Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Judas"

Liverapport: Inför Electronic Summer 20150725, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Årets upplaga av Electronic Summer närmar sig med stormsteg och i sedvanlig ordning var det dags för förfesten som arrangeras dryg en månad innan själva festivalen går av stapeln.

anders_nord

Anders Nord begav sig till Jazzhuset i Göteborg en kall sommarkväll med regn i luften för att avnjuta Vogon Poetry och Machinista.

(OBS! Foto kommer förhoppningsvis inom kort!)

 

Strax efter klockan 23 så var det dags för Vogon Poetry att göra entré i den nästan fulla konsertlokalen. Tre stiligt uppklädda herrar levererade synthpop i en dryg halvtimme och de främsta leden i publiken var med på noterna direkt. Efter ett tyskt intro var det dags för kvällens första låt “Bring the Revolution” som sedan följdes upp med livepremiären av bandets nya singel “Never Too Late” som släpptes dagen innan spelningen.

Vogon Poetry bjöd på en medryckande, sex låtar lång, spelning som avslutades med en av mina favoritlåtar: “The Diceman”. En låt som minst sagt går i Yazoo’s fotspår. En mycket bra spelning av ett band jag tror mycket på om den breda synthmassan upptäcker dom.

Den 4 september kommer det hållas releasefest på Jazzhuset för Vogon Poetrys nya fullängdare “The Prefect Stories”, som släpps den 28 augusti. För er som inte var på Jazzhuset denna kväll av någon anledning, anslut till resten av oss som skall dit! Det kommer vara värt varenda krona!

Klockan passerade midnatt när Machinista besteg scenen. John (från Cat Rapes Dog, Basswood Dollies mm), Rickard Blomqvist (Haze For Sale och Vision Talk) och gitarristen Judas genomförde ett 10 låtar långt gig. Låtar från debutalbumet “Xenoglossy” blandades med spår från det nya albumet “Garmonbozia”.

Johns scenvana märktes direkt. Han kom in på scenen och den var hans, ingen annans. Scennärvaron var total! Med låtar som “Take Comfort in Being Sad”, “Salvation” och “Molecules and Carbon” i bagaget kan det liksom inte gå fel och bandet har utvecklats enormt sedan de spelade på Electronic Summer förra året. Johns sång har blivit ytterligare ett par snäpp bättre sen 2013. Detta är ett band som kan gå långt. För det är bra, riktigt bra!

Nu är det bara att ladda (kamera) batterierna och se fram mot den fjärde upplagan av Electronic Summer som går av stapeln, i sedvanlig ordning, på Brewhouse den 28-30 augusti. Lineupen detta år består bland annat av VNV Nation (som spelar båda kvällarna med olika setlists), Psyche, som firar 30 år, Project Pitchfork och Sturm Café.

Hoppas vi ses både på Electronic Summer och Vogon Poetrys releasefest!

Liverapport: Depeche Mode 20130627, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Depeche Mode (+ Shout Out Louds)
Datum: 27 juni 2013
Scen: Globen, Stockholm
Arrangör: Live Nation
Rapport: Anders Mellgren
Foto: Kajsa Lindh (mobilkamera)

Vår egen Anders Mellgren, ett livslångt Depeche Mode-fan som till vardags arbetar heltid som ljudtekniker, var på plats framför mixerbordet i Globen på torsdagskvällen.

Han lämnar här följande rapport..

Med knastrande syntar och konstiga ljud inleder Depeche Mode sin konsert på Globen på samma sätt som på senaste albumet “Delta Machine” – med Welcome To My World”. Efter det bjuds vi på en tvåtimmarskonsert med material ända ifrån 1981. Delar av publiken hade föräldrar som troligen inte ens var tonåringar då.

Depeche Mode, med Dave Gahan i spetsen vill så det värker. Men från parkett där jag stod, ur ljudsynpunkt på bästa plats (jag arbetar heltid som ljudtekniker så jag vet), nådde dom inte riktigt ända fram. Jag kan egentligen inte klaga på urvalet av låtar även om de låtar som spelades hade förtjänat lite bättre tyngd och regi än vad som bjöds på scenen.

Dave Gahan är en av de bästa frontfigurer man kan ha, men om man såg Devotional-turnén för tjugo år sedan så vet man att han inte längre mäktar med att leverera vad han en gång gjorde. Han var ändå med bra och juckande höftdans behöver ingen annan än Dave hålla på med efter Elvis död. Han är en härlig scenpersonlighet!

Nu råkar jag besitta längdens gåva, men jag undrade ändå varför inte scenen var en meter högre. De flesta på läktarna såg naturligtvis bra, men de som skapar intensiteten i en konsert på golvet fick inte riktigt vara med. Tråkigt. En annan störande grej vara att Daves mikrofon var distad genom hela konserten. Något som fick mig att undra över om bandet åker med proffs eller amatörer på tekniksidan. Tråkigt var också att ljudteknikern inte riktigt var så kreativ som jag skulle önska. Barrel of a Gun” förtjänar ett ganska stort och faktiskt distat sångljud, men där låg sången tråkigt centrerad utan tillstymmelse till bred och omfång. “Never Let Me Down Again” låter avskalad och inte så kraftfull som jag skulle vilja. Just nämnda Barrel of a Gun” och Walking in my Shoes” fick mig dock att inse att Christian Eigner förtjänar sitt gage. Han lyfte dessa två låtar till till sin topp med sitt trumspel, svängigare än sådär behöver det inte vara! Samma insats tillskriver jag just honom på klassikern Just Can’t Get Enough”. Svängigt värre! Den andre musikanten som förtjänade sitt gage, Peter Gordeno, briljerade i sin tur på klaviatur. Framför allt under de lite med avskalade akustiska arrangemangen på Judas”, “The Child Inside” och Home”.

Jag kanske låter negativ, men jag är ändå nöjd med tillställningen i Globen. Tydligt är att de lite nyare låtarna inte riktigt når ända fram – och även om jag förstår viljan av att just presentera dessa live så saknas några gamla rökare för att det ska lyfta riktigt. Tempot är över lag ganska lågt och det är nog bidragande till att jag saknar lite tyngd och kraft i framförandet. Kanske borde lite mer energi läggas på scenografi och regi av en i övrigt rätt bra show? Depeche Mode ligger ofta i framkant när det kommer till kreativitet på scenen och deras videoproduktioner brukar sakna motstycke, den här turnén når dock inte lika högt som till exemepel Touring the Angel eller Devotional Tour. Då var det överraskande – nu är det standard.

Andrew Fletcher hade förtjänat ett högre podie och en prästkappa. Han stod där likt en predikant och mässade, varför inte använda sig av det rent teatraliskt? Han är ändå Fletch – och vi älskar ju honom också!

Martin L. Gore brukar dela av konserterna med ett par avskalade alster och här var det inget undantag. Judas” framfördes känslosamt och laddat. Låten är bra på skiva men jag gillade den ännu bättre här. Frågan är också varför publiken inte var med riktigt i slutet av Home”. Vi har gjort det förr och det borde sitta i ryggmärgen?

Jag skulle kunna önska mig lite större variation mellan konserter under turnén. De som var i Köpenhamn fick se stort sett samma konsert här och överlag lite fler flirtar med äldre material – det håller fortfarande. Jag kommer ändå inte tveka inför nästa biljettsläpp, jag kommer att vara där också.

En fråga jag dock måste ställa mig: Vad hände egentligen under A Pain That I’m Used To”?? Plötsligt stod ett klassiskt rockband på scenen med trummor, bas ( ja den hade fyra strängar), gitarr och keyboard på scenen. Där och då ville jag lite sjunka igenom marken… Gör aldrig om det igen, det lokala personalbandet från vilket stadshotell som helst i valfri svensk småstad gör det bättre! Och varför vågar ingen påpeka det för herrarna på scenen?

Setlist

  • Welcome To My World
  • Angel
  • Waling in My Shoes
  • Precious
  • Black Celebration
  • Policy of Truth
  • Should Be Higher
  • Barrel of a Gun
  • The Child Inside
  • Judas (akustisk)
  • Heaven
  • Soothe My Soul
  • A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont Remix)
  • A Question of Time
  • Secret to the End
  • Enjoy the Silence
  • Personal Jesus
  • Goodbye

Extranummer

  • Home (akustisk)
  • Halo (Goldfrapp Remix)
  • Just Can’t Get Enough
  • I Feel You
  • Never Let Me Down Again