Lustans Lakejer fick ihop en framgångsrik Sverigeturné med 35-årsjubileumet av new romantic-plattan Uppdrag i Genève.

Efter det sextonde framträdandet i Uppsala i helgen släppte de nyheten att Japan-keyboardisten Richard Barbieri kommer följa med på nästa 35-års jubileumsturné, med albumet “En plats i solen” som Barbieri producerade 1982.

Alexander Johansson mötte Barbieri, trummisen Christer Hellman och sångaren Johan Kinde på hotell Grand Central by Scandic i Stockholm inför de första repetitionerna.

Internationell förstärkning till Lustans Lakejer

Barbieri berättade att han i början av 80-talet uttryckt intresse för att producera andras musik för sitt skivbolag och när han blev kontaktad av Lustans Lakejer, på Christer Hellmans initiativ, var det bara att åka över till anrika Polarstudion. Parallellt med Lustans-inspelning pågick Phil Collins produktion av ABBA-Anni-Frid Lyngstad album “Something’s going on”, ”so there were nice sessions going on” menade Barbieri som hade ljusa minnen av sitt första producentuppdrag med långa ljusa sommarkvällar i Stockholm och att Italien vann fotbolls-VM. Genom åren har han behållit kontakten med Sverige och nyligen producerat Lisen Rylander Löve, sångerska i svenska Midaircondo, i Halmstad.

Han tyckte Lustans Lakejer påminde honom om Japan. Alla var unga men samtidigt seriösa. De hade väl definierade roller men kunde också ta gemensamt ansvar för helheten. Han beskrev det psykologiska ansvaret som producent, att få alla att prestera på deras högsta personliga nivå, och jämförde det med en fotbollscoach. Johan Kinde framhöll de fina synthljuden Barbieri tillförde med sin Prophet 5. Mest nöjd är Barbieri alltjämt med introt till “En främlings ögon” och “En kyss för varje tår”.

Barbieri släppte sin tredje soloskiva “Planets + Persona” nyligen och har redan turnerat en del med den i Storbritanien och såg fram emot att turnera med Lustans Lakejer i Sverige.

Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio Moroders ”Déjà vu” här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John Carpenters ”Lost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’s ”Déjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’s ”Lost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

Austra ges nu sin efterlängtade albumdebut via Domino Records när man senare i vår släpper “Feel It Break”.

Den Toronto-baserade trion består av leadsångerskan och grundaren Katie Stelmanis tillsammans med trummisen Maya Postepsk samt bassisten Dorian Wolf. De tre bandmedlemmarna har arbetat med musik på olika håll i tio års tid, något som landade i Austra och i sin tur i den trespåriga debut EP’n “Beat The Pulse” som släpptes under januari månad. Bandet har även spelat in en video till “Beat The Pulse” (som nu finns att avnjuta i vår videokategori).

Austra beskrivs som The Knife-doftande alternativ elektronisk pop som möter 80-tals doftande new wave i stil med Soft Cell och Japan. Melodier och rytmer som fungerar lika bra i hörlurarna som på dansgolvet.

De elva låtarna på albumet är till större delen skrivna av Katie Stelmanis, medan mixningen av plattan är signerad Damian Taylor, som tidigare arbetat med bland annat Björk, The Prodigy och Unkle.

“Feel It Break” släpps den 16 maj via Domino Records.

Tracklist

1. Darken Her Horse
2. Lose It
3. The Future
4. Beat And The Pulse
5. Spellwork
6. The Choke
7. Hate Crime
8. The Villain
9. Shoot The Water
10. The Noise
11. The Beat

Mick Karn, bland annat känd som bassist i den klassiska new wave-konstellationen Japan mellan 1974-1982, har sedan cancerdiagnosen förra året haft en tuff kamp för att försöka besegra sjukdomen.

Vid halvfemtiden idag (brittisk tid) tog den smärtsamma kampen slut då Mick stilla somnade in i sitt hem i Chelsea, London. Han var vid tillfället omgiven av familj och vänner.

Följande pressmeddelande har sänts ut av familjen; “It’s with profound sadness that we have to inform you that Mick finally lost his battle with cancer and passed away peacefully at 4.30pm today, 4th January 2011 at home in Chelsea, London. He was surrounded by his family and friends and will be deeply missed by all.”

Enligt ett uttalande på Mick Karns officiella hemsida, så slåss de före detta Japan-bassisten (också känd från bland annat Dali’s Car, JBK och No-Man) mot en fullt utvecklad cancer. Mick är, under rådande omständigheter; “positiv, och genomgår ytterligare tester och behandling”. Uttalandet meddelar också att Karn haft ekonomiska svårigheter ett ta6g.  Medan Micks närmste anhöriga ger den omsorg, och bekvämlighet, som vi alla önskar honom, så vädjar Micks management till fans, branschkollegor och vänner att bidra med vad de har möjlighet till. Ett paypal konto är uppsatt för ändamålet. Om du uppskattat Micks underbara bidrag till musikhistorien, och känner dig manad, så kan du göra det via paypal länken som finns på hemsidan – här.

Engelska Mick Karn, döpt Anthony Michaelides, 24 juli 1958, var bassist i artrock bandet Japan mellan 1974 och 1982. Efter att bandet splittrades, spelade Karn in ett soloalbum, innan han bildade Dali’s Car tillsammans med Peter Murphy (mest känd från goth/postpunk bandet Bauhaus, som spelade in ett album 1984). Under nittiotalet arbetade han med David Thorn, och ett antal av medlemmarna från Japan, liksom bandet NiNa. Sedan dessa har han arbetat som soloartist, skulptör och fotograf. Karn har även spelat bas, och saxofon, vilka är hans två huvudinstrument, på bland annat Gary Numan-albumet – “Dance”, och har även spelat med Kate Bush och Joan Armatrading. Under nittiotalet startade han skivbolaget Medium Productions tillsammans med Steve Jansen och Richard Barbieri, två av de tidigare bandkollegorna i Japan. Förra året släpptes hans självbiografi som fick titeln – “Japan and self-existance”, som finns att köpa via hans hemsida. Boken handlar i huvudsak om hans liv före, under och efter Japan-tiden.