Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Keluar"

Liverapport: Zanias 20161027, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


Keluar- och Linea Aspera-bekante Zoè Zanias gästade Stockholm med sitt nya soloprojekt Zanias i Klubb Döds regi på King’s Table i Stockholm den 27 oktober.

Patrik Lark (foto), Jens Atterstrand (foto) och Alexander Johansson (text) rapporterar.

 

Alexander JohanssonJens Atterstrandpatrik_lark

 

 

(English version below)

Vackert så det gör ont

Zanias blev första artist att spela på arrangören Klubb Döds senaste scen Kings Table på Sveavägen i Stockholm. Ensam på scen bjöd Zoè Zanias på ett intensivt åtta-låtarsset med material från nya EP:n “To the Core” och upphottade låtar från hennes första musikprojekt Linea Aspera.

Det var hårt, vackert och en konstupplevelse av berlinska undergroundmått trots en långt ifrån perfekt lokal där det var onödigt trångt mellan den lilla scenen och de närmaste restaurangborden. Men det var inget som Zanias lät sig beröras av. Professionellt fokuserade hon på sin inåtvändhet genom att ömsom blicka ned på synthtrumman och ömsom ut ovan publiken mot den iskalla oktoberkvällen.

Bäst var Linnea Aspera-låtarna “Malarone” och “Synapse” och Zanias-låten “Follow the Body”. Avslutande “To the Core” fungerade mycket bättre live än på skiva när Zanias gav sig ut i publiken med djuriska rop i den etno-industriellt distade atmosfären. Det var vackert så det gjorde ont eller som darkwavedrottningen Zanias sjöng i “Synapse”;

“Don’t look at me. Don’t look at me it hurts.”

Foto: Jens Atterstrand

Foto: Patrik Lark

(English version below)

A vision that hurt

Zanias became the first artist from the local promoter Klubb Död (Club Death) to play live at the new establishment Kings Table in Stockholm. Alone on stage Zoè Zanias offered an exquisite eight song set with music from the new EP “To the Core” and early works and re-arranged songs from her first band Linea Aspera.

The show was hard, beautiful and a fine art experience. Kings Table became a Berlin underground stage for an intense half hour, despite the narrow space between stage and restaurant tables. But that did not bother Zanias. She professionally focused on the music and her personal introvert song and dance, she looked down on the electronic drum and up, above the audience, and out into the dark October night.

The best songs were “Malarone” and “Synapse” from Linnea Aspera’s album with the same name and “Follow the Body” by Zanias. The final song, “To the Core”, was much stronger live than on the album with Zanias out in the audience singing and shouting into the massive ethno-industrial wall of sound that she constructed. It was very beautiful, and it hurt, or as the darkwave queen herself sung in “Synapse”;

“Don’t look at me. Don’t look at me it hurts.”

Zanias – “To the Core”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (EP) 12″, digital
Skivbolag: Noiztank
Releasedatum: 5 september 2016
Genre: Electro, cold wave, shoegaze
Bandmedlemmar: Alison Lewis (alias Zoè Zanias)
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

 

FacebookLast.fmSpotifyDiscogsBandcampSoundcloud

(English version below)

Industriell shoegaze från Zanias

Alison Lewis a k a Zoè Zanias har tillfälligt (?) dumpat Schwefelgelbs Jonas Förster eller som han kallade sig i Keluar, Sid Lamar. Ett år efter uppbrottet och sista konserten med Keluar ger hon ut en egen EP benämnd “To the Core” under artistnamnet Zanias. Vari består då Zanias kärna? Hon har tagit sig en bit från Linea Asperas synthpop men står alltjämt nära den minimalistiska electron och darkwaven som var Keluar. På egna ben går det lite lite fortare, det är lite mer dansmusik. Det är alltjämt minimalistiskt men samtidigt lite fler ljud och lite fylligare än tidigare, även om man kanske inte ska dra för stora växlar på fyra låtar från en EP.

Inledande “Follow the Body” är bästa låten med en driven depprockbasgång och flera depechiga ljud och eteriska röstpartier. “Through This Collapse” är en harmonisk röstpolyfonsk ekohistoria med snygga pedalgitarrinslag och mer shoegaze och Slowdive än traditionell synth. Ledmotivet “To the Core” är krävande konstpop med etno-inslag. Lite som Kite i “Wishfull Summer Night” men tyvärr helt renons på det som gör Kite så unikt – en tydligt markerad popådra mitt i all musikalisk kreativitet. Zanias begränsade röst gör att “To the Core” aldrig växer. Röstpolyfonin känns mer manierad än intressant även om bastrummorna, ekona på ljuden och rösterna, och den sammanlagda volymen i ljudbilden känns vital. “In Eternal Return” är utfyllnadsmaterial med likartade svagheter.

Vid det här laget vet vi att Zoè Zanias har intensitet och konstnärligt driv, inte långt från fullblodsproffs som IAMX. Nu vill vi veta – kan hon göra pop? Och lyfta sina konstprojekt till någonting större än småklubbar som Kings Table där jag planerar att stå längst fram torsdag 27 oktober när hon gästar Stockholm? Kan Zanias själv få ur sig musik i klass med den Keluar skapade? Eller t o m åstadkomma något ännu bättre?

Bästa spår: “Follow the Body” och “Through this Collapse”

6/10 BRA!

zanias

Tracklist

01. Follow the Body (04:54)
02. Through this Collapse (04:37)
03. In Eternal Return (05:05)
04. To the Core (06:55)

(English version below)

Industrial shoegaze from Zanias

Alison Lewis a k a Zoè Zanias has (temporarely?) broken with Jonas Förster from Schwefelgelb a k a Sid Lamar and we do not know what will happen to their promising electro duo Keluar. One year after their latest live show Zanias releases the EP “To the Core”. So what is Zanias’ core? She has evolved from the synth pop of Linea Aspera but continue to create the industrial electro and darkwave of Keluar. On her own, the music is a little faster, it is more dance, and although it is still minimal, there are more details, echoes and podgy sounds. (If we can jump to any conclusions from four songs on an EP?)

The start point on the new EP “Follow the Body” is the best song. A great gothrock bass and some Depeche Mode-oriented fuzzy sounds combined with some beautiful voices. Second “Through This Collapse” has a polyphony of voices and echoes and some delicate pedal guitar strains, perhaps more shoegaze than electro-industrial that reminds me of my dear “Slowdive”. Demanding “To the Core” is arty pop with folk elements. It resembles Kite’s “Wishfull Summer Night” but lack the core of pop that is essential to Kite’s music. The polyphony of voices is more mannered than intriguing although the share volume of all the sounds is vital. Zanias is a good singer, but not a great one and “To the Core” does not take wing. “In Eternal Return” shares the same weakness and is an album filler.

We know by now that Zanias has integrity, aspirations and a certain artistic intensity not far from IAMX. Now we want to know – can she make pop? Can she raise the artistic projects she has been involved with to something more important and reach a larger audience than the small clubs, as Kings Table, where I will stand in frontline this Thursday when Zanias comes to Stockholm? Will she ever do better on her own than as a part of Keluar?

Best tracks: “Follow the Body” and “Through this Collapse”

Zanias – “Follow the Body”

Tags: , , , , , , ,


 

Keluar– och Linea Aspera-bekantingen Zoé Zanias (aka Alison Lewis) presenterar videon till “Follow the Body”. Låten är hämtad från solodebut-EP:n “To the Core” som finne ute nu via Noiztank. EP:n går i skrivande stund varm på redaktionen, håll utkik efter en recension inom kort!

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2015 – en tillbakablick

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_lark

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

 

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

 

 

 

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

 

Alexander Johansson sammanfattar 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Kvinnorna regerade

 

Det ligger en hel del i P3 Gulds värdering av det svenska musikåret 2014 – det var på många sätt kvinnornas år. Jag kan inte minnas något år då så många förstklassiga synthlåtar skrivits eller framförts av kvinnor eller vad sägs om:

 

 

Iamamiwhoami – “Vista”

Den bästa Cocteau Twins-låten Cocteau Twins aldrig skrivit. Årets vackraste låt kommer från Sverige.

Youth Code – “For I am Cursed”

En pungspark av rättmätig vrede. Sara Taylor är 2000-talets Blondie. Med rabies. Industri har inte varit lika vacker sedan Skinny Puppy gjorde “Tormentor”.

Nero – “Satisfy”

124 bpm tillfredsställer i alla fall mig. En dubstep kvickare än Cuadrados överstegsfinter.

Lights – “Running with the boys”

5 av 5 Friday I’m in Love-fredagar. Sätter sig på muskelminnet.

Lust For Youth – “Lungomare”

Någon slags ambient-homage till hädangångne Steve Strange – en Fade to Grey från 2014 för evigheten, elegant loungemusik med en kall italiensk kvinnoröst från en svensk artist bosatt i Danmark. Multikulturellt vinner som bekant alltid.

Emmon – “Alive”

Sexiga och suggestiva basgångar från Stockholm.

Keluar – “Ennoea”

Konstmusik med popkvaliteter gör varje lyssning till en njutning.

We are Legends – “Begging for Amnesia”

När messerschmitts berättar för mig hur många regndagar vi har i Stockholm lyssnar jag på Caroline Ailins röst och glömmer hårda meteorologiska fakta och allt annat som hör mina dystra vardagar till.

Zola Jesus – “Dangerous Days (Maps remix)”

Om inget är farligare än så här kan kaninhjärtat ta det lugnt. Det är inte ofta vi benhårt fundamentalistiska ateister får utbrista i ett: (Zola) Jesus – jag älskar dig – och verkligen mena det.

Tove Lo – “Habits (Stay High)”

Nä, Emma Nylén (Emmon) är inte ensam om att göra sexig popmusik med Stockholm som bas. Årets låt 2014 enligt Grammis.

Emmon

LA var musikens Mecka 2014

 

Det var, hör och häpna, i Kalifornien den jämnaste och bästa synthen gjordes 2014. Den kom från The New Division, Aesthetic Perfection, Mr Kitty, State of the Union och Youth Code.

Bästa album 2014 var The New Divisions “Together We Shine” – en nära helgjuten skiva – stark, ljus och vacker – som vädret i LA.

Alexanders lista över 2014 finns på Spotify här.

Youth Code

Keluar – “Keluar”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album/Samling) CD, Digital
Skivbolag: Desire Records
Releasedatum: Juni 2014
Genre: Electro, cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Zoè Zanias, Sid Lamar
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogsYoutube

(English version below)

Sexig industrimusik i egensinnig electro

Efter att ha slagit samman två EP:s, “Vitreum” (2013) och “Ennoea” (2014) och adderat två bonusremixer (av Soft Riot och Distel) så återfinns nu äntligen ett komplett samlingsalbum på CD, iTunes och Spotify m.m.

Jag betraktade Keluars “Ennoea” som ett av de bästa skivsläppen 2013 och den här “fullängds”-debuten håller nästan samma klass. Albumet är ren, naken, industrielectro. Tänk er något slags kärleksbarn ur ett ménage à trois bestående av The Cure, SPK och tidiga Front 242. Fast jämfört med till exempel “Geography” så är Keluars texter överlägsna, beatsen hårdare, melodierna vackrare och sången fullständigt överlägsen Jean Luc De Meyer och Richard “R23” Jonckheeres grovhuggna diton.

kollapsbanner

“Surface” är en cure:sk “Charlotte Sometimes” för detta millenium, lite hårdare och skarpare. Zoè Zanias (aka Alison Lewis) stämma är lika naken som någonsin Robert Smiths, fast enormt, jo, det måste sägas, mycket sexigare. “Eremus”, “Vitreum” och “Rupture” är albumets svagare länkar, samtliga från “Vitrium”-EP:n. “Coralline” är stark och australienfödda Zoè använder röstens hela register, bland annat en djupare bas än i någon annan låt. På “Coralline” återfinns orientaliska klanger och industriljud liknande de på SPK:s “Oceania” från 1987. För övrigt är SPK:s 80-talshit “Metal Dance” en självklar referensutgångspunkt för flera av låtarna. “Keluar” är en djupt originell skiva med en av årets vackraste sistalåtar: Still black water, you’re a mirror/but where are you going? mässar Zoè om och om igen i bästa låten “Rivers” (innan de två bonusremixerna som inte tillför så mycket).

Efter utgången (Keluar betyder utgång i Malaysia, reds anm) lyssning konstaterar jag att Keluar redan har ett eget ljuduniversa, ni vet, ett sånt där som Kraftwerk, Cocteau Twins, Skinny Puppy, Moskwa TV och The Cure samt en handfull andra artister lyckats skapa. Något nästan oefterhärmligt och samtidigt konstnärligt oersättligt.

Bästa låtarna: “Rivers”, “Ennoea” och “Fractures”

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

Alexander Johansson recenserar Keluars minialbum "Ennoea"

01. Cleo (04:34)
02. Surface (03:20)
03. Fractures (04:19)
04. Detritus (04:09)
05. Eremus (03:46)
06. Rupture (03:15)
07. Fusion (03:41)
08. Vitreum (04:03)
09. Threads (03:43)
10. Coralline (04:55)
11. Ennoea (03:57)
12. Rivers (04:22)
13. Cleo (Soft Riot’s Waves Version) (06:13)
14. Coralline (Distel Remix) (04:44)

 

(English version below)

Sexy industrial in original electro

By putting together the two EP’s “Vitreum” and “Ennoea”, here comes a full album-compilation from Keluar. I found the “Ennoea” to be one of the best records in 2013 and the final complete album comes pretty close to the same level.

Keluar provide pure, naked, industrial electro. Imagine the love-child from the ménage à trois of The Cure, SPK and Front 242 in their early years. Compared to “Geography”, the Keluar album has better lyrics, harder beats and more beautiful melodies. The female voice of Zoè Zanias is completely superior to the grunts of male Jean-Luc De Meyer or Richard ”R23” Jonckheere.

The song “Surface” is a harder and crisper “Charlotte Sometimes” by The Cure for this millenium. Zóes voice is as naked and heartbreaking as Robert Smith’s, but it is also, this has to be said, so much sexier. This is regardless of your sexual orientation. “Eremus”, “Vitreum” and “Rupture”, from the “Vitreum”-EP, are weaker songs on the album, yet still magnificent pieces. In “Coralline”, Melbourne-born Zóe Zania’s (aka Alison Lewsis’) voice is deeper and darker and shows an impressive depth and complexity. In “Coralline” you will also find simular oriental sonorities and industrial sounds as in SPK’s “Oceania” (1987). SPK’s hit “Metal Dance” (1984), with its dance oriented industrial rhythms, is an obvious fountainhead for many songs on the album and it end sint the beautiful “Rivers” where Zòe chants Still black water, you’re a mirror/but where are you going? and it takes me out in space emotionally. to another universe.

Keluar has already created an universe of their own. You know, an unique universe of sounds, in the same manner as Kraftwerk, Cocteau Twins, Moskwa TV and The Cure, and a few other wayward artists. They have created something inimitably and artistic irreplaceable.

Best songs: “Rivers”, “Ennoea” och “Fractures”

 

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.

Vår utsände Anders Nord rapporterar.

 

Foto: Anders Nord

(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)

 

Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,

Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.

Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.

Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!

Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.

På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.

Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.

Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…

Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.

Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.

De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.

Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.

Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.

Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.

De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.

För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner

  1. Fantastisk miljö
  2. Arvikafestivalkänsla på campingen
  3. Underbar line-up
  4. Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
  5. Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…

[zooeffect AkNAs8bPsVD7]

Keluar – “Ennoea”

Tags: , , , , , ,


Format: (Minialbum) Vinyl, Digital
Skivbolag: Desire Records
Releasedatum: Juni 2013
Genre: Electro, cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Zoè Zanias, Sid Lamar
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookLast.fmDiscogsYoutube

Sexig industrimusik i egensinnig electro

Tar man bort jazzigheten ur Portishead och popen ur Purity Ring får man två fjärdelar av den storslagna synth som Keluar skapat på “Ennoea”. Det är hårt, suggestivt, proffsigt och bland det mest egensinniga jag hört 2013, helt i klass med Kites “V”. I “Ennoea” finns tydliga drag av både Kraftwerk, industri och DAF, samtidigt som det är en modern electro med ljus kvinnlig röst som tillhandahålls. Och där har vi de två återstående fjärdedelarna i duons kostcirkel.

Det knastrar, smattrar och viner, basen smiskar trumhinnorna och de sydligare regionerna berusas av Zoè Zanias sexiga poesi. Detrius med dess orientaliska klanger, cymbaler och handtrumljud en värdig uppföljare till SPK:s magnifika “Cambuja” från 1987 om dödens fält. “Ennoea” har samma höga klass som The Knife endast har i sina bästa stunder. Låten “Fractures” är en underbar kombination av SPK och triphop och Zanias ligger nära både Beth Gibbons konstnärliga uttryck på Portisheads två senaste skivor. Öppningshitten “Ennoea” startar som en tiotalets U-men, man vill omedelbums stänga in sig på en toalett och bodybrottas med kompis. Lika bra är avslutningslåten “Rivers” till vilken det finns en suggestiv lågbudgetvideo där Sid Lamar som spelar synth är snygg nog att få bli medlem i Kraftwerk eller boytoy till allsjöns hen och Zoè Zanias är minst lika vacker och läckert rakad ovanför örat som Miley Cyrus i “Wrecking Ball”. Man kan tycka vad man vill om de popmusikaliska utanpåverken men Keluar har star quality nog att bli riktigt stora. Och vad kan vara mer grandiost än konstnärlig populärmusik i dessa tider plågade av folklig underhållningsmusik?

Njut av “Ennoea” helt gratis här!

Bästa spår: “Rivers”, “Ennoea” och “Fractures”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

keluar

01. Ennoea (03:55)
02. Cleo (04:34)
03. Detritus (04:09)
04. Fractures (04:17)
05. Fusion (03:41)
06. Rivers (04:18)