Många irriterar sig på DJ-duon Rebecca & Fiona. Kanske är de lite för snygga, lite för välbärgade, lite för självsäkra. Och visst sticker det en aning även i mina ögon när två företrädare för champagnevänstern åker gräddfil rakt in på P3:s spellistor, får en egen dokumentärserie på SVT och signas av ett storbolag, åtminstone delvis i kraft av sina efternamn och rätt kontakter.

Men när allt kommer omkring har de faktiskt all rätt att vara både framgångsrika och styva i korken. Det visar ”I Love You, Man”, en albumdebut som förvisso är hyperkommersiell, men håller hög artistisk standard rakt igenom. Det finns några lugnare låtar, men merparten är snygga och smarta dansgolvsvältare, som sjuder, puttrar och pulserar. Kallas genren fortfarande electrohouse? Låt oss säga så. Till skillnad från Rebecca & Fiona saknar jag koll.

”Luminary Ones”, ”Bullets” och ”If She Was Away” är singlar som har spelats sönder och samman på radion, och förmodligen även på de dansgolv runt Stureplan där jag aldrig sätter min fot. Debuten ”Luminary Ones” saknas dock här – kanske tyckte duon att det räckte med albumets tolv låtar där känns nästan ingen som utfyllnad. Rebecca & Fiona lyckas där till exempel Cat 5 inte nådde ända fram. Nya favoriter är senaste singeln ”Jane Doe” samt ”Ted” – bägge är Rebecca & Fiona på sitt mest synthpoppiga humör.

En rolig detalj är att de gör en engelskspråkig version på ”En dag i varuhuset” av Ståålfågel, trion som ibland kallats den första svenska synthbandet. Ståålfågel producerades av Fiona FitzPatricks far, den elektroniska pionjären Greg FitzPatrick, som även var mannen bakom Adolphson-Falks karakteristiska synthpopsound.

”Vi gör inte pop”, säger Rebecca Scheja i en intervju i Expressen. Men där har hon fel. De flesta av Rebecca & Fionas danslåtar har både verser, refränger och alldeles för starka melodier för att inte också vara pop.