothig postpunk på debutskivan ”Lustans Lakejer” (tidigt 1981) till synthpoppig new romantic, för att till sist hamna i sval vit soulpop och amerikansk västkust på de bägge sista skivorna. Kinde gick där, och på sina bägge soloskivor, i sina vänner Orups och Mauro Scoccos fotspår, dock med mindre kommersiell framgång.

Även om jag och många fans från synthscenen har svårt för Kindes musikaliska resa under det sena 80-talet, finns där ett svar på varför Lustans Lakejers musik stått sig. Det är bredden i influenserna som gjorde och gör Lustans till ett helt unikt band, skyhögt ovan mera trångsynt(h)a konkurrenter. Johan Kinde skriver inte 80-talssynthpop, han skriver tidlös schlager.

Hur många popband förutom Lustans Lakejer vågar – eller har kompetensen – att komponera en tango eller en vals i ¾-delstakt? Att det är dansbandveteranen Jenny Silver som medverkar på Lustans första duett någonsin, pompösa och gåshudsframkallande ”Eld & vatten”, framstår som fullständigt logiskt. Kanske är det bästa låten på nya albumet ”Elixir”. Liksom balladen ”Ung igen” kunde den varit hämtad från en fransk eller italiensk 60-talsfilm.

Producent för albumet är Jan Lundkvist, tidigare medlem i sorgligt underskattade poporkestern Webstrarna. Liksom på förra skivan ”Åkersberga” har Jan Lundkvist återskapat och varsamt uppdaterat ljudbilden från Lustans Lakejers mest klassiska period, runt ”Uppdrag i Genève” (sent 1981). Men det finns också ekon av första skivan, som i ”Tills gryningen skiljer oss åt” med sina new wave-gitarriff. Det hade jag gärna hört mer av, medan jag kanske hade klarat mig utan det ljusa och luftiga västkustsoundet på avslutande ”Jag borde vetat bättre” – låten kunde varit hämtat från ”Sinnenas rike” (1985).

Vad gäller melodierna, så saknar skivan i princip svaga låtar. Andra nämnvärda spår är ”Skönhet kräver ingen tolkning”, elektropop som effektivt sparkar igång skivan, och vemodiga förstasingeln ”Det verkade så viktigt då” samt låten som en kort period fanns tillgänglig som solosingel från Johan Kinde, ”Jag hade slutat drömma om att känna så här”.

Textmässigt balanserar Johan Kinde på den vassa eggen mellan skönhet och patetik. Är hans perspektiv fånigt, ofrivilligt parodiskt, skrivet av en medelålders man som vägrar växa upp? Eller är det bitterljuvt, vackert och rörande? Både och, men mest det senare. Att lyssna på Lustans Lakejer anno 2011 är som att befinna sig i en evig dragkamp mellan livet som det är och livet som det borde vara. Johan Kinde använder sig ofta av eufemismen som stilgrepp; även det solkiga och vardagliga får en guldkant: otrohet är ”Förbjuden frukt” och ett test skapat av gud, och ett gubbsjukt krogragg blir ett vackert möte i natten – ”Tills gryningen skiljer oss åt”.

Finansieringen av ”Elixir” är ett kapitel för sig, och jag kan inte avhålla mig från några kommentarer. Skivan distribueras av Universal, men för pengarna står ”Mecenatkonsortiet Män av Skugga” – en liten grupp fans med liberale debattören Johan Norberg i spetsen. Modellen har gett skivan en del förhandspress, inklusive en sida i Dagens Industri, men också lett till några unkna och förutsägbara angrepp från vänster – såsom P3-programmet Brunchrapportens samtal på temat: ”Är rikemansmusik nästa stora grej, och hur låter den?”.

I en tid då artister kämpar för att över huvud taget få några inkomster av sin musik, är det en väldigt trött vinkel att ge sig på fan-finansiering – en väg framåt, som låter artisten behålla mer av såväl eventuella intäkter som av konstnärlig kontroll.

Ur fansens synvinkel är det sätt att få insyn och möjlighet att tycka till i skapandeprocessen, något som skapar mervärde och lojalitet. Så’nt är fint när artisten heter Ken, men tydligen inte om Johan Norberg är inblandad. I just Lustans Lakejers fall hör man också ekon från den tid runt 1980 då illa klädda proggare kände hotet från en ny generation, och Lasse Anrell bräkte ”Låt inte borgarungarna ta över rocken” i Aftonbladet.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. Skönhet kräver ingen tolkning  3:32
  2. En enda kyss  4:06
  3. Eld & vatten  3:56
  4. Förbjuden frukt  3:32
  5. Ung igen  3:53
  6. Det verkade så viktigt då  3:44
  7. Fascinerad  3:09
  8. Tills gryningen skiljer oss åt  3:21
  9. Jag hade slutat drömma om att känna så här  3:25
  10. Hon är allt jag ser  3:22
  11. Jag borde vetat bättre  5:08