Skräckmästaren John Carpenter presenterar en video till “Utopian Facade” som är hämtad från “Lost Themes II”. Regisserad av Gavin Hignight och Ben Verhulst.

Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre. “Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

Format: (Album) LP, CD, digital**
Skivbolag: Sacred Bones Records
Releasedatum: 3 februari 2015
Genre: electronica, soundtrack, progrock, rymddisco
Bandmedlemmar: John Carpenter, Cody Carpenter, Daniel Davies
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

(English version below)

Ett soundtrack som väntar på sina filmer

I sina bästa 1980-talsstunder kunde filmskaparen John Carpenter trolla med knäna. Han var b-films-auteuren som skrev, regisserade och gjorde soundtrack. Med en begränsad budget skapade han en rad spännande och otäcka filmer inom skräck- och science fiction-genrerna. Men sparsmakade synthsoundtrack som gick i samma anda. Less is more.

Tidigare i vår kom skivan ”Lost Themes”, som utannonseras som 67-årige Carpenters solodebut. Lite missvisande känns det. Till 15 av sina filmer har han själv gjort musiken, minimalistiska och primitiva men sugande, suggestiva och ack så effektiva elektroniska soundtrack. ”Halloween”/”Alla helgons blodiga natt”, ”Flykten från New York” och ”They Live”. Ibland var musiken klart överlägsen själva filmen – lyssna exempelvis på soundtracket till ”Halloween III – Season of the Witch”.

Carpenter skrev inte musiken till sin kanske allra bästa film, ”The Thing”. Där hade han i stället nöjet att få jobba med sin egen filmmusikförebild Ennio Morricone.

Ofta jobbade Carpenter tillsammans med Alan Howarth. På LP-utgåvan av ”Halloween III”-soundtracket kan man se de bägge mustaschprydda och 70-talslockiga parhästarna sitta omringade av sina Prophet-synthar, linndrums och rullbandspelare.

På nya skivan är det i stället sonen Cody Carpenter och gudsonen Daniel Davies som är medskapare. Trion har haft modernare utrustning och fler kanaler att leka med än när Carpenter och Howarth pulade på 80-talet (dessutom har de gitarrer), men de håller sig i närheten det klassiska John Carpenter-soundet.

Innovationerna får namnkunniga remixare stå för på bonusskivan. Där hittar vi bland andra Skinny Puppys poppigare sidoskott ohGr och JG ”Foetus” Thirlwell.

Det vi får oss till livs är nio musikstycken som ska frammana nya bilder i huvudet i stället för att förstärka existerande filmscener. John Carpenters uttalade förhoppning är att musiken ska inspirera – till nytt filmskapande.

När den här skivan är som bäst så lyckas den mycket väl med föresatserna. Inledande ”Vortex” har klara paralleller till det klassiska ”Flykten från New York”-temat. ”Abyss” jobbar också med rytmisk och sugande monotoni, då och då avbruten av lugnare partier.

”Mystery” och i viss mån den atmosfäriska ”Obsidian” för tankarna till italienska progrockgruppen Goblins musik till Dario Argentos skräckklassiker ”Suspiria”, ett högljutt soundtrack som bidrog till att göra den filmen till en parallell attack på både synnerver och trumhinnor. Inte dumt.

I några mindre lysande stunder låter det däremot som om några fusionjazzande studiomusiker jammar loss i studion i den felaktiga tron att de är väldigt svängiga. Det gäller i synnerhet gitarrpartierna i ”Domain”.

Den här skivan har fått fantastiska recensioner. Visst är den bra, men för en synthare med åtminstone ett rudimentärt intresse för rymddisco, 80-talssoundtrack, italodisco och de mer elektroniska delarna av progrocken, så är det inte fullt lika exotiskt och unikt.

OBS! Missa inte Erik Uppenbergs artikel om USA’s elektroniska musikbakgrund, Carpenter och Moroder m.m. här.

(Till er som är sugna på mer läsning i ämnet soundtracks kan vi också varmt rekommendera Eriks recension av Christian Gabel härom året som ni finner här. Red.anm)

Tracklist

01. Vortex (04:44)
02. Obsidian (08:24)
03. Fallen (04:44)
04. Domain (06:33)
05. Mystery (04:35)
06. Abyss (06:06)
07. Wraith (04:30)
08. Purgatory (04:38)
09. Night (03:38)
10. Night (Zola Jesus And Dean Hurley Remix) (03:39) **
11. Wraith (ohGr Remix) (03:51) **
12. Vortex (Silent Servant Remix) (05:10) **
13. Fallen (Blanck Mass Remix) (06:29) **
14. Abyss (JG Thirlwell Remix) (05:29) **
15. Fallen (Bill Kouligas Remix) (06:14) **

(English version below)

A soundtrack waiting for it’s movies

In the best 1980’s moments filmmaker John Carpenter could make magic out of almost nothing. He was a b-film auteur who wrote, directed and did the soundtrack. With a limited budget, he created a series of exciting and scary movies in the horror and science fiction genres. His sparse synth soundtrack that went in the same spirit. Less is more.

Earlier this spring the album “Lost Themes”, was advertised as 67-year-old Carpenter’s solo debut. A bit misleading it feels. For 15 of his films, he has himself made the music, minimalist and primitive but sucking, suggestive and oh so efficient electronic soundtracks. “Halloween” / “All Saints bloody night”, “Escape From New York” and “They Live”. Sometimes the music was clearly superior to the movie itself – for example, listen to the soundtrack for “Halloween III – Season of the Witch”.

Carpenter did not write the music for his perhaps best movie, “The Thing”. In this case he got the pleasure to work with his own film music idol Ennio Morricone.

Carpenter often worked together with Alan Howarth. On the LP edition of the “Halloween III”-soundtrack you can see the two moustachioed and 70’s curly duopoly guys surrounded by their Prophet synths, linn drums, and tape recorder.

On the new album, their son Cody Carpenter and her godson, Daniel Davies, are the co-creators. The trio have had more modern equipment and more channels to play with than when Carpenter and Howarth experimented back in the 80’s (in addition, their guitars), but they are near to the classic John Carpenter sound.

The real innovations are given on the bonus disc’s remixes. There we find, among others, Skinny Puppy’s more pop side shoots Ohgr and JG “Foetus” Thirlwell.

What he brings to life are nine pieces of music that will evoke new images in his head instead of strengthening existing film scenes. John Carpenter’s stated hope is that the music will inspire to new filmmaking.

The best parts of this album successfully fulfills the intentions. The initial “Vortex” has clear parallels to the classic “Escape From New York”-theme. “Abyss” also works with rhythmic and sucking monotony, occasionally interrupted by quieter sections.

“Mystery” and to some extent the atmospheric “Obsidian” are reminiscent of Italian prog rock band Goblin’s music to Dario Argento’s horror classic “Suspiria”, a loud soundtrack that helped make the film a parallel attack on both optic nerves and eardrums. Not bad.

In some less brilliant moments it sounds however, that some spiritual fusion jazz studio musicians jamming away in the studio in the mistaken belief that they are very catchy. This goes especially for the guitar parts of  “Domain”.

This album has gotten great reviews and it sure is quite good. But for a synth fan with atleast a rudimentary interest for spacey disco, 80’s soundtracks, italo-disco and the more electronic parts of the progrock genre, it is not quite that exotic and unique.

Don’t miss out on Erik’s article on the background of American electronic music, Carpenter and Moroder and more here!

Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio Moroders ”Déjà vu” här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John Carpenters ”Lost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’s ”Déjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’s ”Lost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

Danske Claus Larsen fortsätter vara ständigt produktiv, både med “ordinarie” Leaether Strip-material men även med andra projekt.

Idag släpps hans soundtrack till “Dark Passages”, en novellfilm skriven och regisserad av Cesar Cruz, inspirerad av skräckfilmens olika genrer. Tre historier vävs samman och tar betraktaren på en kompromisslös resa av smärta, ilska och svek. Soundtracket släpps tillsammans med bonusalbumet “Seasons change, I don’t”.

OBS! Missa inte filmens inofficiella teaser som du hittar i vår videokategori.

Claus berättar mer;

“Efter att jag fått läsa manuset till “Dark Passages” fylldes mitt huvud direkt av ideér. Känslan var så stark att jag släppte allt annat jag höll på med för att börja arbeta med soundtracket. Det har varit min dröm i många år att faktiskt få komponera musiken till en sådan här film. Ända sedan jag köpte Carpenters historiska album med soundtracket till Halloween så har jag velat ge människor samma dödliga rysningar som Carpenters enkla sätt att skriva gav och fortfarande ger mig.”

“På det här soundtracket ville jag också släppa igenom några ord i låtarna, så halva albumet är vad man skulle kunna kalla typiskt Leather Strip-låtar men texterna är ämnen direkt inspirerade av filmens manus och inte bara slumpmässiga låtar jag gjort tidigare. Andra halvan är instrumental men helt elektronisk och troget mina andra verk. Men förvänta er inte det sedvanliga sountracket som behöver bilder för att komma till liv. Eftersom jag inte hade några bilder att skriva musiken till, så skapade jag mina egna bilder med musiken.”

“Jag har aldrig hört talas om ett sountrack som komponerats till en film innan ens den första scenen varit inspelad och jag ser det som något positivt då det gav mig möjligheten att skapa mina egna ljudlandskap och bilder i mitt huvud. Jag tror att alla kompositörer skulle vilja ha den mängden frihet att få skapa sin egna lilla film med ljud.”

“Jag är verkligen tacksam för att jag äntligen fick chansen att göra det här och kanske öpnnar det andra filmskapares ögon för mina verk. Cesar Cruz är en fantastisk talang och vän, jag vet att han har en massa stort framför sig. Jag ser verkligen fram emot den dagen då “Dark Passages” spelas upp framför mina ögon i sin slutliga form. Jag kommer vara lika stolt och glad som när jag fick mitt första skivkontrakt, det är hur stort det här är för mig. Jag vet att filmen kommer skrämma livet ur mig när den är klar och älskar vi inte alla den känslan?”

“Dark Passages” levereras som en dubbel-CD tillsammans med bonusalbumet “Seasons Change, I Don’t” och innehåller även bonusspår, varav två är remixer av “My Shadow Is Your Home” hämtad från senaste albumet “Mental Slavery” – läs vår recension av albumet här.

Ute nu via Alfa-Matrix.

Tracklist:

CD 1 – “Dark Passages”

1. Dark Passages
2. Twisted Games
3. Everything Dies
4. Violence
5. Embracing Lifes Fire
6. Amanda
7. The Dead Stare
8. Lilith
9. When Hate Takes Over

CD 2 – “Seasons change, I don’t”

1. The End Of The Road
2. Black Magic Man
3. Bondage Is Not A Crime
4. Seasons Change – I don’t (Feat. Amanda Eisemann)
5. Dead Swan
6. It’s Not Real
7. It’s So Real
8. Door With No Handle
9. My Shadow Is Your Home (Extended)
10. Dark Passages (Extended)
11. Everything Dies (Extended)
12. Voluntary Confinement (Secret Mix)
13. Embracing Life’s Fire (Mortiis Remix)
14. My Shadow Is Your Home (Ehron Vonallen Remix)