Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Joy Division"

Anton Corbijn porträtteras på film

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Den populäre holländska konstnären, formgivaren och fotografen Anton Corbijn, som i synthkretsar är känd för att under lång tid ha arbetat tillsammans med (framförallt) Depeche Mode, men även med band som Front 242 och Joy Division, porträtteras nu via dokumentärfilmen “Anton Corbijn – Inside Out”.

I regi av Klaartje Quirijns, utforskas hans person närmare. Filmen avslöjar hans motivation och inneboende konflikt som konstnär, mellan publikens beundran och personliga ensamhet och inkluderar även intervjuer med en rad artister. Den låter oss också träffa Corrbijns familj i hemmet där han växte upp, visar upp hans ateljé och andra arbetsplatser, för att avslöja sin inspiration och hans egna demoner.

Medverkar gör också en lång rad av de artister som Anton Corbijn arbetat med genom åren som U2, Metallica, Lou Reed, Arcade Fire och Depeche Mode. Filmmusiken inkluderar Joy Division, Nirvana, Depeche Mode, U2 samt ett originalsoundtrack signerat Gavin Friday. (Se två trailers nedan!)

“Anton Corbijn – Inside Out” släpps på DVD och Bluray den 17 september via Momentum Pictures.

Aïboforcen – “Dédale”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 3CD BOX**, Digital, Spotify
Skivbolag: Alfa Matrix
Releasedatum: 28 oktober 2011
Genre: Electro, Dark electro
Recensent: Joakim Holfve

Speedat mörker

Det har varit en lång väntan för fansen men i höstas gav Aïboforcen ifrån sig det första livstecknet på sju år när den belgiska duon släppte fullängdaren “Dédale”. Mycket vatten har runnit under bron och liksom världen har Aïboforcen förändrats.

Där belgarna tidare var ett kompetent band inom darkelectro-scenen, har medlemmarna Benoit Blanchart och Seba Dolimont tagit en vändning åt ett mjukare, men desto allvarligare sound. Där snabba rytmer och griniga synthar tidigare fick ta plats är det softade samplingar, ambientklingande basgångar och en ödesmättad ton som visar vad Aïboforcen vill vara redan från starten av “Dédale”.

Aïboforcen är inte det första och knappast det sista harsh/industrial/darkelectro-bandet som återvänder i en ny skrud. Vissa misslyckas duktigt – Dawn of Ashes någon? – men bandet har gjort sin läxa och förändringen känns mer som att bandet har vuxit upp än något annat. “Dédale” är väldigt genomarbetad med allt från vokaler till mixning och de tillhörande bonusskivorna, “L’errance” och “Sanctuaire”, håller båda hög kvalitet. Genomgående låter belgarna många gånger som ett mörkare Massive Attack i toppform. (fortsättning nedan)

Även solen har sina fläckar och “Dédale” är inget undantag. De inkluderade kollaborationerna med andra band är inte klockrena, där “Poem of Life” – med gästspel av danske Claus Larsen från Leaether Strip, får ses som ett av albumet svagaste kort tillsammans med lite för popglättiga “New Year’s Day” med en sånginsats av Ayria. Amgod-bidraget “Parasthesia” är ett undantag som trots det kanske lite väl distade vrålandet visar att Aïboforcen fortfarande vet var de har sina rötter.

Sju års frånvaro är en lång tid, men Aïboforcen gör comeback med stil. Tyngden och det ödesmättade tempot passar belgarna som handen i handsken och de som inte får nog kan gräva ner sig ännu djupare i de näst intill hallucinerande ljudbilderna som bonusskivorna bjuder på. Den som saknar gamla Aïboforcen bör hitta vad de letar efter på “Sanctuaire” * men missa inte för allt i världen den lysande covern av Joy Divisions gamla dänga “She´s Lost Control”“L’errance” **.

Sju år är sju år men jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli besviken på en sån här comeback.

Tracklist

  1. Dédale
  2. Everything Gets Sacrificed – feat. AYRIA
  3. Shadows
  4. Time & Space
  5. Light
  6. Poem of Life – feat. LEAETHER STRIP
  7. Sordide Sentimental
  8. Lhassa
  9. The World Below – feat. EGO LIKENESS
  10. New Year’s Day – feat. AYRIA
  11. Crysis
  12. Mass
  13. Rhythm of Light – feat. DIFFUZION
  14. Parasthesia – feat. AMGOD
  15. Méandres

Tracklist “Sanctuaire” *

  1. Sanctuaire
  2. Blood in Your Face – feat. ACYLUM
  3. Not Unique (Via Dolorosa version)
  4. Light (ESSENCE OF MIND mix)
  5. Shadows (THE SYNTHETIC DREAM FOUNDATION mix)
  6. What’s a Fetiche Darling
  7. Crysis (PSY’AVIAH mix)
  8. Wrapped in Plastic – feat. IMPLANT
  9. Dédale (ACRETONGUE mix)
  10. Shadows (REGENERATOR mix)
  11. Twilight World (revisited)
  12. Crysis (KANT KINO mix)
  13. Dédale (CELLULOIDE mix)
  14. Running with the Wrong Boys – feat. LEAETHER STRIP
  15. Shadows (BEATI MORTUI mix)

Tracklist “L’Errance” ** (CD-R)

  1. Crysis (the lost EP mix)
  2. Crysis (PRE:EMPTIVE STRIKE mix)
  3. Crysis (INTERFACE mix)
  4. Time & Space (TECHNOIR mix)

Download-EP från Aïboforcen

Tags: , , , , , , , ,


Precis som vi rapporterat tidigare så är belgiska Aïboforcen just nu aktuella med nya albumet “Dédale”.

Den nya fullängdaren är den Nadines-baserade duons första på över sju år.

I samma veva släpper man nu den 12-spår långa download-EP’n “L’errance”, som förutom remixer på hiten “Crysis” bland annat innehåller ytterligare remixer av utvalda spår från det nya albumet, en cover på Joy Divisions “She’s Lost Control” samt en förlängd version av U2-covern “New Year’s Day”.

“L’errance” finns ute nu (digitalt) via Alfa Matrix.

Tracklist

  1. Crysis (lost ep)
  2. Crysis (Preemptive Strike 01 mix)
  3. Crysis (Interface mix)
  4. Time & Space (Red Industrie vs Isis Signum mix)
  5. She’s Lost Control (feat. PNE)
  6. Light (ep version)
  7. Shadows (original version)
  8. New Year’s Day (long version)
  9. Fantasy Ovedrive (remixed)
  10. Crysis (M3D mix)
  11. Sandpaper Lullabye (feat. Jacquy Bitch)
  12. Time & Space (Technoir mix)

Skinny Puppy-producent på nytt Left Spine Down-album

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Cyberpunk-influerade industrimetallakten Left Spine Down presenterar nu det första smakprovet från det kommande albumet “Caution” som släpps i slutet av denna månad. Bandet har lämnat lilla skivbolaget Synthetic Sounds och återfinns nu på Metropolis Records.

Albumet är producerat av den mångfacetterade kanadensaren Dave Ogilvie som kanske är mest känd för sin delaktighet i ett stort antal Skinny Puppy-album genom åren. Utöver detta har han även producerat The Tear Garden, som bildades 1985 av Legendary Pink Dots-medlemmen Edward Ka-Spel och Cevin Key från Skinny Puppy (efter att Cevin Key arbetat som ljudtekniker på en Legendary Pink Dots-turné i Kanada).

Han är även känd via mixarbete åt bland annat Marilyn Manson, Nine Inch Nails och David Bowie.

Till den kommande singeln “X-Ray” har Left Spine Down även spelat in en video, där man ännu en gång har anlitat regissören Troy Sobotka, som även regisserade den tidigare videon från bandet, till Joy Division-covern “She’s Los Control”, en låt som för övrigt även spelats in tidigare av flera band, därav svenska Project-X.

(Se videon samt en trailer för det kommande albumet nedan!)

Left Spine Down bildades under mitten av 2000-talet och består av sångaren Kaine Delay, Galen Waling, Jeremy Inkel, Matt Girvan samt det nyblivne Front Line Assembly-medlemmen Jeremy Inkel. Tidigare medlemmar inkluderar bland annat Jared Slingerland (även han numera i Front Line Assembly), Denyss McKnight (från Until We Had Faces och The Black Halos), Tim Hagberg och Frank Valoczy.

Det nya albumet levereras utöver den ordinarie CD-utgåvan i en begränsad boxutgåva som temaenligt även innehåller ett så kallat “police detective style file evidence kit”.

“Caution” släpps den 23 september via Metropolis Records.

Tracklist

  1. Troubleshoot
  2. The Truth is a Lie
  3. X-Ray
  4. Hit and Run
  5. On the Other Side
  6. Stolen Car
  7. From Thirty to Zero
  8. Overdriven
  9. Nothing to Fear
  10. Caution


Apoptygma Berzerk släpper “Black EP vol 2”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Norska Apoptygma Berzerk, med frontmannen och sångaren Stephen Groth i spetsen, släpper ytterligare en “Black EP” till hösten. Den första volymen (som släpptes hösten 2006) baserades på låtar från det då aktuella albumet “You And Me Against The World” som släpptes året innan (2005).

“Black EP vol 2” är det utvalda låtar från senaste fullängdaren “Rocket Science” (från 2009) som är i fokus.

Remixerna är signerade bland annat landsbröderna i Essence Of Mind och Spektralized, men också internationella storheter som Client och People Theatre. Utöver detta inkluderas en tidigare outgiven remix av klassikern “Eclipse” samt en cover på Joy Division‘s klassiker “Love Will Tear Us Apart”.

“Black EP vol 2” släpps den 13 september via Metropolis Records.

Tracklist

  1. Asleep Or Awake? (Spektralized RMX)
  2. Eclipse (OK Minus RMX)
  3. Shadow (People Theatre RMX)
  4. Apollo (Flipside & Parsberg RMX)
  5. Green Queen (Stanley Cupid RMX)
  6. Love Will Tear Us Apart
  7. Adrift (C-64 Version)
  8. Green Queen (Client RMX)
  9. Apollo (Rotersand Rework)
  10. Shadow (Essence Of Mind RMX)
  11. Apollo (Alex O’s Old School RMX)
  12. Green Queen (Outer/Innerpartysystem RMX)

Dave Gahan ärad med Stevie Ray Vaughan Award

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Dave Gahan ärades i fredags med Stevie Ray Vaughan Award i Los Angeles vid den årliga MusiCares MAP Fund-galan. Gahan erhöll utmärkelsen för sitt stöd och hängivna arbete till förmån för fonden, som är till för att göra det möjligt för artister och anhöriga att få behandling av bland annat drog- och alkoholberoende oavsett sin ekonomisk situation.

Dave Gahan framförde också åtta låtar vid galan, som är den sjunde i ordningen. Förutom “Personal Jesus”, “I Feel You” samt solospåren “Dirty Sticky Floors” och “Saw Something” så framförde Depeche Mode-sångaren även ett antal covers – bland annat Joy Division‘s “Love Will Tear Us Apart”, David Bowie‘s “Cracked Actor” och Damned‘s “New Rose”.

ElektroSkull – Synthportalen passar på att gratulera Dave Gahan som idag fyller 49 år.

Se Dave framföra “Love Will Tear Us Apart” nedan:

OMD – “History Of Modern”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital Download / 2xLP
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: Ute nu!

6.5/10

Bra, men inget nytt “Architecture and Morality”

OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dark var tidigt ett av mina favoritband. Jag tilltalades av allt!

Soundet – som om Kraftwerk kommit från Merseyside. Namnet –  nyromantiskt, samtidigt mekaniskt.  Melodierna – “Enola Gay”, “Electricity”, “Tesla Girls” – bättre poplåtar finns inte!

Sången – Andy McCluskey är nästan en manlig Alison Moyet. Utöver det Peter Savilles fantastiska omslag!

Efter Paul Humphreys avhopp i mitten av 80-talet blev OMD Andy McCluskeys soloprojekt. Även om han åstadkom en del bra popmelodier – i retrospekt var egentligen det sista bra “Sailing on the Seven Seas” och videon till Louise Brooks-hyllningen “Pandora’s Box” – så försvann den typiska OMD-nerven sakta men säkert.

När Andy McCluskey bestämde sig för att lägga ner i mitten av 90-talet hade OMD, en gång ett av det begynnande 80-talets mest nerviga och elektriska new wave band (som gjort bejublad Martin Hannett-producerad debut på Factory Records och spelat på samma scener som Joy Division och Cabaret Voltaire) förvandlats till ett överproducerat Beatlesinfluerat vuxenrockband. Paul Humphreys lyckades visserligen släppa några hyfsade album bl.a. i samarbete med sambon, Propaganda-sångerskan Claudia Brücken, men det var trots allt en klen tröst och inget som kunde återuppväcka minnen från fornstora dagar.

Trots – eller tack vare – de allt blekare albumen OMD presterade innan splittring och uppbrott såg jag fram emot en comeback med ursprungsmedlemmarna, inklusive Malcolm Holmes och Martin Cooper, som tillkommit redan under det tidiga 80-talet. Med förväntan men också bävan! Kunde ett medelålders OMD, som i intervjuer uttalat att man nu föredrog sina tidiga låtar och musik mest, hitta samma nerv, få till samma magi som de unga art school studenter de en gång var?

“-Pop? -Fuck You, vi spelar Avant-garde” – som Andy McCluskey sägs ha reagerat på en tidig recension som framhävde dem som brittisk popmusiks framtid.

(se BBC‘s underbara dokumentär “Synth Britannia”.)

Det första jag hörde av det nya albumet var “Sister Marie Says” i någon slags demoversion. En låt som sägs vara skriven under tidigt 80-tal men inte släppt förrän nu då man ansåg den vara för lika “Enola Gay” och inte passa in i det senare 80-talets och 90-talets OMD-stil. Må så vara men om man någon gång stod i valet mellan att släppa “Enola Gay” och “Sister Marie Says” så är det uppenbart att man gjorde rätt val.

Den sistnämda är absolut ingen dålig låt men jämfört med “Enola Gay” är den väldigt tam och ganska tråkig. En liten besvikelse, tyckte jag.

För oss som fortfarande köper skivor så måste även omslaget nämnas. Det påminner till form och färg lite om den självbetitlade debuten, som ju också är orange i vissa versioner, men framförallt om deras mest hyllade album, “Architecture and Morality”. Omslaget är inte lika fantastiskt som det underbara Hopper-inspirerade “Crush” eller eleganta “Junk Culture”, men man ser ju omedelbart att det är OMD och Peter Saville Associates.

Det är snyggt!

Det finns för övrigt fler paralleller till “Architecture and Morality” än utseendet. Båda albumen inleds, liksom för övrigt även “Crush”, med en ganska otypisk, snabb och nästan rockig låt i “New Babies: New Toys”. Bägge albumen har två låtar efter varandra med i princip samma namn, kommersiellt vansinne då, kommersiellt lyckat idag?

Det handlar givetvis om titelspåren “History of Modern (part I och II)” vilka också var tidiga smakprov som höjde förväntningarna. Här fick man äntligen något som lät typiskt OMD och inte det sena 80-talets mainstream-OMD, i ärlighetens namn inte det tidigaste OMD‘s nerv heller. Men tveklöst storslagen symfonisk pretentiös synthmusik med OMD‘s klassiska mjuka harmonier som nästan bara Kraftwerk kan matcha. Huruvida idén med två låtar med samma namn efter varandra är en humoristisk blinkning till “Architecture & Moralitys” två “Joan of Arc” eller ett snuskigt sätt att försöka sälja en ny produkt på gamla meriter är jag osäker på. Andy Macluskeys Atomic Kitten-affärer talar för det senare men albumets genomgående kvalitet och bandets yttranden i intervjuer talar dock för ett ärligare uppsåt.

Nu höll jag på att glömma singeln, “If You Want It” är den tämligen intetsägande titeln, som på svenska låter som någon bortglömd Mauro Scocco eller Ratata-singel. Tyvärr är den smäktande balladen en kletig sak som fastnar i öronen och nervsystemet på samma sätt som en eurovisionsschlager, precis i stil med sista Andy-OMD-singeln “Walking on the Milky Way”. Det är körer, synthetiskt blås gissar jag och låter som Beatles eller Tears for Fears “Sowing Seeds Of Love” i dess sämsta stunder. Jag höll på att glömma den. Tyvärr kan jag inte det.

Som tur då att resten av albumet är bättre. Det är inget nytt “Architecture and Morality” men det är tack och lov betydligt bättre än allt Andy Macluskeys OMD gjorde, möjligen med undantag för “Sugar Tax” bästa moment. Men det albumet innehåller å andra sidan en nästan oförlåtligt usel cover på Kraftwerks “Neonlights”.

Som helhet är det inte riktigt så bra som jag hoppats men betydligt bättre än jag fruktat. Det innehåller för mycket kyrkokörer och ibland på fel ställen eller i fel låtar, för många lugna låtar – eller för få snabba och ingen omedelbar klassisk “hit” men det innehåller ändå en hel del bra:

“New Babies:New Toys” – Den snabba inledningen är tyvärr nästan den enda snabba låten och har någon slags fånig effekt.. Don’t get technical with me.. på Andys underbara röst vilket får mig att tänka 90-tal – annars är den riktigt bra och en bra inledning.

“RWFK” börjar som “Souvenir” och fortsätter som Andy Macluskeys Elektric Music-gästspel “Kissing the Machine”. Ja, det låter lite som Kraftwerk emellanåt). “New Holy Ground” är väldigt lugn men låter väldigt mycket “Architecture and Morality”, det är bra. “Pulse”, som låter väldigt annorlunda från nästan allt OMD tidigare gjort, jag höll på att säga R’n’B – som jag avskyr – men snarare Sugarbabes “Overload” – som jag älskar.

I övrigt är det helt OK. “Green” skulle lika gärna kunna vara Erasure. “Sometimes” och “Bondage of Fate” är lugna låtar som är bra, men drunknar bland alla andra lugna låtar. “The Future, the Past and Forever After” är inte så märkvärdig i sig men den är en av få snabba låtar och t.ex. bättre än ursprungs-OMD‘s avskedssingel “Dreaming”.

Sist ligger dock albumets höjdpunkt! “The Right Side” är nästan av samma klass som – och påminner mycket om “Europe Endless” och New Orders “Your Silent Face”. Den förtjänar en egen recension eller hyllning och är ensam värd priset för skivan. Men bättre än att läsa om den är att lyssna på den, gå och gör det nu!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. New Babies: New Toys 3:51
  2. If You Want It 4:45
  3. History Of Modern (part I) 4:40
  4. History Of Modern (part II) 4:12
  5. Sometimes 3:45
  6. RFWK 3:46
  7. New Holy Ground 3:42
  8. The Future, The Past, And Forever After 4:51
  9. Sister Marie Says 4:00
  10. Pulse 3:43
  11. Green 4:16
  12. Bondage Of Fate 4:06
  13. The Right Side 8:20

Joy Division släpper 7″ vinyl-boxen “+-“

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Alla Joy Division-fans får sannerligen en extra god jul 2010. I december släpper bandet nämligen den unika boxen “+-“ (plus minus).

Boxen innehåller tio 7″-singlar, en del redan släppta sedan tidigare men också några som skapats speciellt för boxen. Alla spår är mastrade av Stephen Morris och Metropolis Studios’ Frank Arkwright och får ett helt nydesignat omslag signerat bandets trogne visuella och grafiska designer Peter Saville.

Joy Division, som bestod av Ian Curtis, Bernard Summer, Peter Hook och Stephen Summer och bildades i Manchester redan 1976. Bandet släppte inte mer än två album; “Unknown Pleasures” (1976) och “Closer” (1980), men utöver dessa spelade man in många andra låtar under karriären som tidigare bara släppts som fristående singlar. De mest kända hitsen, “Love Will Tear Us Apart” och “Transmission” finns naturligtvis med i boxen, som på ett unikt sätt binder ihop bandets karriär.

(Red.anm: Efter Ian Curtis självmord 1980 bildade de resterande medlemmarna som bekant New Order tillsammans med Phil Cunningham och Gillian Gilbert.)

“+-“ släpps den 6 december och är begränsad till 5000 exemplar med nummer 1 till 500 individuellt numrerade. Dessa 500 exemplar innehåller också en exklusiv fanart designad av Saville, liksom de två exklusiva CD-skivorna – “+” och “-“.

Boxen kommer även släppas digitalt via iTunes och alla som köpt boxen erhåller de digitala kopiorna gratis.

Journalisten Jon Savage har valt ut spåren, tracklist ser ut enligt följande för de tio 7″ singlarna:

    1.
    A. ‘Warsaw’
    B. Leaders Of Men

    2.
    A: ‘No Love Lost’
    B: ‘Failures’

    3.
    A: ‘Digital’
    B: ‘Glass’

    4.
    A: ‘Autosuggestion’
    B: ‘From Safety To Where’

    5.
    A: ‘Transmission’
    B: ‘Novelty’

    6.
    A: ‘Atmosphere’
    B: ‘Dead Souls’

    7.
    A: ‘Komakino’
    B1: ‘Incubation’
    B2: ‘As You Said’

    8.
    A: ‘Love Will Tear Us Apart’
    B: ‘These Days’

    9.
    A: ‘She’s Lost Control’ (12-inch Version)
    B: ‘Love Will Tear Us Apart 2’ (Pennine Version)

    10.
    A: ‘Isolation’
    B: ‘Heart And Soul’

Culture Kultür gör Joy Division-cover på kommande albumet

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Culture Kultür, som består av sångaren och frontmannen Salva Maine tillsammans med programmeraren och tillika producenten Joshua Clotet, är tillbaka med nytt material. Den spanska duon slog igenom på allvar under slutet av nittiotalet, när man under samma era som And One, Syntec, Apoptygma Berzerk med fleras storhetstid började lägga de första byggstenarna till nutidens futurepoptrend med sin unika blandning av EBM och synthpop.

Senaste livstecknet kom 2005 med albumet “Reborn”, som var bandets sista skivsläpp på tyska skivbolaget Out Of Line. Albumet gjorde stor succé och nådde till den tyska alternativtopplistan – DAC’s tredjeplats när det begav sig.

Nu är bandet aktuella med en ny fullängdare – “Spirit” som släpps via deras nya hem, spanska Caustic Records. Spanjorerna har även spelat in en cover av Joy Divisions klassiker “Love Will Tear Us Apart” som är inkluderad på nya albumet.

Culture Kultür bildades 1992 i Malaga, Spanien och släppte efter ett par singlar/EP’s minialbumet “Spike” under 1996, skrev därefter på för kända skivbolaget Out Of Line och har sedan dess varit representerade på de allra största festival – och klubbscenerna i europa.

“Spirit” släpps den 10 oktober via Caustic Records.

Tracklist:

  1. Sieged
  2. Blind Man
  3. Love Will Tear Us Apart
  4. Dead Second
  5. Drum Machine
  6. Unforgiven
  7. Toxic Pulse
  8. Never Again
  9. Silence
  10. My Voice
  11. I Found You