Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Jean-Michel Jarre"

Jean-Michel Jarre – “Equinoxe Infinity”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Electrosynthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

En samling av det bästa ur en legendarisk karriär

Hösten 2018 markerar 40-årsjubiléet för den gamla klassikern Equinoxe släppt 1978. Det innebär att det tog lika lång tid för uppföljaren att släppas, vilket i sig måste vara någon form av världsrekord. Oavsett om det var planerat eller ej måste man imponeras av Jean-Michel Jarres öga för detaljer, både i musiken som i marknadsföringen och timingen av den.

Blott en sekund in i det första spåret hör man att detta album kommer blir något helt annat än vad Jean-Michel producerat på denna sida av millennieskiftet. Introt på “The Watchers” är lika mullrande vackert som “First Rendez-Vous” från 1986 och visst märks det att den nu 70-åriga fransmannen använt synthar och maskiner som samlat damm längre än vad många band ens existerat. Den svepande och euforiska “Flying Totems” är kanske albumets bästa spår och låter som en mash-up med Vangelis. “Robots Don’t Cry” tar istället de vemodiga stråkarna från “Oxygene 7” och placerar dem i en lika vemodig orkester med tydliga inslag från både Magnetic Fields som Chronologie.

Lekfullheten i “Infinity” för tankarna till sprudlande glada “Calypso” från albumet Waiting for Cousteau. Så här roligt har inte Jean-Michel Jarre haft med en synth på över 25 år. Åttonde spåret “The Opening” visar varför han en gång i tiden banade väg för den moderna elektroniska dansmusiken som nu skördar framgångar över hela världen.

Jean-Michel Jarre har genom sin karriär betat av de flesta musikstilar men har trots det hela tiden haft en grundstomme som all musik kretsat kring. Det är fokus på melodiska, elektroniska och oftast instrumentala spår där lyssnaren själv får skapa en bild och en historia kring musiken. På Equinoxe Infinity börjar Jean-Michel i andra änden och utgår från den ikoniska bilden som agerar cover-designen för Equinox-LP:n. Ett publikhav av “watchers” med kikare fokuserar alla på samma motiv. Men vad är det de tittar på? Han tar hela mytologin kring denna bild och bygger ett album med teman som AI, uråldriga spanare och robotar med känslor.

Rent musikaliskt relaterar detta album till Equinoxe på samma sätt som Oxygene 3 (med del 14-20) gör till sina föregående tretton delar. Det är lite modernare och mer polerat än för 40 år sedan, men behåller ändå samma känsla, även om det snarare känns som ett hopkok av alla hans gamla album. Det är inte helt osökt att man tänker på detta album och jämför med den resa som LP-skivan gjort. I mitten på 70-talet var LP-skivorna det dominerande, moderna musikmediet med en ohotad ställning bland dåtidens artister. Fyra årtionden senare har dessa varit nere på botten och vänt uppåt igen, nu i en ny digital värld. Att både LP-skivan som Jean-Michel Jarres musik lever kvar in i 2020-talet visar på bådas storhet och tidlöshet.

 

 

Tracklist

01. The Watchers (Movement 1) (02:58)
02. Flying Totems (Movement 2) (03:54)
03. Robots Don’t Cry (Movement 3) (05:44)
04. All That You Leave Behind (Movement 4) (04:01)
05. If The Wind Could Speak (Movement 5) (01:32)
06. Infinity (Movement 6) (04:14)
07. Machines Are Learning (Movement 7) (02:07)
08. The Opening (Movement 8) (04:16)
09. Don’t Look Back (Movement 9) (03:36)
10. Equinoxe Infinity (Movement 10) (07:33)

(English version below)

A collection of the best pieces from a legendary career

The fall of 2018 marks the 40th anniversary for the old classic album Equinoxe, released in 1978. This means that it also took 40 years for the sequel to be released, which must be a world record of some kind. Whether it was planned or not you have to be impressed by Jean-Michel Jarres eye for details, both musically and in the advertisement and timing of it.

It takes only a few seconds until you realize that this album is going to be something else than what Jean-Michel has produced on this side of the millennium shift. The introduction on ”The Watchers” is as beautiful and rumbling as on ”First Rendez-Vous” release in 1986, and you can tell that the aging frenchman has used synthesizers and machines that has been collecting dust for longer periods of time than entire bands have existed. The sweeping and euphoric ”Flying Totems” is perhaps the best track of the album and sounds like a mash-up with Vangelis. The track ”Robots Don’t Cry” instead uses the melancholy strings from ”Oxygene 7” and place them in an equally melancholy orchestra with clear elements from both Magnetic Fields and Chronologie.

The playfulness of ”Infinity” brings the overly happy ”Calypso” from the album Waiting for Cousteau to memory. Jean-Michel Jarre hasn’t had this fun with a synthesizer in over 25 years. On the eighth track ”The Opening” it really shows why he once upon a time paved the way for the global phenomenon that is modern dance music. 

Throughout his career Jean-Michel Jarre has checked most music genres of off his list, but the fundamentals have always been solid. It is focused on melodic, electronic and mostly instrumental tracks where the listener has to to create a context for herself. On Equinoxe Infinity Jean-Michel starts in the other end, with the iconic picture of the cover of the Equinoxe LP. A crowd of ”watchers” with binoculars all focus on the same motif. But what are they looking at? He takes the whole mythology of the picture and builds an album around it, with themes like A.I, ancient watchers and robots with feelings.

Musically this album relates to Equinoxe in the same way that Oxygene 3 (With parts 14-20) relates to its previous thirteen parts. It is somewhat more modern than 40 years ago, but keep the same set of feelings, even though it feels like a mixture of all his old albums. It is not without reason that you think of this album and compare it with the rise and fall of the LP format. In the mid 70’s LP disks were the dominant and modern medium, unbeatable in produced numbers. Four decades later both have been at the bottom and bounced back, now in a new digital world. The fact that both the LP and the music of Jean-Michel Jarre lives on through the 2020’s proves its great and timeless stature.

Stefan Last sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Vårt senaste tillskott – synth- och electropopfantasten Stefan Last – sammanfattar sitt musikår 2016.

 

 

 

 

 

 

(English verision below)

Det är kul med musik! Det har enligt mig inte varit så här roligt att vara musikfantast sedan början av 80-talet. Lekfullheten och skaparglädjen är tillbaka, och möjligheterna för artister att själva släppa sin egen musik utan att ha skivkontrakt är stora. Detta gör att det finns mycket bra musik att hitta för den som vet var man ska leta. Några av artisterna på min topplista nedan är faktiskt osignade, andra är utgivna på små, oberoende bolag drivna av entusiaster snarare än affärsmän. Detta har märkts av allt mer på mina topplistor de senaste 10-12 åren och gjort att de innehållit allt från miljonsäljande giganter på de stora majorbolagen till osignade förmågor som själva bränner 50 ex på CD med handgjorda omslag och säljer via Bandcamp.

När jag nu sammanfattar musikåret 2016 så noterar jag att trenden där allt färre “stora” artister tar sig in på listan verkar hålla i sig. Det är de osignade artisterna och de som är utgivna på mindre bolag som klivit fram och visat var skåpet ska stå. Årets besvikelse står faktiskt en av den elektroniska poppens största band för. Pet Shop Boys “Super” låter i mina öron som en bunt demos som blivit kvar i byrålådan efter en oinspirerad session i studion. De har i och för sig alltid varit lite av ett vartannat-album-artister, så jag hoppas att de kan rycka upp sig igen. Delerium och De/Vision är andra stora namn vars nya album jag gärna lyssnar på då och då, men som jag liksom inte riktigt lyckats komma in i tillräckligt för att de ska lyckas ta sig in på listan.

En annan sak som märkts av är att subgenrer som synthwave/retrowave fått något slags genombrott. De har legat och puttrat i periferin ett par år, men har nu klivit fram i strålkastarljuset vilket har givit synthscenen en välkommen nytändning. Jag tror säkert vi får se mer av detta under 2017.

Nedan följer en lista över mina tio favoritalbum från 2016, plus fem bubblare som inte riktigt nådde dit men som likväl är värda all uppmärksamhet. Sedan följer tio fantastiska låtar som antingen bara släppts på singel eller EP, alternativt är tagna från album som i övrigt inte nådde topplistehöjder.

Album

Battery Operated Orchestra ”Radiation”
Gör-det-själv-electropop när den är som bäst! Min första tiopoängare för 2016..

 

Scandroid ”Scandroid”
…och det hann bli en tiopängare till innan året tog slut! Synthwave och synthpop i pefekt symbios.

  

Metroland ”Things Will Never Sound The Same Again”
Med denna hyllning till en bortgången vän tog dessa belgare sin Kraftwerk-pop till en ny nivå.

Vile Electrodes ”In The Shadows Of Monuments”
Vacker uppföljare till deras fantastiska debut. Ännu ett band som kan det där med gör-det-själv.

  

Saft ”Norrbacka”
En oväntad men ytterst välkommen comeback av bandet som släppte ett av 90-talets bästa Svenska synthpopalbum (“Paranoia Erotica”).

  

Spark! ”Maskiner”
Svensk bodypop med attityd. Ingen gör det bättre!

 

Marsheaux ”Ath.Lon”
Pålitliga Sophia och Marianthi levererar sitt sjätte studioalbum, som vanligt fyllt av högkvalitativ synthpop.

  

Yello ”Toy”
De Schweiziska genierna är tillbaka med sitt mest helgjutna album sedan “Stella”.

 

Parralox ”Holiday ’16”
Tredje volymen av det numera traditionella coveralbumet stöpt i Parralox unika synthpopform.

  

Glass Apple Bonzai ”In The Dark”
Snygg synthpop kryddad med en nypa synthwave bidrar till att 2016 avslutas på topp.

Bubblare

Ekkoes ”Elekktricity”
Foretaste ”Space Echoes”
Hyperbubble ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke ”Wild Things”

Låtar

Firefox AK ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman är tillbaka, nu med Claes Björklund från Iamamiwhoami som producent.

Human Lynx ”The Letter”
Brilliant singel från ett av årets mest spännande nya band.

John Costello ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
Ett favoritspår från den fantastiska Rational Youth-hyllningen “Heresy” som släpptes av bloggen Cold War Night Life i augusti.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten ”Andromeda”
Ett av flera intressanta samarbeten av Julian Brandt i år.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo ”Rest”
Ett nytt namn för mig, här i samarbete med herr Stenemo från Kite. Mersmak!

Nordik Sonar ”Magic”
En av årets mest ohämmade poppärlor.

Page ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
Man kan inte annat än längta till det nya albumet!

Perturbator ”Venger (feat. Greta Link)”
En av flera grymma låtar från “The Uncanny Valley”, ett synthwave-album som var lite för obönhörligt “på” för att klara sig upp på topplistan. Funkar bäst i mindre doser.

Rational Youth ”This Side Of The Border”
En fantastisk comeback som visar att de fortfarande har vad som krävs.

Zoon Politicon ”Mercy”
En tiopoängare från ett album som tyvärr inte riktigt höll hela vägen.

(English version below)

 

 

 

Our synth- and electropop-specialist Stefan Last sums up his music year of 2016

Music is fun! I’d say it hasn’t been this much fun to be a music fan since the early 80s. The playfulness and creative joy is back, and the possibilities for artists to release their own music without having a record deal are huge. This is why there’s a lot of good music out there to be found if you know where to look. Some of the artists on my list are in fact unsigned, or are released on small independent labels run by enthusiasts rather than business men. This has been increasingly noticable on my annual best of lists over the past 10-12 years, making them include everything from million-selling giants on major labels to unsigned talent who burn 50 copies with hand made sleeves and sell them through Bandcamp.

Looking back on 2016 I note that the trend with a decreasing number of ”big name” artists entering my annual list seems to continue. It’s the unsigned artists and those released by smaller labels that are leading the way. Actually, the biggest disappointment this year comes from one of the biggest names in electronic pop. The Pet Shop Boys album ”Super” sounds to me like a bunch of demos left after an unsuccessful studio session. Admittedly, they have been a bit of an every-second-album sort of band for many years, so I have hope that they’ll find their way back on track again. Delerium and De/Vision are other big names who’s albums I don’t mind listening to every now and then, but have failed to get into enough for them to enter the list.

Another notable thing is that subgenres like synthwave/retrowave have had some sort of breakthrough. They’ve sort of been simmering in the periphery for a couple of years, but have now taken a step into the limelight, giving the synth scene a welcome boost. I’m sure we’ll see more of this during 2017.

Below is a list of my top ten albums of 2016, along with five runners up who didn’t quite make it but are still very much worthy of your attention. Following that are ten amazing songs that are either only released as singles or on EPs, alternatively are taken from albums that otherwise didn’t quite reach the same heights.

Albums

Battery Operated Orchestra ”Radiation”
DIY electropop at its best! My first full score review this year..

Scandroid ”Scandroid”
and one more full score snuck in before 2016 came to an end! Synthwave and synthpop in perfect symbiosis.

 

Metroland ”Things Will Never Sound The Same Again”
With this tribute to a lost friend these Belgians took their Kraftwerk pop to a new level.

Vile Electrodes ”In The Shadows Of Monuments”
A beautiful follow-up to their fantastic debut. Another band who knows how to do that DIY thing.

 

Saft ”Norrbacka”
An unexpected but very much welcome comeback by the band that released one of the finest Swedish synthpop albums of the 90s (“Paranoia Erotica”).

 

 

Spark! ”Maskiner”
Swedish bodypop with attitude. No one does it better!

 

Marsheaux ”Ath.Lon”
Reliable Sophia and Marianthi deliver their sixth studio album, as always filled to the brim with top quality synthpop.

 

Yello ”Toy
The Swiss geniuses are back with their most solid album since “Stella”.

 

Parralox ”Holiday ’16”
The third volume of this annual cover album cast in that unique Parralox synthpop mold.

 

Glass Apple Bonzai ”In The Dark”
Top notch synthpop with a pinch of synthwave thrown in helps end 2016 on a high.

 

Bubbling under

Ekkoes ”Elekktricity”
Foretaste ”Space Echoes”
Hyperbubble ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke ”Wild Things”

Songs

Firefox AK ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman is back, now with Claes Björklund from Iamamiwhoami as producer.

Human Lynx ”The Letter”
Brilliant single from one of this year’s most exciting new bands.

John Costello ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
A standout track from the amazing Rational Youth tribute “Heresy” that was released by music blog Cold War Night Life in August.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten ”Andromeda”
One of several interesting collaborations from Julian Brandt this year.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo ”Rest”
A new acquaintance for me, here in collaboration with Mr Stenemo from Kite. Leaves you wanting more!

Nordik Sonar ”Magic”
One of this year’s most magnificent pop gems.

Page ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
The new album can’t come soon enough!

Perturbator ”Venger (feat. Greta Link)”
One of several great tunes from “The Uncanny Valley”, a synthwave album that was a bit too relentlessly ”in your face” to make it onto the list. Works best in smaller doses.

Rational Youth ”This Side Of The Border”
An amazing comeback that clearly shows they’ve still got what it takes.

Zoon Politicon ”Mercy”
A 10/10 score track from an album that unfortunately didn’t quite go all the way.

Niklas Hurtig sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

 

 

 

 

 

 

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

 

Protectorate – “Protectorate”

  

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

  

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

  

Youth Code – “Commitment to Complications”

  

Diorama – “Zero Soldier Army”

 

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Jean-Michel Jarre – “Oxygene 3”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedate: 2 december 2016
Genre: Electrosynthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Väger alldeles för lätt jämfört med sina föregångare

På det tvådelade albumet “Electronica”, vars andra kapitel “The Heart of Noise” släpptes tidigare i år, radade den franske pionjären Jean-Michel Jarre upp samarbeten med en lång rad artister, alla verksamma inom en nästintill lika lång rad elektroniska subgenrer och stilar. Så när han nu väldigt tätt inpå detta dessutom passar på att 40-års jubilera sitt klassiska album “Oxygene” (1976) med den (till synes i all hast) nykomponerade “Oxygene 3”, så blir jag tyvärr snabbt övertygad över att gammal kanske inte alltid är äldst.

När det kommer till huvudtemat, strukturen och rytmen så är “Oxygene 3” förvisso relativt trogen sitt original i själva upplägget. Det inledande introt “Oxygene, Pt. 14” och andraspåret “Oxygene, Pt. 15” ger oss en rejält uppdaterad, komplex och modern ljudbild om än förklädd i fransmannens egna kostym. Tredjespåret “Oxygene, Pt. 16” agerar sedan, precis som det motsvarande spåret på originalalbumet från 1976, en sorts uppbyggnad inför “ledmotivet”, som i det här fallet är den greppvänliga “Oxygene, Pt. 17”.

Precis som en av sina “föregångare” “Oxygene, Pt. 4” så är grundar sig “Oxygene, Pt. 17” på fyra ypperligt välkomponerade och vackra melodislingor och spåret är en av få höjdpunkter på albumet. Jean-Michel Jarre är ju inte bara de innovativa och nyskapande synthljudens mästare. I likhet med få andra artister är tillhör han lika mycket det musikaliska geniet som med otroligt små medel och ypperlig fingertoppskänsla gång på gång skapar tidlösa klassiker. På det näst sista spåret “Oxygene, Pt. 19” försöker hans sig på just detta. Svepande synthstråkar, analog basgång, några arpeggion och lite synthblås, vad mer kan behövas om man heter Jean-Michel Jarre?

Jo, tyvärr en hel del skulle jag säga. Fransmannen har ju givit oss ett stort antal tidlösa soundtracks genom åren och med originalalbumet som facit i hand så faller tyvärr den nya “Oxygene 3” tämligen platt i sammanhanget. De starka melodierna är ytterst få och utfyllnadsspåren verkar ofta handla mest om att utforska nya ljud än att verkligen vilja skapa riktigt starka arrangemang.

Den filmiska och pampiga “Oxygene, Pt. 20” rundar av resan för den här gången och även den faller väldigt platt i sammanhanget. Ett ljudexperiment som skickar in lyssnaren rätt in i regnskogen omgiven av såväl vattenfall, åska som fågelsång och detta torde ju kunna vara en passande avslutning på ett “Oxygene”-album, med ett tema placerat mitt i jordens lungor, men i sin helhet så väger “Oxygene 3” alldeles för lätt sidan vid sida med Jean-Michel Jarres tidlösa albumklassiker.

Tracklist

01. Oxygene, Pt. 14 (05:28)
02. Oxygene, Pt. 15 (06:40)
03. Oxygene, Pt. 16 (06:56)
04. Oxygene, Pt. 17 (04:20)
05. Oxygene, Pt. 18 (02:48)
06. Oxygene, Pt. 19 (05:45)
07. Oxygene, Pt. 20 (07:59)

(English version below)

Weighs too light compared to its predecessors

On the two-part album “Electronica” (second part “The Heart of Noise” released earlier this year) the French pioneer Jean-Michel Jarre lined up collaborations with a wide range of artists, all working in an almost equally wide range of electronic subgenres and styles. So, when he now closely to this also manages to find the time to 40-year jubilate his classic album “Oxygene” (1976) with the (seemlingly a bit rushed) newly composed “Oxygene 3”, I’m sadly quite quickly convinced that old is not always “oldest”.

When it comes to the main theme, structure and rhythm “Oxygene 3” is indeed relatively true to its original by the look of it. The initial intro “Oxygene, Pt. 14” and the second track “Oxygene, Pt. 15” gives us a greatly enhanced, complex and modern sound, albeit disguised in the Frenchman’s own costume. Third track “Oxygene, Pt. 16” then acts, just like the corresponding track on the original album from 1976, as a sort of build-up for the “main theme” which in this case is the catchy “Oxygene, Pt. 17”.

Just as one of its “predecessors” “Oxygene, Pt. 4” the track “Oxygene, Pt. 17” is based on four superbly well composed and beautiful melody lines and the track is one of the few highlights of this album. Jean-Michel Jarre’s not just the innovative and inventive champion of synth sounds. Like few other artists, he is also one of those musical geniuses who, with very little to work with has the ability to create timeless classics. On the penultimate track “Oxygene, Pt. 19” he tries just that. Sweeping synth strings, analogue bassline, some synth arpeggios and a little synthbrass, what more is needed if you’re Jean-Michel Jarre?

Well, unfortunately a lot more If you’re asking me. The Frenchman have given us numerous timeless soundtracks over the years and with the original as the reference the new “Oxygene 3” falls fairly flat in this context. The strong melodies are very few and the fillers seem to be more of the kind that explores new sounds than composed with any real desire to create strong arrangements.

The cinematic and grand “Oxygene, Pt. 20” rounds off the trip for this time and it also falls very flat in this context. A sound experiment that sends the listener right into the rainforest surrounded by waterfalls, thunder and birdsong. Even though this indeed is a fitting conclusion to a “Oxygene” album, with a theme located right in the lungs of the earth, “Oxygene 3” simply is too lightweights compared Jean-Michel Jarre’s previous timeless classics.

Liverapport: Jean-Michel Jarre 20161029, Stockholm

Tags: , , , , ,


Jean-Michel Jarre gästade Hovet i Stockholm den 29 oktober under den pågående “Electronica World Tour”.

Jens Atterstrand (text och foto) rapporterar.

 

 

Jens Atterstrand

 

 

 

(English version below)

Att Jean-Michel Jarre tillsammans med Kraftwerk och några till skulle vara givna kandidater på en lista av musikhistoriens största pionjärer inom elektronisk musik är det få som säger emot. Många av de allra största låtskrivarna inom en lång rad musikgenrer och stilar nämner ju ofta att de någonstans på vägen har inspirerats av fransmannens musik.

Men skillnaden mellan Jean-Michel Jarre och nyss nämnda tyska legender är nog hans ständiga nyfikenhet och vilja att utvecklas och hans genomgående orädda attityd till modern musik. Detta blev extra tydligt på hans senaste tvådelade album “Electronica” där han samarbetar med allt från synthpop-gurun Vince Clarke till den moderna trance-maestron Armin van Buuren. Så det faktum att konserten på Hovet således skulle komma att handla allra mest om nyare material kom därför knappast som någon större överraskning. Jean-Michel Jarre och hans livemusiker levererar en ytterst dansant och synkroniserad elektronisk musikresa inramad av en bländade laser och ljusshow med proffsig videoprojektion och flera spännande och rörliga element.

Pet Shop Boys-sångaren Chris Lowe medverkar naturligtvis inte själv under fransmannens samarbete med den brittiska elektropopduon, “Brick England”, utan gestaltas istället via två gigantiska perfekt synkade abstrakta animationer i franska flaggans färger blått, vitt och rött. Utöver ett smakprov från det kommande jubileumssläppet “Oxygene 3” som ett av extranumren, så är setlistan helt dominerad av material från “Electronica”-albumen, jag tror jag räknar till en handfull äldre spår. Men när de nyare skapelserna sömnlöst mixas ihop med klassiker som den nu 40 år gamla “Oxygene part 4” (1976), “Equinoxe part 4” (1978) eller “Souvenir de Chine” (1982) så inser man även om den elektroniska musikhistorien har gett oss en oändligt lång rad av hjältar, så är det få som framträder så livslevande som Jean-Michel Jarre.

(English version below the photo gallery)

Few people would argue against the fact that Jean-Michel Jarre, along with Kraftwerk and some others would be strong candidates on a list of our music history’s greatest pioneers of electronic music. Many of the greatest songwriters in a wide range of musical genres and styles have mentioned that they in one way or another have been inspired by the Frenchman’s music.

But the difference between Jean-Michel Jarre and the aforementioned German legends is probably his constant curiosity and desire to develop and his consistently fearless attitude towards modern music. This is particularly clear on his recent two-part album “Electronica” where he collaborates with everything from synth pop guru Vince Clarke to the modern trance maestro Armin van Buuren. So the fact that the concert at Hovet in Stockholm thus would involve mostly newer song material therefore don’t come as a great surprise. Jean-Michel Jarre and his live musicians deliver an extremely danceable and synchronized electronic music journey framed by a dazzling laser and light show with professional video projection and several exciting and moving elements.

Pet Shop Boys singer Chris Lowe is obviously not on stage himself during the Frenchman’s cooperation with the British electropop duo, “Brick England”, but is instead portrayed through two gigantic perfectly synced abstract animations in the French flags colors blue, white and red. In addition to a taste of the upcoming anniversary release “Oxygene 3” among the encores, the setlist is completely dominated by material from the “Electronica” albums. I think I count to a handful of older tracks. But when the newer creations are seamlessly mixed together with classics like the now 40 years old “Oxygene part 4” (1976), “Equinoxe part 4” (1978) or “Souvenir de Chine” (1982) you realize that even though the electronic music history’s given us an infinitely long line of heroes, few artists appear as lifelike as Jean-Michel Jarre.

Jarre och hans vänner

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

 

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre“Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

 

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

 

Jean-Michael Jarre samarbetar på nytt album

Tags: , , , , , , , , ,


Under det senaste året har Jean-Michel Jarre portionerat ut de första smakprovet från det kommande kollaborationsalbumet “E-Project”.

Det 18 spår långa albumet kommer att innehålla samarbeten med en lång rad framstående elektroniska musiker som Vince ClarkeTangerine DreamArmin van BuurenM83Massive Attack och Gesaffelstein.

“E-Project” blir den snart 67-årige franske synthpionjärens artonde studioalbum i ordningen sedan debuten med “Oxygene” (1976). Jean-Michel Jarre var senast albumaktuell med “Téo & Téa” (2007).

Utöver de ordinarie utgåvorna så kommer “E-Project” även att säljas i flera olika boxutgåvor där den handsignerade och numrerad svart- och gulddesignade utgåvan begränsas till 1000 exemplar. Boxen kommer utöver albumet på CD och 180 grams dubbel vinyl även inkludera en guldfärgad USB-sticka med exklusivt bonusmaterial samt trycksaker speciellt framtagna till projektet (ytterligare detaljer kommer inom kort).

De slutgiltiga detaljerna är ännu inte klara. Lyssna på några smakprov och spana in teasern nedan. Fler smakprov finns att avnjuta via Jean-Michel Jarres youtube-kanal här.

“E-Project” släpps den 16 oktober.






Project Pitchfork – “Blood”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: 19 september 2014
Genre: ElectroDarkwave
Bandmedlemmar: Peter Spilles, Dirk Scheuber, Jürgen Jansen
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

(English version below)

Ytterliggare ett i raden av de senaste årens ordinära albumsläpp

Tyska Project Pitchfork är tillbaka med “Blood” som är uppföljaren till förra årets “Black” och som släpptes på Trisol nu i dagarna.

Varje enskilt spår på “Blood” är titulerat med albumets titel som prefix och de sitter ljudmässigt ihop som om det vore självaste Jean Michel Jarre som hade mixat albumet. (Det är för övrigt inte en helt upp åt väggarna tokig liknelse då gruppen har nämnt den franska elektropionjären som en av inspirationskällorna)

Project Pitchfork lutar på detta album mer åt poppig Darkwave i stil med Diorama eller Frozen Plasma, än åt melodisk Industrial av typen de var mästare på för 20 år sedan. Denna förändring är dock tydlig om man backar bandet till slutet av 90-talet.

Man måste stanna och reflektera över det tempo tyskarna har släppt nytt material den senaste tiden. På fem år har de släppt lika många album. De har generellt legat på en hög nivå men med väldigt snarlikt sound. Många band producerar gång efter gång likartade verk, vilket t.ex. Diary of Dreams är ett typexempel på och klarar för det mesta av det galant. Project Pitchfork har sannerligen inte misslyckats med sin artistiska prestation men om de hade tagit de två bästa låtarna från vart och ett av dessa album och släppt på ett tiospårsalbum hade det varit ett av de bästa albumsläppen i hela den alternativa musikscenen det senaste halvdecenniet. Nu finns istället närmare sextio spår som ingen minns namnen på. Det är nästan synd att de har smetat ut sin sprudlande kreativitet på fem bra album istället för på ett fantastiskt.

Ett av de spår som garanterat får plats på ett sådant fiktivt best-of-album är den hackiga och mystiska “Blood-Moon (Romance)”. Det är också det första spåret där jag stannar upp och njuter till fullo av vad jag lyssnar på. Annars flyter spåren på med bra dynamik och med mängder av melodiskt örongodis. Variationen är dock för låg för att verkligen göra avtryck. Avslutande “Blood-stream (Will Be)” är dock en vacker ballad och en äkta albumstängare. Spåret frammanar ändå ett leende på läpparna när årets Project Pitchfork-släpp ska summeras. Med bibehållet tempo får vi vänta i cirka ett år tills nästa inkarnation av landar i en skivbutik nära dig. Frågan då är om leendet åter letat sig fram?

P.S: “Blood” släpps även som en dubbelutgåva med ett par originalspår och några remixer. Den utgåvan är dock inte recenserad här.

6/10 BRA!

Tracklist

01. Blood-Line (Never) (5:48)
02. Blood-Loss (Sometimes) (4:02)
03. Blood-Stained (Give Me Your Body) (4:22)
04. Blood-Money (No More) (4:00)
05. Blood-Moon (Romance) (4:49)
06. Blood-Diamond (See Him Running) (5:40)
07. Blood-Pressure (Just For My Pleasure) (4:43)
08. Blood-Shed (Dark River) (4:50)
09. Blood-Game (For You) (4:28)
10. Blood-Lust (Mental Island) (5:00)
11. Blood-Stream (Will I Be) (4:17)

 

Tracklist Bonus Disc**

01. Blood-Night (05:48)
02. Blood-Thirst (04:35)
03. Blood-Stained (Rmx) (04:35)
04. Blood-Money (Rmx) (05:05)

 

Yet another ordinary album released in the recent years

The german act Project Pitchfork is now back with “Blood” which is the sequel to last years “Black”. It was released on Trisol the other day.

Every single track on “Blood” is entitled with the album title as prefix and they are sonically conjoined as if it were Jean Michel Jarre himself that mixed the album. (That is not a completely ludicrous metaphor since they have state that the french electropioneer is one of the sources of inspiration)

The sound on this album leans more towards the poppy side of Darkwave similar to Diorama and Frozen Plasma, than towards the melodic Industrial they were masters of for over 20 years ago. This change becomes more apparent if you track the releases back to the late 90s.

One has to stop and reflect on the frequency of album releases over the last few years. They have released five albums in five years and they have all been well produced but with a very similar sound. Alot of acts produce great similar stuff time and time again with great results. Diary of Dreams is an example of that. Project Pitchfork has truly not failed in their artistic performance but if they had taken the two best tracks out of each of these albums and released them as a ten track album, it would have been one of the best releases within the alternative music scene the last half decade. Instead there are nearly sixty tracks that no one remembers the title of. It is almost a shame that they have smeared their creativity on five good albums instead of on one amazing.

One of the tracks that is guaranteed to be included in such a fictious best-of albums is the stuttering and mysterious “Blood-Moon (Romance)”. It is also the first track which makes me stop and really enjoy what I’m hearing. Otherwise the tracks have good dynamics and offer tons of ear candy. On the downside the variaton of the tracks are too low to make an impression. The finishing “Blood-stream (Will Be)” is however a beautiful ballad and a classic closing track. Nevertheless the track puts a smile on my face when this years summary of Project Pitchfork is concluded. With the same pace it will take roughly a year until it is time again. And the question then is if the smile will have returned?

P.S: “Blood” has also been released as a double CD with a couple of original tracks and some remixes. That release is however not reviewed here.

VNV Nation – “Automatic”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 16 september 2011

Genre: Futurepop

9/10

Mycket hög kvalitet i samtliga moment

Efter “Of Faith, Power and Glory”, som släpptes för drygt två år sedan (2009), så är futurepopens mästare brittiska VNV Nation nu tillbaka med nya albumet “Automatic”. Albumet är bandets åttonde i ordningen sedan man debuterade med “Advance and Follow” för snart sexton år sedan (1995).

På den nya fullängdaren tar låtskrivaren och frontmannen – den numera Hamburgbaserade britten Ronan Harris både kliv framåt och tillbaka. De gamla hardcorefansen, där de flesta (enligt uppgift) varit rätt ordentligt missnöjda med det senaste materialet, får till viss del duons “gamla” sound tillbaka på “Automatic”.

Javisst, det är skitigare, tuffare och synthigare igen. Men även om vidareutvecklingen i VNV Nation’s sätt att skriva låtar och bygga arrangemang är uppenbar, så är det för övrigt ingen banbrytande förändring som skett. De starka melodierna känns igen, rytmerna och större delen av ljudbilden är ganska bekant och Ronan Harris låter som han gjort mest.

De akustiska pianona och atmosfäriska stråkarrangemangen från det förra albumet är dock för det mesta bortplockade. Klubbkänskan infinner sig till stora delar igen – även om de som skriker efter dansgolvsdräpare i stil med bandets tidigare klassiker bara får sin önskan uppfylld till vissa delar.

Personligen så hör jag till skaran som för det mesta uppskattat hela bredden av VNV Nation’s material genom åren. Och rent musikaliskt så är ju det nya materialet mycket mer genomarbetat och den musikaliska kvaliteten högre än på det mesta av bandets tidire material. Ljudbilden är något uppdaterad där man har gått tillbaka till mer klassiska ljud plattan igenom. (fortsättning nedan)

Efter en ordentlig överblick så är det nya albumet väldigt bra varierat i stil och tempo; Den riviga “Control”och de snabba moderna futurepophitsen som “Streamline” och “Resolution” finns alla där. Likaså de känslomässiga och melodiösa popmelodierna som “Space & Time”, “Radio” och “Gratitude”. Utöver detta det stämningsfyllda andrummet, instrumentallåten “Goodbye 20th Century” och den vackra electroballaden “Nova (Shine a Light On Me”, där Ronan Harris briljerar med en riktigt bra sånginsats ovanpå ett underbart arrangemang av stråkar och retrodoftande leadsynthar. Som om detta inte vore nog så inkluderar man instrumentalspåret “Photon”, som får mig att tänka på modernare alster av artister som Jean-Michel Jarre.

Bredden, den höga kvaliteten i kompositionerna tillsammans med den variation som gör albumet lättlyssnat i sin helhet gör att (i alla fal ljag) inte saknar de gamla EBM-doftande, technoljudande och rappa dansgolvsdräparna så mycket.

“Automatic” är ett album som kommer bli oerhört långlivat, i alla fall i min MP3-spelare och även om VNV Nation idag kanske inte riktigt lever upp till det som en gång gav duon dess framgångar så håller kvaliteten på det nya väldigt hög klass i samtliga moment.

// Jens Atterstrand, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. On Air  3:26
  2. Space & Time  4:52
  3. Resolution  6:14
  4. Control  5:50
  5. Goodbye 20th Century  4:27
  6. Streamline  6:06
  7. Gratitude 6:05
  8. Nova (Shine a Light On Me)  6:06
  9. Photon  5:52
  10. Radio  7:47