Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Kalabalik på Tyrolen"

Intervju: Alvar

Tags: , , , , , , ,


Jens Atterstrand fick en pratstund med stockholmsduon Alvar som är aktuella med albumet “Guilt Kollektion” som släpps via Dirk Ivens (The Klinik, Dive) skivbolag Daft Records den 11 november.

 

Jens Atterstrand

 

 

 

Hej Jonas och Johanna! Alvar släpper nu det kommande albumet “Guilt Kollektion” på självaste Dirk Ivens (The Klinik, Dive, Sonar, Absolute Body Control m.m.) etikett. Hur gick tankarna när han kontaktade er?

– Hej Jens! Ja du, först tänkte vi nästan att det var ett skämt. Helt på riktigt. Men sedan ja, vi känner oss helt galet hedrade. Det är ju en idol liksom.

Kan du berätta lite mer om Alvar för alla de som inte känner till er tidigare? Hur började allt?

– Alvar började som Alvarets 4 Ryttare för tre år sedan. Vår son var ett år då så det blev många kvällar hemma, den tiden som gavs till oss då utmynnade i någon slags lust att göra oljud. Då var musiken slöare, mörkare och mycket mer experimentell, mer ritualistisk. Vi förenklade namnet till Alvar 2014, några låtar från Alvarets fyra ryttare-tiden fick följa med, men i stort sett så bytte även musiken skepnad. Det blev mer techno då, någon slags industri-techno och detta har sedan utvecklats mot något mer rytmiskt, mer låtbaserat.

Jobbar ni på samma sätt rent tekniskt idag eller har även sättet att arbeta förändrats med tiden?

– Det har nog förändrats något. Tidigare utgick vi oftast från samplat oljud som vi försökte sätta i svängning, vilket blev hela rytmen. Idag utgår vi mer från en rytm eller en basgång eller så.

Hur ser maskinparken ut och hur kan en arbetsprocess se ut i studion?

– Den består av gamla analogsyntar, några digitala, mjukvara, en bas, ett gäng effekter i både rack- och pedalform, en gammal orgel samt en gammal afrikansk trumma. Arbetsprocessen är helt olika varje gång.

Vilka har varit de största influenserna genom åren i övrigt?

– Det har kommit från lite olika håll, men (Einstürzende) Neubauten, Coil, en massa dub, Brighter Death Now, kängpunk, Skinny Puppy och ja, såklart Klinik.

Skriver ni låtar var och en för sig eller arbetar ni efter nåt speciellt tema för ett helt album?

– Vi gör samtliga låtar tillsammans, kanske finns något undantag någon gång.. Låtarna börjar oftast som små skisser som vi sedan arbetar ihop tillsammans när vi spelar in. Inspelningar blir oftast i sjok – så de som spelas in under samma tidsrymd blir oftast i en liknande anda, men inte i ett speciellt tema.

Ni har även spelat en hel del live. Vad är största utmaningen när det kommer till att få den här typen av musik att fungera live?

– Vi lägger ner galet mycket tid inför varje spelning. Vi gör aldrig samma spelning, väldigt få låtar vi har spelat live mer än en gång och om vi har gjort det så är det alltid i nya versioner. Vi programmerar om trummor, ändrar uppsättning och sådant. Dessutom verkar vi har fått som en oskriven lag med oss att det alltid ska vara någon pryl som inte vill funka när vi ska spela.

Vilket är det roligaste liveminnet hittills?

– Oj, alla är ju olika! Men nu i somras på Kalabalik På Tyrolen festivalen var väldigt speciellt. Det var första gången vi hade med oss både Fredrik Djurfeldt (han var med i Göteborg förra året) och Jimmy Svensson på scenen. Det kändes väldigt bra och roligt och vi älskar den festivalen. Men som sagt var varje spelning är speciell på sitt sätt.

Hur ser ni på den alternativa elektroniska (synth) musikscenen idag?

– Spännande! Det finns väldigt mycket som är bra och spännande och det finns många som inte bara vill låta, ursäkta men, som ett gammalt synthband. Det behöver ju liksom inte låta Depeche (Mode), Nitzer Ebb eller så för att vara bra elektronisk musik. Man kan ju vilja något helt annat.

Ja, influenserna utvidgas ju hela tiden för varje år som går med allt fler stilar som bildas via fusioner av andra. Vad lyssnar ni på för musik själva till vardags?

– Väldigt blandat, har blivit mycket kängpunk senaste tiden. Men Furfriend, Thåström och lite gammal noise/industri brukar det väl bli.

– Hur ser de närmaste planerna ut nu efter och kring skivsläppet?

Nu först blir det release kalas på Synth After Work (på Temble Bar i Stockholm på fredag) Där vi bjuder vi på lite låtar live, bara helt nya. Veckan efter blir det sedan en spelning i Berlin med Thorofon samt Tanz Ohne Musik på klubben Endorcism och efter det väntar spelningar i bland annat Ryssland. Sedan ska vi väl försöka få ut lite nya alster också.

Roya presenterar nya EP:n “Trax”

Tags: , , , , , , ,


Nykomlingen Roya är nu redo att presentera detaljerna kring den kommande EP:n “Trax”.

Bakom Roya finner vi låtskrivaren och sångerskan Roya Naini och hennes första singel “Centrum”, som släpptes i våras, har både figurerat i radioprogrammet Elektroniskt i P2 samt blivit utvald till en av veckans bästa låtar av tidningen Gaffa.

Royas musik skulle kunna beskrivas som en form av cold wave med inslag av såväl EBM samt electropop och hon har redan hunnit med att spela live på såväl Jon-FestSynth After WorkKalabalik på Tyrolen och nyligen även på Debaser Strand (PlusOne Klubb) i Stockholm nyligen.

Roya kommer ursprungligen från USA men bor permanent i Stockholm sedan 2010. Hennes tidigare musikprojekt har varit främst gitarrbaserad musik och innefattar även ett (osläppt) soloprojekt. Dessutom har hon tidigare varit både bassist och sångare i flera mindre punkband.

Influenser hämtar hon från sina erfarenheter av att växa upp i Seattle i USA med invandrade iranska föräldrar mitt i explosionen av en växande Olympia-riot-grrl-scen och det tidiga 90-talets punk- och grungescen. Dessa subkulturer får på olika sätt genomslag i hennes musik och driver henne till att orädd gärna syssla med musikaliska experiment med stark do-it-yourself attityd.

“Trax” släpps den 8 november mer info på http://www.facebook.com/planetroya.

Tracklist

albumcover_640px

01. Dead Air
02. Second Take
03. Day One
04. Terminus
05. Centrum

Maskinpop – “Dredd”

Tags: , ,


Svenska Maskinpop presenterar en video till “Dredd”. Akten är inbokad till årets upplaga av Kalabalik på Tyrolen som går av stapeln i Alvesta den 21-22 augusti.

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.

Vår utsände Anders Nord rapporterar.

 

Foto: Anders Nord

(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)

 

Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,

Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.

Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.

Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!

Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.

På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.

Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.

Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…

Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.

Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.

De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.

Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.

Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.

Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.

De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.

För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner

  1. Fantastisk miljö
  2. Arvikafestivalkänsla på campingen
  3. Underbar line-up
  4. Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
  5. Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…

[zooeffect AkNAs8bPsVD7]

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2013, Alvesta (foto)

Tags: , , , , , , , , , , ,


Artister: Unhappy Birthday, Bonjour Tristesse, Mängdexemplar, Vanligt Folk, Kontravoid, Kite, Colouroïd, FRAK, ABC, Schwefelgelb
Datum: Fredag/lördag 16-17 augusti 2013
Scen: Tyrolen, Alvesta
Arrangör: Kalabalik

[zooeffect AwBA_SbunBdY]

Intervju: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen går av stapeln under helgen som kommer. Jens Atterstrand fick en kort pratstund med en av arrangörerna Christoffer Gunnarsson som hade en del intressant att berätta om festivalen..

ES: “Så, äntligen dags för den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen. Kan du berätta lite om bakgrunden, Klubb Kalabalik och hur tankarna gick när ni kom fram till att köra igång?”

CG: “Absolut. Någonstans runt hösten 2010 beslutade vi att lägga Klubb Kalabalik lite på is. Det var svårt att hitta den publik vi behövde för att kunna driva klubben med de förutsättningar vi önskade. Tidig Sommar 2011 åkte vi ut och besökte Tyrolen för första gången och strax därefter började vi planera festivalen. Det är ett väldigt unikt ställe och vi såg direkt potential. Med en festival av denna typen har vi helt andra förutsättningar än med en klubb i Växjö.”

ES: En nischad elektronisk (synth)festival i det tuffa klimatet som råder i festivalsverige. Hur ser förväntningarna ut inför årets upplaga?

CG: “Vi har väldigt jordnära förväntningar. Att växa långsamt har hela tiden varit ett uttalat mål. Lyckas vi gå runt så är vi mer än nöjda. Vi är ganska säkra på att det kommer att bli en minnesvärd helg i övrigt.”

ES: Tyrolen som festivalområde har fått mycket beröm för att vara väldigt gemytlig och trivsam. Hur kom det sig att ni valde att arrangera festivalen just där?

CG: “Tyrolen är ett häftigt projekt som drivs med en imponerande kompromisslöshet. Det var först när vi kom i kontakt med dem som festivalplanerna började växa fram. Vi har inte funderat över andra potentiella arenor och lär så heller ej göra.”

ES: Ni smystartade lite förrra året och var lite försiktiga med bandbokningar och övriga satsningar, men i år har ni satsat lite mer och bokat internationella storheter som Portion Control med flera. Hur har ni resonerat kring detta, och har det varit svårt att hitta balansen med mellan mer och mindre kända band?

CG: “Förra året var vi ganska osäkra på det mesta. Tiden var knapp och omständigheterna speciella. Vi är väldigt nöjda med de artister som uppträdde under 2011 och tror oss ha funnit helt rätt publik. I år har vi helt andra förutsättningar och har funderat mer på vilka band vi vill arbeta med. Vi tycker att resultatet är en bra blandning mellan bekant och udda.”

Kalabalik på Tyrolen äger rum den 17-18 augusti strax utanför Alvesta i Småland. Bokade band och artister är Portion Control (UK), Martial Canterel (US), Agent Side Grinder (SE), Jäger 90 (DE), Henric de la Cour (SE), Die Selektion (DE), Tobias Bernstrup (SE), Petra Flurr (DE), Michael Dacre (SE), Severe Illusion (SE), Mortal Memories (SE) och Råsynth i Blekinge Megamix (med Kord, Frak, Monster Apparat samt Wobbler).

All information om festivalen på www.klubbkalabalik.se.

Missa inte heller Erik Uppenbergs liverapport från den första upplagan förra sommaren.

Erik Uppenberg sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle