Artist: Simple Minds
Datum: fredag 13 juli 2012
Scen: Dalhalla, Rättvik

Rapport & foto: Erik Uppenberg

Tajt men publikfriande Simple Minds fuskar bort sitt koncept

Liverapport från Simple Minds 5×5-spelning i Dalhalla, Rättvik

En av mina käpphästar är att popartister oftast är mest spännande innan de riktigt har hittat fram till ett eget, typiskt sound. Det är sökandet som är intressant, och när utvecklingen nått sin fulländning så stelnar ljudbilden.

Simple Minds är ett utmärkt exempel. På sätt och vis sammanfattar de popmusikens utveckling i brytningen mellan 1970- och 80-tal. Från glamrock, via new wave, postpunk och synthpop till arenarock.

Simple Minds albumdebuterade som ett Roxy Music-plagiat 1978. Därefter följde fem–sex album där de experimenterande med traditionell rocksättning som möter elektronik, och på så sätt nådde fram till sin klassiska, storslagna stadionrock-ljudbild. I mitten av 1980-talet var de som störst. Med hits som ”Don’t You (Forget About Me)” och ”Alive and Kicking” erövrade Simple Minds de riktigt stora arenorna. Men samtidigt hade de slipat bort de postpunkiga kanterna och börjat kännas utslätade.

Efter albumet ”Street Fighting Years” (1989) anträdde Simple Minds, en gång själva sinnebilden för så kallad stadionrock, en smått förnedrande reträtt mot mindre spelställen och klubbar, medan U2, Depeche Mode och senare Coldplay fick en mycket mer varaktig karriär på världens jättearenor. Men Simple Minds har kämpat vidare, med olika sättningar centrerade kring originalmedlemmarna Jim Kerr (sång) och Charlie Burchill (gitarr).

Det nutida Simple Minds är ett hyfsat respekterat men i mina öron småtråkigt band, som fortfarande släpper skivor men framför allt lockar nostalgipublik till sina spelningar med låtar från storhetstiden 1982–1989. Betydligt mer spännande blir de när de under vårens turné struntat i detta material och turnerar med fem låtar var från de fem första skivorna. Det är också den perioden som är mest intressant för den som har musiksmak åt det elektroniska hållet.

Arenan Dalhalla är belägen i en jättelik grop, ett gammalt kalkbrott med delvis vattenfylld botten. I denna naturliga amfiteater har man placerat scenen halvt kringskuren av den turkosskimrande dammen. Högt ovan åskådarna ramas det hela in av en krans granskogstoppar som tittar upp över kanten på den 60 meter djupa gropen. Det känns som om brukssamhälle och gruvort möter postapokalyptiskt lavj. (fortsättning nedan)

Platsen är fantastisk och arrangemanget oklanderligt, med ett undantag: de poänglösa och bisarra utskänkningreglerna som innebär att man tvingas dricka sin öl sju meter från ett utsiktsräcke där man faktiskt skulle kunna se scenen. Det här är en rest av DDR-Sverige som är förödmjukande för besökarna och pinsamt för Dalhalla som arrangör. De, eller de lokala tjänstemän som ligger bakom dumheterna, rekommenderas en läsning av Mattias Svenssons bok ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”.

Simple Minds är en modig och smal bokning för en operaarena som i vanliga fall gästas av exempelvis Malena Ernman eller Robert Wells.

Gissningsvis är bara en fjärdedel av de 4 000 platserna är utsålda – det är fullt i mitten medan sidsektionerna gapar tomma. Och vädret är en småtrist svensk sommarblandning av uppehåll och regnskurar.

Men stämningen är god, de som är på plats är såklart hardcorefans och bandet verkar vara på ett strålande humör – Jim Kerr är imponerad av det speciella spelstället, och hoppas få komma tillbaka. ”Men då får ni ta med era barn, så att vi fyller det här stället”, uppmanar han den så gott som uteslutande medelålders publiken.

Detta tajta och rutinerade band låter bra, på gränsen till strålande. De gamla låtarna har delvis stöpts om med det sentida stadionrocksoundet. Några gånger under konserten faller detta platt, exempelvis i den lama versionen av ”The American”.

Men ofta är resultatet lyckats, som i  ”Someone Somewhere (In Summertime)”. Eller ”Somewhere in Sweden in Summertime”, som Jim Kerr denna gång ändrar låttexten till. Det är ju trots allt såhär som Simple Minds har låtit under större delen av sin karriär. Och soundet passar det gamla kalkbrottet, känt för sin goda akustik, som hand i handske. (fortsättning nedan)

Några andra höjdpunkter  är frenetiskt synthsmattrande ”I Travel”, monotont malande ”Celebrate” och instrumentala mästerverket ”Theme for Great Cities”.

Så långt är allt gott och väl. Ändå lämnar jag spelningen med en snopen känsla. Det vi får oss till livs på Dalhalla är nämligen inte den fullständiga 5×5-showen, utan en urvattnad och festivalanpassad setlist, med bara ungefär hälften av 5×5-låtarna. Jag räknar till 19 låtar, inte 25. Och av dessa 19 är minst sju från senare skivor. Tvärtemot vad som sagts framför gruppen sina hits ”Waterfront”, ”Don’t You (Forget About Me)”, ”Sanctify Yourself” och ”Alive and Kicking”.

Lite känns det som om Simple Minds åter faller i fällan som en gång i tiden ledde till deras utförslöpa: de följer minsta motståndets lag, och ger publiken vad de tror publiken vill ha, i stället för att lita till det ursprungliga, kritikerrosade konceptet som hölls strikt under vårens Europa-turné. (fortsättning nedan)

Publikfrieriet uppskattas säkert av många tillresta fans, kanske till och med av en majoritet, men det spelar ingen roll. Betalar man över 800 kronor för en konsertbiljett ska man få det som har utlovats, och det fick publiken inte. Med bara halva 5×5-materialet missunnas vi en rad godingar som framförts tidigare under turnen. Personligen saknade jag  ”30 Frames Per Second” – protobody i stil med Liaisons Dangereuses och tidiga DAF.

Och sett ur motsatt synvinkel: Om man nu tänker göra en sell-out, varför inte berätta det i förväg? Det kan finnas potentiella besökare som faktiskt skrämts bort av det smala konceptet med bara tidiga låtar. Jag tror att Simple Minds hade kunnat locka en större publik, om Dalhalla och/eller gruppen bara varit tydliga med vad som faktiskt skulle bjudas.