Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Kebu"

Catching up with Elektroskull: Electronic Summer 2017 (med intervju)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto) fick en intervju med radarparet Sebastian Hess och Henrik Wittgren inför den sista och avslutande upplagan av Electronic Winter som nu avslutar eran av festivaler som inleddes redan 2012. Duon hade mycket att berätta om både det som varit och om det som komma skall.

 

 

 

OBS! Missa inte konsertbilderna från Electronic Summer 2017 (nedanför intervjun)

Efter (ännu ett utsålt) sista Electronic Summer i somras så blickar vi nu fram mot er tolfte festival och i sin tur även den sista upplagan av Electronic Winter. Hur är känslorna inombords?

(Sebastian) Det har känts rätt ända sen vi tog beslutet faktiskt. Det är ju inget direkt avslut utan mer en omstrukturering. Vi kände att konceptet började begränsa oss lite och då kändes det bäst att avrunda när vi var på topp och sen börja fnula på nya kul koncept.

Era festivaler har ju betytt väldigt mycket för väldigt många människor. Vad har varit roligast respektive jobbigast under de här åren?

(Sebastian) Roligast har absolut varit att se all glädje hos besökarna och artisterna. Att få betyg som “nog den bäst organiserade festivalen jag varit på!” från Sami Sirviö (Kent, The Mobile Homes) och att fortfarande få julkort från Alan Wilder värmer en hel del.

(Sebastian) Jobbigast, och då är det verkligen inget stort problem, kan vara en del personers negativitet. Man kan bli rätt trött på kommentarer som “grym festival men 62 kronor för en öl är inte ok!”. Tro det eller ej, vi har noll möjlighet att påverka ölpriserna och vi tycker typ femton liveakter och en massa annat borde trumfa lite för dyra barpriser. 

Har det hänt något komiskt bakom kulisserna? Någon eller några tokroliga fadäser som ni kan dela med er av?

(Sebastian) Finns en hel del. Vissa hamnar dock under kategorin “what happens backstage, stays backstage”. En fin anekdot var när Mesh träffade Alan Wilder backstage på Electronic Summer 2012 och man riktigt såg vördnaden i deras blickar. När vi presenterade Mesh för Alan så kläcker han “Oh, I love you guys!” och berättade att han lyssnat mycket på Mesh. Lite lätt häpna blev dom!

Av egen erfarenhet som arrangör så är en viss del av nöjet givetvis alltid chansen till att få umgås med sina idoler i lite mer normala sammanhang än man gör annars. Var Alan Wilder det största personliga för er under de här åren eller finns de andra?

(Sebastian) Jag blir inte så starstruck men det var kul att se många andras nästintill vördnad inför Alan. Att snacka politik med Ronan från VNV Nation och Bruno från Das Ich var intressant dock, kul med personer som är engagerade. 

(Henrik) För mig är det största personliga att fått nöjet att arrangera och träffa mitt favoritband Mesh flera gånger under 20 års tid. Det blir extra personligt när man känner att man bidrar till att göra bandet populära i sitt eget land. Alan Wilder, DAF och så vidare  var mindre personligt för mig då de redan var väldigt kända i Göteborg (och Sverige). Man har alltid ett professionellt förhållningssätt så själva “mötet” kan ofta bli ganska opersonligt. 

Inser ni själva vad det egentligen är ni ställt till med under alla de här åren eller är det svårt att ta in när man själv är mitt uppe i det?

(Sebastian) Lite svårt är det ju att se helheten när vi är mitt i det men samtidigt förstår vi ju på feedbacken från artister och besökare att våra event betytt mycket för många.

(Henrik) Man inser väl att det har gjort något slags avtryck i den svenska synthhistorien, men man får ju sätta det i relation till vad det är. Det är ju inget jättearrangemang, men samtidigt är det extra roligt att göra avtrycken personliga eftersom utformningen på våra arrangemang är ganska hängivna och nischade. Vi har nog gjort ett mycket starkt intryck på våra stammisar, medans andra ser det som evenemang i mängden. Storleksmässigt är vi ju relativt små, så vi lär inte bli någon fråga i “På spåret” som Arvikafestivalen blev. 

Vad är det viktigaste sakerna ni lärt er under resans gång och som ni kan ta med er till kommande arrangemang i framtiden?

(Henrik) Vi har lärt oss att veta vad som funkar och inte funkar. Hur viktigt det är med rätt liveband. När man skall ha liveband och inte, hur många och hur länge de skall spela för att det skall bli bra. Vi har också lärt oss att vi vet bättre än besökarna själva vad de vill ha för arrangemang och inte. Ofta tjatar vissa gäster om att vi skall boka deras personliga favoritband och sedan när man väl gör det så stannar de hemma. Något annat är att vi lärt oss hur viktigt det är att arbeta med bra medarbetare och att alla skall tycka det är roligt att arrangera. När vi tycker det är roligt blir det extra bra. Detta är också en av anledningarna till att vi inte gör så många rena “konserter” som ofta görs på beställning från band/bokare. Vi utformar hellre koncepten själva. 

Ni har ofta haft speciella teman på festivalerna som har varit uppskattade av många. Har det alltid varit en självklarhet att erbjuda mer än bara DJ:s och liveband?

(Sebastian) Ja, det har verkligen varit en självklarhet. Allt blir roligare om det finns mer än “bara” DJ:s och liveakter. Det är dessutom mycket roligare att arrangera events där det händer många olika saker. 

Jag har noterat att Henrik bland annat kör engångseventet Henrik XL med Psyche och Precence of Mind härnäst. Hur ser planerna ut annars? Kan ni avslöja något kring vad som komma skall?

(Sebastian) Först kör vi Kafé 242 där TV-show a’ la Måndagsbörsen möter synth och konserter. Vi kommer vara “programledare” från en liten scen och bjuda upp gäster för intervjuer och sen presentera band på stora scenen. Denna kväll blir det synthpop med Glas först ut och sen EBM med Spark!

(Henrik) Kafégrejen är som en “talkshow/radioprogram live” kombinerat med klubbkväll. En galen idé. Blir det pannkaka så blir det en engångsgrej, men man vet ju inte innan man testat. Vi vill göra något annorlunda och obeprövat där vi inte vet på förhand hur det kommer att gå. XL betyder 40 med Romerska siffror och det är en nostalgikväll som vi kör för att jag fyller 40 och dessutom firar att jag arrangerat klubbar i mer än halva mitt liv. Det är med andra ord en engångsgrej som är tänkt att vara som en gammal synthklubbskväll på 90-talet. Vill att det skall kännas som någon av mina gamla synthklubbar som Electropolis eller Plasticity. 

Underbart! Hoppas på många fler event från er två begåvade herrar i framtiden och vill även passa på att tacka er för all gästfrihet, fotopass och övrigt stöd under alla år! Slutligen, har ni någon sista hälsning till alla våra läsare?

Ett stort tack till alla som kommit på våra event hittills och vi lovar göra vårt yttersta för att hitta på nya kul koncept så att vi får se många av er igen!

Electronic Summer 2017 (foto: Jens Atterstrand)

Boytronic

Disco Digitale

Hocico

ItaLove

Kebu

Mars TV

Octolab

Page

Portion Control

Rotersand

The Mobile Homes

Liverapport: Sthlm Italo Disco Party 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


carolina_lindahl

För andra året i rad arrangerades STHLM Italo Disco Party på Nalen i Stockholm.

Förra årets endagsfestival var lyckad och gav mersmak, vilket ledde till att arrangörerna vågade kräma på lite till.

Det här året bjöd de på en tvådagarsfestival med en bombastisk lineup.

 

Carolina Lindahl rapporterar

 

Två saker stod klara när jag äntrade konsertlokalen – italo disco är en mansdominerad genre, och dess glansdagar har passerat för länge sedan. Publiken och artisterna bestod nämligen främst av gamla gubbar. Jag hörde några av de yngre gästerna kalla det hela för “korvfest” och “dinosaurieparty”. Vissa besökare hade klätt sig i enlighet med musikens 80-talstema, andra inte.

Den första festivaldagen började lugnt med lite mindre akter. Anne-Lie “Annie Anner” Vainik uppträdde iklädd en paljettjacka, och krusat presentsnöre i håret. Ett trevligt framträdande med söta italodängor. Men även om det var kul att till slut få höra hennes hitlåt, “Night in the City” (1985), hade jag svårt att skaka av mig Silja Line-feelingen. Hennes ålder och styling, kombinerat med de stela och osäkra dansstegen gav mig en känsla av att jag befann mig på en finlandskryssningskaraoke. Tyvärr. 

Kvällen fortsatte med den italienska artisten Stefano “Brand Image” Brignoli. En energisk man med trevligt utseende och god scennärvaro. Höjdpunkten under hans konsert var låten “Movin’ Up” (1984), som skickade goda vibrationer genom hela publiken.

Därefter var det dags för Vince Lancini, en av medlemmarna i 80-talsbandet Scotch. De senaste åren har Lancini burit Scotch-fanan vidare genom att turnera och framföra gamla Scotch-hits på egen hand. Ja, en ensam, skallig gubbe i svart skjorta och svarta byxor låter inte speciellt spännande, men det han saknade rent estetiskt tog han igen i spänst och vigör. Hans röst är fortfarande stark, och Scotchs hits är fortfarande riktigt medryckande. Men kanske råkade han bli lite väl schvungfull och hög på sig själv. I mellanpraten skämtade och showade han, men i introt till “Delirio Mind” (1985) råkade han flamsa runt och beatboxscatta så mycket att han glömde att börja sjunga när versen började. Ett förödande misstag, eftersom det blottade hans playback.

Kvällen rundades av med det italienska bandet Koto. De släppte några singlar under 80-talet, och den mest kända av dessa är nog “Dragon’s Legend” från 1987. Koto skulle bjuda på en halvtimmes konsert, men jag tror inte att de ens lyckades spela i 20 minuter. Hela uppträdandet kändes taffligt och oprofessionellt, och den kampsportklädda frontmannen, Anfrando Maiola, verkade förvirrad. Det var smärtsamt att se. 

Men trots allt detta var stämningen på topp. Alla dansade och verkade ha roligt när konsertlokalen förvandlades till ett dansgolv där DJ Discokatze och DJ Slice Me Nice levererade en kavalkad av gamla italohits blandat med mer generiska synthpopdängor. Det är omöjligt att vara ledsen när man lyssnar på italo disco. Det är en oseriös och dumglad musikgenre som passar bra att festa till. Därför gör det kanske inte så mycket att de som uppträder inte har någon stjärnkvalitet kvar. Folk är där för att dansa och ha kul, och det är nog ingen som förväntar sig en felfri show av dessa trötta, gamla artister.

Först ut under den andra festivaldagen var den finska, förhållandevis unga, artisten Kebu. En artist som var helt okänd för mig. Han visade sig vara en kort, guldlockig man som stod mitt i en borg av analoga synthar. Kebu inledde sin konsert med låten “To Jupiter and Back” (2012). En otroligt fin och instrumental synthlåt som nästan fick mig att börja gråta. Hans kerubliknande utseende passade väl med hans himmelska förmåga att spela elektronisk musik. Jag förundrades över hur en så timid och alldaglig man kunde utsända så överjordiskt vackra toner. Hela konserten spelades live på arsenalen av synthar. Imponerande, men nästan en jobbig kontrast mot de övriga artisternas playback och singback. I Kebus musik finns vissa italo-influenser. Det är hoppingivande. Kanske kan italon få leva vidare genom hans moderna tolkningar?

Glad och känslosmetig ställde jag mig för att se nästa artist, Linda Jo Rizzo, som en gång var medlem i hi-NRG-trion The Flirts. Hon hade på sig en silvrig paljettklänning och såg ut och uppträdde som en riktig discodrottning. Både elegant och glamourös. Rizzo intog scenen och sjöng och dansade på ett naturligt och självsäkert sätt. Höjdpunkten under hennes konsert var låten “Heartflash” (1989). En rivig låt som genererade dans och drag i publiken. Det var härligt att se att hon hade åldrats med värdighet. 

Några som inte har behövt åldras är Stockholmsgruppen ItaLove. De är nämligen en relativt ny akt som använder Italo-soundet på ett modernt sätt. Frontmannen Martin Blix hade god scennärvaro, och låtarna de spelade var mycket dansvänliga. ItaLoves sista låt, “Disco Queen”, gästades av Ken Laszlo iförd keps och solglasögon.

Kort efter att ItaLove hade stigit av scenen var det dags för Ken Laszlo att kliva upp igen, denna gång utan keps och solglasögon, för att ge en soloshow. Han lyckades bevara och intensifiera entusiasmen som jobbades upp i publiken under numret innan, och under låten “Hey Hey Guy” (1984) var stämningen närmast klimaktisk. Publiken hoppade, dansade och skrek med i de italo disco-typiska, osammanhängande textraderna, “DON’T WORRY BABY GOLD, EVERYTHING IS SAME AS ALL!”.

Festivalens grande finale var den numera 68-årige artisten Fancy. Han såg ut som en Elvisimitatör i sin tigermönstrade kavaj, sitt svartfärgade fluffhår och sina stora solglasögon. Han inledde sin show med megahiten “Slice Me Nice” (1984). Konstigt, eftersom det är hans mest kända låt. Artister brukar traditionellt spara sina mest populära låtar till sist. För mig blev det här som ett prematurt klimax. Jag blev förvånad och snopen, och hann inte bygga upp tillräckligt med spänning och förväntning för att kunna njuta av låten. Som tur är har Fancy andra hits, som till exempel “Lady of Ice” (1986) och “Chinese Eyes” (1984), som han kunde fylla ut resten av tiden med. Jag saknade dock låten “Bodyguard” (1988), som aldrig spelades i sin helhet, utan endast förekom som en del av ett konstigt avslutningsmedley. Konstigt eller ej, det var i alla fall Fancy, och jag var mest glad över att få se honom på riktigt. Den trötta discomästaren spred ett magiskt italoglitter omkring sig. Det enda problemet var att glittret var utblandad med lite damm.